”Hatets klimat”

Paul Krugman levererar  i  sin krönika i NY Times idag (11 januari) en bakgrundsbild om skotten i Arizona,  som går ett polemiskt steg längre än hans  närmast rutinmässigt återkommande anklagelser mot republikanerna att dessa  gjort det till sin huvuduppgift att omintetgöra ett omval  till Vita Huset  av president Obama. Krugman anser ju att republikerna har visat sig beredda att t o m erodera nationella  intressen för att nå detta mål (men icke desto mindre kunde det nya START-avtalet till sist ros i hamn, min anm.)

Krugman menar i dagens spalt att de republikanska ledarna i själva verket har drivit sin hatinducerande kampanj så långt som  till att uppmana till att med alla nödvändiga medel eliminera motståndarsidan från debatten. Därmed är det dessa ledare som  bär ansvaret för att det till sist händer att en störd individ tar till sig budskapet och går över gränsen. Paul Krugman ger i sin text flera exempel på den typen av kampanjretorik som drivs i radio, TV och andra media  och som han menar helt saknar  motsvarighet på den demokratiska sidan. Det är alltså inte fråga om en allmänt förråande trend, eller brist på civilitet i den politiska diskussionen, utan det handlar om rent hat, som förvisso är utbrett hos stora delar av den amerikanska befolkningen och som republikanerna gör allt för att nära.

Det är följaktligen upp till de republikanska ledarna  om tragedin i Arizona kan bli en vändpunkt och leda till att den politiska diskussionen i USA blir mindre giftig. Om dessa ledare däremot går på som tidigare är lördagens skott bara början, konkluderar Paul Krugman, vars hela krönika återfinns här.

Min enda kommentar till Krugmans onekligen långt gående polemik  är att det finns ett slags ekvivalens i konservativa svenska kommentarer till amerikansk politisk debatt, som just går ut på att det är ett allmänt tuffare debattklimat, brist på civilitet etc som kännetecknar densamma.  Det är missvisande, menar man t ex, att utmåla den breda Tea Party rörelsen som präglad av hatfyllda extremister – sådana utgör en obetydlig minoritet. Jag återger Krugmans text som ett alternativ och genmäle  till  denna typ av ekvivalens.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s