Det nationella tonfallet

Det är utan tvivel så att Västerlandet brottas med osäkerhet om sin kulturella identitet. Denna vilsenhet tar särskilt i svensk kulturdebatt sig uttryck i två sinsemellan konträra positioner. Antingen förnekas det att det överhuvudtaget finns något genuint svenskt – alla konstnärliga verk är sålunda produkter av inflytelser från främmande kulturer. I den andra positionen, som på den kulturpolitiska arenan intas bl a av Sverigedemokraterna, insisteras passionerat på att det finns en omisskännlig svenskhet i det kulturella som vuxit fram genom att skikt lagts till skikt av nationellt skapande under seklerna.

Jag är böjd att instämma i denna senare tolkning av det nationella kulturbegreppet utan att för den skull hemfalla åt den sverigedemokratiska nationalismen. I sin kitschiga, något pompösa svenskhet missar den helt att det nationella i konsten visserligen är genuint men en inre kvalitet, en estetisk dimension som kräver musikalisk känslighet för att uppfattas. Det handlar inte om ytte nationella symboler som flagga, monarki och kyrka eller kollektiva nationella kulturytttringar som folkdans eller folkmusik, midsommarfirande etc. Multikulturalisterna missar analogt hela poängen med den nationella identiteten genom att de blandar ihop begreppen stil eller stilinflytande och idiom. Med idiom menar jag konstens innersta karaktär, likt språkets tonfall, konstverkets själ och hjärta som är något annat än summan av stilelelement. Förvirringen i debatten blir inte mindre genom att man i den akademiska diskursen tycks använda beteckningen idiom på just det som jag kallar stil.

Låt mig spinna vidare på denna debatt genom att fräscha upp några tidigare skrivna rader om det nationella tonfallet i musiken utifrån mina upplevelser av två av nutidens främsta vokala artister.

Apropå sångstjärnor: en ledande svensk tonsättare, vars verk uruppfördes på Lincoln Center i New York i slutet av sjuttiotalet, påpekade för mig – i förbigående och med lätt ironi – hur svenska ambassadörer mest bara bjöd in glansfulla operastjärnor till sina festivitas, men sällan de som gjorde det verkliga jobbet, dvs tonsättarna. Föreställ er att man firade Wien-premiären 1786 av “Don Giovanni” med att bjuda sopranen Aloysia Weber på champagnen – hon sjöng Donna Anna – men inte Mozart själv.

Då det gäller Mozart har Österrikes ambassadörer dock i modern tid kompenserat eventuell sådan försummelse
genom att anstränga sig till det yttersta för att inprägla i omvärldens medvetande att Mozart just var österrikare och inte härstammade från planeten Jupiter, som man annars lätt kan förmoda då man upplever universaliteten i hans tonspråk (t ex i just Jupitersymfonin). Jag vet dock inte om Mozart skulle uppskatta ambitionen att göra honom till en nationell österrikisk figur. Musiklivet i Wien var visserligen hans livsluft, men det wienska genomsyrade inte nödvändigtvis hans tonspråk, och hans stil inspirerades av Bach-sönerna och Mannheim-skolan vars orkester tilltalade ‘honom stark. Nej, Mozart var för stor för Österrike och även hans far Leopold betraktade de mer lantliga österrikarna med överlägsenheten hos en bildad tysk.

Då har ryska ambassadörer – liksom svenska, jag kommer till det – det lättare. Jag vet inte någon rysk kompositör vars musikaliska idiom inte är utpräglat nationellt ryskt. Den ryska supersopranen, Anna Netrebko demonstrerar detta med övertygande bravur i ett lysande album med ryska vokala verk, mest från operor, där inte bara musiken är äkta rysk vara utan inte minst även Netrebkos högst idiomatiska tolkningar, som hon dessutom genomför med ingen mindre än sin egen mentor, Valery Gergiev på dirigentpulten. Vilken enastående tillgång för att sprida intim kunskap och inlevelse i rysk kultur! Ryska ambassadörer behöver strängt taget inte göra något – det sköter Deutsche Grammophone om med sin marknadsföring och sitt distributionsnät – utan bara tacka och ta emot. Och vill ambassadörerna ordna parties för sin nationella PR så är Netrebko rankad inte bara som en av operans kanske mest lysande nutida sopraner utan som dess mest hajpade “party girl”.

Det finns emellertid andra stora sopraner än Netrebko – även om operakändispressen görs sitt bästa för att få oss att glömma dem – och det finns annan musik med lika starkt nationellt idiom som den ryska. Nämligen vår egen Anne Sofie von Otter och vår svenska och skandinaviska romanskonst.

von Otter kom i början av 2000talet , efter sin utomordentliga succé med Grieg-sångerna, ut med två album av svenska romanser. Förutom den storartade konstnärliga halten i dessa tolkningar som sådana – lika hög som i Grieg-albumet – är dessa romanser genomsyrade av ett omisskänsligt svenskt idiom, som naturligvis blir särskilt framträdande genom integrationen mellan dikt och musik, mellan språkets och musikens tonfall.

Och därmed är vi inne på ett intressant men förvånansvärt litet uppmärksammat samband, nämligen det mellan nationellt språk och nationellt musikaliskt idiom. Musik präglas nämligen till sin innersta karaktär av sitt
nationella ursprung (och även om Mozart var för stor för Österrike bottnar hans konst idiomatiskt och stilmässigt sett i den stora tyska kultursfären, det är bara det att hans storhet är så universell att det nationella idiomet blir mindre relevant).

Pierre Boulez skrev någonstans, jag kommer inte ihåg var, att det föreligger starkare släktskap mellan hans eget ultramodernistiska tonspråk och 1700-talsmusiken hos landsmannen Francois Couperin än mellan Boulez och hans
egna samtida Stockhausen och Xenakis (eller vilka det var Boulez jämförde med). Så starkt är det djupliggande nationella idiomet hos musiken. Idiom är förvisso inte samma sak som stil, eller estetisk form. Då vi lyssnar på t ex Wilhelm Stenhammars andra symfoni eller F-dur-serenaden hör vi något omisskännligt svenskt, men vi konstaterar också att det i hans stil och formspråk finns något av Brahms och annan tysk romantik. Och det svenska idiomet är närvarande även hos modernistiska tonsättare som Karl-Birger Blomdahl, Hilding Rosenberg och Ingvar Lidholm. Om inte det musikaliska idiomet fanns där skulle Blomdahls musik inte fungera så väl som den gör tillsammans med Martinssons poesi i “Aniara”.

Som så många andra kvaliteter har det mesta av detta nationella idiom gått förlorat i den fadda och identitetslösa soppa som “modern” svensk rockmusik representerar (och som med våra ambassaders hjälp sprids över världen
under beteckningen “Nutida Svensk Musik”. Men den finns i annan svensk populärmusik och inte bara som idiom utan även som nationell stil hos Hugo Alfvén, Erland von Kock, Sven Sköld, Ture Rangström, Lars-Erik Larsson m fl.

Och jag menar att detta nationella, närmast språkliga, idiom i musiken binder oss svenskar samman och kan tydliggöra vår nationella egenart inför oss själva och för omvärlden. Det binder oss också samman med våra nordiska bröder och förstärker den nordiska gemenskapen. Det är uppenbart att Anne Sofie von Otter och (även i detta fall) DG utmärkt väl klarar av att föra ut denna svenska sångskatt till omvärlden utan svenska ambassaders hjälp lika väl som Netrebko och Gergiev klara sig utan hjälp av rysk officiellt stöd. och förstärker den nordiska gemenskapen.

Kanske dock berörda beskickningar borde överväga om det verkligen är nödvändigt att erodera Sverige-bildens kvalitet genom sina inställsamt tonårstillvända manifestationer av svensk dagsslände-pop, -rock, -techno eller vad det kallas. Kidsen i Tokyo eller Los Angeles är förvisso medvetna om att det ingenting annat är än reklamgimmicks på marknaden och har glömt varenda ton från konserten dagen efter, vilket antingen vittnar om en grad av estetisk urskiljning eller, mer sannolikt, ett ultrakort uppmärksamhetsspann hos det uppväxande släktet.

Men “Havet sjunger”, Gösta Nyströms tonsättning av Ebba Lindqvists dikt, eller “Kyssande vind” av Lars-Erik Larsson/ Hjalmar Gullberg glömmer man inte lika lätt, särskilt inte då sångerna bärs fram av “the sheer beauty” (Gramophone) hos Anne Sofie von Otters nordiskt blonda röst.

Ta f ö en titt på en tidigare blogg om det engelska idiomet i Ralph Vaughan Williams musik.

Annonser

En reaktion på ”Det nationella tonfallet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s