Anti-estetiska projekt hotar Stockholms skönhet

Hatet mot det estetiska, eller som Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman säger ”det svenska kulturhatet” tar sig många former. Det kan röra  sig om den indirekta anti-estetik som tar sig uttryck i ideologiserande,   identitets- eller genuspolitiska krav, i allmän moralism,  i kravet att konsten skall göra människan till en ”bättre” samhällsvarelse, eller i en mer direkt attack mot det estetiska såsom den vandalism mot arkitektoniska skönhetsvärden som nu hotar Stockholm.

Olle Wästberg har skrivit en utmärkt och och angelägen debattartikel på Newsmill på detta tema, nämligen med utgångspunkt i och fokus på det förfärliga Stockholm Waterfront  som just invigs.  Wästberg menar att detta,  liksom en mängd andra projekt av stilbrytande mastodont-  eller höghuskaraktär förrycker proportionerna i Stockholms stadsbild, och betonar mer specifikt  att kolosser såsom Waterfront skadar Stockholms själva estetiska identitet i det känsliga mötet mellan hav och insjö, ”i övergången till skärgård”.

För att förstå vad debatten egentligen handlar om är det nödvändigt att föra den i klassiska termer av  estetisk form,  denna märkliga dimension som förenar alla element i en tavla till en helhet, eller den ”tråd” som bildar  en underbar båge från de första takterna i en symfoni till slutackorden –  Mozart kallade f ö just denna sammanhållande faktor för  ”den osynliga tråden” i sina brev till fadern Leopold.

Med risk att låta estetiskt överspänd:

Då min blick en sen sommareftermiddag sveper  över Riddarfjärden, från Västerbron och Mälarens fortsättning därbortom  över husraderna vid Norr Mälarstrand. och naturligt stannar upp och dröjer sig kvar vid Stadshuset för att sedan dra bort över Gamla Stan och ut mot  glittrande skärgårdsfjärdar är upplevelsen närmast av musikaliskt helgjuten elegant  rytmik och klangbild. Jag har kanske Wilhelm Stenhammars nästan sydeuropeiskt men ändå så sommarnordiskt ljusa Serenad i F dur ringande i mitt inre. Och lika lite som jag kan tänka mig en låt med U2 tränga in i den stenhammarska starkt sammanhållna klangbilden  kan jag acceptera främmande element såsom Waterfront bryta in i stadsbilden, där Ragnar Östbergs skapelse sätter den karakteristiska tonen eller accenten och måste  få bli bestämmande för hur andra element skall tillföras bilden. Waterfront utgör ingalunda en för den rytmiska spänningen nödvändig arkitektonisk kontrapunkt – kolossen är ett för  den estetiska helheten främmande och nedbrytande element.

Jag är medveten om att en stad inte är ett musikverk utan en plats för boende, arbete och annan mänsklig aktivitet, ett ständigt pågående flöde av energi. Det måste väl  dock ändå finnas arkitektoniska formler för att tillgodose dessa funktionella krav utan att  detronisera Stockholm i dess rang av en av världens vackraste huvudstäder – kanske den allra vackraste.

Det må synas märkligt att sitta här i Bangkok  – där de bizarra kontrasterna i stadsbilden är en del av stadens identitet – och förorda en helgjuten formbunden estetik för Stockholm. Men varje stad har just sin identitet, sin själ och sin personlighet och det gäller att värna om detta egenartade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s