Några rader om Bahrain

Irak invaderade Kuwait den 2 augusti 1990. Jag hade rest på semester från min stationering vid Sveriges ambassad där några veckor tidigare och befann mig på ön Koh Samui i Thailand med hustru och drygt ettåriga dotter.  På den tiden var inte ön lika högexploaterad som nu och kommunikationerna var sämre – nyheter kunde följas bara över thailändsk tv – och det var inte utan bestörtning som jag av dess rapportering förstod att Saddams trupper hade gjort verklighet av hotet om att ockupera shejkdömet vid Persiska Viken.  Landet var tillslutet, vår ambassads personal med ambassadör Ingolf Kiesow i ledningen, var instängd  och jag var utestängd. Tillbaka i Bangkok ringde jag UD vars personalansvarige frågade: ”Jaha, vad tänker du göra nu?” Eftersom Bahrain, liksom Qatar,  låg inom Kuwaitambassadens bevakningsområde och jag var den ende från ambassaden som var ”fri”, föreslog jag att  jag stationerade mig i Bahrain för att bevaka händelseutvecklingen därifrån. Ambassaden i Kuwait kunde så att säga genom mig fortsätta sin verksamhet i vad som fortfarande var oockuperade delar av sitt bevakningsområde.  Efter några dagar var jag på plats med kontor  välvilligt ställt till förfogande av bolaget  Gulf Agency.  Hustru och dotter stannade naturligtvis kvar i Bangkok.

Bahrains strategiska betydelse framstår som uppenbar med bara en blick på kartan. I omedelbar anslutning via broförbindelse till östra Saudiarabien befinner sig det pyttelilla  shejkdömet strax intill världens viktigaste oljetillgångar. Bahrain, under 300 år styrt av familjen al Khalifa, har genomgående varit mer stabilt västvänligt än de flesta av sina grannar, till det yttre modernt, relativt liberalt, med något som avlägset liknar ett parlament trots det medeltida emirstyret. Det har med andra ord  varit och förblir en ytterst funktionsduglig  bas och försörjnings-, bevaknings- och logistikcentrum  för de amerikanska trupper som har till uppgift att backa upp  försvaret av Saudiarabiens östra oljefält  och en viktig länk i försvaret av den Gulf genom vilken närmare hälften av världens olja transporteras. Bahrain ligger närmare dessa fält än Saudiarabiens egen huvudstad Riyadh och är betydligt mer lättkommunicerat och oproblematiskt än det wahabistiskt religiöst så starkt präglade Saudiarabien. USA har följaktligen haft Bahrain som bas för sin femte flotta sedan decennier, dock utan egentlig action fram till Gulfkriget då emiratets strategiska betydelse alltså plötsligt kom i blixtbelysning.

I augusti 1990 väntade sig nämligen många att Saddam Hussein skulle tåga vidare söderut från Kuwait och söka bemäktiga sig de östsaudiska oljefälten.  En känsla av hot och avvaktan  var därför mycket påtaglig då jag anlände till huvudstaden Manama, men den avtog i och med att den utdragna period av diplomatiska ansträngningar, kombinerade med allians- och militäruppbyggande tog vid och som till slut utmynnade i att  allierade flygattacker sattes in mot Irak  den 17 januari 1991, följda av markstridstrupper den 23 februari. Det var således en händelselös tillvaro under hösten 1990 och jag hade stora svårigheter att få fram någon information att skicka  hem, vare sig från Bahrains utrikesdepartement eller från den amerikanska ambassaden. Jag besökte regelbundet chefen för UMs politiska avdelning som dock mest ägnade sig åt retoriska utsvävningar om Saddam Husseins svek mot det muslimska och arabiska broderskapet: ”They are muslims, we are muslims” (den muslimska samhörigheten kommer alltid främst). ”They are Arabs, we are Arabs. They are neighbours, we are neighbours”(!) osv. Därpå återföll han i den ofrånkomliga hänvisningen till den palestinska frågan som den överordnade konfliktanledningen i Mellersta Östern (denna tolkning av Gulfkrisen framfördes f ö senare i ett uttalande av statsmininster Ingvar Carlsson, vilket föranledde upprörda ledarkommentarer i Svenska Dagbladet). Händelselösheten i frånvaron av fortsatta irakiska trupprörelser söderut frestade även på tålamodet hos de journalister som hade samlats i Bahrain. Jag stötte en dag på Independents kunnige  – och lidelsefulle  – Mellanösternkorrespondent, Robert Fisk, som föreslog att vi tillsammans skulle försöka ta oss in i Kuwait genom, som han förmodade, mindre  välbevakade gränspassager i öknen mellan Saudiarabien och Kuwait . Jag avböjde vänligt men mycket bestämt att delta i detta självmordsprojekt.

Till slut blev det  för  UD inte längre meningsfullt att ha mig på plats i Bahrain och jag skickades  att tjänstgöra i Jordaniens huvudstad Amman med fortsatta tillfälliga uppdrag i Bahrain och Qatar.  Efter en kort i sejour i östra Saudiarabien – huvudsakligen i syfte att övertala där bosatta svenskar att lämna området – befann jag mig emellertid  vid Gulfkrigets utbrott den 17 januari  åter i  Bahrain som nu stängdes av totalt från yttervärlden.  Emiratet fick nu en mycket framskjuten position som bas för framförallt flygattacker norrut på grund av dess suveräna infrastruktur och närheten till den kuwaitiska ”theatre”.  Allierat flyg gjorde från den internationella flygplatsen  – som givetvis var stängd för all civil trafik – otaliga attacker upp mot Irak och jag brukade i brist på annan sysselsättning stå på balkongen och iaktta de oupphörliga uppstigningarna av attackflyg mot den svarta  ökennatthimlen . Ett par scudmissiler damp ned i havet utanför  Manama, men annars hände inte mycket. Jag ägnade mig – i brist på mer substantiell information – åt svepande analytisk rapportering och åt att förbereda evakuering av den svenska kolonin, däribland de svenska flygvärdinnor som tjänstgjorde vid Gulf Air. Det blev aldrig nödvändigt.

Genom de våldsamma omkastningar som ägt rum i den strategiska situationen i Gulfen i  och med Irakkriget liksom även genom kriget i Afghanistan har Bahrains strategiska betydelse ingalunda minskat, men, som alla förstår  är den nu i huvudsak relaterad till Irans roll som regional stormakt. Allt som gör Bahrain till en så stark länk i den amerikanska Gulfstrategin gör emiratet också i motsvarande grad sårbart om saker och ting löper utom kontroll. Den shiitiska majoriteten av  Bahrains nu så upproriska befolkning har på andra sidan bron sin motsvarighet i en betydande andel shiiter  bland befolkningen i Saudiarabiens östra provinser, medan både den saudiska och den bahrainska ledningen är sunniter.  Det är i det perspektivet frestande för landets ledning, den sunnimuslimska minoriteten och en del  analytiker att spåra en osynlig iransk hand bakom de pågående demonstrationerna i Bahrains huvudstad,  men vi får väl i frånvaro  av evidens härom anta att dessa protester är spontant inspirerade av händelserna i Tunisien och Egypten. Folk ur det välbärgade sunniskiktet ser självfallet ett hot mot sitt välstånd och sina privilegier från de övervägande shiitiska demonstranterna och betraktar demonstrationerna som shiitiskt  sekteristiska.

Det kan inte råda någon tvekan om att den senaste veckans händelser har, som The Guardian skriver i en ledare (den 19 februari) , i grunden skakat om de ledande västliga aktörernas utrikespolitik gentemot dessa stater. Det kan också ligga något i reflektionen att såväl USA som Storbritannien  i så hög grad varit fokuserade på att motverka ett förment hot från islam och islamism att man varit blind för  den icke-religiösa komponenten i demonstrationerna. Särskilt starkt framstår det amerikanska dilemmat  i förhållandet till Bahrain, just genom att förbindelserna varit så stabila.  Detta dilemma är i princip detsamma som det gentemot Egypten. men är än mer strategiskt accentuerat i förhållandet till Bahrain. Desavouerar amerikaner och britter sina vänner inom landets elit, har man för det första  inte bara förstört ansenliga mängder diplomatiskt och politiskt kapital som man investerat i en av regionens mest pålitligt västvänliga regimer. Dessutom förbrukar man, för det andra, sin trovärdighet för framtiden om man på detta sätt överger en så trogen allierad. Och för det tredje föreligger ett – möjligen överbetonat –  osäkerhetsmoment om hur en av shiitisk majoritet dominerat Bahrain kommer att förhålla sig till Iran och om denna regionala stormakt därigenom kan flytta fram sina positioner.  Inte att undra på att president Obama har föredragit att låta sin utrikesminister ta till de starkaste orden mot den bahrainska regimen.

Kungen och Khalifa-klanen i övrigt kan hur som helst räkna med att Saudiarabien i sitt närmaste grannskap inte vill se en revolutionär omvälvning som strategiskt och politiskt kan gynna huvudfienden Iran.  Det är kanske därför han anser sig kunna skjuta sina medborgare, skriver Nicolas D. Kristof i New York Times (den 19 februari). Icke desto mindre är den bahrainska regimen politisk bräcklig och kungen har genom sin råa våldsanvändning förlorat sin moraliska  legitimitet .

Så president Obamas dilemma är uppenbart, men

”… we should signal more clearly that we align ourselves with the 21st-century aspirations for freedom of Bahrainis rather than the brutality of their medieval monarch”  är Kristofs rekommendation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s