Från en outsider i ”Solsidans” Sverige

I en krönika i Sveriges Radios P1 (den 7/3) drog Per Gudmundson en brant liknelse mellan stumfilmens demise och ett oundvikligt borttynande för den svenska socialdemokratin. På samma sätt som den tekniska  utvecklingen gjorde stumfilmen obsolet, har industrisamhällets övergång till  att drivas av postindustriellt kunskapsorienterade produktionsbetingelser  med diffuserade ägareförhållanden, gjort den på klassmotsättningar  -  och deras överbryggande  -  baserade socialdemokratin till en historisk och politiskt irrelevant företeelse.  Parallellt har kommunismens sammanbrott onödiggjort behovet av det slags alternativ mellan socialism och kapitalism som socialdemokratin erbjuder. Dagens samhällsmodell speglas av det mondäna livet i ”Solsidan”,  slutade  Gudmundson, i  en möjligen ännu mer drastisk liknelse  än den som han inledde med.

Det är inte svårt att instämma i beskrivningen av ändrade produktionsförhållanden som en viktig förklaringsgrund till många av de politiska trenderna i dagens Sverige. Det   är bara det att dessa trender visserligen ex post kan förklaras av produktionsförhållandena, men det är  ex ante vi som medborgare, kulturvarelser och opinionsbildare väljer våra trender. Om socialdemokratin enligt detta synsätt lyckas formulera en bärbar politisk strategi som  alternativ till nu förhärskande moderatstyrda samhällsmodell, kan då rörelsen åter bli relevant? Problemet är  kanske att denna strategi inte skulle motsvara socialdemokratins ”essentiella” självbild som ett huvudsakligen klassbaserat parti. Och liksom kyrkan förlorar sitt berättigande i ett universum utan Gud, förlorar ett  industriarbetarparti sin roll utan industriarbetare

För mig ligger det nära till hands att rikta en ironisk kommentar till Gudmundsons parallell mellan stumfilmen och socialdemokratin. Det är nämligen så att stumfilmen visserligen blev tekniskt obsolet, men ingalunda förbisprungen eller  överträffad i det enda avseende som verkligen räknas, nämligen det konstnärliga. Den estetiska  kvaliteten i de bästa stumfilmerna har aldrig överträffats eller i de flesta fall ens matchats av aldrig så tekniskt högt utvecklade modernare produkter – kanske just beroende på att de tekniska finesserna försvagar den rena expressiva estetik som finns hos stumfilmen. Har  skrivit om detta här.

Kanske av liknande kvalitatitva anledning som jag föredrar det mesta av stumfilm framför ”Sex and the City”  -  jag vet, vi har Bergman, Fellini, Hitchcock etc, men är de ”bättre” än Chaplin eller Sjöström? –  så föredrar jag den politiska och kulturella miljön i det  svenska industriella, socialdemokratiska Sverige under femtio- och sextiotalen framför  ”Solsidementaliteten”  i dagens moderat – och av ”kommunikationsstrateger”  styrda nation. Den tidens Sverige var ett samhälle i balans, mellan arbete och kapital, mellan modernism och tradition eller klassicism, mellan internationalism och det inhenska, mellan invandring  och tidigare generationers svenskhet och med fortfarande en viss kvardröjande balans mellan stad och landsbygd.

Den efterföljande perioden från slutet av sextiotalet, som i mycket bär fröet till dagens Sverige, formades initialt av den nihilism, radikala tiermodism, bildnings- och skönhetshat, etnicitet etc  som präglade den i huvudsak av studenter av borgerlig härkomst ledda  vänsterrörelsen. Den politiska kontexten i samhället kom m a  o att definieras  av ungdomar som i själva verket ville göra upp med sin borgerligt auktoritära farsa – politik  som ett medel att leva ut sitt Oedipuskomplex! Denna utveckling innebar utan tvivel ett trendbrott gentemot de två föregående efterkrigsdecennierna, vilket  inom arbetarrörelsen tog formen av synen på arbetaren, inte längre som en autonom individ som man genom bildningsinsatser skulle uppmuntra till självförverkligande, utan som en  komponent i en ”struktur”,  att omforma samhället i socialistisk riktning. Glömda var arbetarförfattarna och Arbetarnas Bildningsförbund, nu var det sociologi och dess ”strukturer” som kom att gälla.

Den kvalitetserosion, i form av förkastade bildningsideal, nivellerad syn på utbildning, humaniora som reducerades till psykologi eller  delvis eliminerades – alltså den kulturella mini-katastrof  som  inleddes på slutet av sextiotalet har nu transformerats om till en lika torftig  konsult- och ”solsidekultur” med besynnerliga sidogrenar i form av radikalfeminism, mångkultur, obskyr ”new age” och religionsdunkel, en okultur  som ironiskt nog formuleras som motalternativ till sjuttiotalsvänstern, men av vilken den i  själva verket är  ett barn.

Den bilden modifieras dock  i sin tur av en skatte- och skolpolitik som utgör ett partiellt trendbrott. Jag sa partiellt. Själv förhåller jag mig avvaktande till samhällsutveckllingen i stort och inte lite skeptisk. Jag har nog, som det heter på moderatspeak, andra ”ingångsvärden” än Gudmundson.