I går dialog, idag fördömanden

Under ett par år under första häften av 1990-talet var jag desk-ansvarig för bl a Iran på  UDs politiska avdelning, först under borgerlig och under sista året socialdemokratisk utrikesminister.  Jag skrev  naturligtvis en mängd papper under denna tid, som allmän bakgrundsanalys, som underlag för riksdagsfrågor, inför utrikesministerns resor eller inkommande besök. Dessa dokument ligger nu saligen och rätteligen avsomnade i departementets arkiv.  I ett av de papper som jag kommer ihåg från det  sista året på avdelningen gick jag rätt hårt åt den iranska regimen, men jag kan inte minnas  om jag föreslog sanktioner, fördömanden  eller bara en skärpt hållning i största allmänhet. Papperet kom hur som helst tillbaka från Jan Eliasson, som var kabinettsekreterare  –  och energiskt ägnade stor uppmärksamhet åt allt som skrevs på polavdelningen  –  med kommentaren  ” det är ju viktigt med dialog!”.

Frånsett det  självklara faktum att det var Eliassons prerogativ som chef att ange den politiska linjen, hade han möjligen rätt i sak. Jag hade själv ett par år tidiigare  besökt Iran tillsammans med dåvarande kabinettsekreteraren Lars-Åke Nilsson, och frapperats av den ”västligt” urbana kommunikations- och umgängesstil som präglade den iranska utrikesledningen, i uppenbar kontrast till mullorna i parlamentet, vilka vi också träffade. Liksom  var fallet även med te x Bangladesh, hade en västerländskt utbildad och civilt präglad elit en framträdande plats i landets administration, med ursprung  i och  avspeglande viktiga underliggande skikt bland befolkningen. Mot den bakgrunden var det rimligen god diplomati från svensk sida att hålla kontakten med denna elit och om man så vill kalla dessa kontakter för just ”dialog” – särskilt som det kanske finns ett latent mentalt släktskap  mellan denna elit och de demonstranter som gick ut på Teherans gator sommaren 2009.

Denna relativt rimliga dialoglinje gentemot Iran – som  ändå kanske ytterst förblir diskutabel med tanke på att det just är de islamistiska mullorna som har  den reella makten och vägrar lyssna på argument – kan kontrasteras mot den resultatlösa dialogpolitiken gentemot Nordkorea som Sverige  och EU bedrev som stöd för den ”solskenspolitik” som Sydkoreas president Kim Dae-jung initierat och drev med entusiasm gränsande till frenesi. Jag har diskuterat denna politik närmare i en artikel på Newsmill och skall inte ytterligare beröra den här, utom att för det första upprepa den närmast självklara konklusionen att det krävs en grad av ”porositet”  i samhället för att denna ”solskenspolitik” ska lyckas –  vilket ju ingalunda är fallet med det totalt inmurade Nordkorea.  För det andra innebar den aktiva och välvilliga dialogpolitk som solskenspolitiken representerade att frågan om mänskliga rättigheter ängsligt sopades under mattan. Kim Dae-jung försökte (även bokstavligen) köpa avspänning till priset av ett närmast totalt laissez-faire beträffande några av de grövsta MR-brotten i något land under senare decennier. Sverige hade inga invändningar utan stödde tvärtom  aktivt denna hållning. Vår representation i Nordkorea som uppgraderats från chargé d’affaire till ambassadörsnivå rapporterade följsamt – och till många garvade Nordkoreabedömares förvåning  –  om hur det nordkoreanska samhället visade signifikanta tecken på öppningar i värmen från solskenet söderifrån.

Jag vågar, för att så komma fram till nutiden, inte  bedöma hur konsekvent  kritiken från socialdemokraterna mot regeringen och främst mot utrikesminister Carl Bildts hållning till diktaturerna i Egypten och Libyen är i relation till  kritikernas  egna tidigare hållning till dessa regimer.  Det förvånar mig dock att inte Bildt i utrikesdebatten  ironisk kontrasterade dessa krav mot gårdagens koncilianta Nordkoreapolitik. Vad som hur som helst är uppenbart  är att den mer extrema delen av  en vänster som nu lika högljutt fördömer arabvärldens diktaturer som den ropar ut sin solidaritet med proteströrelserna mot desamma, under årtionden tämligen konsekvent satsat på fel sida.  Detta förhållande har effektivt  lyfts fram av Johan Lundberg på tidskriften Axess’  bloggsida och i hans polemik mot Mattias Gardell i Expressen.  Än mer generellt framträder den europeiska vänsterns notoriska  politiska motsägelsefullhet  i ett jämförande ljus av hur just Iran – för att återvända till där jag började –  befinner sig i motrörelse till den historiska frihetskamp som pågår i dess arabiska grannskap.  Iran kan nämligen, skriver Karim Sadjadpour från Carnegie (NY Times den 5 mars) liksom dess klienter såsom Hizbolla, endast entusiasmera  massorna i arabvärlden  i kraft av upplevelsen hos dessa massor av att vara undertryckta och alienerade ,men kan inte inspirera till en fri,  emanciperad och utvecklande framtid – vilket är just vad revolten i arabvärlden handlar om.  I själva verket är det alltså den typen av revolt som Iran så brutalt undertrycker, om vilket medvetandet bland  de protesterande massorna i arabvärlden  sprider sig alltmer. Om huvudkonkurrenten om makten i regionen, Egypten,  utvecklas till en dynamisk demokrati kommer Irans och dess klienters  inflytande i den regionen att  minska och Egyptens att öka, samtidigt som mullornas ställning gentemot de progressiva, urbana och reformkrävande samhällsskikten försvagas. Det är av den anledningen som den västerländska bedömningen, att Iran kommer att fylla det maktvakuum som uppstått i och med  de västvänliga arabledarnas fall, inte kommer att visa sig hålla, skriver Sadjadpour. Allt detta förutsätter naturligtvis att inte islamistiska krafter i Egypten, eller för den delen i Tunisien eller i Libyen, får ett doninerande inflytande.

Irans fundamentalt antimodernistiska hållning har sin motsvarighet hos den extrema, islamvänliga och på sina håll marxistiska delen av den svenska vänstern.”Iran, in essence, understands that it can inspire and champion the region’s downtrodden and dispossessed, but not the upwardly mobile” , skriver Sadjadpour och samma hållning präglar ju den vänster som i sin doktrinära  egalitarism är motståndare till allt som är ”upwardly mobile”.Det är därför som den extrema vänsterns högljudda stöd till revolterna inom arabvärlden och krav på ”fördömanden” av dess ledare klingar falskt och motsäger deras stöd till eller ”dialog” med Hizbolla och för den delen Hamas, vilket förhoppningsvis även kommer att visa sig ligga i motfas till historien.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s