En islamdebatt som har gått snett

Den fräscht bitchiga Maureen Dowd föreslog  i en av sina krönikor i New York Times  att det skulle stiftas förbud mot de ständiga anspelningarna på nazismen så snart man ogillar något som ligger det minsta till höger om konsensus i den politiska debatten. Dowd skulle förvisso ha ett och annat att säga om den svenska debatten om  islam (och islamism). “Any jackass thinks he knows what war is” säger Clint Eastwood  i “The Flags of Our Fathers” och i Sverige tycks varenda opinionsmakare med det självupplevdas auktoritet kunna uttala sig om vad som är nazism.

Man kan faktiskt hysa tämligen  extrema uppfattningar utan att för den skull vara nazist. Oriana Fallaci, denna lysande och modiga journalist, angrep islam med ett ett ursinne – och faktiskt med rasistiska inslag  – som får Sverigedemokraternas islamkritik att framstå som en mild västanfläkt. Fallacis depescher i Corriere della Sera  efter 9/11 utkom som bok,  “Ursinnet och högmodet”  2002  vilken  snart blev en av Europas mest lästa böcker. Hon var en av de som tidigt varnade för  islamismens utbredning: “Radikala muslimer ‘finns överallt och de mest förhärdade lever mitt ibland oss’”. Under kriget deltog Fallaci som tonåring i motståndsrörelsen och förblev en glödande antinazist och antifascist hela livet. Strax före sin död ställdes hon inför rätta för att ha förolämpat islam. Hon hotade att spränga en moské i luften.

Även den mest radikala islamkritiker måste dock medge  att det finns islamska texter av betydande skönhetsvärden som har hänfört stora diktare som Goethe och kontrastera denna idealbild av religionen med hur ett påträngande och intolerant, anspråksfullt och politiserande  islam gestaltar sig i enklaver i den muslimska massinvandringens Europa.  Eller kanske är det så att religionens inneboende attraktionskraft är just Europas problem då den ställs mot en svag och självföraktande europeisk kultur? I detta val är det inte svårt att förstå att det är  islam som vinner striden om  många  av Västeuropas invandrade muslimer.

Europa har Bach men på europeiska begravningar spelar man inte en Bach-koral utan  Elton John. Man får vara glad att det inte är ”Hotel California”.

Det paradoxala är emellertid, att Västeuropas “ på sig själv osäkra, eftergivande och relativistiska” kultur (Christopher Caldwell)  paras med en outtalad, undermedveten och egentligen nedlåtande känsla av överlägsenhet och “generositet” blandad med ett postkolonialt skuldkomplex gentemot islam, ungefär på samma sätt som svenska röstvärvande politikers evinnerliga tal om “de svaga” i samhället.

Vore jag muslim skulle jag betacka mig för denna nedlåtande välvilja.

Vi har haft ett islamistiskt terroristattentat i Sverige som mycket väl kunde ha lyckats. I vilket land som helst skulle upprördheten  över detta hot mot landets och egna landsmäns säkerhet vara enormt och helt dominerande i debatten.  Den omedelbara reaktionen bland svenska opinionsbildare var däremot  att man  till varje pris måste undvika att såra islam. Visserligen omskrevs denna omtanke om religionen till ”anti-rasistisk”  hänsyn gentemot muslimer, men eftersom  muslimer varken är en ras eller ett folkslag blir  denna omtanke i själva verket ett försvar för just religionen. Imamerna torde gnugga sina händer. Och så gör naturligtvis även det svenska prästerskapet som vädrar morgonluft för en nyreligiös trend.

Svensk islamdebatt är påfallande, som det numera ofta heter, asymmetrisk.  Slagord som ”islamofobi”, ”främlingsfientlighet”, ”rasism” och i slutändan t o m, som sagt inledningsvis, förtäckt ”nazism” är de enda svar  som möter den ofta detaljerade och exemplifierande kritken mot islam och muslimsk invandring. Av grundläggande betydelse för trovärdigheten hos aktuell invandringskritik är nämligen att den baseras på observerbara och observerade företeelser och trender i den islamska invandringen till  Västeuropa. De kan motsägas om de är falska eller irrelevanta. (Därmed kan invandringskritikerna också lätt avfärda de slentrianmässigt framförda glidande anklagelserna om ett slags implicit antisemitism,  i betydelsen judehat. I själva verket är det så att antisemitismen i Europa främst frodas, om inte allmänt i muslimska, så i islamistiska kretsar, från vilka ett flertal attentat mot judar begåtts. Vad allt för många glömmer är att antisemitismen är ett hat sui generis, helt unikt i sitt slag och i sin toxicitet, vilket förklarar varför  många som kallar sig antirasister samtidigt är antisemiter.)

Den islamska invandringens utmaning mot Västeuropas sekulariserade samhällen och framförallt det svenska är alltså vad denna debatt borde handla om.  Det bakomliggande stoffet är för omfattande för att kunna redovisas här och jag har själv berört det i en artikel på Newsmill utifrån Christopher Caldwells – överallt utom i Sverige – starkt uppmärksammade neokonservativa invandringskritik, “Reflections on the Revolution in Europe”. En diskussion som bärs fram av en av världens mest respekterade – låt vara omdebatterade – skribenter i ledande mediaorgan och av framstående akademiker; som tas upp på framträdande spaltplats av en ledande krönikör och tidigare chefredaktör i New York Times globala upplaga; som artikuleras kraftigt av ett västeuropeiskt arbetarparti – denna diskussion avfärdas i svensk debatt som “rasism” eller  “islamofobi”. Försöken att avgränsa denna debatt till att vara driven av nynazister och andra högerextremister ter sig alltmer ansträngda. Har Financial Times, New York Times Magazine eller Weekly Standard kontrakterat en nynazistisk krönikör (Caldwell)? Princeton University en högerextremistisk knäppgök (Professor Bernard Lewis).

Islam radikaliseras på flera håll i världen. I den semi-autonoma provincen Aceh i världen största islamska nation, Indonesien,  söker, enligt New York Times, islamisterna  nu driva igenom dödsstraff genom stening för otrohet. De moderata muslimska ledarna har svårt att stå emot på grund av den terror och grepp över befolkningen som islamisterna förmår  utöva, rapporterar tidningen.

De västerländska etablissemangen lugnar oss dock med att bara en försvinnande liten del av invandrade muslimer är terrorister. En brittisk PM skriven för Tony Blair konkluderade att mindre än 1 procent av brittiska muslimer var involverade i terrorism (det stämmer  relativt väl med SÄPOs aktuella skattning beträffande Sverige).  Ja, man får hoppas att det inte är fler, kommenterar Christopher Caldwell  –  en procent skulle utgöra ca 16000 individer!

 Vad som inte minst bör oroa Västeuropas ledare är  hur alltför  många – om än inte en majoritet – av Europas muslimer följer sina trosfränder i muslimska länder och kan gripas av kollektivt ursinne om islams dogmer och symboler ifrågasätts, och än mer om dessa parodieras eller karikeras. Den kris som följde på publiceringen av teckningarna i Jyllands-Posten var en alarmerande –  eller borde vara det – vittnesbörd om var lojaliteten hos ett  icke obetydligt antal muslimska grupper i Västeuropa ligger då yttrandefriheten i dessa länder sätts på prov. En handgriplig demonstration av Christopher Hitchens tes att “religion förgiftar allt”. Som svar på dessa hot reagerar alltför många av våra företrädare med sedvanlig eftergivenhet eller, än värre, med att vända sin kritik mot de egna medborgare som utnyttjar sin yttrandefrihet till att helt legitimt parodiera islams dogmatik och dess symboler. Jyllands-Postens tecknare beskylldes som väntat för anti-semitism (bl a av  Bill Clinton)!  Nyheten om de senaste attentatsplanerna bestyrker att Christopher Caldwell har alldeles rätt då han konstaterar att Jyllands-Posten-krisen innebar något helt nytt: “en varning att icke-muslimer, var de än är, som bryter mot islams taburegler äventyrar sin egen säkerhet”.  Rädslan för kollektiv islamsk vedergällning kan vara en anledning till att även många liberala religionskritiker, som frejdigt angriper den politiskt ofarliga kristendomen, avstår från att överhuvudtaget diskutera problem relaterade till islam eller till  den islamska invandringen utan istället som sagt vrider hela debatten till att beskylla islams kritiker för rasism och allt det andra. I själva verket har politiker och opinionsbildare praktiskt taget fridlyst islam från kritik eller än mer från parodi och karikatyr – något som är  just vad som skulle behövas!.

Var är en sentida svensk Voltaire då man som bäst behöver honom?

Om det nu är sant – som mångkulturalisterna hävdar – att  de muslimska populationerna har stora olikheter  sinsemellan innebär detta således att invandrarpopulationerna inte bara innehåller politiskt passiva och moderata muslimer  utan även aktivister som vill sätta agendan för alla de övriga. Vidare omfattar de hemländer med vilka många invandrare behåller sin samhörighet långitfrån ett sekulariserat, politiskt neutralt islam och än mindre ett progressivt  sådant (Thomas Friedman i NY Times/IHT).  I och med att mångkulturalismen i Västeuropa stödjer detta politiskt aktiva islam genom att ge dess organisationer semiofficiell status, genom moskébyggen etc, får islamister möjlighet till påverkan av dessa skikt – genom nätverk eller  t o m genom hot och utpressning mot enskilda imamer. Har någon välmenande mångkulturalist tänkt på att det finns  en och annan sekulariserad muslim  som bestämt sig för att helt vilja integerera sig i värdlandet, kanske helst inte bara skulle vilja slippa barbariska företeelser som hedersmord, könsstympning osv, utan även skulle vilja se begränsning av muslimsk massinvandring, slippa att utsättas för predikningar från sina imamer, ja, kanske inte ens vill se moskéer dyka upp som aparta inslag i  den svenska stadsbilden och helst bara skulle vilja smälta in i ett sekulariserat Sverige och utöva sin, oftast medfödda och påtvingade religion helt i det privata eller kanske inte alls? Dock – vilket säger en del om islams anti-liberala och dogmatiska karaktär –  skulle absolut ingen av dessa sekulariserade muslimer våga tillstå detta öppet eftersom de då inte längre skulle betraktas som egentliga muslimer. Eller med andra ord: är  inte kombinationen ”sekulär” och ”muslim”  självmotsägande?

Exempel på ytterligare en analys som helt missar den större bilden finns här.
Liksom i flertalet svenska kommentarer till aktuella terrorismplaner redovisade här.

Bo Lundberg

Annonser

Why Europe has cold and snowy winters amidst global warming

Blame it on the increased snow cover over Siberia and the role of the Himalayas:

”The high topography of Asia influences the atmosphere in profound ways. The jet stream, a river of fast-flowing air five to seven miles above sea level, bends around Asia’s mountains in a wavelike pattern, much as water in a stream flows around a rock or boulder. The energy from these atmospheric waves, like the energy from a sound wave, propagates both horizontally and vertically.

As global temperatures have warmed and as Arctic sea ice has melted over the past two and a half decades, more moisture has become available to fall as snow over the continents. So the snow cover across Siberia in the fall has steadily increased.

The sun’s energy reflects off the bright white snow and escapes back out to space. As a result, the temperature cools. When snow cover is more abundant in Siberia, it creates an unusually large dome of cold air next to the mountains, and this amplifies the standing waves in the atmosphere, just as a bigger rock in a stream increases the size of the waves of water flowing by.

The increased wave energy in the air spreads both horizontally, around the Northern Hemisphere, and vertically, up into the stratosphere and down toward the earth’s surface. In response, the jet stream, instead of flowing predominantly west to east as usual, meanders more north and south. In winter, this change in flow sends warm air north from the subtropical oceans into Alaska and Greenland, but it also pushes cold air south from the Arctic on the east side of the Rockies. Meanwhile, across Eurasia, cold air from Siberia spills south into East Asia and even southwestward into Europe.”

Here’s the full story in the NY Times

En pastoralsymfoni i ett krigslandskap och konstens nationella idiom.

Första gången jag hörde Ralph Vaughan Williams Pastoralsymfoni undrade jag varför engelska tonsättares natur- och landskapsidyller är så melankoliska. Mest svårmodigt framtonar Frederick Delius sommarstämningar och det är förvisso  ingen muntergök man hör i ”On Hearing the First Cuckoo in the Spring”.  I Delius fall känner vi igen den melankoliska sensualism som är så framträdande hos vännen och själsfränden Edvard Grieg, som  till Delius även förmedlade inspiration från det nordiska landskapets sorgsna skönhet. Naturligtvis kan Delius alltmer katastrofala hälsa  – han dog i syfilis – ha förmörkat hans tonspråk.  Elgars konserter för cello resp violin (tack Nigel Kennedy, super fiddler!) försänker mig i ett slags förströdd melankoli. Benjamin Brittens musik är i ju sin eleganta, ofta pojkaktiga  spiritualitet  mer uppsluppen –  utom naturligtvis i den mörka ”Sinfonia da Requiem” och än mindre i  den stort anlagda ”War Requiem”.

Som alla kännare av engelsk musik vet,  och som jag senare fick klart för mig,  är även Ralph Vaughan Williams  Pastoralsymfoni i själva verket ett krigsrekviem. Vaughan Williams  tjänstgjorde 1916 på ett fältsjukhus i norra Frankrike. Verket uttrycker en stillsam sorg över första världskrigets alla döda, samtidigt som det får sin  pastorala prägel  av tonsättarens  upplevelse av solnedgångar över det nordfranska landskap ”som vore det en tavla av Corot”.  Krigets ohyggliga fasor mot fonden av ett landskapets rofyllda skönhet i kvällssolen, upplevd från en kulle dit Vaughan Williams varje kväll åkte upp från dödens fält med ett ambulansfordon – jag berörs starkt av verkets tillkomsthistoria, emotionellt snarare  än musikaliskt,  ty musik är ju ändå alltid bara musik. Icke desto mindre kan man kanske tänka sig att  om Vaughan Williams och Brittens sentida landsman Tony Blair lyssnat mer på dessa mässor över krigets döda kanske han avstått från att delta i den aventuristiskt  olagliga och på lögner byggda Irakaktionen.

Pastoralsymfonin är säkert inte Vaughan Williams mest populära symfoni och heller inte den som tilltalar mig själv starkast  – det är istället utan tvekan den evokativa  Londonsymfonin, vars långsamma andra sats jag  gärna återvänder till. Londonsymfonin är ju liksom den populära sviten på engelska folkmelodier så utpräglat ”engelsk” i sitt tonspråk  medan  instrumenteringen bär drag av mästaren Maurice Ravel för vilken VW studerade just instrumentation. ”VW är den ende av mina elever som inte låter som en kopia av mig själv”, lär Ravel ha yttrat.

Till skillnad får de ovannämnda verken är i Pastoralsymfonin det ”engelska” idiomet integrerat och  invävt i det musikaliska materialet och inte urskiljbart som folkmusikinspirerade melodier eller rytmer – det just bara finns där. Ralph Vaughan Williams  musik är till sin själ genuint engelsk. Att stildrag som instrumentation bär fransk prägel, att det finns känslor för Corots kvällslandskap mitt i krigets fasor är mindre relevant i sammanhanget.

I svensk debatt framhålls ibland att det finns ingen genuin nationell kultur utan allt är produkter av utländskt inflytande. Men då talar man just bara om  stildrag och inte det som egentligen  berör oss:  konstens själ.