Militärmusik

Det var en sommardag med mäktiga cumulusmoln som drog snabba skuggor över västgötaslätten,  som en riktig rosenbergare skulle en fotohistoriskt kunnig betraktare ha beskrivit utsikten från tåget.  Jag satt där på av Krigsmakten betald tjänsteresa försedd med ett smörgåspaket som min omtänksamma mor packat, och bilderna av landskapet som ilade förbi utanför kupéfönstret återkallas i mitt minne som mycket närvarande och med stark skärpa.  Jag var sexton år och hade tagit värvning som musikelev till miltärmusiken och var på väg till min förläggning vid I3 i Örebro. Det var den 1   juli 1959 och det fanns fortfarande 25 militärmusikkårer i Sverige.

Vid I3 samlades under denna ovanligt varma sommar alla nyantagna musikelever från samtliga dessa kårer i hela landet för att starta med två månaders rent militär trupputbildning,  lära oss ”patron ur” och liknande.  Sedan blev det musik för hela slanten, vilket ju var allas vår dröm. Vi delade logementsvåning på Livkompaniet med befälselever i regelrätt trupptjänst: biffiga grabbar som talade eller oftast brölade på utpräglad Närke- eller bergslagsdialekt, och  som förmodligen blev poliser om de inte fortsatte i det militära.  Vi musiker,  särskilt naturligtvis de som kom från någon av storstäderna,  betraktade dessa ”stridisar” som mentalt i en helt annan, underlägsen liga jämfört med  oss som vistades i musikens  högre, platonska  sfärer och vi kunde inte förstå hur de kunde ta värvning för det militäras egen skull. Föga reflekterade vi över att Sverige  – låt vara  sett i ett efterhandsperspektiv   –  mitt emellan Ungernrevolten och Kubakrisen och i en skärningspunkt mellan det kalla krigets stormaktsintressen i Nordeuropa, säkerligen behövde dessa ”stridisar” för sitt försvar  bättre än det behövde oss.

Vi  musikelever var alla nämligen besatta av musik på det uppslukande sätt som hjärnneurologen Oliver Sacks beskriver i sin bok ”Musicophilia”,  och vi  ägnade ett tämligen förstrött intresse åt allt vad trupp, vapen och soldatdisciplin hette – vilket för min del ledde till ett par kompaniförbud – och hade det funnits kvalitativt likvärdiga alternativ hade vi kanske inte  gått den militärmusikaliska vägen till utbildning. låt vara att  det var ett synnerligen  produktivt  och elegant sätt att avverka värnplikten på.  Vi skall också  komma ihåg att många blåsare i våra symfoniorkestrar hade börjat som musikelever vid någon militärmusikkår, liksom flera jazzmusiker såsom  saxofonisterna Lars Gullin och Rolf Bäckman – den senare f ö  härstammande från den jämtländska by  i det vackra Ragunda där jag själv föddes.

Vår musikbesatthet sträckte sig från  det klassiska över jazz  till underhållningsmusik.  Vi beundrade gränslöst de som var mästare på våra respektive instrument. För oss klarinettister var det t ex  Thore Jansson i Stockholmsfilharmonin – han hade nyligen uruppfört Gunnar de Frumeries klarinettkonsert som solist –  Sten Petterson hos göteborgarna, Tore Westlund i Radioorkestern,  Anthony Gigliotti i Philadelphiaorkestern och flera andra som jag nu har glömt. Av en hornist från I21 i Sollefteå köpte jag  ett par 78-varvare med Carl Nielsens Klarinettkonsert med den då 60-årige Louis Cahuzac som solist, skivor som jag totalt slet ut på min brors radiogrammofon då jag kom hem på permis. Cahuzac var f ö  den förste att spela in den konserten på skiva.  Inom jazzen hade Count Basie kommit ut med sin ”atomskiva” redan ett par år tidigare och  Joe Newman och Thad Jones var idoler för våra trumpetare – och för oss  andra med för den delen. Liksom förstås Miles Davis.  John Coltrane hade samma år spelat in den epokgörande ”Giant Steps”, som kom ut först 1960, men en saxofonistelev från flygmusikkåren i Uppsala hade fångat upp ”Trane’s” stil från  dennes tidigare tid med Miles Davies  och framåt och delgav oss den med stor entusiasm – men för min del skulle det dröja till mina studentår i Göteborg innan jag förstod att fullt uppskatta detta geni inom den moderna jazzen.

Efter dessa två månader skingrades vi till tjänstgöring och utbildning vid våra respektive kårer över hela landet, för min del alltså  vid just I3 som var ett Livregemente. I3 kåren var inte en av de bästa  – det var nog, förutom Svea Livgardes musikkår i Stockholm, Marinens musikkår i Karlskrona – men den ryckte upp sig då Harry Sernklev kom dit som muskdirektör hösten 1959. Sernklev var en virtuos klarinettist, som bla hade rivit av just Nielsens klarinettkonsert med Radioorkestern, och han hade medverkat i en mängd svenska musikensembler inom dåvarande Radiotjänst och tidvis i Hovkapellet.  Sernklev  blev min lärare på klarinett och pressade mig hårt fram till den obligatoriska uppvisningen i april 1960 med Carl Maria  von Webers Klarinettconcertino i Örebro konserthus. Det gick vägen, men jag fann stacattopassagerna krävande och de gav mig rampfeber inför konserten. Sernklev hade f ö  inför hela musikkåren gett mig en skarp reprimand efter att en kväll  ha hört mig nyfiket fingra på Nielsen i stället för att öva upp en snabbare tunga på Webers staccatti. Sernklev  hade naturligtvis rätt. For the record: jag blev aldrig någon riktigt bra klarinettist.

Vi var två musikelever i Örebro och för oss båda var även trumma och signalhorn (vid flaggans hissande och halande, vilket kunde vara problematiskt kalla vintermorgnar då läpparna frös fast vid munstycket) obligatoriskt. Regementstrumslagare  – vad som  vulgärt även kallas tamburmajor – var en kolerisk och  något skrämmande musikfanjunkare vid namn Rune Gustavsson, som drev oss  att stava fram till trumvirvel med det lugnande kommandot ”slappna av för h-e!” Gustavsson hade författat en ”truminstruktion för armén”, som han själv ansåg banbrytande, och i vilken han drev tesen att slaget bör kännas som om det kom ”underifrån” eller  som en pisksnärt. Om vi spräckte ett skinn, vilket ofta skedde,  berodde det enligt Gustavsson på att slaget inte kommit ”underifrån”.

Hur minns jag inte armémusikkårens konsertturnéer i det mellansvenska landskapet! Hugo Alfvéns ”Elegi” från sviten ”Gustav II Adolf”.  mot den mörka hösthimlen vid Stora Sundby slott vid Hjälmaren, där slottsherren, majoren Klingspor bjöd kåren på middag. Smattrande trumpeter och hornstötar  i vår egen regementsmarch eller i I18s march ”In Treue Fest” av Carl Teike eller i ”Gardeskamrater” av Sam Rydberg under  höstskyarna!  Och vi spelade ute på stan eller vid balerna i officersmässen, där vi två tonårsfinniga musikelever hungrigt och avundsjukt sneglade över notställen på Wadköpings  lokala skönheter  som de unga officerna fört med sig till balen.

De svenska militärmusikkårerna hade vad konsertmusiken beträffar under den senare delen av femtiotalet gått över från den traditionellt tyska instrumentbesättningen till den engelska, således växlat från ventilbasuner till tromboner och lagt till kontrabas, valthorn, altsaxofon och fagott.  Det gav en mjukare och rikare klangbild som väl passade den typ av engelsk eller amerikansk ”promenade music” som var standardrepertoir vid våra konserter och som ofta kunde höras fint framförd i radion av bl a Karlskronakåren vid den tiden. Vi framförde i Örebro och i regionen sålunda musik av Eric Coates, Robert Farnon, Leroy Anderson, Victor Herbert, Ernst Fischer m fl,  men även en del klassiska populära overturer och annan konsertmusik. Då  vi spelade ren marchmusik, som ju vad svenska regementsmarcher beträffar till viss del  består av tyska verk från tiden före första världskriget  – såsom den ovannämnda marchen av Teike – gick vi självfallet  tillbaka till den tyska instrumentbesättningen.

Den svenska militärmusikverksamheten avvecklades 1971 och omorganiserades till regional civil verksamhet.  Det har ofta sagts att detta var till fördel för en bredare konsert- och utbildningsverksamhet, men då missar man det faktum att militärmusik i sig är en alldelels särskild genre, väl värd att bevaras. Den reflektionen återkommer ofta hos mig då jag ser tillbaka .  Även om vi som var musikelever som sagt inte var särskilt lagda åt det militära, innebar inte det att vi  inte förstod uppskatta  den unika  kvaliteten och klangbilden  i militärmusik, eller för den delen i blåsmusik som sådan. Visst förnimmer man de dramatiska skyarna över de engelska  hedarna på ett särskilt målande sätt i Ralph Vaughan Williams ”English Folk Song Suite” då Eastman  Band  blåser iväg  med den! Eller varför tror ni att Mozart skrev sin ”Serenad för tretton blåsare”  – med det mest himmelska av alla adagion enligt Salieri i Milos Formans film – för just blåsare? Eftersom blåsmusik frambringas genom andningen är den förknippad med den mest fundamentala livsprocessen.

Det finns nu endast  två militärmusikkårer kvar,  Arméns Musikpluton i Strängnäs som består av värnpliktiga unga musiker och Marinens Musikkår i Karlskrona, en ren proffsensemble med fast anställda musiker. Båda kårerna är ypperliga;  Arméns musikpluton har levererat musiker av världsklass såsom trumpetaren Håkan Hardeberger.  Marinmusikkåren fick jag tillfälle att lyssna på vid en konsert i Berwaldhallen 2006. Konserten avslutades med marschen ”General Cederskiöld” av Per Grundström,  jag fördes femtio år tillbaka i tiden  och  hade svårt att sitta stilla på min åhörarplats.

Annonser

4 reaktioner på ”Militärmusik

    • Såg först nu denna kommentar, tack! Det var onekligen ett tag sedan och mycket har hänt sedan dessa sommardagar 1959. Det fanns utan tvekan en unik kvalitet inom miltärmusiken, som lyckligtvis är bevarad hos de två eller tre kårer som finns kvar – det var den kvaliteten som jag ville påminna läsarna om. Hälsa de gamla kollegorna vid tillfälle – blir nog knappast läge att delta i årsmötet, tack för inbjudan!
      Hälsningar,

      Bo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s