Flykten från den klassiska homoerotiken: Camille Paglias uppgörelse med gay-rörelsen

 

Camille Paglias tankevärld ligger långt borta från den hos Feministiskt Initiativ och ledande “liberaler” men överlappar en smula paradoxalt en typ av den traditionalism och konservatism som hon till andra delar fjärmar sig ifrån.  Det är denna distans till förhärskande “liberala” föreställningar som gör det så uppfriskande att åter läsa hennes texter från nittiotalet och framåt. Eller: “with feminists like this, who needs men?” Jag har själv i skrivande stund inte tillgång till hennes banbrytande arbete  från 1990, “Sexual Personae”, som är slutsåld här i Bangkok, så jag får hålla mig till några av de otaliga intervjuer som denna förgrundsgestalt i anti-feministisk feminism och anti-gay-bejakare av homosexualiteten levererat.  För de som missat eller glömt hur utomordentligt kontroversiell Paglia hela tiden varit i det foucaultska, post-modernistiska  debattklimatet i USA och dess eko i Sverige under de senaste tjugo åren, ges här några belysande citat –  för all del lösryckta ur de sammanhang i vilka de sades:

“Vissa former av våldtäkt är vad som brukade kallas otyglad kärlek”

“Lesbianism är på uppgång därför att ängsliga, omaskulina män inte har något att erbjuda”

“Prostituerade gillar sitt jobb”

“Bisexualitet borde vara den universella normen”

“Legalisera alla droger”

Vidare: “Ju mer en kvinna tar av sig kläderna, desto mer makt har hon” och feminister hatar stripperskor därför att “moderna professionella kvinnor kan inte stå ut med tanken att deras tillkämpade framgångar kan utklassas på ett ögonblick av en ‘slinka’ som ‘flashar’ upp ‘tuttar’ och rumpa”.

Och som om det inte vore nog vill Paglia sänka åldern för samtyckt sex till 14 år; hon stödjer en organisation som propagerar för gay sex med unga pojkar och anser att AIDS är naturens hämnd för promiskuitet. Därmed är jag inne på det egentliga ämnet för den här artikeln, nämligen hennes kritik av den riktning gay-rörelen tagit under de senare decennierna. Jag återger i det följande därför i huvudsak stoff från en längre intervjutext från 1999 och avstår i det mesta från egna utvikningar som felaktigt kan tolkas som att jag okritiskt delar Paglias uppfattning. Klokast så för ämnet är ytterst kontroversiellt: den klassiska, estetiska homoeroticism, präglad av vuxen mans beundran för ung pojke, som omfattades av några  ledande homosexuella  kulturgestalter under 1800-talet, och som, enligt Paglia, den genompolitiserade gayrörelsen har svikit, kan idag leda till  fängelsestraff.

För att rätt uppskatta Paglias texter måste man, som jag sagt i en tidigare artikel, se dem i ljuset av hennes djupa humanism och hennes förankring i den västerländska kulturen – detta i bjärt kontrast till våra svenska, humanistiskt-estetiskt på sina håll tämligen okänsliga “genusteoretiker” som konstant utgår från förhärskande socialvetenskaplig ideologiproduktion. Paglias grundpostulat är ju att kulturen är människans organiserade form för att söka bemästra och kontrollera naturen, att övervinna densamma.  Det är mannen som, i avsaknad av kvinnans  naturgivna förmåga att alstra liv, är driven till att skapa kultur. Sex är i sin tur en av kulturens  grundläggande organiserande principer och manlig homosexualitet är “emblematisk” för denna kultursträvan. Paglia pekar på sambandet mellan de perioder då manlig homosexualitet firades och de kulturellt blomstrande civilisationerna i det antika Grekland och renässansen med dess lysande homoerotiska konstskapelser.

En av Paglias huvudteser är ju att kulturen söker en jämvikt mellan två extrema poler, det  apolloniska kravet på , förnuft, ordning, självkontroll (den “manliga” polen) och å andra sidan den dionysiska impulsen att ge efter för naturens grepp över oss genom orgiastisk sex, dryckenskap, vild hänförelse (den “kvinnliga” polen)  Freudianskt? Ja, men Paglia tar steget att aktivt hylla vissa dionysiska orgiastiska utlevelser såsom varande lika avgörande för kulturen som de är just så farliga “som dina föräldrar sade att de var”. Paglia erinrar oss om att den västerländska kulturen är en fusion av den hedniskt, klassiska antiken och det judiskt-kristna kulturarvet. Det senare dominerar i allt för hög grad vårt kulturmedvetande varför Paglia för att återställa balansens hyser en särskild förkärlek för antiken.

Men Paglia är inte bara en radikal traditionalist, hon är en lika radikal modernist och hyllar modern teknik och mänsklig frihet. Typiskt nog menar hon att att de feministiska mål, i form av rättslig och social jämställdhet som hon delar, huvudsaklligen har uppnåtts genom manligt driven kulturell och teknologisk utveckling.

Som var och en som följt västerlänsk feministisk opinionsbildning, särskilt den USA-influerade akademiska varianten,  är denna närmast totalt i strid med Paglias uppfattning om naturen och den västerländska kulturens historiska kontinuitet som feminismens grundpelare. Tvärtom hävdar ju dagens – och inte minst svenska – feminister att vår “kvinnoförtryckande” kultur är ett resultat av godtyckligt, genomgående patrarkaliskt grundade sexroller. Vad som är feminint och maskulint är inte bestämt av biologiskt och historiskt givna mänskliga grundvillkor, utan sociala skapelser som vi är fria att “dekonstruera” för att nå jämställdhet.

Analogt med denna förhärskande feministiska trend skapar den moderna gay-rörelsen sin egen identitet bort från den klassiska, från antiken härstammande homoerotiska traditionen. I sin estetiska hyllning till gossekärleken är ju denna tradition i högsta grad politiskt ohållbar och etiskt dubiös genom  att den, som jag nämnde inledningsvis, tangerar eller överskrider gränsen till pedofili. I stället förnekar den moderna gay-rörelsen homosexualitetens anknytning till denna klassisk-estetiska gossekärlek, dess biologiska och kulturella  natur och strävar i sin politiska retorik  mot samhällelig normalitet att fråmstå som en rörelse bland andra i det identitetspolitiska spektrat.

Denna rörelse i riktning mot politik och bort från “den stora estetiska tradition som homosexuella män alltid stått för” beklagar Camille Paglia djupt.  Konsekvensen av denna rörelse bort från det estetiska är att den unika homosexuella sensitibiliteten har trivialiserats. Därmed har känslan gått förlorad för den “pojkaktiga arketyp” som kunde synas överallt i 1800-talets fotografi, i poesi och gick tillbaka hela vägen till de “drömska” pojkstatyerna under den högklassiska grekiska perioden. “Dagens homosexuella, som försöker distansera sig från frågan om man-gosse-kärlek begår i själva verket kulturellt självmord. De skär sig loss från homosexuella mäns alla högsta skapelser.”

Paglia har naturligtvis  inte undgått den hysteri som uppståt i Väst  –  särskilt i det protestantiska  Nordeuropa och i mindre grad i det katolska medelhavsområdet- kring temat vuxen mans gossekärlek.  Eller med andra ord: några av den västerländska konstens mest raffinerade skapelser skulle numera betraktas som barnporr (jämför den svenska Manga-diskussionen). Det fantastiska är ju att den protestantiskt präglade politiska kulturen tvingas förneka eller sopa under mattan ett av de genom århundradena mest beundrade inslagen i Västerlandets estetik – inte minst den under romantiken från  Winkelman till Oscar Wilde –  kulten av juvenil eroticism.

Och istället för att gå tillbaka in i denna individualiserade, estetiskt präglade homoerotik, ägnar sig alltså gay-rörelsen och dess liberala propagandister för att agera utåt, i påträngande, floskulöst och politiserade manifestationer (såsom ”Pride”). Konstens och estetikens företräde framför politiken betyder inte att Paglia förnekar betydelsen av gay-politisk aktivism – men denna får inte som nu är fallet bli tvångsmässig och dominerande:

“It should not be a middle-class, elitist posturing with its paternalistic attitude toward the working class, saying, oh, you’re so benighted, so ignorant. We are the educated one, and your homophobia comes out of the deepest, darkest ignorance. I hate that. That has been the tactic of gay activists in America, and it has backfired. It is condescending, it is outrageous, and I hope that the worldwide gay movement does not make that mistake.”

Då kan jag tala om för Paglia att det är just det misstag som gay-rörelsen och dess sympatisörer  i Sverige har gjort och gör. Titta bara på de svepande beskyllningar för homofobi som har riktats mot den debattör som  – låt vara från en helt annan utgångspunkt än Paglia – har vänt sig just mot denna politisering av det sexuella. Såväl framträdamde media-personligheter som trendkänsliga  politiker har senast nu  i debatten inför Pride-festivalen visat upp ett ansenligt mått av“ elitistiskt poserande” med paternalistiska anklagelser om homofobi hos såväl Pride-kritiker som hos den breda massan.

Och inga Pride.-festivaler och inga proggiga liberaler i världen kan utrota trakasserierna mot homosexuella män . I själva verket  bidrar dessa manifestationer till ökade trakasserier och en mer utbredd anti-gay-attityd hos den breda allmänheten,, anser Paglia.  Det beror ytterst på maskulinitetens “lättantändliga natur”:

“All the protesting in the world is not going to stop gay bashing, until gay men understand what the roots of gay bashing are. It’s not just homophobia it’s the very nature of masculinity itself, and how imperiled masculinity is in a world that, I have constantly argued, is ruled by women.”

Och: “the majority of people now and forever in the future will always be attracted to the opposite sex. So the more you insist on the separation of gay versus straight, the genetically innate separation, the more you insure the defeat of gay objectives”.

Paglia skyller denna polarisering och uppdelning i kategorier på det moderna samhällets – som hon annars bejakar – utveckling från den utvidgade familjens kollaps till kärnfamiljen. Det har lett till en allmän beröringsskräck, över såväl som inom könsgränserna, mellan ung  och gammal och inte minst mellan vuxna och barn.  Förr levde folk nära inpå varandra i bokstavlig mening, dvs även taktilt och nära djuren med deras omedelbara sexuella beteenden. “Men nu har vi denna växande puritanism, sanitetstänkande och hysterin kring beröring”…och allt överregleras och definieras som sexuellt ofredande”. Paglia  beklagar att Amerika har övertagit dessa det norra Europas tabun mot beröring. Allt styrs av ideologi istället för av direkta observationer av verkligheten. Hon refererar vidare  bl a  till Germaine Greer som har framhållit att den icke-västliga världen tillämpar mycket fria regler för kontakter mellan vuxna och barn. Greer säger att vuxna kan finna nöje i fysiska kontakter med barn, som vore absolut kriminellt beteende i Väst (jag har också iakttagit denna attitydskillnad beträffande asiatiskt och västerländskt beteende mot barn).

Paglia hävdar också att barn är sexuella varelser på ett mycket tidigare stadium än vad som medges i västerländsk debatt. Hon kontrasterar  den romantiskt konstruerade gränslinjen mellan barndom och att vara vuxen, liksom hela denna “helgonföklaring” av barndomen mot Freuds uppfattning att barnet är en erotisk varelse redan från födseln. “Den teorin är så explosiv att den aldrig har blivt helt absorberad i västerländsk kultur ens efter hundra år”. Icke desto mindre: “most people who study artistic creativity understand that it’s an ability to return to the childlike state, to the naive state of innocence and look at things in a fresh way. Part of the reason for the hysteria is that people are still laboring under the Rousseauian and Wordsworthian view. They have this tired scenario of the adult molester who comes to pollute and contaminate the perfection and saintliness of this child.

Parents find it absolutely impossible to imagine that their children are in fact fully sexual beings. They cannot imagine it. Because if they were to fully process that consciously, it would activate the incest taboo. That’s one thing that has to be suppressed in the modern nuclear family, which is trapped in these prison cells of houses, completely divorced from the old extended family.”

Wow, detta är hett stoff och just därför att det är så glödhett som Paglia säger aktar jag mig som sagt noga för att själv ge mig in i debatten. De flesta av oss känner en naturlig, intuitiv aversion mot sexulla kontakter mellan vuxna och minderåriga och Paglia själv tar avstånd från sexuella handlingar  som barn inte är mogna nog att förstå. Man kan dock notera att i Paglias perspektiv anses Roman Polanskis umgänge med en trettonåring knappast vara  kriminellt och kanske inte ens klandervärt. Han borde dock enligt min mening kanske hållt sig till en partner som åtminstone fyllt arton.

Som alla förstår har Paglias syn på vad “gossekärlek” och besläktade företeelser väckt extremt starka reaktioner. Så här berättar hon från ett möte i Philadelphia på nittiotalet:

“I was nearly lynched by an angry audience when Jane Wallace brought up my defense of man-boy love in Sexual Personae. Her audience went crazy, absolutely crazy. Usually audiences love me. I have never felt such hatred in my life. People stood up and were screaming at me that I’m sick. I was utterly outraged. They were just out of control, the irrational emotions welling to the surface. It was an appalling experience, and I threatened to walk off the show at one point. It was unbelievable to have such hatred focused against one. But that emboldened me even further, because I knew that if you have that kind of irrationality coming out of the unconscious lives of an entire audience like that, that this issue cuts very, very deep, and it needs more exploration, not more avoidance”

Tja, vad hade hon väntat sig?

Annonser

”It’s a package deal” – om att välja sida i Mellanöstern-konflikten

 

Sedan  decennier har ett vänsterperspektiv definierat svensk politisk debatt, med en närmast total förutsebarhet i varje enskild fråga. Om en person säger sig vara “vänster” kan man med säkerhet utifrån detta ställningstagande deducera fram en genusstrukturell tolkning av feminismen, en multikulturalistisk syn på invandring och och en pro-palestinsk och anti-israelisk hållning i Mellanösternkonflikten. Etcetera.

Nykonservatismens inträde på den politiska arenan har, i effektivt samspel med de nya medierna, diversifierat debatten såtilllvida att förståelse för ett konservativt politiskt alternativ nu är mer spridd i den allmänna opinionen. Inom stora delar av den svenska socialdemokratin saknades länge helt förståelse för det konservativa perspektivet. Jag blev därför  förvånad då jag vid ett samtal under min tid i Bonn fick medhåll av en ledande svensk socialdemokrat då jag hävdade att CSU ledaren från Bayern, Franz Josef Strauss, var en betydande och på många sätt imponerande politiker, som spelat stor roll för inte minst Bayerns – och därmed Förbundsrepublikens  – utveckling mot avamcerad teknologi och  för dess ekonomiska tillväxt och hyste en framåtblickande “vision” om en en union för Europa. Strauss hade i svenska vänsterkretsar kategoriskt avfärdats – det är nyckelorden – som en hopplöst reaktionär kvarleva av gamla auktoritära politikerkulturer och, med sitt tvivelaktiga förflutna före och under kriget och sina skandaler, som egentligen inte demoratiskt “rumsren” (vilket han sannolikt inte heller var).

Nu gör man i en del nykonservativa kretsar misstaget att överta benägenheten attt tillämpa paketlösningar på politiken. Man är inte bara uppfriskande och välbehövligt kritisk till en mängd tokigheter i de vänsterhegemoniella paketlösningarna, utan bygger upp sin egen “essens” i ett nät av med varandra sammanbundna ideologiska preferenser. Jag menar inte att det är fel att se saker och ting i ett sammamhängande polittiskt  perspektiv, men det avtrubbar skärpan i de konservativa positionerna om man närmast sletrianmässigt ger accept in blanco av alla aspekter av en borgerlig familjepolitik, av kristna värrderingar, av kärlek till traditionen för traditionens egen skull,  av allt som president Bush och kretsen kring honom gjorde, oavsett om det innefattade utrikespolitisk aventurism, rena lögner och vapenfetischism (Irakkriget).

Och  – för att komma till saken –  inte minst accept av allt som Israel har gjort eller gör, från dess bildande till ockupation av palestinskt territorium.

Jag hyser en stor beundran för Israel som den i regionen unikt demokratiska, moderna  och sofistikerade stat som växte fram, inte minst i ljuset av landets fantastiska utveckling dit från de utomordentliga och deprimerande svårigheterna under de första åren av femtiotalet. Verkligheten hade då hunnit i kapp den sionistiska entusiasmen kring 1948 års bildande. Det gällde att med ytterst otillräcklig infrastruktur ta hand om och integrera hundratusentals inflyttade judar, många svårt märkta av att ha överlevt förintelselägren, många utan utbildning och med ofta sinsemellan svårförenliga kulturella bakgrunder. Alltsedan franska revolutionen hade ghettona i de västra och centrala delarna av Europa raserats, assimileringen gått  snabbt och judar hade i flera fall nått framskjutna positioner i samhällena.  Hos dessa försvagades länkarna till den judiska traditionen avsevärt och skulle med tiden förmodligen försvunnit – medan å andra sidan det stora flertalet judar i Östeuropa levde i en tillvaro av hopplöst mörker:

“Cramped in the darkness of the ghettos, they just managed to survive;… no one could doubt the intellectual atrophy and moral degradation of the inhabitants; the experience of centuries had taught the Jew that he had to bow in order to survive and the lesson had left him with little self-respect. ‘There were Jewish masses who (only) maintained a biological existence like ants..’” (Walter Laqueur, “The road to War”, 1968).

Med förintelsen förlorade så miljoner judar även den biologiska existensen.

Jämförelsen mellan Israel och de omgivande arabstaterna utfaller obönhörligt drastiskt, det är som det vore fråga om olika planeter. Arabstaterna som, skriver Laqueur,  hamnade i en konstant kris efter sexdagarskriget, har med sina obsoleta samhälleliga strukturer förblivit anförda av antingen medeltida shejker eller av “professionella demagoger, utpressare och halvutbildade fanatiker, som lett den arabiska nationen inte bara till katstrof utan till randen av upplösning”  (Cecil Hourani citerad av  Laqueur).  Efter 1989-91 har vi också alltför lätt att glömma att det kalla kriget var en ledande parameter i Mellanöstern-konflikten och med Västerlandets koncentration på den palestinska frågan har konfliktens tidigare karaktär av “proxy war” mellan västdemokratierna och Sovjetkommunismen hamnat i skymundan. Aggressiva arabnationalistiska stater i Israels omgivning, med Nassers Egypten i täten, var sålunda även redskap och utposter för Sovjetunionens hegemoniambitioner i regionen. Omvärldens hot tog sig ju sedan landets bildande uttryck  i ständiga terror- och andra attacker över de gränser från 1948 års vapensstillestånd som försvarsmässigt var sämre än ”otillfredsställande” (Lord Caradon) –  de var en ren mardröm ur israeliskt försvarsperspektiv.

Jag har i en tidigare artikel framhävt vikten av att förstå såväl det existentiella hot som Israel  är utsatt för, som det sätt på vilket Israel  har internalisat denna hotbild i sitt kollektiva psyke – dessvärre, som Thomas Friedman säger i sin briljanta “From Beirut to Jerusalem” (1989),
till något som liknar fatalism:. Friedman menar att denna fatalism inte var förhärskande under Israels tidigaste år, då Herzls sionistiska visioner om att förvandla juden från historiens objekt till att bli ett aktivt handlande subjekt, var levande. I denna anda ville man till en början närmast förtränga minnet av förintelsen och röra sig framåt. Det var processen mot Adolf Eichman som påtvingade israelerna minnet av förintelsen och återuppväckte känslan av att “vi lever på lånad tid”. Sexdagarskriget och sedan Yum Kippur-attacken förstärkte denna förvissning om att hotet om  förintelsen ständigt kvarstår. Det hjälper inte att Israell i verkligheten förmodligen är mer än väl rustat att möta rätt starka hot, fatalismen lever kvar i det kollektiva israeliska psyket, sammanfattar Friedman efter många samtal med israeler.

Med “förstå” menar jag – för att fortsätta –  uppenbarligen att förståndsmässigt eller rentav analytiskt uppfatta detta och besläktade grundelement i israeliskt förhållningssätt, och inte i betydelsen “tycka synd” om på gängse svenskt mediamanér (typ israelerna “mår ju så dåligt!”). Snarare avser jag något i stil med att förstå läget på en schackbräda för att förutse motspelarens nästa drag. Vad ställningstaganden beträffar, delar jag bestämt övertygelsen, att efter förintelsen av en tredjedel av det judiska folket –  ett brott utan historiskt motstycke, som världen inte hade gjort  eller kunnat göra tillräckligt för att förhindra  –  måste ett hem för judarna skapas. Det verkligt skrämmande var den iskalla beslutsamheten att totalt förinta det judiska folket och att detta  var överordnat alla andra nazismens mål. Albert Speer har vittnat om att judehatet och målet att förinta alla judar var Hitlers egentliga drivkraft; den tyska nationen spelade i jämförelse därmed ingen roll. Skrämmande var – och förblir – också i den stora omfattning som Hitlers patologiska judehat fann gensvar hos stora delar av den tyska eliten av akademiker, jurister, militärer och byråkrater, av vilka flera deltog i 1942 års konferens i Wannsee för att dra upp riktlinjerna för den slutgiltiga förintelsen av alla judar.

Jag måste i sammanhanget än en gång upprepa att jag finner det  nästintill ofattbart hur svenska politiker – några faktiskt i ledande ställning – kan banalisera och förminska det judehat som ledde till förintelsen genom att likna det vid den “islamofobi” som man slappt och kategoriskt tillskriver de som kritiserar nuvarande svensk invandringspolitik.  Det är ingenting annat än en sanslös demagogisk fräckhet. Möjligen kan denna trivialisering förklaras med att förintelsen var och förblir just – ofattbar.

Den var dock tillräckligt fattbar för att omvärlden efter kriget insåg att den enda rimliga garantin för att skydda det som var kvar av det judiska folket var att det fick ett hemland för att bygga upp ett eget skydd. Det kalla kriget hade ännu inte blivit riktigt kallt och det gick fortfarande att få till stånd enighet mellan USA och Sovjetunionen om en resolution i FNs generalförsamling,  även om denna resolution – likt Balfours motsvarighet – inte blev mycket mer än en avsiktsförklaring och avsåg ett betydligt mindre område än Balfour. Landremsan mellan Tel Aviv och Haifa skulle dock vid den tiden kanske ha räckt för ett judiskt territorium och det hade blivit mer än tillräckligt med mark över för en arabisk stat för palestinierna och andra araber som levt tillsammans med judar i området under såväl det ottomanska väldet som under brittisk administration –  dock inte under så idylliska förhållanden som somliga vill påskina, islam var då liksom nu ett gissel. Det är värt att notera att det visserligen var bekvämt för omvärlden att på detta sätt bli av med sina skuldkänslor efter förintelsen, men det var inte en cynisk eller realpolitisk kalkyl som låg bakom skapandet av den judiska staten. Realpolitiskt sinnade politiker och diplomater –  däribland, tror jag, Gunnar Hägglöf –  såg resolution och delningsplan snarast som ett oklokt beslut, eftersom den arabiska sidan, med alla dess oljetillgångar, betraktades som den mäktigare och realpolitiskt intressantare parten.

Araberna å sin sida motsatte sig – som stater och mark- och husägare plägar göra – självfallet en aldrig så liten landavträdelse och det är därför naivt att ha förväntat sig att de skulle ha nöjt sig med all den mark som skulle blivit över åt dem om de accepterat  en tidig “ tvåstatslösning” –  även om tidig accept i längden hade gynnat araberna. Få stater eller regioner eller grupper av människor går med på att utan vidare bli av med en enda millimeter av sin mark och få regeringar som gör det överlever den nationalistiskt uppiskad vreden. I den rådande gränstvisten mellan Thailand och Kambodja har nationalistiska  känslor flammat upp till rena stridshandlingar över 4,3 kvadratkilometer mark av rättsligt diskutabel tillhörighet och utan större materiell betydelse för invånarna i området eller i länderna. I Palestina däremot rörde det sig om en direkt övertagande av ett område där hundratusentals araber hade sina hem, odlingar, samhällen från vilka de  fördrevs och blev hemlösa. Och har så förblivit.

För att sammanfatta till den helhetsbild som vi alla känner till men ändå  så ofta botser från i vår ständiga benägenhet att till varje pris ta ställning för eller mot respektive part: I ljuset av förintelsen som kulmen på århundraden av förföljelse av judarna var det efter andra världskriget närmast ofrånkomligt att att söka finna ett hem för det judiska folket  och det område som anvisades var det enda realistiskt tänkbara. Palestinierna/araberna hade å sin sida juridisk och moralisk rätt att få stanna på det territorium där de bott i hundratals år. Det är alltså fråga om en klassisk tragedi i stor skala där judarnas nödvändiga skapande av ett hem – i skuggan av en ofantligt mycket större tragedi -innebar en katastrof för den palestinska befolkningen. Det vore utmärkt om somliga proisraeliska debattörer kunde erkänna detta  enkla och spontant upplevbara faktum istället för att ge sig in i diverse akademiska hårklyverier om frånvaro av palestinsk statsbildning i området –  vilket, är moraliskt och rättsligt irrelevant i sammanhanget – historiska omständigheter, bibiska referenser  etc.  Det finns helt enkelt problem och motsägelser i historien och i livet som inte enkelt går att lösa. Varför skulle annars dessa tragedier ha skapats alltsedan Aiskylos och fram till O’Neill? Är Hamlet alltigenom ädel och god – efter att ha lämnat sju, åtta lik efter sig på scenen  – och fabrodern Claudius alltigenom ond?

Så till nuläget. Man behöver inte anstränga sig med att försöka rättfärdiga Israels urspungliga tillkomst som judisk stat, referera till bibeln eller försöka nedtona den palestinska tragedin för att sakligt kunna diskutera Iandets säkerhet idag. Det föreligger åtminstone alltsedan 1967 ett samband mellan förment eller faktisk orättfärdighet i israeliskt agerande med avsende på territoriell ockupation, bosättningar, disproportionell retaliation –  senast mot Gaza för Hamas’ granatattacker –  och å andra sidan ett hämndtriggat hot mot Israel och i ökad isolering från Västeuropa och kretsar i USA . Det föreligger, emellertid, för det andra, i den streetsmarta vålds- terror- och krigskultur som Israel handgripligt har tvingats lära sig leva med, ett samband mellan israeliska eftergifter – ett tecken på svaghet –  och ökat hot mot landet. I skärningspunkten mellan dessa varandra motstridiga omständigheter måste Israel finna sin försvarsposition. Man blir därvid  knappast hjälpt av idealister i Väst med maximal känsla för “den stora bilden” men minimal förståelse för de förhållanden som definierar det gängkrig på gatan som Mellanöstern-konflikten  i all sin tragiska grandeur så mycket liknar.

Israel blir emellertid i längden heller inte hjälpt av den egna  territoriella expansionismen. Det var  inte bara frågan om att söka bibehålla “strategiskt djup” utan ganska snart efter sexdagarskriget blev det uppenbart att den israeliska besittningen av Västbanken och Jerusalem gav djup känslomässig resonans hos många politiker och stora delar av befolkningen. Därigenom återuppväcktes den ursprungliga  sionismens “visioner” (ge mig ett bättre ord!): “they fell in love with the place”, som Thomas Friedman skriver i “From Beirut to Jerusalem” . Vilken sann jude skulle föredra en liten historielös remsa utmed kusten framför de bibliskt skimrande  byarna och städerna i Judéen och Samarien (jag själv skulle dock hellre sitta på en fiskrestaurant i Haifa än i ett dammigt Jeriko)?

Det är notervärt, som Friedman påpekar, att de tidiga bosättningarna på Västbanken efter 1967 inte grundlades av Likud utan under Labourministärer med ledare som Levi Eshkol, Golda Meir och Yitzak Rabin. I och med att Labour gick med på att annektera Jersulems gamla stad och Tempelberget omedelbart efter kriget och därmed förenade det moderna Israel med själva kärnan i dess bibliska förflutna, etablerades kedjan av andra bibliskt insprirerade bosättningar på Västbanken, skriver Friedman. En allt intensivare och vidare spiral av “fakta på marken” skapade därmed en politiskt närmast irreversibel process.

Denna process används av omvärlden vanligen – och korrekt – mot Israel, men man  bör då än en gång inse att den judiska staten, som stater gör, söker maximera sina intressen och framförallt allt sin säkerhet. Människor agerar utifrån moral, stater (utom möjligen Sverige med sitt välfärdsstatliga överlägsenhetskomplex)) utifrån sina intressen.  Och då förhandlingarna äger rum enligt formeln “land for peace” innebär ett högkaratigt och stort landinnehav ett starkt  förhandlingskort för den israeliska sidan. Med andra ord: Västbanken betraktas  inte bara direkt som en strategisk buffert för Israels säkerhet utan även indirekt som värdefull “hävstång” för denna säkerhet. Det är detta perspektiv om den israeliska reaktionen på Obamas uttalande, om att fred i området bör baseras på en modifierad varant av 1967 års gränser, blev så bitter.

Som utomstående betraktare –  som numera endast sporadiskt och tämligen oinitierat följer stoffet  – har jag svårt att tänka mig en annan lösning på den palestinska frågan än huvudalternativet, dvs en tvåstatslösning. I den mån Israel inser detta  –  man kan knappast med bibehållen demokrati styra över en så stor och växande  mängd palestinier på Västbanken, och man ikan inte heller tvinga ut dem över Jordanfloden  – och alltså  till sist måste lämna större delen av detta område sparar man alltså på det territoriella kortet tills det blir nödvändigt att använda det.

Ty nödvändigt lär det bli.

Har president Obama rätt förstått det existentiella hotet mot Israel?

Så har då frågan om  Israels gränser sådana de var före sexdagarskriget 1967 återigen trätt fram som huvudkomponent i Mellanösternkonflikten. Bakom president Obamas policy-uttalande om att fred i området bör bygga på erkännandet av gränserna före 1967 finns ju resolutionen 242, beslutad av ett enat säkerhetsråd den 22 november 1967. För dem som till äventyrs lyckas missa denna långkörare – som skulle ha kunnat stå som portal till Arvfursten Palats under gångna decennier  –  repeterar jag två av dess operativa principer:

”Withdrawal of Israeli armed forces from territories occupied in the recent conflict;

… (the)  right (of every State in the area)  to live in peace within secure and recognised boundaries free from threats or acts of force;” (mina parenteser och min kursivstilsmarkering)

Israel uppmanas således att dra sig tillbaka till de gränser som rådde före junikriget 1967. Detta tillbakadragande är ett stående krav från världssamfundet, inte en förhandlingsfråga utan den enda rimliga utgångspunkten för förhandlingar. Upphovsmannen till resolutionen, den brittiske ambassadören Lord Caradon, har sedermera förklarat att han betraktade just framtida förhandlingar om gränserna som  ett led i strävan mot fred i området – 1948 års stilleståndslinjer var alltför ”otillfredsställande” för att kunna betraktas som definitiva, vilket var en av anledningarna till att man uteslutit bestämd artikel före ”territories occupied”. Den obestämda formen innebär ingalunda en uppmuntran till Israel att godtyckligt stanna kvar på ockuperad mark. Tillbakadragandet måste alltså ske i linje med resolutionens hänvisning i sin preambel till FN-stadgans förbud mot att lägga under sig territorier  med våld.

Det anser alltså även president Obama – så varför all denna upprördhet över att han säger det öppet? Misstänkliggörandet av Obamas avsikter och anklagelserna om att ”slänga Israel under  bussen” mm från amerikanska republikaner och, faktiskt, en del demokrater och opinionsbildare, är i huvudsak bara ytterligare tecken på att amerikansk konservatism och israel-lobbyism inte känner några hämningar då det gäller att gå lös på president Obama. Jag skall för min del inte ytterligare beröra den kampanjen, som effektivt har bemötts i en huvudledare i New York Times.

m

Resolution eller inte: det är en sak att president Obama inte avsiktligt velat undergräva Israels säkerhet. En annan sak är ändå om han verkligen för det första tillräckligt beaktat innebörden av det hot som omger Israel i regionen – främst från Iran och dess allierade –  och för det andra om han har rätt metod för att bemöta denna fientlighet. Eller med andra ord: är, för det första, hans antagande uttryckt vid mötet med Netanyahu 2009  att en framgångsrik politik för att motverka hotet från Iran förutsätter att Israel löser upp den palestinska knuten realistiskt? För det andra: är hans aktuella antagande att territoriellt återställande skulle bereda vägen för fred korrekt? Jag är inte så säker på den saken och premiärminister Netanyahu är det som bekant än mindre.

Ty det finns en inkongruens i presidentens länk mellan å ena sidan en politiskt ytterst svårbedömbar och motsägelsefull kedja av händelser i Arabvärlden, vilken presidenten tolkar som en historisk process, och å andra sidan frågan om ”down-to earth”, fundamental eller existentiell säkerhet för Israel. Det är just genom denna inkongruens som Obama så markerat distanserat sig från den israeliska premiärministern. Mera härom längre fram.

Som framgått synnerligen tydligt i rapporteringen från debaclet efter president Obamas tal före mötet med premiärminister Netanyahu är israelerna – vilka dock till skillnad från ovannämnda amerikanska republikaner och lobbyister inte tror att Obama är ute i onda avsikter –  framförallt upprörda över att tillbakadragande från de med biblisk innebörd fyllda Judéen och Samarien görs till just utgångspunkt för förhandlingarna. Den amerikanske presidenten rycker därigenom ifrån Israel ett av dess mest värdefulla och prestigefyllda förhandlingskort. Vidare säger Obama ingenting om att frågan om flyktingars rätt att återvända bör föras bort från förhandlingsbordet – en sådan rätt skulle säkerligen betyda undergång för Israel som judisk stat (palestinierna är å sin sida missnöjda över att Obama inte tar upp återvändandefrågan av den motsatta anledningen).  Allvarligare är emellertid som sagt att president Obama på ett markerat sätt synliggör den avgörande klyftan mellan de två allierade. Palestinierna är medvetna om att Israel inte förmår föra framgångsrika förhandlingar med dem om man inte har USA med sig. Exponeringen av denna klyfta ökar därför omedgörligheten hos de mot Israel fientliga krafterna, liksom eftergifter överlag tolkas som en svaghet i Mellanösterns hänsynslöst brutala politiska (o)kultur.

Vad det specifikt territoriella beträffar: Israel har som bekant dels hävdat att återställande av ockuperade områden, b la av Gaza-remsan – men vem i all världen skulle vilja ha detta ”hellhole” – och även punktvis av städer på Västbanken faktiskt har gjorts och att större koncessioner beträffande delar av Västbanken helt nyligen har förespeglats  i Knesset av premiärminister Netanyahu (underförstått att bosättningarna måste hur som helst förhandlas bort eller ned vid en fredsuppgörelse) Än mer träffande erinrar israelerna om dåvarande premiärminister Baraks ”take-it-or-leave-it”- erbjudande till Yassir Arafat i Camp David år 2000,  som i ett svep skulle ha återställt det mesta av ockuperade områden till palestinierna om inte Arafat för femtielfte gången tagit tillfället att missa ett tillfälle.

Om Obama i sina tal velat påminna om resolution 242 så borde han naturligtvis tydligare och i balanserande syfte lyft fram dess integrala ”land-for-peace”-formel. Israelernas centrala position, för att gå tillbaka till res 242, förblir att frågan om tillbakadragande enligt ”land-for-peace”-formeln måste relateras till det andra ledet i resolutionen. Detta är ju ingalunda uppfyllt, och även om  staten Israel sedermera har erkänts av Egypten redan 1979, och av PLO 1993 i och med Oslo-förhandlingarna, kan ju israelerna med fog hävda att fientliga krafter i form av Hamas, Hizbolla och framförallt Hizbollas beskyddare Iran förnekar landets suveränitet och konsekvent och med stigande frekvens och hotfullhet  bryter mot Israels ”rätt att leva  inom säkra och erkända gränser fri från hot och våldshandlingar”. Granater från Hamas och Hizbolla  har ju frekvent skjutits mot israeliskt terrtorium och Irans president har t o m proklamerat att Israel skall förgöras.

Mot denna israeliska hållning står dock återigen den ovillkorliga och överordnade principen att FNs medlemsstater inte får ockupera andra territorier med våld.  Och, tillägger Israels fiender, utan återställande av ”land” så blir det ingen fred.

Positionerna är därmed låsta och man har den i Mellanösternfrågan alltför välbekanta känslan av klaustrofobi – det finns ingen exit. Vid sökandet av en sådan måste man börja med att förstå Israel – ett i svensk Mellanöstern-debatt oftast bortglömt rekvisit.  Jag sa förstå, inte nödvändigtvis hålla med. För att ge perspektiv på Israels, enligt dess kritiker omedgörliga, förhandlingsposition, och i premiärminister Neanyahus reaktion på  president Obamas utspel om 1967 års gränser, är det  därför viktigt att gå tillbaka till frågan om det existentiella hotet mot Israel. Inte minst relevant är hur premiärminister Netanyahu utifrån sin personliga bakgrund  uppfattar detta hot, nämligen i  ljuset av det allt förtärande judehatet i historien och i världen. Låt mig därvidlag göra klart att Netanyahus – och för den delen min egen – uppfattning om antisemitism radikalt skiljer sig från den trivialiserade variant som i svensk debatt  likställer denna djupgående och katastrofalt verkande patologi med floskulöst definierade mediaföreteelser som det bisarra begreppet ”islamofobi” eller även ”rasism”. Denna begreppserosion  av judehatet har t o m  accepterats officiellt genom den besynnerliga utredning som Bengt Westerberg skall genomföra. Axess’ Johan Lundberg har dävidlag ställt saker och ting tillrätta i en Newsmill-artikel, så jag lämnar den debatten.

I en intervju, som jag här endast återkallar i minnet, med Benjamin Netanyahu inför dennes  första möte i Washington med Obama som president 1979, inhämtade New York Times en del stoff som fördjupar bilden av dennes djupt förankrade judisk-israeliska nationalism. Till att börja med : ”Bibi” är ingalunda en typisk  fåtöljkrigare som det finns alltför många av  i  framförallt amerikansk nykonservatism. Han har gjort sitt jobb i den främsta militära försvarslinjen, inklusive inom terrorismbekämpningen. Än mer är det dock hans bror som dog vid anti-terrorism-operationen vid Entebbe 1976 som lyft  namnet Netanyahu till  israelisk ikonstatus. Efter broderns föredöme tog Benjamin övertygelsen om att Israel ytterst måste  se till att kunna försvara sig självt och då även förebyggande. Israel har i sista hand inte råd att förlita sig på någon annan part, inte ens Amerika. Och då – hösten 2009  – liksom nu, var det Iran som var det stora hotet mot Israels existens.

Insikten om det unikt toxiska i judehatet – ett hat sui generis – kommer bl a från fadern, en akademiker som specialstuderat historisk spansk antisemititism med dess fanatiska ambition att renoldla en ”spansk” ras från allt vad judiskhet heter. Detta hat generaliserar Netanyahu och infogar i begreppet ”amalek” som konnoterar det genomgående existentiella hotet mot judar, från biblisk tid, över Hitler och Stalin fram till dagens nukleära hot från Iran. Detta existentiella hot mot Israel, menar Netanyahu,  är det primära problemet i Mellanöstern, bakom vilket lösningen av den palestinska frågan ”kan vänta”. Observera att det räcker att Iran  som kärnvapenmakt  skulle förmå utöva inflytande i regionen, främst genom att uppmuntra radikala palestinier och islamistiska terrorgrupper som Hizbolla, för att hotet skall vara reellt och akut. Det är inte så att Netanyahu eller Israel inte vill har fred med palestinierna, men så länge fientliga, och totalt skrupulösa palestinska och islamiska krafter i landets omedelbara närhet utgör  redskap för Irans ”amalek” mot Israel, måste dessa krafter neutraliseras för att fred skall kunna uppnås. Om Israel tvingas minska sin territoriella buffert behöver Irans terror- och förstörelseredskap bara en oacceptabelt kort räckvidd. Till det kommer det kollektiva israeliska minnet, som Netanyahu spelar på, av hur de tidigare  gränserna lockade de omgivande fientliga staterna till två angrepp från 1948 fram till 1967  (man kan  naturligtvis mot detta hävda att  det för Israel nästintill ödesdigra Yum Kippur-kriget 1973 visade att ”strategiskt djup” inom post-1967 års gränser ingalunda gav adekvat säkerhet, vilket ju även Iraks Scud-attacker under första Gulfkriget  gjorde tydligt).

Att förankra Irans och dess ombuds hot mot Israel i ”amalek” gör det historiskt  nödvändigt för en israelisk ledare att eliminera detta hot, oavsett vad landets allierade anser. ”Amalek” ställer hela Mellanösternkonflikten i ett historiskt ljus, där den palestinska tragedin är  en samtida, enskild katastrof för palestinierna, medan kampen för den judiska statens och det judiska folkets existens har ett historiskt djup och en nödvändighet utan motstycke i något lands eller något folks historia. För att upprepa ett modeord: Mellanösternkonflikten är därmed  typiskt ”asymmetrisk”.

Utan att  som sagt vilja gå den konservativa kampanjen mot president Obama till mötes, måste jag för det första konstatera att man inte finner mycket av förståelse för denna israeliska grundsyn i Obamas uttalanden, varken vid mötet  med Netanyahu med avseende på hotet från Iran, eller i de aktuella talen om 1967 års gränser. Obama nedtonar eller bortser från såväl det historiska perspektivet som den ihållande aggressiviteten från Israels fiender för att istället, i sin typiska, idealistiska benägenhet att vilja se ”the big picture”, haka på en nutida aktuell trend, de arabiska folkens strävan efter frigörelse från sina auktoritära ledare. Obama – möjligen inspirerad av Tom Friedmans artiklar i  New York Times – ser  kopplingen  mellan å ena sidan den tunisiske unge man som brände sig själv till döds som en yttersta markering mot förödmjukelsen av ett liv styrt av förtryckare, och den palestinska förödmjukelsen över att leva under ockupation å den andra. Medan  Israel, under tyngden av judarnas till synes eviga existentiella hotsituation, förringar eller bortser från palestiniernas traumatiska predikament. Eller snarare: utifrån israeliskt försvarsperspektiv har det palestinska traumat sekundär relevans.

Vad demokratisträvandena i Arabvärlden vidare beträffar, ser president Obama det osäkerhetsmoment som dessa innebär som en uppfordran till Israel att påskynda fredsprocessen genom  (den ungefärliga) reträtten till status quo ante 1967. Israel, sade Obama, har hittills bilateralt kunnat göra upp om fred över huvudet på palestinierna med ett begränsat antal auktoritära arabiska ledare, men den typen av manipulation blir omöjlig gentemot de folk som krävt och uppnätt genuin demokrati i sina egna länder. Israel ser tvärtom denna osäkerhet som – just ökad osäkerhet och finner det angeläget att skärpa sin säkerhetspolitiska beredskap. Och än mer, analogt med vad som sades ovan om hur Israels fiender upplever klyftan mellan USA och Israel, ser de en israelisk anpassning till de ”nya omständigheterna” som ett svaghetstecken hos motparten och skärper därför sin hållning. Den utveckling som, rätt hanterad, enligt Obama skulle leda till nya fredsmöjligheter höjer tvärtom krigsrisken.

Israelerna anser  följaktligen att president Obama övertolkar relevansen av demokratisträvandena i Arabvärlden för Israels möjligheter eller imperativ att uppnå fred med palestinierna och sina grannar. Vi kan inte se utgången av det som pågår och som en – faktiskt palestinsk  – politiker  sade mig vid ett besök i Jerusalem vid tiden för Oslo-förhandligarna: då det gäller säkerhet chansar man inte.

Amerikansk och israelisk position är därmed mer fjärran från från varandra än någonsin. Jag kan inte undgå att i Obamas aktuella linje se paralleller med den ensidiga och orealistiska  fokuseringen på den palestinska frågan som övergripande parameter i svensk mellanösternpolitik, särskilt den som fördes under Sven Anderssons tid som utrikesminister.

Sammantaget har utvecklingen under tiden från Netanyahus möte med Obama 2009 och fram till de senaste utbrotten av meningsskiljaktligheter gjort en sak alltmer uppenbar för israelerna – nämligen att USAs  och Israels intressen i regionen inte är identiska, vare sig med avseende på hotet från Iran eller i den palestinska frågan. Denna utveckling aktualiserar Netanyahus bittra insikt om att Israel i sista hand kanske måste kämpa ensam för sin överlevnad. Vilkert ju knappast heller är realistiskt. Samtidigt alltså som klyftan mellan Amerika och Israel har vidgats har Israel fjärmat sig än mer från annnat stöd, inte minst i Europa, vilket således ökar beroendet från ett alltmer avlägset USA. En känsla av ensamhet torde bemäktiga sig den israeliske premiärministern.

Och den känslan blir knappast svagare då den i all sin judisk-israeliska nationalism utpräglat sekulärt- västerländskt orienterade Netanyahu noterar demografisk-etniska trender i det israeliska samhället som går i klart regressiv riktning. En snabbt växande palestinsk befolkning har sedan länge förebådat slutet på Israel som en judisk statsbildning. Mycket av det problemet har förvisso på kort eller medellång sikt neutraliserats genom avyttrandet av Gaza-remsan, vidare genom avskärmningen av Västbanken. Israelerna har därför även nedprioriterat den demografiska sidan av det palestinska problemet, men det kan vara en illusorisk nedprioritering. Ty redan nu har en kraftig förskjutning skett mellan sekulär och religiöst inriktade befolknngsskikt, med ökad islamisering bland palestinierna och ökad andel konservativt religiösa judar. Samtidigt har andelen ryska judar, med erfarenhet och bakgrund i en auktoritär samhällelig miljö som ligger långt efter det moderna, emanciperade Israel, vuxit markant.

”Samma Netanyahu, ett annorlunda Israel” rubricerar  Foreign Affairs en artikel i ämnet. Utan tvivel förbättrar inte denna politiskt ”regressiva” demografiska utveckling möjligheterna till en tvåstatslösning. Och det gör heller inte en motsvarande förskjutning på den palestinska sidan. De med rötter i sekulär västerländsk marxism hittills ledande palestinierna blir alltmer utflankerade av islamistiskt radikala rörelser, till den grad att man inom PLO ser sig nödsakad till en allians med Hamas.

USA, menar man i den refererade artikeln i FA,  måste revidera sin Israelpolitik, till att analyseraden nya demografiska situationen i Israel och därvid öka sin förståelse  av de nya befolkningsskikt som mer än den tidigare generationer låter sig  övertygas om värdet av en fredsuppgörelse enligt tvåstatsmodellen endast under ökade säkerhetsgarantier – eller inte alls. Att under en period av för dem ökad osäkerhet, ensidigt förskjuta fokus mot strategiskt riskabla territoriella eftergifter gör dem knappas tryggare och därmed inte heller mer fredsbenägna.

Israel står inför en säkerhetspolitisk ”no-win” situation. Å ena har förutsebarheten minskat genom demokratirörelserna i landets omgivning – sluter man ett avtal enligt ”land-for-peace” formeln med en syrisk Assad idag vet man inte om denne sitter kvar nästa år och huruvida dennes efterträdare är beredd att stå fast vid överenskommelsen. Vad å andra sidan man tydligt fått sig påmint om är den totala hänsynslösheten hos detta redskap för Irans ”amalek”- ambitioner. Israelerna torde knappast ett ögonblick ha några illusioner om att regimer som är i stånd att tortera ihjäl barn skulle göra avkall på dessa ambitioner om de finge chansen.

Det gäller alltså att inte ge dem chansen.