En pastoralsymfoni i ett krigslandskap och konstens nationella idiom.

Första gången jag hörde Ralph Vaughan Williams Pastoralsymfoni undrade jag varför engelska tonsättares natur- och landskapsidyller är så melankoliska. Mest svårmodigt framtonar Frederick Delius sommarstämningar och det är förvisso  ingen muntergök man hör i ”On Hearing the First Cuckoo in the Spring”.  I Delius fall känner vi igen den melankoliska sensualism som är så framträdande hos vännen och själsfränden Edvard Grieg, som  till Delius även förmedlade inspiration från det nordiska landskapets sorgsna skönhet. Naturligtvis kan Delius alltmer katastrofala hälsa  – han dog i syfilis – ha förmörkat hans tonspråk.  Elgars konserter för cello resp violin (tack Nigel Kennedy, super fiddler!) försänker mig i ett slags förströdd melankoli. Benjamin Brittens musik är i ju sin eleganta, ofta pojkaktiga  spiritualitet  mer uppsluppen –  utom naturligtvis i den mörka ”Sinfonia da Requiem” och än mindre i  den stort anlagda ”War Requiem”.

Som alla kännare av engelsk musik vet,  och som jag senare fick klart för mig,  är även Ralph Vaughan Williams  Pastoralsymfoni i själva verket ett krigsrekviem. Vaughan Williams  tjänstgjorde 1916 på ett fältsjukhus i norra Frankrike. Verket uttrycker en stillsam sorg över första världskrigets alla döda, samtidigt som det får sin  pastorala prägel  av tonsättarens  upplevelse av solnedgångar över det nordfranska landskap ”som vore det en tavla av Corot”.  Krigets ohyggliga fasor mot fonden av ett landskapets rofyllda skönhet i kvällssolen, upplevd från en kulle dit Vaughan Williams varje kväll åkte upp från dödens fält med ett ambulansfordon – jag berörs starkt av verkets tillkomsthistoria, emotionellt snarare  än musikaliskt,  ty musik är ju ändå alltid bara musik. Icke desto mindre kan man kanske tänka sig att  om Vaughan Williams och Brittens sentida landsman Tony Blair lyssnat mer på dessa mässor över krigets döda kanske han avstått från att delta i den aventuristiskt  olagliga och på lögner byggda Irakaktionen.

Pastoralsymfonin är säkert inte Vaughan Williams mest populära symfoni och heller inte den som tilltalar mig själv starkast  – det är istället utan tvekan den evokativa  Londonsymfonin, vars långsamma andra sats jag  gärna återvänder till. Londonsymfonin är ju liksom den populära sviten på engelska folkmelodier så utpräglat ”engelsk” i sitt tonspråk  medan  instrumenteringen bär drag av mästaren Maurice Ravel för vilken VW studerade just instrumentation. ”VW är den ende av mina elever som inte låter som en kopia av mig själv”, lär Ravel ha yttrat.

Till skillnad får de ovannämnda verken är i Pastoralsymfonin det ”engelska” idiomet integrerat och  invävt i det musikaliska materialet och inte urskiljbart som folkmusikinspirerade melodier eller rytmer – det just bara finns där. Ralph Vaughan Williams  musik är till sin själ genuint engelsk. Att stildrag som instrumentation bär fransk prägel, att det finns känslor för Corots kvällslandskap mitt i krigets fasor är mindre relevant i sammanhanget.

I svensk debatt framhålls ibland att det finns ingen genuin nationell kultur utan allt är produkter av utländskt inflytande. Men då talar man just bara om  stildrag och inte det som egentligen  berör oss:  konstens själ.

Annonser

4 reaktioner på ”En pastoralsymfoni i ett krigslandskap och konstens nationella idiom.

  1. Vilken strålande artikel.
    Sen engelska konstmusiken tillhör väl inte den mest framförda i de största konsert och operahusen.
    Har en känsla av att den stora nationen känner sig lite som kusinen från landet när det gäller de stora kompositörerna från Mellaneuropa och Italien.
    Från att vara den ledande populärmusiknationen i Europa till att spela andra fiolen på den klassiska arenan.
    Detta trots alla de stora namn du nämner här.
    Cellokonserten av Elgar måste väl räknas till musikhistoriens centralaste verk? Och tolkas den av du Pré vid instrumentet befinner man sig så nära änglarna det går att komma.
    På tal om Ravels uttalande.
    George Gershwin ville ta lektioner av Ravel men nekades.
    ”Det är bättre att vara en bra Gershwin än en dålig Ravel”, blev svaret.

    • Tack, Carlo, för vänliga rader – och välfunna iakttagelser om den engelska musikens något undanskymda plats i konsert – och operasalar. Inte ens Elgars mest omtyckta verk, violin- och cellokonserten (oöverträffad just med du Pré, som du nämner) är särskilt ofta spelade.

      Åtminstone fram till början av sextiotalet var dock engelsk ”promenade music” ofta spelad i radion och av oss inom militärmusiken, särskilt Coates (saxofonkonserten, de tre björnarna och andra sviter, marscherna etc) framfördes ofta av oss i I3 -kåren under Harry Sernklev. Minns även de fina konserterna i radion med Svea Livgarde under de la Berg som väl innehäll dylik repertoar, (vilket du säkert kan bekräfta) liksom de med Karlskronakåren. Tyvärr är väl den sortens radiosändningar ett minne blott, liksom tyvärr kanske även Marinens musikkår.

  2. Min bortgångne avhållne chef och klarinettlärare Helle Rosén spelade saxofonkonserten av Coates med Kristianstads Orkesterförening.
    Vi (orkesterföreningen) framförde även en del konserter för ungdomar där Benjamin Brittens ”Young persons guide to the Orchestra” var huvudnumret.
    Har även en skiva med ”idolen” Gervase de Peyer där han presenterar utsökt brittisk kammarmusik.
    Så visst lever konstmusiken i Imperiet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s