”Weite Welt Und Breites Leben…

E-post den 2 februari 2004 till UDs tjänstemannaledning (redigerad):

…Langer Jahre Redlich Streben…”

En eftermiddag sent i december (2003) lämnade jag diskret  – inte svårt under rådande ljusförhållanden –  för sista gången UD, efter över trettio års tjänst.  Innan jag åkte hem till min tillfälliga boning,  (man följer stilenligt nog vägvisaren  till ”Överskottslagret”)  satte jag mig med ett glas Montrachet i Grands bar för en och  annan retrospektiv reflektion:

 –  back to basics:  återvänd till att bedriva klassisk diplomati, var inte så ängligt angelägna att vara moderna, samhällstillvända, trendiga, konsultiga. Lämna det överdrivna projekt- främjar-  och handläggartänkandet (här kan ni sluta läsa).

– ta bättre vara på kompetensen hos de seniora tjänstemän som personalledningen så gärna vill göra sig av med just då de står på höjden av sin förmåga.

– Minska antalet politiskt tillsatta tjänstemän. Politrukerna har närmast totalt ockuperat tjänsterummen i Arvfurstens palats och har praktiskt taget ingenting att tillföra svensk diplomati. Tillresande sakkuniga är närmast en belastning för beskickningarna.

– Se upp med SIDA-tjänstemännens dyrbara utrikesrepresentation! Själva storleken på biståndsbudgeten har minskat biståndstjänstemännens konstnadskänslighet.

– Dra ned på antalet dyrbara utsända genom att fokusera på det strategiska ledarskapet och bekymra er därigenom mindre om ledningen av personal. Diplomatin är så utformad att en bildad, kontakt- och förhandlingsskicklig  ambassadör av rena nivåskäl fungerar  som en kraftfull multiplikator för svenska intressen. Om verksamheten leds av en chef som förstår den stora bilden och kan prioritera så är nittio procent av chefsfunktionen avklarad och man kan  dra  ned på den personal som skulle ledas – för att inte tala om hela skogen av överbetalda personalkonsulter.

Världen var, då det gäller riktigt viktiga saker, inte mindre komplicerad 1950 än den är nu – men vi hade bättre känsla för vad som verkligen var viktigt, har någon kollega sagt.  Jodå, jag vet att Sverige  nu är medlem i EU, men se upp  med det argumentet – en vacker dag kommer någon på att detta kan innebära att EU-diplomater kan ta över en del av den nationella diplomatins uppgifter snarare än att medlemskapet ger oss mer jobb!

– Framhäv med andra ord särskilt ambassadörernas företrädande funktion. Man skickar inte ut en ambassadör i syfte  att administrera personal eller projekt utan för att företräda Sverige,

– minska på antalet interna möten: chefsmöten, regionalmöten, handelsrådsmöten, kulturrådsmöten. De är dyra och ger träsmak.

– minska på antalet nivåer i hemmaförvaltningen som nu får UD att likna en etsning av Piranesi. Det finns ändlösa skikt av kabsäckar, utrikesråd, ämnesråd, enhetschefer, bitr. enhetschefer, gruppchefer staplade på varandra.

–  Eliminera  konsultkostnader för alla dessa kurser  –  som faktiskt ligger på grundskolenivå –  i värdegrunder, ledarskap, medarbetarskap, chefsskap och allt möjligt. På nittiotalet  genomgick jag en sådan kurs ledd av en lika svindyr som okunnig konsult – vi fick börja med att förklara för konsulten vad UD överhuvudtaget sysslar med. I konsekvens med detta: dra ned på antalet chefsutvecklare, kompetensutvecklare och utvecklare i största allmänhet och se till att de få som behövs är förankrade i UD-substansen.  Jag vet att ytterst hänger UDs ambitioner att fånga upp slaggprodukter från en överetablerad konsultmarknad samman med  en hel (o)kultur, närmare bestämt – som Anders Isaksson så väl analyserade detta fenomen i en DN-spalt (hösten 2003)  –  inom en övergödd,  och konkurrensbefriad offentlig sektor. Säg den kommun som numer inte håller sig med en ”omvärldsanalytiker”! En drastisk budgetnedskärning kommer  sannolikt att framtvinga en återgång till fokusering på just själva kärnverksamheten, analogt företagens benhårda neddragning på allt annat än de nödvändigaste administrativa funktionerna i ett ekonomiskt läge där kostnadsjakt är överordnad princip.

– Optimera,  inte maximera, UDs roll inom – det upphaussade – exportfrämjandet. UDs styrka ligger inom det generella främjandet, låt affärsmän, dvs  handelssekreterare sköta konsultoperationerna på marknaden.

Observera f ö att Sverige-främjandet är en delkomponent av det vidare målet att främja svenska intressen utomlands – och inte nödvändigtvis det viktigaste.

 – Och om man nu skall hålla på att ”främja”: framhäv mer det utomordentliga ”public diplomacy”-konceptet  som alternativ till just detta ”främjande”. Offentlig diplomati är i sitt reciproka upplägg ett effektivt sätt att få folk i andra länder att lyssna på vårt budskap – man tröttnar på att utsättas för enkelriktade marknadsföringskampanjer och stänger av. Reciprocitet i uppläggen passar perfekt vår diplomatiska yrkesroll: vi kan spela ut hela vårt register.

 – Släpp fixeringen vid ”jobben” som mål för främjandet. Det är inte UDs roll att reglera sysselsättningsgraden på den svenska arbetsmarknaden. Det är nog främst i ett avseende som ”det är jobben det handlar om” – nämligen jobben som statliga exportfrämjare…

Bo Lundberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s