Den magnifika Lady Bracknell och konstens ironi

Oscar Wildes oöverträffade komiska mästerverk ”The Importance of Being Earnest” har nyligen satts upp på amerikansk scen av och med Brian Bedford – som spelar rollen som den lika magnifikt komiska som något skrämmande Lady Bracknell. För såväl regi som rollgestaltning har Bedford fått lysande recensioner.

Sara Krulwich/The New York Times

Jag tar tillfället att plocka fram och putsa upp en äldre text där jag berör just denna märkliga dam från den victorianska societeten:

Lars Forssell skrev en gång att han efter att ha sett Jaques Tatis film “Traffic” inte längre ens kunde knyta sina skosnören utan att känna sig urbota komisk. Tatis filmer gick just ut på att göra den vardagliga tillvaron komisk, men de kan stå generellt för konstens ironiska förhållande till verkligheten.

Varje gång jag omläst Shakespeares Hamlet har jag funnit dramat, dvs Hamlet själv, oemotståndligt ironiskt – och roligt! Vad är “att ta till vapen mot ett hav av kval” annat än ironi med närmast komisk effekt? Kämpa med vapen mot ett hav? Läsaren finner sig själv minst lika komisk som Lars Forssell med sina skosnören.

Den bästa Hamlet-tolkningen är förmodligen den som Martin Ljung gjorde i en knäppupprevy från slutet av 1950-talet. “Shakespeare is the greatest entertainer ever” men Povel Ramel kommer inte långt efter.

En av cheferna för hemmaadministrationen – en amper dam – ringde mot slutet av min karriär upp mig och påtalade vissa brister i min attityd till “oss här hemma” (om hon visste hur rätt hon hade) och mycket annat. Jag höll mig den gången utan svårighet för skratt eftersom jag gärna ville stanna på min post ytterligare något år, men jag fann i efterhand damen ifråga slående lik den magnifika lady Bracknell i Oscar Wildes “The Importance of Being Earnest“– “perhaps the most outrageous comic character since Sir John Falstaff” (Howard Bloom). Jag håller med, dock med tillägget att hela stycket är hejdlöst roligt!

Lady Bracknell ägnar sig åt allvarliga betraktelser, förmaningar, utsagor, repliker etc om – ingenting:

Lady Bracknell. (Pulls out her watch.) “Come dear (Gwendolyn rises) We have already missed five, if not six, trains. To miss any more might expose us to comment on the platform.”

Låt oss hålla med Harold Bloom (från vilken jag stulit observationen om Lady Bracknell) att ingen på perrongen kunde rimligen veta att de två damerna missat några tåg, och än mindre fem eller sex!

En anledning till att Lady Bracknell är så rolig är att hon saknar humor. Det gjorde också mina hemmabyråkrater, vilket starkt bidrog till deras underhållningsvärde.

(Lady Bracknell sweeps out in majestic indignation).

Man måste skilja mellan ironi och cynism. Konsten ironi är följaktligen inte den mefistoteliska ironin. Mefistoteles är ju en oförbätterlig cyniker och han ironiserar föraktfullt över den motsägelsefulla spännvidden i människans strävan:

Vom Himmel fordert er die schönsten Sterne
Und von der Erde jede höchste Lust

En musiker, säg en violinist i en symfoniorkester, som underkastat sig en för den oinvigde ofattbar disciplin för att fullända sitt spel på detta ohyggligt svåra instrument är just en människa som strävar efter de vackraste stjärnorna och dessutom (musiker är sensuella varelser) efter högsta lust, får vi anta. Mefistoteles ironi är den inskränkta människans ironi, han förstår inte den gudomliga ordning som i evighetens perspektiv förlöser motsägelserna inom mänsklig strävan. Observera att det även finns drag av Voltaire, med sin stundtals rätt så inskränkta förnuftstro, hos Mefistoteles. Till sist blir Mefistoteles offer för den gudomliga ironin och mumlar någonting om att “vad är inte något värda nuförtiden” (Goethe kunde vara gemytligt rolig). Och då han sedan skall åtminstone försäkra sig om Fausts lik med hjälp av underifrån uppkallade smådjävlar kommer rundstjärtade änglar ned för att hämta Faust och – det här är Harold Blooms beskrivning – fyller Mefistofeles med så starka homoerotiska lustar att han distraheras från att hålla kvar Faust. Den himlasträvande violinisten kan med Gud säga: “skrattar bäst som skrattar sist”.

De som har haft turen att uppleva konserter med pianisten Arturo Benedetti Michelangeli – som kanske, vad pianospelet som ren instrumentell konst beträffar, var den mest fulländade av alla moderna pianister, med en oöverträffad briljans och formfulländning i spelet – kunde omvittna en attityd av nästan föraktfull tillbakadragenhet inför publiken. “Han gjorde ingen hemlighet av att han ansåg sig kasta pärlor för svin” har någon anmärkt, kanske med en grad av övertolkning av Michelangelis attityd. Man också se denna som en form av ironi från den konstnär som mer än någon annan musiker i modern tid representerade konsten för dess egen skull, ars gratia artis. Om inte annat var han den absoluta motsatsen till vissa publikfriande musiker och dirigenter i dagens västerländska musikliv. Jag har till och med varit på en konsert där dirigenten efteråt frågade publiken om “vi tyckte om stycket”, därmed effektivt motverkande det mesta av den musikens icke-verbala magi som han just förmedlat från dirigentpulten. Vilka “vi” förresten – riktig konst kan bara upplevas av varje enskild individ, i egenskap av just individ?

Jag föredrar den skenbart publikföraktande konstnär som i sin distans till publiken som kollektiv i själva verket visar respekt för varje individ inom detta kollektiv.

Charles Rosen pekar i “The Classical Style” på det subversiva elementet i Mozarts operor. Jag menar att all stor konst är subversiv; den utmanar genom sin estetiska kraft det beståendes idéer och föreställningar. Mozart var en “utmaning” för sin tid och han skulle vara det även för vår tid om fler verkligen lyssnade på honom.

Vi måste alltså förstå den fundamentala ironin hos Mozart. Men hur kan jag påstå att utpräglat tragiska och smärtfyllda stycken som pianokonstererna i d-moll resp. c-moll, mellansatserna i flera pianokonserter, i Sinfonia Concertante för violin och altfiol, hela g-mollkvintetten etc är fundamentalt ironiska?

Därför att de lyfter oss högt över patetiken i vår vardagliga tillvaro på ett ironiskt sätt, eller kanske snarare lär oss skilja mellan vad som är tragiskt och vad som är patetiskt. Desssutom tror jag att Mozart i vissa fall lägger in en molltonart för att så att säga ironisera över sig själv eller sin egen musik. I rondot till pianokonserten i C-dur (Nr 13) inträder, efter några deklamatorisk övergångsfaser, solostämman med ett mollparti, en av dessa operaarior som pianokonserterna så ofta innehåller. Utan att riktigt kunna förklara varför, upplever jag detta inslag i rondot som ironiskt, kanske i ljuset av att den pianokonserten i övrigt tillhör de mer lättsamma i genren och att mollinslaget kommer in deklamatoriskt alldeles efter expositionen av det litet småvitsiga huvudtemat.

Dessutom anser inte alla att Mozarts “tragiska” stycken verkligen uttrycker tragik – var det inte Robert Schumann som fann den stora g-moll symfonin “lättsam” till karaktären?

Fast här förstår jag inte riktigt Schumann. Den symfonin är ju hopplöst resignerad i sin fatalism.

En som visat sig ha förstått detta med den stora konstens inneboende ironi gentemot en ful verklighet är Milos Forman. Jag syftar på slutscenen av “Amadeus” där den långsamma satsen i pianokonserten i d-moll svävar högt över den groteska “verkligheten” i dårhuset och just ironiskt lyfter fram denna fulhet genom den egna skönheten. Det är på sådant sätt konsten är samhällsomstörtande. Det förstår knappast någon politiker och ej heller någon nutida student på Konstfack.

Konstens ironiska subversivitet är, som jag nämnde tidigare, den absoluta motsatsen till den triviala budskapskonst som är produkter av vårt ideologiserade samhälle. Allt skall ha ett budskap och en skönjbar mening, helst riktad mot olika typer av “förtryck”, för “fred” och liknande. Tjänstemannaledningen för UD fick för sig att – det har blivit något av en modefluga i Sverige– skapa en gemensam “värdegrund” för sina medarbetare. Till det ändamålet producerade man en konstutställning med tydliga, för att inte säga övertydliga budskap. Problemet är bara att god konst som sagt är ironiskt subversiv av sin egen estetiska kraft – och utrikesförvaltningen vill f ö inte ha subversiva byråkrater (diplomater finns väl knappt längre). Vill man ha ”bättre” byråkrater måste man, analogt, visa dem dålig konst.

Man kan som Frederico Fellini på frågan om “meningen” i filmen “8 1/2″ ställa motfrågan: “What do you mean, meaning?” Eller för att ge Oscar Wilde sista ordet (jag är nu skyldig Harold Bloom för en hel citatsamling):

“Everything matters in art except the subject”.

Uppdatering av tidigare text, Bangkok den 18 augusti 2005

Annonser

4 reaktioner på ”Den magnifika Lady Bracknell och konstens ironi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s