Feminism och mäns självförnekelse

Det är  med en blandning av hemkänsla och främlingsskap som jag  lyssnar på Sveriges Radio här i Bangkok. I de politik- och  samhällskommenterande programmen är det ofta som om ingenting har förändrats sedan jag lämnade Sverige för min första längre sejour utomlands, 1973:  de har en tydlig bias åt vänster. Det må så vara för det har jag själv ibland inför en viss typ av nationalistisk, militaristisk, religiös  eller bara middagsdäst  konservatism,  eller i ren leda mot en  yuppiepräglad storstadsliberalism – ehuru tämligen sporadiskt sedan början 1980-talet då bl a Sven Fagerbergs artikel ”Vänsterfascismen i Sverige” (SvD, juni 1980), låt vara i delvis grotesk förstoring, belyste tendenser som jag själv länge funnit alltför dominerande i svenskt politiskt liv.

Mer problematiskt är att  ”fördjupande” samhällsreportage av typ Studio Ett sällan ifrågasätter  de  axiomatiskt  präglade  begrepp som återkommer som stående inslag i samhällsdebatten.  Det gäller inte minst frågan om islam och muslimsk invandring. Om någon ledarskribent på DN eller Expressen eller  - typiskt – någon islamolog eller religionshistoriker betecknar åsikter såsom ”främlingsfientliga” eller ”islamofobiska” behöver vederbörande aldrig klargöra exakt vad de lägger in i begreppen och om dessa verkligen är bäriga på debattmoståndarnas åsikter ( kritik härvidlag har dock på den allra sista tiden blivit  allt vanligare, ett tecken på tillfrisknande?).

Vad som däremot skiljer dagens samhällsbelysande reportage från sjuttiotalets är frågor som berör feminism – av  den enkla anledningen att den feministiska debatten som sådan har utvecklats avsevärt sedan den tiden och i det mesta till det sämre.  Betecknande är att denna utveckling har skett parallellt med det katastrofalt verkande sabotaget av humaniora i svensk högre utbildning på ett sätt som liknar kausalitet.  Den akademiska utbildningen har istället alltmer präglats av socialvetenskaperna  med dess avindividualiserande strukturfixering – i viss analogi faktiskt med själlösheten  och antiestetiken i modern postmodernistisk litteraturkritik.  Det avgörande problemet är därvidlag att socialvetenskaperna knappast kan betraktas som genuina vetenskaper överhuvudtaget utan snarare som uttryck för förhärskande samhälleliga föreställningar. ”Struktur” är sålunda det första och möjligen det enda begrepp som studenterna plockar upp från sina akademiska läroår och med vilket de in blanco validiserar de stolligaste förmenta samband – det mellan hyggliga svenska karlar och talibaner fortfarande varande det mest uppseendeväckande.

Jag är ateist,  det är  för mig är omöjligt att tro på att det finns en Gud i biblisk eller i islamisk mening – jag betraktar hela Bibelns story om skapelse, frälsare, synd etc  som en ren lögn och de troende följaktligen som offer för en livslögn.  Icke desto mindre måste jag ge åtminstone den katolska strömningen inom kristendomen ett erkännande för att den insisterar på att människan har en ”själ” som inte kan reduceras till sociala eller psykologiska delkomponenter – liknande  insikten om att  en reduktion av diktverket till dess olika beståndsdelar missar poängen med verket.

I modern västerländsk och i särskilt hög grad svensk samhällsdebatt reduceras  människan till  just denna själlösa produkt av sociala eller socialpsykologiska strukturer och det gäller inte minst förhållandet mellan man och kvinna. Reduktionismen är särskilt framträdande i frågan om sex, samlevnad,  prostitution, etc. Kvinnan är, menar dessa reduktionister, strukturellt sätt ett offer och den fundamentala principen är inte den som bör gälla för en sekulär, på liberal humanism styrd rättsstat – individens frihet från statens övergrepp och hans rättssäkerhet –  utan huruvida det strukturellt definierade ”offret”, dvs kvinnan ”mår dåligt” eller inte. Struktur och psykologi är överordnade de humanistiskt grundade principer som borde styra rättsstaten och ligger sålunda bakom lagar om sexköp, om huruvida sex är påtvingad eller inte etc. I flera debattartiklar förordar feministiska jurister avsteg från beviskraven i frågor om rättsövergrepp, något som anekdotiskt även sägs ha tillämpats i faktiska domslut.  I en artikel på debattsiten ”Newsmill” skriver den ”liberala” politikern Bonnie Bernström att ”den förstärkta sexköpslagen är viktig som socialliberalt redskap”  (den 3 februari 2011). Lagar som sociala och politiska redskap  eller för att sända regeringens politiska signaler (Beatrice Ask) –  den synen på rättssystemet ligger en bra bit ifrån den ”first priority principle” om rättssäkerhet och skydd för individen som bör gälla lagstiftningen i en rättsstat! Detta sagt  från min sida oavsett vad man anser om prostitution.

Man skulle nu kunna tänka sig att de möjliga offren för denna offerfixerade erosion av fundamentala rättsprinciper – dvs männen eller föräldrarna till unga pojkar som kan råka rejält illa ut om en sexuell handling eller för den den delen en relation med en hämndlysten  partner skulle gå snett – skulle bilda en motrörelse eller en motkultur genom att restaurera de överordnade principer som bör gälla i en rättsstat. Så är emellertid icke fallet  utan snarare tvärtom: Svenska män har inte bara anpassat sig till dessa  feministiska och antihumanistiska prerogativ i synen på förhållandet mellan man och kvinna. Många har internaliserat denna feminism i sin egen värdehierarki och gör sig själva till ultrafeministisika talesmän. Det påverkar hela debattklimatet på ett långt vidare fält än det rättsliga och lägger ett moralistiskt täcke även  över vanligt nöjesliv!   Man hörde sålunda i Studio Ett för en tid sedan att studentskor i Umeå uppträtt som strippor i något festivt sammanhang, detta, om jag minns rätt, på initiativ av sina manliga kollegor.  Man väntar sig då att vederbörande instititutionsprefekt på journalisternas frågor skulle avfärda det hela som den bagatell det var,  men  till sin häpnad hör man att denne prefekt istället uttrycker  en stark upprördhet över begivenheten och betonar att en sådan ”kvinnosyn”  helt strider mot institutionens ”värdegrunder”.   Prefekten kunde möjligen, frågan man sig,  inte hysa förståelse över att detta var en tillfällig begivenhet, en rolig kväll,  som inte på något sätt kunde  antas avspegla studenternas grundläggande syn på kvinnor?  Har prefekten aldrig själv tillfälligt betrakta sin fru som just ”sexobjekt”  -  om inte så tycker jag synd om frun!  Så har vi polismannen som med total trendföljsamhet  upplyser Studio Etts redaktion om att ”prostitution inte handlar om sex utan om makt”, sekunderad av en ”expert”  som tillfogar ” ty det har forskningen visat” –  som vanligt  utan någon motfråga om  hur ”forskningen” kan avgöra vad som rör sig  i medvetandet hos folk som har sex av detta slag.  Med hjälp av PET-scanning ?  Vi har kompanichefen som totalt desavouerar och närmast peststämplar sina egna killar som ju faktiskt vore beredda att gå i strid under hans befäl  -  nämligen de testosteronampade olycksfåglar som gick på bordell i Tyskland, vilket naturligtvis i och för sig är oursäktligt om det inte skedde privat utan i uniform. Så har vi fysikprofessorn som anser att ”genusperspektiv” bör tillföras som integrerad dimension i den vetenskap som bedrivs på institutionen. Det finns flera exempel, som jag själv upplevt i levande livet och som jag skall spara till en senare artikel.

Den spontana reaktionen då man som en outsider i den svenska sedlighetsdiskussioner hör dessa defensiva chefsyttranden är naturligtvis ”vilka mähän till karlar och vilka  svikare till chefer som inte backar upp sina egna!” Denna min reaktion liknar f ö den  förundran man kan erfara då man i filmer och TV-serier  - och i verkliga livet – erfar  hur relativt attraktiva, sympatiska, på intet sätt elaka eller arroganta män låter sig domineras av – låt oss vara uppriktiga –  verkliga häxor.  I Sydkorea såg jag en svensk relationsfilm från åttiotalet i sällskap med en ung koreanska som inte  för sitt liv kunde förstå vad den manlige huvudpersonen fann hos sin partner: ”Not only is she ugly , she is also bitching all the time”!  Jämför personuppsättningen i  ”Sex and the City” eller i den överlägset bättre och roligare svenska ”Solsidan” där  karlarna dock  är lika hysteriskt bitchiga som kvinnorna.

Jag skall dock inte belasta den här artikeln med vad som mest kan likna  misogyna generaliseringar utan begränsa mig till just frågan varför  västerländska och i synnerhet svenska män inte starkare försvarar sin – vad skall jag kalla det  - manlighet, mot ett själlöst, anti-humanistiskt  strukturfeminisitiskt tolkningsföreträde av jämställdhetsbegreppet,  som säkerligen omfattas bara av en liten minoritet av befolkningen, men som av någon anledning blivit main-stream i media och bland politiker.  Denna undran förbyttes  dock i momentan förtjusning då jag läste en spalt av den bland svenska feminister  så illa omtyckta Camille Paglia, nämligen i hennes svar på en fråga om varför Hillary Clintons manliga  rådgivare är så mesiga:

Allt går tillbaka, menar Paglia  till Hillary’s dominerande och hustruförtryckande pappa.

”… the male staff who Hillary attracts are slick, geeky weasels or rancid, asexual cream puffs.  If I were to hazard a guess, I’d say Hillary is reconstituting the toxic hierarchy of her childhood household, with her on top instead of her drill-sergeant father. All those seething beta males are versions of her sad-sack brothers, who got the short end of the Rodham DNA stick.”

Låter som en träffande beskrivning av våra svenska  bröder under hårdför ledning av storstadselitens yuppiga Hillary-kopior i företag, verk, media, partier  -  och äktenskap!

”Of course, her husband, Bill Clinton, is both a slick weasel and a rancid, sexy-as-hell cream puff. Best of both worlds...

…Hillary’s willingness to tolerate Bill’s compulsive philandering is a function of her general contempt for men. She distrusts them and feels morally superior to them. Following the pattern of her long-suffering mother, she thinks it is her mission to endure every insult and personal degradation for a higher cause — which, unlike her self-sacrificing mother, she identifies with her near-messianic personal ambition.

It’s no coincidence that Hillary’s staff has always consisted mostly of adoring women, with nerdy or geeky guys forming an adjunct brain trust. Hillary’s rumored hostility to uniformed military men and some Secret Service agents early in the first Clinton presidency probably belongs to this pattern…

..Hillary’s disdain for masculinity fits right into the classic feminazi package, which is why Hillary acts on Gloria Steinem like catnip. Steinem’s fawning, gaseous New York Times op-ed about her pal Hillary this week speaks volumes about the snobby clubbiness and reactionary sentimentality of the fossilized feminist establishment, which has blessedly fallen off the cultural map in the 21st century. History will judge Steinem and company very severely for their ethically obtuse indifference to the stream of working-class women and female subordinates whom Bill Clinton sexually harassed and abused, enabled by look-the-other-way and trash-the-victims Hillary…”

Paglia gör ju här en attack mot  det hittills dominerande steinemska östkustetablissemanget inom amerikansk feminism som  hon ju betecknar som passerat av historien, ”gudskelov (blessedly”). När skall svenska feminister eller för den delen  politiker och regering inse denna demise? Det intressanta är hur Paglia på ett tidigt stadium inför  presidentvalet framhävde Sarah Palin som en representant för det självständigt starka naturligt kvinnliga i motsats till den i sitt manhat fixerade Hilary Clinton, oaktat det faktum att Paglia  var och förblir trogen Demokraterna och starkt  stödde Obama  i presidentvalet (det tidiga angreppet mot Clinton gjordes naturligtvis också för att just stödja Obama mot Clinton i Demokraternas val av presidentkandidat).

För att förstå Camille Paglias syn på feminismen  bör man se denna  i ljuset av hennes djupa förankring i  humanism, bildning och estetik särskilt i  ”the Western Canon”,  som  hennes själsfrände Harold Bloom så lidelsefullt försvarar.  Denna humanistiska förankring förklarar  även varför Paglia  är hatobjekt för ledande svenska feminister, vars hela tankesystem bygger på den  tidigare nämnda anti-humanism och det kulturförakt som genomsyrar svenskt mediaklimat och högre utbldning,

Paglias feminism är en dimension av denna djupare humanism och bör analyseras i dess termer. Paglia använder sålunda begrepp som går tillbaka till den västerländska bildningens själva ursprung i den grekiska antiken och  dess mytologi. Synen på det kvinnliga såsom det  ”dionysiska”, dvs det utsvävande, lidelsefulla, passionerade, vinet och dansen, i motsatsförhållande och i växelspel med  å andra sidan det manligt  ”apolloniska”  i form av klarhet, förnuft, proportionalitet, juridik, statsmannaskap etc går ju som en röd tråd i västerländsk humanism.. Det dionysiska, ett urideal för den inspirerade konsten och särskilt för dramatiken, utvecklas vidare i nitzscheanska utläggningar som kräver en beläsenhet och bildning som jag inte besitter för att kunna diskuteras.

Link to Camille Paglia’s text