”This is no mortal business”


Shakespeares “Stormen” har vid en omläsning efter många år inte mist något av sin grandiosa mångtydighet. Stycket är, trots frånvaro av egentlig dramatisk handling, skapat för att upplevas på scen, men att läsa texten innebär, som alltid då det gäller Shakespeare, att man håller skådespelets poetiska komplexitet öppen. Särskilt just “Stormen, påpekar Harold Bloom, i “Shakespeare: The Invention of the Human”,har under senare decennier haft oturen att utsättas för hårdför ideologiskt vinklad reduktionism, för att inte säga ren förvrängning. Den vedervärdige halvmänniskan Caliban har upphöjts till huvudfigur och ädel tredjevärldenhjälte i uppror mot sin härskare, imperialisten Prospero, och i de mer drastiska regiinfallen i allians med sin motpol, luftanden Ariel. Nå, den typen av studentikosa upptåg hörde väl 70-talet till. Mer i tiden vore att göra Caliban till feminist trots att han försökte våldta Prosperos dotter Miranda – fast det är klart, då tvingas man avstå från nöjet att beteckna hyggliga svenska män som “calibaner”.

Jag tilltalas för min del mer av den musikaliska version från slutet av 1600-talet där Caliban tidigt super sig så redlöst berusad att han av den anledningen inte utför något attentat mot Prospero.

Publik och läsare frågar sig med Bloom varför Shakespeare har gjort Prospero så kylig och otillgänglig, eller med Ferdinands ord: “O, tio gånger mer öm hon (Miranda) är, än hennes far är bister, Och han är bisterheten själv”.

En grad av frånvändhet är nu trollkunniga eremiters privilegium och Prospero lever i kraft av sin magi. Han är, säger Harold Bloom (syftande på Marlowes skådespel), en anti-Faust som söker kunskap om tillvarons innersta väsen utan att sälja sin själ. Prosperos väsen är ett slags sekulariserad andlighet:

“Av samma tyg som drömmar göras av

Vi är gjordo, och våra korta liv

Omfamnas av en sömn”

Dessa berömda rader präglas inte av kristen förtröstan om evigt liv. Jag förnimmer något av Mozarts sena stil, “Spätstil”, över Prosperos sorgset resignerade betraktelse över alltings förgänglighet. Även då han brutit staven och kastat sin bok i havet kvarstår Prosperos magiska auktoritet. Men denna auktoritet gäller så länge Prospero är kvar på ön. “Stormen” slutar ju med försoning och Prospero återtar sitt hertigdöme. För hans återgång till sitt tidigare normala liv, ställer Bloom inte ut någon ljus prognos och Prospero har väl sina föraningar. Borta från den underbara ön där han har makt över elementen, över andarna och till och med kraft att väcka upp de döda, ter sig Prosperos framtida tillvaro som återinsatt hertig som tämligen prosaisk. Prospero hade ju redan innan han fördrevs som hertig “försummat de världsliga bestyren, hängiven åt min enslighet och själens uppodling…”, berättar han för Miranda (en variant på temat om vådan av försummad maktutövning finner vi ju f ö i “Kung Lear”). Prospero, noterar Bloom, visar tecken på depression i sina slutbetraktelser som på sina håll – kanske förhastat – tolkats som Shakespeares farväl till konsten. Prospero “fann sitt hertigdöme på en öde strand”, säger rådgivaren Gonzalo mot slutet. Harold Bloom ger utsagan en annorlunda och djupare innebörd än den åsyftade:

Den magiska ön är Prosperos sanna hertigdöme.

Musikaliska inslag och anspelningar är vanliga i Shakepeares skådespel – ta bara den  som film lanserade (2005)  “Köpmannen i Venedig” där Lorenzo försöker göra den tondöva Jessica uppmärksam på sfärernas musik. “Stormen” innehåller poetiska evokationer av den överjordiska musik som luftanden Ariel och hans medandar frambringar: Till och med Caliban – det är barnet inom honom, säger Bloom – förtrollas av tonerna, liksom Ferdinand:

“Så sjunger ingen dödlig; dessa toner ej äro jordens;

Ovanifrån de höras”

Originalet har en elegantare poetisk kompression:

“This is no mortal business,

Nor no sound that the earth owes”

Dessa rader träffar högt över den samtida tonsättningen av andemusiken (en skäligen enkel sång komponerad av Robert Johnson). “Stormen”, liksom “Trollflöjten” handlar ju även om musikens makt – den dimensionen förbigår Harold Bloom i sin studie.

Shakespeare förebådade sig själv ovetande Mozart, just den kompositör vars tonkonst är så estetiskt kraftfull att den kan beskrivas  som just överjordisk. De stora estetiska genierna, befinner sig, som Harold Bloom framhåller i “The Western Canon”, i ett tidlöst nätverk där t ex Samuel Beckett (för att inte tala om T.S.Elliot) korresponderar och jämför sig med Dante och Shakespeare – och denna korrespondens gäller i hög grad även musiken. Lyssna på hur en ledande modern kompositör som Benjamin Britten, eller för den delen Leonard Bernstein tolkar Mozartsymfonier!

Det estetiska nätverket sträcker sig också över gränserna mellan konstarterna. Jag läser “Stormen” som en sagokomedi med en såväl poetiskt gestaltad som inneboende musikalitet och det är lätt att förstå varför Jean Sibelius inspirerades till sin skådespelsmusik till stycket. De utomjordiska förnimmelserna av andemusiken på ön bör lika litet som något annat i “Stormen” tolkas religiöst. Jag uppfattar för min del på det hela taget inte Mozarts musik som kyrkligt andlig, Rekviem och C-mollmässa till trots och den är för dialektisk-dramatisk för att vara meditativ i något slags zenbuddhistisk mening (Mozart passar mitt rastlösa temperament). Liksom Shakespeare – Leo Tolstoj var upprörd över den omoral och “irreligiositet” som han ansåg kom till uttryck särskilt i “Kung Lear” – förtjänar Mozarts tonkonst de icke-kristna epitet den förlänats, såsom demoni; det “mozartska skrattet” hos Herman Hesse är inget fromt leende. Den gudomlighet vi upplever i Mozarts musik har i Nietzsches mening dionysisk snarare än kristen innebörd.

Skall vi på Mozart tillämpa Harold Blooms ord om Prospero: “secularized spirituality”?

Mozart levde och dog som katolik men jag tvivlar på att han känner sig särskilt hemma i svartrockarnas himmel. Till en växande kyla inför det kyrkliga – som han delade med sin far – bidrog säkert antipatin mot den förhatligen ärkebiskopen, tillika fursten i Salzburg, Hieronymus Colloredo. Typiskt nog lekte denne, som så många av den tidens nog så auktoritära furstar och kejsare, med upplysningsideer, och Colloredo uppskattade Voltaire. Såsom framgår av Robert W. Gutmans ohyggligt detaljrika “Mozart, a Cultural Biography”, kunde Mozart inte undgå att ta intryck av upplysningsidéerna som ju ledde honom in mot frimureriet med dess humanitära ideal, frihets- och sanningsdyrkan – till “Trollflöjten” och in i förromantiken. Länken mellan Shakespeares sagospel och Mozarts opera är väl etablerad. Vi igenkänner temat om musikens makt; Prospero har en motsvarighet i Sarastro; Miranda och Ferdinand har inspirerat Pamina och Tamino – och så har vi naturligvis radarparet Caliban och Monostatos…nåja (“Trollflöjtens” personuppsättning vändes ju upp och ned för att svara mot frimuraridealen, vilket försvårar dylika analogier).

Mozart och Shakespeare levde båda i tider av intellektuell omvälvning. Renässanansens starka intresse för upptäckter och hyllning av vetenskap föregrep i mycket upplysningstidens ideal. Det var på Shakespeares tid inte minst filosofen Francis Bacon som även på politisk nivå framhävde vetenskapens omformande, humaniserande, ja magiska kraft. Prospero är ju något av en renässansens vetenskapsman i sin förmåga att kontrollera naturens element på ön, men också en konstnär, en man som söker rättfärdighet, sanning och sitt rätta mänskliga jag.

Den upplysning som Mozart levde i var även en tid av den sociala omvandling som exploderade med franska revolutionen. Familjen Mozarts tyska bakgrund – Leopold kom från Augsburg – gjorde den snabbare mottaglig för de nya strömningarna än österrikarna. Mozart, som hade haft många tillfällen att iaktta kejsare och furstars självupptagenhet och – mitt i all öppenhet för reformer – hänsynslöshet mot sina undersåtar, tycks av en del korrespondens att döma varit färdig med “l’ancien régime”. Det framgår ju om inte annat av teckningen av den hycklande “upplyste” greve Almaviva i “Figaros bröllop”. Mozart kunde beskriva den “ädla hopen” med ett rabelaisiskt grovt språk som får kolumnister på dagen svenska Expressen att  framstå som stiftsjungfrur.

Mozarts expansiva geni krävde den livsluft som han väl fann i Wien, men knappast i Salzburg. Han riktade i viss mån blicken mot Preussen, men liksom Goethe hyste han ett mått av ambivalens inför det nationellt “tyska” och det tyska språket – han lärde sig f ö litet engelska. Det är något av en romantisk kliché att Mozarts mognare musik återspeglar det oberoende skapande geniets självinsikt och pekar fram emot den estetiska nyplatonism där skönheten är den sanna verkligheten. Senare forskning har modifierat den bilden; Mozart var nöjd med att tjänstgöra som kompositör i det kejserliga hovet, han var (liksom Shakespeare) i hög grad publiktillvänd och var medveten om att han måste modifiera alltför “svåra” passager för att de skulle passa lyssnare “med långa (åsne)öron”. Han drog åtminstone periodvis  in en hel del pengar vilka dock gick åt till en tämligen dyrbar levnadsstil.

Olika grader av “revisionism” i sentida Mozartforskning kan dock inte påverka det faktum att estetikens, formfulländningens överordnade roll i hans skapande talar för en inommusikalisk analys av Mozarts musik, i stil med den “close reading” som Charles Rosen gör i sin berömda stilstudie “The Classical Style: Haydn, Mozart, Beethoven”. Studien, som förtjänar sitt eget referat, är rik på observationer av den estetiska kraften hos Mozart, särskilt den i pianokonserterna: den oöverträffade tonala stabiliteten, som gjorde det möjligt att behandla tonaliteten som en stor massa som kan innefatta och upplösa de mest motstridiga krafter. Denna stabilitet bildar genom sin ständigt underliggande närvaro grund för den spänningsfyllda dramatiken i modulationerna.Mozart övervinner tidens grundläggande obalans – den går ju bara åt ett håll, framåt – genom en organisk inre symmetri i temata och deras utveckling (Rosen jämför med den ”triviala” mekaniska symmetrin hos en Johan Christian Bach). Exemplen är flera på Mozarts kreativa teknik för att undvika monotoni och upprepning i expositionernas orkesterritorneller i pianokonserterna – pianot kommer t ex in i en replik redan i de första takterna av pianokonserten i Ess-dur (K 271) som Mozart skrev då han var tjugo år; i andra fall inleds solopartiet med ett sidotema, etc. Alla element i verkets inre arkitektur hänger samman med varandra inom sonatformens ram, och upplösningen av genomföringsdelen i första satsens rekapitulation motsvaras av hela verkets upplösning i den mer avspända sista satsens rondo. Exemplen på Mozarts otroligt kreativa behandling av verkets inre organiska estetiska form är legio och kan förmodligen endast jämförs med ett annat dramatiskt geni: just Shakespeare.

Vad gäller just Mozarts operadramatik utnyttjar han sonatformen – exposition, modulation, upplösning – för att driva handlingen i operorna framåt och belysa konflikter och emotioner inom och mellan personerna. Operorna är, om man så vill, dramatiserade pianokonserter och pianokonserterna är instrumenterade operor där konfliktens centrum ligger i polariteten mellan individen, pianot, och kollektivet, orkestermassan. Det ligger också närmare till hands att studera hur Johann Christian Bach eller senare dennes far Johann Sebastian eller Joseph Haydn påverkat Mozart än att dra in Voltaire och Rousseau i bilden. Den anknytning av Mozarts verk till upplysningstidens kulturella, idémässiga och sociala strömningar som Gutman gör är ändå givande, desto mer som växlingarna från rokokons salongseleganta stil till den känslosamma “style bourgeois” påverkade Mozarts tidiga musikaliska utveckling och svarade mot tidens allmänna ideer. “Figaros bröllop” är svår att tänka sig utanför upplysningsströmningarna, inte bara för handlingen som sådan, utan även för den “modernitet”, den emanciperade individualitet som präglar personerna. Suzanna framträder tredimensionellt som en modern livs levande varelse inför våra sinnen. Det är just, denna “samtidighet” vi upplever hos Shakepeares figurer, som ju “springer iväg från författaren”(Bloom) och blir livs levande människor – ja, ibland t o m större än livet. Trots sin nyfikenhet, sitt människointresse och öppenhet för omvärlden och för tidens strömningar levde Mozart i sin i musik; det var uppenbart redan i den tidiga barndomen. Systern Nannerl kunde hos Wolfgang inte erinra sig ha iakttagit några för barn typiska intressen såsom för leksaker – såvida de inte frambragte musik. Det har alltsedan romantiken varit en etablerad uppfattning att Mozart koncipierade sina verk färdiga i sitt huvud “som tavlor med tidsdimension istället för rumsdimension” enligt en utsaga. Nyare forskning har dock visat att Mozart flitigt skisserade flera av sina verk innan de fullbordades och – det visste vi redan – det gäller särskilt de formfulländade sex Haydn-kvartetterna, (Rosen anser kvintetterna ytterligare ett strå vassare, då den extra altfiolen möjliggjorde för Mozart utvecklingen av de mellanstämmor som tillhör hans specialiteter – men som också gjorde klangbilden för rik för att svara mot rokokostilens “slanka” ideal: “för många noter!”).

Eftersom Mozart var så upptagen av sitt komponerande är det svårt – vilket Peter Schaffers/Milos Formans “Amadeus” ofrivilligt visar – att göra ett autentiskt porträtt av människan Mozart. Härvidlag skiljer han ju sig från sin store samtida, Goethe, vars personlighet vi finner nästintill lika fascinerande som hans verk. Thomas Mann ger underbart liv och komplexitet åt Goethe-gestalten i “Lotte in Weimar”, men den Mozart vi finner i “Doktor Faustus” är representerad genom sin musik. Det är förmodligen ändå meningslöst att tala om en dualism mellan konst och verklighet hos Mozart. Om musiken var Mozarts sanna verklighet berodde det inte minst på att han inte hade mycket tid med någon annan verklighet. Han måste ägna all tid åt att mödosamt skriva ned allt han hade i huvudet.

Vi skall inte heller alltför lättvindigt göra Mozart till en musikens magiker Prospero. Mozart var om inte annat en utpräglat urban person och som sådan tämligen ointresserad av natur; han kunde på sin höjd uppskatta starkt artificiella engelska trädgårdar och skulle knappast stannat en minut längre än nödvändigt på den magiska ön.

Dessa – medges något krassa – påpekanden bör modifiera alltför yviga nyplatonistiska svärmerier kring Mozarts konst. Men liksom läsning av Shakespeare ställer oss inför en existentiell uppfordran – att identifiera våra autentiska intressen som mänskliga individer (Bloom ) – uppenbarar Mozart för oss på ett lika livsavgörande sätt vad  autentisk musikalisk form är. Musiken är den mest sublima, den mest abstrakta av alla konstarter den som står mest fjärran från den skuggvärld som vi kallar “verkligheten” och för oss närmast den rena idévärlden. Vi har inte svårt att leva oss in i Prosperos melankoliska ambivalens inför att lämna sin magiska ö. Men än mer påtagligt känner vi igen vår egen ovilja att slita oss från pianokonserterna, “Cosi fan Tutte” eller “Trollflöjten” i Calibans längtan tillbaka till andemusiken:

“ …sång

Så ljuv, att om jag också vore fullsövd,

Jag ville somna om igen: i drömmen

Tycks skyn sig öppna, visa mig sin rikedom

Nedregnande på mig. Om så jag vaknar,

Jag gråter efter samma dröm igen.”

(redigerad artikel som jag först publicerade  2005)

Annonser

Några rader om Bahrain

Irak invaderade Kuwait den 2 augusti 1990. Jag hade rest på semester från min stationering vid Sveriges ambassad där några veckor tidigare och befann mig på ön Koh Samui i Thailand med hustru och drygt ettåriga dotter.  På den tiden var inte ön lika högexploaterad som nu och kommunikationerna var sämre – nyheter kunde följas bara över thailändsk tv – och det var inte utan bestörtning som jag av dess rapportering förstod att Saddams trupper hade gjort verklighet av hotet om att ockupera shejkdömet vid Persiska Viken.  Landet var tillslutet, vår ambassads personal med ambassadör Ingolf Kiesow i ledningen, var instängd  och jag var utestängd. Tillbaka i Bangkok ringde jag UD vars personalansvarige frågade: ”Jaha, vad tänker du göra nu?” Eftersom Bahrain, liksom Qatar,  låg inom Kuwaitambassadens bevakningsområde och jag var den ende från ambassaden som var ”fri”, föreslog jag att  jag stationerade mig i Bahrain för att bevaka händelseutvecklingen därifrån. Ambassaden i Kuwait kunde så att säga genom mig fortsätta sin verksamhet i vad som fortfarande var oockuperade delar av sitt bevakningsområde.  Efter några dagar var jag på plats med kontor  välvilligt ställt till förfogande av bolaget  Gulf Agency.  Hustru och dotter stannade naturligtvis kvar i Bangkok.

Bahrains strategiska betydelse framstår som uppenbar med bara en blick på kartan. I omedelbar anslutning via broförbindelse till östra Saudiarabien befinner sig det pyttelilla  shejkdömet strax intill världens viktigaste oljetillgångar. Bahrain, under 300 år styrt av familjen al Khalifa, har genomgående varit mer stabilt västvänligt än de flesta av sina grannar, till det yttre modernt, relativt liberalt, med något som avlägset liknar ett parlament trots det medeltida emirstyret. Det har med andra ord  varit och förblir en ytterst funktionsduglig  bas och försörjnings-, bevaknings- och logistikcentrum  för de amerikanska trupper som har till uppgift att backa upp  försvaret av Saudiarabiens östra oljefält  och en viktig länk i försvaret av den Gulf genom vilken närmare hälften av världens olja transporteras. Bahrain ligger närmare dessa fält än Saudiarabiens egen huvudstad Riyadh och är betydligt mer lättkommunicerat och oproblematiskt än det wahabistiskt religiöst så starkt präglade Saudiarabien. USA har följaktligen haft Bahrain som bas för sin femte flotta sedan decennier, dock utan egentlig action fram till Gulfkriget då emiratets strategiska betydelse alltså plötsligt kom i blixtbelysning.

I augusti 1990 väntade sig nämligen många att Saddam Hussein skulle tåga vidare söderut från Kuwait och söka bemäktiga sig de östsaudiska oljefälten.  En känsla av hot och avvaktan  var därför mycket påtaglig då jag anlände till huvudstaden Manama, men den avtog i och med att den utdragna period av diplomatiska ansträngningar, kombinerade med allians- och militäruppbyggande tog vid och som till slut utmynnade i att  allierade flygattacker sattes in mot Irak  den 17 januari 1991, följda av markstridstrupper den 23 februari. Det var således en händelselös tillvaro under hösten 1990 och jag hade stora svårigheter att få fram någon information att skicka  hem, vare sig från Bahrains utrikesdepartement eller från den amerikanska ambassaden. Jag besökte regelbundet chefen för UMs politiska avdelning som dock mest ägnade sig åt retoriska utsvävningar om Saddam Husseins svek mot det muslimska och arabiska broderskapet: ”They are muslims, we are muslims” (den muslimska samhörigheten kommer alltid främst). ”They are Arabs, we are Arabs. They are neighbours, we are neighbours”(!) osv. Därpå återföll han i den ofrånkomliga hänvisningen till den palestinska frågan som den överordnade konfliktanledningen i Mellersta Östern (denna tolkning av Gulfkrisen framfördes f ö senare i ett uttalande av statsmininster Ingvar Carlsson, vilket föranledde upprörda ledarkommentarer i Svenska Dagbladet). Händelselösheten i frånvaron av fortsatta irakiska trupprörelser söderut frestade även på tålamodet hos de journalister som hade samlats i Bahrain. Jag stötte en dag på Independents kunnige  – och lidelsefulle  – Mellanösternkorrespondent, Robert Fisk, som föreslog att vi tillsammans skulle försöka ta oss in i Kuwait genom, som han förmodade, mindre  välbevakade gränspassager i öknen mellan Saudiarabien och Kuwait . Jag avböjde vänligt men mycket bestämt att delta i detta självmordsprojekt.

Till slut blev det  för  UD inte längre meningsfullt att ha mig på plats i Bahrain och jag skickades  att tjänstgöra i Jordaniens huvudstad Amman med fortsatta tillfälliga uppdrag i Bahrain och Qatar.  Efter en kort i sejour i östra Saudiarabien – huvudsakligen i syfte att övertala där bosatta svenskar att lämna området – befann jag mig emellertid  vid Gulfkrigets utbrott den 17 januari  åter i  Bahrain som nu stängdes av totalt från yttervärlden.  Emiratet fick nu en mycket framskjuten position som bas för framförallt flygattacker norrut på grund av dess suveräna infrastruktur och närheten till den kuwaitiska ”theatre”.  Allierat flyg gjorde från den internationella flygplatsen  – som givetvis var stängd för all civil trafik – otaliga attacker upp mot Irak och jag brukade i brist på annan sysselsättning stå på balkongen och iaktta de oupphörliga uppstigningarna av attackflyg mot den svarta  ökennatthimlen . Ett par scudmissiler damp ned i havet utanför  Manama, men annars hände inte mycket. Jag ägnade mig – i brist på mer substantiell information – åt svepande analytisk rapportering och åt att förbereda evakuering av den svenska kolonin, däribland de svenska flygvärdinnor som tjänstgjorde vid Gulf Air. Det blev aldrig nödvändigt.

Genom de våldsamma omkastningar som ägt rum i den strategiska situationen i Gulfen i  och med Irakkriget liksom även genom kriget i Afghanistan har Bahrains strategiska betydelse ingalunda minskat, men, som alla förstår  är den nu i huvudsak relaterad till Irans roll som regional stormakt. Allt som gör Bahrain till en så stark länk i den amerikanska Gulfstrategin gör emiratet också i motsvarande grad sårbart om saker och ting löper utom kontroll. Den shiitiska majoriteten av  Bahrains nu så upproriska befolkning har på andra sidan bron sin motsvarighet i en betydande andel shiiter  bland befolkningen i Saudiarabiens östra provinser, medan både den saudiska och den bahrainska ledningen är sunniter.  Det är i det perspektivet frestande för landets ledning, den sunnimuslimska minoriteten och en del  analytiker att spåra en osynlig iransk hand bakom de pågående demonstrationerna i Bahrains huvudstad,  men vi får väl i frånvaro  av evidens härom anta att dessa protester är spontant inspirerade av händelserna i Tunisien och Egypten. Folk ur det välbärgade sunniskiktet ser självfallet ett hot mot sitt välstånd och sina privilegier från de övervägande shiitiska demonstranterna och betraktar demonstrationerna som shiitiskt  sekteristiska.

Det kan inte råda någon tvekan om att den senaste veckans händelser har, som The Guardian skriver i en ledare (den 19 februari) , i grunden skakat om de ledande västliga aktörernas utrikespolitik gentemot dessa stater. Det kan också ligga något i reflektionen att såväl USA som Storbritannien  i så hög grad varit fokuserade på att motverka ett förment hot från islam och islamism att man varit blind för  den icke-religiösa komponenten i demonstrationerna. Särskilt starkt framstår det amerikanska dilemmat  i förhållandet till Bahrain, just genom att förbindelserna varit så stabila.  Detta dilemma är i princip detsamma som det gentemot Egypten. men är än mer strategiskt accentuerat i förhållandet till Bahrain. Desavouerar amerikaner och britter sina vänner inom landets elit, har man för det första  inte bara förstört ansenliga mängder diplomatiskt och politiskt kapital som man investerat i en av regionens mest pålitligt västvänliga regimer. Dessutom förbrukar man, för det andra, sin trovärdighet för framtiden om man på detta sätt överger en så trogen allierad. Och för det tredje föreligger ett – möjligen överbetonat –  osäkerhetsmoment om hur en av shiitisk majoritet dominerat Bahrain kommer att förhålla sig till Iran och om denna regionala stormakt därigenom kan flytta fram sina positioner.  Inte att undra på att president Obama har föredragit att låta sin utrikesminister ta till de starkaste orden mot den bahrainska regimen.

Kungen och Khalifa-klanen i övrigt kan hur som helst räkna med att Saudiarabien i sitt närmaste grannskap inte vill se en revolutionär omvälvning som strategiskt och politiskt kan gynna huvudfienden Iran.  Det är kanske därför han anser sig kunna skjuta sina medborgare, skriver Nicolas D. Kristof i New York Times (den 19 februari). Icke desto mindre är den bahrainska regimen politisk bräcklig och kungen har genom sin råa våldsanvändning förlorat sin moraliska  legitimitet .

Så president Obamas dilemma är uppenbart, men

”… we should signal more clearly that we align ourselves with the 21st-century aspirations for freedom of Bahrainis rather than the brutality of their medieval monarch”  är Kristofs rekommendation.

Militärmusik

Det var en sommardag med mäktiga cumulusmoln som drog snabba skuggor över västgötaslätten,  som en riktig rosenbergare skulle en fotohistoriskt kunnig betraktare ha beskrivit utsikten från tåget.  Jag satt där på av Krigsmakten betald tjänsteresa försedd med ett smörgåspaket som min omtänksamma mor packat, och bilderna av landskapet som ilade förbi utanför kupéfönstret återkallas i mitt minne som mycket närvarande och med stark skärpa.  Jag var sexton år och hade tagit värvning som musikelev till miltärmusiken och var på väg till min förläggning vid I3 i Örebro. Det var den 1   juli 1959 och det fanns fortfarande 25 militärmusikkårer i Sverige.

Vid I3 samlades under denna ovanligt varma sommar alla nyantagna musikelever från samtliga dessa kårer i hela landet för att starta med två månaders rent militär trupputbildning,  lära oss ”patron ur” och liknande.  Sedan blev det musik för hela slanten, vilket ju var allas vår dröm. Vi delade logementsvåning på Livkompaniet med befälselever i regelrätt trupptjänst: biffiga grabbar som talade eller oftast brölade på utpräglad Närke- eller bergslagsdialekt, och  som förmodligen blev poliser om de inte fortsatte i det militära.  Vi musiker,  särskilt naturligtvis de som kom från någon av storstäderna,  betraktade dessa ”stridisar” som mentalt i en helt annan, underlägsen liga jämfört med  oss som vistades i musikens  högre, platonska  sfärer och vi kunde inte förstå hur de kunde ta värvning för det militäras egen skull. Föga reflekterade vi över att Sverige  – låt vara  sett i ett efterhandsperspektiv   –  mitt emellan Ungernrevolten och Kubakrisen och i en skärningspunkt mellan det kalla krigets stormaktsintressen i Nordeuropa, säkerligen behövde dessa ”stridisar” för sitt försvar  bättre än det behövde oss.

Vi  musikelever var alla nämligen besatta av musik på det uppslukande sätt som hjärnneurologen Oliver Sacks beskriver i sin bok ”Musicophilia”,  och vi  ägnade ett tämligen förstrött intresse åt allt vad trupp, vapen och soldatdisciplin hette – vilket för min del ledde till ett par kompaniförbud – och hade det funnits kvalitativt likvärdiga alternativ hade vi kanske inte  gått den militärmusikaliska vägen till utbildning. låt vara att  det var ett synnerligen  produktivt  och elegant sätt att avverka värnplikten på.  Vi skall också  komma ihåg att många blåsare i våra symfoniorkestrar hade börjat som musikelever vid någon militärmusikkår, liksom flera jazzmusiker såsom  saxofonisterna Lars Gullin och Rolf Bäckman – den senare f ö  härstammande från den jämtländska by  i det vackra Ragunda där jag själv föddes.

Vår musikbesatthet sträckte sig från  det klassiska över jazz  till underhållningsmusik.  Vi beundrade gränslöst de som var mästare på våra respektive instrument. För oss klarinettister var det t ex  Thore Jansson i Stockholmsfilharmonin – han hade nyligen uruppfört Gunnar de Frumeries klarinettkonsert som solist –  Sten Petterson hos göteborgarna, Tore Westlund i Radioorkestern,  Anthony Gigliotti i Philadelphiaorkestern och flera andra som jag nu har glömt. Av en hornist från I21 i Sollefteå köpte jag  ett par 78-varvare med Carl Nielsens Klarinettkonsert med den då 60-årige Louis Cahuzac som solist, skivor som jag totalt slet ut på min brors radiogrammofon då jag kom hem på permis. Cahuzac var f ö  den förste att spela in den konserten på skiva.  Inom jazzen hade Count Basie kommit ut med sin ”atomskiva” redan ett par år tidigare och  Joe Newman och Thad Jones var idoler för våra trumpetare – och för oss  andra med för den delen. Liksom förstås Miles Davis.  John Coltrane hade samma år spelat in den epokgörande ”Giant Steps”, som kom ut först 1960, men en saxofonistelev från flygmusikkåren i Uppsala hade fångat upp ”Trane’s” stil från  dennes tidigare tid med Miles Davies  och framåt och delgav oss den med stor entusiasm – men för min del skulle det dröja till mina studentår i Göteborg innan jag förstod att fullt uppskatta detta geni inom den moderna jazzen.

Efter dessa två månader skingrades vi till tjänstgöring och utbildning vid våra respektive kårer över hela landet, för min del alltså  vid just I3 som var ett Livregemente. I3 kåren var inte en av de bästa  – det var nog, förutom Svea Livgardes musikkår i Stockholm, Marinens musikkår i Karlskrona – men den ryckte upp sig då Harry Sernklev kom dit som muskdirektör hösten 1959. Sernklev var en virtuos klarinettist, som bla hade rivit av just Nielsens klarinettkonsert med Radioorkestern, och han hade medverkat i en mängd svenska musikensembler inom dåvarande Radiotjänst och tidvis i Hovkapellet.  Sernklev  blev min lärare på klarinett och pressade mig hårt fram till den obligatoriska uppvisningen i april 1960 med Carl Maria  von Webers Klarinettconcertino i Örebro konserthus. Det gick vägen, men jag fann stacattopassagerna krävande och de gav mig rampfeber inför konserten. Sernklev hade f ö  inför hela musikkåren gett mig en skarp reprimand efter att en kväll  ha hört mig nyfiket fingra på Nielsen i stället för att öva upp en snabbare tunga på Webers staccatti. Sernklev  hade naturligtvis rätt. For the record: jag blev aldrig någon riktigt bra klarinettist.

Vi var två musikelever i Örebro och för oss båda var även trumma och signalhorn (vid flaggans hissande och halande, vilket kunde vara problematiskt kalla vintermorgnar då läpparna frös fast vid munstycket) obligatoriskt. Regementstrumslagare  – vad som  vulgärt även kallas tamburmajor – var en kolerisk och  något skrämmande musikfanjunkare vid namn Rune Gustavsson, som drev oss  att stava fram till trumvirvel med det lugnande kommandot ”slappna av för h-e!” Gustavsson hade författat en ”truminstruktion för armén”, som han själv ansåg banbrytande, och i vilken han drev tesen att slaget bör kännas som om det kom ”underifrån” eller  som en pisksnärt. Om vi spräckte ett skinn, vilket ofta skedde,  berodde det enligt Gustavsson på att slaget inte kommit ”underifrån”.

Hur minns jag inte armémusikkårens konsertturnéer i det mellansvenska landskapet! Hugo Alfvéns ”Elegi” från sviten ”Gustav II Adolf”.  mot den mörka hösthimlen vid Stora Sundby slott vid Hjälmaren, där slottsherren, majoren Klingspor bjöd kåren på middag. Smattrande trumpeter och hornstötar  i vår egen regementsmarch eller i I18s march ”In Treue Fest” av Carl Teike eller i ”Gardeskamrater” av Sam Rydberg under  höstskyarna!  Och vi spelade ute på stan eller vid balerna i officersmässen, där vi två tonårsfinniga musikelever hungrigt och avundsjukt sneglade över notställen på Wadköpings  lokala skönheter  som de unga officerna fört med sig till balen.

De svenska militärmusikkårerna hade vad konsertmusiken beträffar under den senare delen av femtiotalet gått över från den traditionellt tyska instrumentbesättningen till den engelska, således växlat från ventilbasuner till tromboner och lagt till kontrabas, valthorn, altsaxofon och fagott.  Det gav en mjukare och rikare klangbild som väl passade den typ av engelsk eller amerikansk ”promenade music” som var standardrepertoir vid våra konserter och som ofta kunde höras fint framförd i radion av bl a Karlskronakåren vid den tiden. Vi framförde i Örebro och i regionen sålunda musik av Eric Coates, Robert Farnon, Leroy Anderson, Victor Herbert, Ernst Fischer m fl,  men även en del klassiska populära overturer och annan konsertmusik. Då  vi spelade ren marchmusik, som ju vad svenska regementsmarcher beträffar till viss del  består av tyska verk från tiden före första världskriget  – såsom den ovannämnda marchen av Teike – gick vi självfallet  tillbaka till den tyska instrumentbesättningen.

Den svenska militärmusikverksamheten avvecklades 1971 och omorganiserades till regional civil verksamhet.  Det har ofta sagts att detta var till fördel för en bredare konsert- och utbildningsverksamhet, men då missar man det faktum att militärmusik i sig är en alldelels särskild genre, väl värd att bevaras. Den reflektionen återkommer ofta hos mig då jag ser tillbaka .  Även om vi som var musikelever som sagt inte var särskilt lagda åt det militära, innebar inte det att vi  inte förstod uppskatta  den unika  kvaliteten och klangbilden  i militärmusik, eller för den delen i blåsmusik som sådan. Visst förnimmer man de dramatiska skyarna över de engelska  hedarna på ett särskilt målande sätt i Ralph Vaughan Williams ”English Folk Song Suite” då Eastman  Band  blåser iväg  med den! Eller varför tror ni att Mozart skrev sin ”Serenad för tretton blåsare”  – med det mest himmelska av alla adagion enligt Salieri i Milos Formans film – för just blåsare? Eftersom blåsmusik frambringas genom andningen är den förknippad med den mest fundamentala livsprocessen.

Det finns nu endast  två militärmusikkårer kvar,  Arméns Musikpluton i Strängnäs som består av värnpliktiga unga musiker och Marinens Musikkår i Karlskrona, en ren proffsensemble med fast anställda musiker. Båda kårerna är ypperliga;  Arméns musikpluton har levererat musiker av världsklass såsom trumpetaren Håkan Hardeberger.  Marinmusikkåren fick jag tillfälle att lyssna på vid en konsert i Berwaldhallen 2006. Konserten avslutades med marschen ”General Cederskiöld” av Per Grundström,  jag fördes femtio år tillbaka i tiden  och  hade svårt att sitta stilla på min åhörarplats.

Feminism och mäns självförnekelse

Det är  med en blandning av hemkänsla och främlingsskap som jag  lyssnar på Sveriges Radio här i Bangkok. I de politik- och  samhällskommenterande programmen är det ofta som om ingenting har förändrats sedan jag lämnade Sverige för min första längre sejour utomlands, 1973:  de har en tydlig bias åt vänster. Det må så vara för det har jag själv ibland inför en viss typ av ultrachauvinistisk, religiös  eller bara middagsdäst  konservatism,  eller i ren leda mot en  yuppiepräglad storstadsliberalism – ehuru tämligen sporadiskt sedan början 1980-talet då bl a Sven Fagerbergs artikel ”Vänsterfascismen i Sverige” (SvD, juni 1980), låt vara i delvis karikerande förstoring, belyste tendenser som jag själv länge funnit alltför dominerande i svenskt politiskt liv.

Mer problematiskt är att  ”fördjupande” samhällsreportage av typ Studio Ett sällan ifrågasätter  de  axiomatiskt  präglade  begrepp som återkommer som stående inslag i samhällsdebatten.  Det gäller inte minst frågan om islam och muslimsk invandring. Om någon ledarskribent på DN eller Expressen eller  – typiskt – någon islamolog eller religionshistoriker betecknar åsikter såsom ”främlingsfientliga” eller ”islamofobiska” behöver vederbörande aldrig klargöra exakt vad de lägger in i begreppen och om dessa verkligen är bäriga på debattmoståndarnas åsikter ( kritik härvidlag har dock på den allra sista tiden blivit  allt vanligare, ett tecken på tillfrisknande?).

Vad som däremot skiljer dagens samhällsbelysande reportage från sjuttiotalets är frågor som berör feminism – av  den enkla anledningen att den feministiska debatten som sådan har utvecklats avsevärt sedan den tiden och i det mesta till det sämre.  Betecknande är att denna utveckling har skett parallellt med det katastrofalt verkande sabotaget av humaniora i svensk högre utbildning på ett sätt som liknar kausalitet.  Den akademiska utbildningen har istället alltmer präglats av socialvetenskaperna  med dess avindividualiserande strukturfixering – i viss analogi faktiskt med själlösheten  och antiestetiken i modern postmodernistisk litteraturkritik.  Det avgörande problemet är därvidlag att socialvetenskaperna knappast kan betraktas som genuina vetenskaper överhuvudtaget utan snarare som uttryck för förhärskande samhälleliga föreställningar. ”Struktur” är sålunda det första och möjligen det enda begrepp som studenterna plockar upp från sina akademiska läroår och med vilket de in blanco validiserar de stolligaste förmenta samband – det mellan hyggliga svenska karlar och talibaner fortfarande varande det mest uppseendeväckande.

Jag är ateist,  det är  för mig är omöjligt att tro på att det finns en Gud i biblisk eller i islamisk mening – jag betraktar hela Bibelns story om skapelse, frälsare, synd etc  som en ren lögn och de troende följaktligen som offer för en livslögn.  Icke desto mindre måste jag ge åtminstone den katolska strömningen inom kristendomen ett erkännande för att den insisterar på att människan har en ”själ” som inte kan reduceras till sociala eller psykologiska delkomponenter – liknande  insikten om att  en reduktion av diktverket till dess olika beståndsdelar missar poängen med verket.

I modern västerländsk och i särskilt hög grad svensk samhällsdebatt reduceras  människan till  just denna själlösa produkt av sociala eller socialpsykologiska strukturer och det gäller inte minst förhållandet mellan man och kvinna. Reduktionismen är särskilt framträdande i frågan om sex, samlevnad,  prostitution, etc. Kvinnan är, menar dessa reduktionister, strukturellt sätt ett offer och den fundamentala principen är inte den som bör gälla för en sekulär, på liberal humanism styrd rättsstat – individens frihet från statens övergrepp och hans rättssäkerhet –  utan huruvida det strukturellt definierade ”offret”, dvs kvinnan ”mår dåligt” eller inte. Struktur och psykologi är överordnade de humanistiskt grundade principer som borde styra rättsstaten och ligger sålunda bakom lagar om sexköp, om huruvida sex är påtvingad eller inte etc. I flera debattartiklar förordar feministiska jurister avsteg från beviskraven i frågor om rättsövergrepp, något som anekdotiskt även sägs ha tillämpats i faktiska domslut.  I en artikel på debattsiten ”Newsmill” skriver den ”liberala” politikern Bonnie Bernström att ”den förstärkta sexköpslagen är viktig som socialliberalt redskap”  (den 3 februari 2011). Lagar som sociala och politiska redskap  eller för att sända regeringens politiska signaler (Beatrice Ask) –  den synen på rättssystemet ligger en bra bit ifrån den ”first priority principle” om rättssäkerhet och skydd för individen som bör gälla lagstiftningen i en rättsstat! Detta sagt  från min sida oavsett vad man anser om prostitution.

Man skulle nu kunna tänka sig att de möjliga offren för denna offerfixerade erosion av fundamentala rättsprinciper – dvs männen eller föräldrarna till unga pojkar som kan råka rejält illa ut om en sexuell handling eller för den den delen en relation med en hämndlysten  partner skulle gå snett – bildade en motrörelse eller en motkultur genom att restaurera de överordnade principer som bör gälla i en rättsstat. Så är emellertid icke fallet  utan snarare tvärtom: Svenska män har inte bara anpassat sig till dessa  feministiska och antihumanistiska prerogativ i synen på förhållandet mellan man och kvinna. Många har internaliserat denna feminism i sin egen värdehierarki och gör sig själva till ultrafeministiska talesmän. Det påverkar hela debattklimatet på ett långt vidare fält än det rättsliga och lägger ett moralistiskt täcke även  över vanligt nöjesliv!   Man hörde sålunda i Studio Ett för en tid sedan att studentskor i Umeå uppträtt som strippor i något festivt sammanhang, detta, om jag minns rätt, på initiativ av sina manliga kollegor.  Man väntar sig då att vederbörande instititutionsprefekt på journalisternas frågor skulle avfärda det hela som den bagatell det var,  men  till sin häpnad hör man att denne prefekt istället uttrycker  en stark upprördhet över begivenheten och betonar att en sådan ”kvinnosyn”  helt strider mot institutionens ”värdegrunder”.   Prefekten kunde möjligen, frågan man sig,  inte hysa förståelse över att detta var en tillfällig begivenhet, en rolig kväll,  som inte på något sätt kunde  antas avspegla studenternas grundläggande syn på kvinnor?  Har prefekten aldrig själv tillfälligt betrakta sin fru som just ”sexobjekt”  –  om inte så tycker jag synd om frun!  Så har vi polismannen som med total trendföljsamhet  upplyser Studio Etts redaktion om att ”prostitution inte handlar om sex utan om makt”, sekunderad av en ”expert”  som tillfogar ” ty det har forskningen visat” –  som vanligt  utan någon motfråga om  hur ”forskningen” kan avgöra vad som rör sig  i medvetandet hos folk som har sex av detta slag.  Med hjälp av PET-scanning ?  Vi har kompanichefen som totalt desavouerar och närmast peststämplar sina egna killar som ju faktiskt vore beredda att gå i strid under hans befäl  –  nämligen de testosteronampade olycksfåglar som gick på bordell i Tyskland, vilket naturligtvis i och för sig är oacceptabelt om det inte skedde privat utan i uniform. Så har vi fysikprofessorn som anser att ”genusperspektiv” bör tillföras som integrerad dimension i den vetenskap som bedrivs på institutionen. Det finns flera exempel, som jag själv upplevt i levande livet och som jag skall spara till en senare artikel.

Den spontana reaktionen då man som en outsider i den svenska sedlighetsdiskussionen hör dessa defensiva chefsyttranden är naturligtvis ”vilka mähän till karlar och vilka  svikare till chefer som inte backar upp sina egna!” Denna min reaktion liknar f ö den  förundran man kan erfara då man i filmer och TV-serier  – och i verkliga livet – erfar  hur relativt attraktiva, sympatiska, på intet sätt elaka eller arroganta män låter sig domineras av – låt oss vara uppriktiga –  verkliga häxor.  I Sydkorea såg jag en svensk relationsfilm från åttiotalet i sällskap med en ung koreanska som inte  för sitt liv kunde förstå vad den manlige huvudpersonen fann hos sin partner: ”Not only is she ugly , she is also bitching all the time”!

Jag skall dock inte belasta den här artikeln med vad som mest kan likna  misogyna generaliseringar utan begränsa mig till just frågan varför  västerländska och i synnerhet svenska män inte starkare försvarar sin – vad skall jag kalla det  – manlighet, mot ett själlöst, anti-humanistiskt  strukturfeminisitiskt tolkningsföreträde av jämställdhetsbegreppet.  Denna undran förbyttes  dock i momentan förtjusning då jag läste en spalt av den bland svenska feminister  så illa omtyckta Camille Paglia, nämligen i hennes svar på en fråga om varför Hillary Clintons manliga  rådgivare är så mesiga:

Allt går tillbaka, menar Paglia  till Hillary’s dominerande och hustruförtryckande pappa.

”… the male staff who Hillary attracts are slick, geeky weasels or rancid, asexual cream puffs.  If I were to hazard a guess, I’d say Hillary is reconstituting the toxic hierarchy of her childhood household, with her on top instead of her drill-sergeant father. All those seething beta males are versions of her sad-sack brothers, who got the short end of the Rodham DNA stick.”

Låter som en träffande beskrivning av våra svenska  bröder under hårdför ledning av storstadselitens yuppiga Hillary-kopior i företag, verk, media, partier  –  och äktenskap!

”Of course, her husband, Bill Clinton, is both a slick weasel and a rancid, sexy-as-hell cream puff. Best of both worlds...

…Hillary’s willingness to tolerate Bill’s compulsive philandering is a function of her general contempt for men. She distrusts them and feels morally superior to them. Following the pattern of her long-suffering mother, she thinks it is her mission to endure every insult and personal degradation for a higher cause — which, unlike her self-sacrificing mother, she identifies with her near-messianic personal ambition.

It’s no coincidence that Hillary’s staff has always consisted mostly of adoring women, with nerdy or geeky guys forming an adjunct brain trust. Hillary’s rumored hostility to uniformed military men and some Secret Service agents early in the first Clinton presidency probably belongs to this pattern…

..Hillary’s disdain for masculinity fits right into the classic feminazi package, which is why Hillary acts on Gloria Steinem like catnip. Steinem’s fawning, gaseous New York Times op-ed about her pal Hillary this week speaks volumes about the snobby clubbiness and reactionary sentimentality of the fossilized feminist establishment, which has blessedly fallen off the cultural map in the 21st century. History will judge Steinem and company very severely for their ethically obtuse indifference to the stream of working-class women and female subordinates whom Bill Clinton sexually harassed and abused, enabled by look-the-other-way and trash-the-victims Hillary…”

Paglia gör ju här en attack mot  det hittills dominerande steinemska östkustetablissemanget inom amerikansk feminism som  hon ju betecknar som passerat av historien, ”gudskelov (blessedly”). När skall svenska feminister eller för den delen  politiker och regering inse denna demise? Det intressanta är hur Paglia på ett tidigt stadium inför  presidentvalet framhävde (den enligt min mening dock förfärliga) Sarah Palin som en representant för det självständigt starka naturligt kvinnliga i motsats till den i sitt manhat fixerade Hilary Clinton, oaktat det faktum att Paglia  var och förblir trogen Demokraterna och starkt  stödde Obama  i presidentvalet (det tidiga angreppet mot Clinton gjordes naturligtvis också för att just stödja Obama mot Clinton i Demokraternas val av presidentkandidat).

För att förstå Camille Paglias syn på feminismen  bör man se denna  i ljuset av hennes djupa förankring i  humanism, bildning och estetik särskilt i  ”the Western Canon”,  som  hennes själsfrände Harold Bloom så lidelsefullt försvarar.  Denna humanistiska förankring förklarar  även varför Paglia  är hatobjekt för ledande svenska feminister, vars hela tankesystem bygger på den  tidigare nämnda anti-humanism och det kulturförakt som genomsyrar svenskt mediaklimat och högre utbldning,

Paglias feminism är en dimension av denna djupare humanism och bör analyseras i dess termer. Paglia använder sålunda begrepp som går tillbaka till den västerländska bildningens själva ursprung i den grekiska antiken och  dess mytologi. Synen på det kvinnliga såsom det  ”dionysiska”, dvs det utsvävande, lidelsefulla, passionerade, vinet och dansen, i motsatsförhållande och i växelspel med  å andra sidan det manligt  ”apolloniska”  i form av klarhet, förnuft, proportionalitet, juridik, statsmannaskap etc går ju som en röd tråd i västerländsk humanism.. Det dionysiska, ett urideal för den inspirerade konsten och särskilt för dramatiken, utvecklas vidare i nitzscheanska utläggningar som kräver en beläsenhet och bildning som jag inte besitter för att kunna diskuteras.

Link to Camille Paglia’s text

”Colossus Among Critics: Harold Bloom”

To  those of us who ever so en passant studied literature in the 1950ies and 60ies, the works by Erich Auerbach, ”Mimemis, the Representation of Reality in Western Literature” and H.D.F Kitto, ”Greek Tragedy” stood out as the supreme pieces of reference of literary criticism.  A bit later, in the 1970ies, the equivalent criticism in the musical field was delivered by Charles Rosen in his unsurpassed masterwork ”The Classical Style, Haydn, Mozart Beethoven”, parts of which I have read into pieces – I am into my second paperback of this book. I would compare the inspirational importance to me of these analyses of aesthetics  to, say, Henry Kissinger’s ”Diplomacy” when it comes to, well, diplomacy and international politics.

Back to literature: close reading of the great writers – this was before post-modernism and political ideology took over the academic institutions – was en vogue and I tried to hang on to this trend according to my (rather limited) ability. In a catastrophic error of judgment I had decided to major in business and economics instead of focusing on the aesthetics and the humanities – a choice which I still sadly regret today. What a waste of mental energy and time, studying auditing, marketing and cost analyses instead of Dante, Shakespeare and Goethe! I was deeply unhappy and intellectually undernourished during most of my student years – even though I found economics a rather enjoyable brain exercise – for which I tried to compensate by desperately immersing myself into those exuberant student festivities. Fortunately I also developed some  friendly relationships which I still maintain. And after my MBA I did take some academic grades in literature, just for consolation.

Now retired I have been trying to catch up with some reading but I must confess to a drastically shortened attention span, an intellectual mediocrity and lack of a knowledge base – what the Germans call ”Bildung” – bordering on the embarassing. Anyhow, my companion and guide to the great writers is now the Yale professor Harold Bloom, considered by some as being the most prominent of modern critics of literature. It was foremost ”The Western Canon” from the mid 1990ies that thrilled, inspired and absorbed me, followed by his ”Shakespeare, The Invention of the Human” and his witty essays in ”How to Read and Why”.

Bloom is no easy read and  I have often spent  time trying to figure out what he is saying, sometimes having had to give up. Fortunately for my self esteem I am not alone in finding his style enigmatic – inspired and evocative as it is; a kind of poetry in itself. However, his fundamental vision is completely clear and transparent: the reading of the greatest writers is a purely aesthetic endeavour – or maybe rather just pleasure – free from any political, ideological, social or moral connotation or judgement. And you guessed it already: such a posture puts him in direct confrontation with prevailing political correct academic trends. It is also hardly surprising that he energetically supported the least ”correct” of all (anti?)feminists, Camille Paglia by enthusiastically greeting her breakthrough work of cultural criticism about twenty years ago, ”Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson”.

You will find an excellent presentation of Harold Bloom in an essay by Adam Begley in the New York Times (Sep 25, 1994):

Let me summarize by some quotes from the essay:

”In the pages of ”The Western Canon,” Bloom strikes a heroic pose, the critic at the barricades defending the literary tradition of the West. He marshals those writers he judges ”authoritative in our culture,” Shakespeare foremost among them. He sings out the names of the elect; he accounts, with many a virtuoso turn, for their superiority. And he slaps insistently at his enemies (”these resentniks”), an insidious network of politically correct academics and journalists who resent, Bloom claims, precisely what he cherishes: the esthetic value of literature.

The despised ”rabblement of lemmings” includes Marxist critics, feminists, New Historicists — anyone who might read a poem as a social document, mix politics with literature or in any way dilute the primacy of the esthetic. Bloom scorns as well critics on the right who argue for the canon — the roll call of Great Books that define the Western tradition — in the name of patriotism or moral values. He dismisses the whole bunch with haughty authority: ”To read in the service of any ideology is not, in my judgment, to read at all.””…”Brooding on the mutability of Shakespeare’s characters, Bloom comes up with one of his most startling claims: ”The introspective consciousness, free to contemplate itself, remains the most elitist of all Western images, but without it the canon is not possible and, to put it most bluntly, neither are we.” The Bloomian notion of originality is not an egalitarian affair. Few can attain it; few can appreciate it. But great literature, he avers, has nothing to do with social justice: ”The esthetic is, in my view, an individual rather than a societal concern.”

All of this is anathema to the politically correct.”

The most exciting piano recording ever?

In my previous article, written in Swedish, I made some remarks about what I call the national idiom in music. Just in order to modify my own stance – I love contradicting myself – I would like to draw the attention also of my non-Swedish friends to one of the least nationally idiomatic interpretations ever of a work by maybe the most promininent exponent of national romanticism in musical history, Edvard Grieg. It’s his popular Piano Concerto I am talking about and I am referring to the 1965 live performance of it in London by pianist Arturo Benedetti Michelangeli. Conductor was Rafael Frübeck the Burgos, admirably leading the New Philharmonia Orchestra. The event was recorded by the BBC, which also commercially issued a CD, including also some Debussy Préludes from Book I.

Michelangeli can, with his cool technical perfection and elegance, be described as the Ferrari of all modern pianists. Together with Martha Argerich and Maurizio Pollini – who also were his students – Michelangeli represents an aesthetically and not least technically unsurpassed objectivist modern classicism and virtuosity, in his case bordering to coolness and even aloofness, according to some critics.

But there is nothing cool and aloof in this his rendering of the Grieg Concert! It’s like a Liszt letting loose his full artistic frenzy on the keyboard, almost brutal if it wasn’t for Michelangeli’s superhuman technical control and – as one reviewer puts it – ”Apollonian stance”. An incredibly exciting and at the same time, if you allow the expression, aristocratically noble performance. You will find glowing superlatives in the many comments about it on the internet and I am not going to repeat them here. Let me just quote a review in a ”Gramophone” recording guide:

”Somehow you feel it must be possible to deliver the hackneyed opening flourishes of the Grieg Concerto with real abandon and impetuosity, to get the orchestra to respond to them with genuine ardour, then for the soloist to combine flow, virtuoso dash, fantasy and noble eloquence and to crown the structural highpoints in a way that lifts you out of your seat. Yet until you hear a performance like this one you never quite believe it can be done. A sense of joyous rhapsody buoys up Michelangeli’s playing from first note to last, yet everything is founded on a bedrock of high intelligence, taste and natural authority. Witness too the fabulous tone colours he draws from the instrument. His slow movement is by turns balmy and ecstatic, and the finale has terrific drive. And the virtuosity…! If your hair isn’t standing on end in the finale’s coda you need an urgent medical check-up…This is a performance that entirely merits the hysterical cheers that greet it.”

Michelangeli’s most famous recording remains the 1959 performances of tbe Rachmaninoff Fourth and the Ravel G major Concertos which EMI labels as ”one of the greatest piano recordings ever” or something to this effect. I fully endorse the  marketing labelling   –  the Rachmaninoff  has never been equalled and might never be  – but I don’t hesitate to rank this Grieg Concerto as a top contender.

”Grieg must be rotating in his grave”, a pianist friend of mine remarked after first hearing this Michelangeli playing of the concerto – and my friend meant it as describing a positive astonishment on the side of the composer if he had heard this interpretation. Indeed we are very far away from misty Norwegian fjords and mountains – if such a connotation was at all in the composer’s mind when this concerto was taking shape, and we hardly even pay notice to the tones of Norwegian folk melodies and idioms which might be embedded in the musical fabric. If there is any geographical or natural connotation at all in this performance it would rather be a sundrenched Mediterranean landscape, and a vivid Latino spirit projected by the Italian pianist and the Spanish conductor.

In the end however, this is rather one of those Michelangeli manifestations of absolute ars gratia artis.