Har president Obama rätt förstått det existentiella hotet mot Israel?

Så har då frågan om  Israels gränser sådana de var före sexdagarskriget 1967 återigen trätt fram som huvudkomponent i Mellanösternkonflikten. Bakom president Obamas policy-uttalande om att fred i området bör bygga på erkännandet av gränserna före 1967 finns ju resolutionen 242, beslutad av ett enat säkerhetsråd den 22 november 1967. För dem som till äventyrs lyckas missa denna långkörare – som skulle ha kunnat stå som portal till Arvfursten Palats under gångna decennier  –  repeterar jag två av dess operativa principer:

”Withdrawal of Israeli armed forces from territories occupied in the recent conflict;

… (the)  right (of every State in the area)  to live in peace within secure and recognised boundaries free from threats or acts of force;” (mina parenteser och min kursivstilsmarkering)

Israel uppmanas således att dra sig tillbaka till de gränser som rådde före junikriget 1967. Detta tillbakadragande är ett stående krav från världssamfundet, inte en förhandlingsfråga utan den enda rimliga utgångspunkten för förhandlingar. Upphovsmannen till resolutionen, den brittiske ambassadören Lord Caradon, har sedermera förklarat att han betraktade just framtida förhandlingar om gränserna som  ett led i strävan mot fred i området – 1948 års stilleståndslinjer var alltför ”otillfredsställande” för att kunna betraktas som definitiva, vilket var en av anledningarna till att man uteslutit bestämd artikel före ”territories occupied”. Den obestämda formen innebär ingalunda en uppmuntran till Israel att godtyckligt stanna kvar på ockuperad mark. Tillbakadragandet måste alltså ske i linje med resolutionens hänvisning i sin preambel till FN-stadgans förbud mot att lägga under sig territorier  med våld.

Det anser alltså även president Obama – så varför all denna upprördhet över att han säger det öppet? Misstänkliggörandet av Obamas avsikter och anklagelserna om att ”slänga Israel under  bussen” mm från amerikanska republikaner och, faktiskt, en del demokrater och opinionsbildare, är i huvudsak bara ytterligare tecken på att amerikansk konservatism och israel-lobbyism inte känner några hämningar då det gäller att gå lös på president Obama. Jag skall för min del inte ytterligare beröra den kampanjen, som effektivt har bemötts i en huvudledare i New York Times.

m

Resolution eller inte: det är en sak att president Obama inte avsiktligt velat undergräva Israels säkerhet. En annan sak är ändå om han verkligen för det första tillräckligt beaktat innebörden av det hot som omger Israel i regionen – främst från Iran och dess allierade –  och för det andra om han har rätt metod för att bemöta denna fientlighet. Eller med andra ord: är, för det första, hans antagande uttryckt vid mötet med Netanyahu 2009  att en framgångsrik politik för att motverka hotet från Iran förutsätter att Israel löser upp den palestinska knuten realistiskt? För det andra: är hans aktuella antagande att territoriellt återställande skulle bereda vägen för fred korrekt? Jag är inte så säker på den saken och premiärminister Netanyahu är det som bekant än mindre.

Ty det finns en inkongruens i presidentens länk mellan å ena sidan en politiskt ytterst svårbedömbar och motsägelsefull kedja av händelser i Arabvärlden, vilken presidenten tolkar som en historisk process, och å andra sidan frågan om ”down-to earth”, fundamental eller existentiell säkerhet för Israel. Det är just genom denna inkongruens som Obama så markerat distanserat sig från den israeliska premiärministern. Mera härom längre fram.

Som framgått synnerligen tydligt i rapporteringen från debaclet efter president Obamas tal före mötet med premiärminister Netanyahu är israelerna – vilka dock till skillnad från ovannämnda amerikanska republikaner och lobbyister inte tror att Obama är ute i onda avsikter –  framförallt upprörda över att tillbakadragande från de med biblisk innebörd fyllda Judéen och Samarien görs till just utgångspunkt för förhandlingarna. Den amerikanske presidenten rycker därigenom ifrån Israel ett av dess mest värdefulla och prestigefyllda förhandlingskort. Vidare säger Obama ingenting om att frågan om flyktingars rätt att återvända bör föras bort från förhandlingsbordet – en sådan rätt skulle säkerligen betyda undergång för Israel som judisk stat (palestinierna är å sin sida missnöjda över att Obama inte tar upp återvändandefrågan av den motsatta anledningen).  Allvarligare är emellertid som sagt att president Obama på ett markerat sätt synliggör den avgörande klyftan mellan de två allierade. Palestinierna är medvetna om att Israel inte förmår föra framgångsrika förhandlingar med dem om man inte har USA med sig. Exponeringen av denna klyfta ökar därför omedgörligheten hos de mot Israel fientliga krafterna, liksom eftergifter överlag tolkas som en svaghet i Mellanösterns hänsynslöst brutala politiska (o)kultur.

Vad det specifikt territoriella beträffar: Israel har som bekant dels hävdat att återställande av ockuperade områden, b la av Gaza-remsan – men vem i all världen skulle vilja ha detta ”hellhole” – och även punktvis av städer på Västbanken faktiskt har gjorts och att större koncessioner beträffande delar av Västbanken helt nyligen har förespeglats  i Knesset av premiärminister Netanyahu (underförstått att bosättningarna måste hur som helst förhandlas bort eller ned vid en fredsuppgörelse) Än mer träffande erinrar israelerna om dåvarande premiärminister Baraks ”take-it-or-leave-it”- erbjudande till Yassir Arafat i Camp David år 2000,  som i ett svep skulle ha återställt det mesta av ockuperade områden till palestinierna om inte Arafat för femtielfte gången tagit tillfället att missa ett tillfälle.

Om Obama i sina tal velat påminna om resolution 242 så borde han naturligtvis tydligare och i balanserande syfte lyft fram dess integrala ”land-for-peace”-formel. Israelernas centrala position, för att gå tillbaka till res 242, förblir att frågan om tillbakadragande enligt ”land-for-peace”-formeln måste relateras till det andra ledet i resolutionen. Detta är ju ingalunda uppfyllt, och även om  staten Israel sedermera har erkänts av Egypten redan 1979, och av PLO 1993 i och med Oslo-förhandlingarna, kan ju israelerna med fog hävda att fientliga krafter i form av Hamas, Hizbolla och framförallt Hizbollas beskyddare Iran förnekar landets suveränitet och konsekvent och med stigande frekvens och hotfullhet  bryter mot Israels ”rätt att leva  inom säkra och erkända gränser fri från hot och våldshandlingar”. Granater från Hamas och Hizbolla  har ju frekvent skjutits mot israeliskt terrtorium och Irans president har t o m proklamerat att Israel skall förgöras.

Mot denna israeliska hållning står dock återigen den ovillkorliga och överordnade principen att FNs medlemsstater inte får ockupera andra territorier med våld.  Och, tillägger Israels fiender, utan återställande av ”land” så blir det ingen fred.

Positionerna är därmed låsta och man har den i Mellanösternfrågan alltför välbekanta känslan av klaustrofobi – det finns ingen exit. Vid sökandet av en sådan måste man börja med att förstå Israel – ett i svensk Mellanöstern-debatt oftast bortglömt rekvisit.  Jag sa förstå, inte nödvändigtvis hålla med. För att ge perspektiv på Israels, enligt dess kritiker omedgörliga, förhandlingsposition, och i premiärminister Neanyahus reaktion på  president Obamas utspel om 1967 års gränser, är det  därför viktigt att gå tillbaka till frågan om det existentiella hotet mot Israel. Inte minst relevant är hur premiärminister Netanyahu utifrån sin personliga bakgrund  uppfattar detta hot, nämligen i  ljuset av det allt förtärande judehatet i historien och i världen. Låt mig därvidlag göra klart att Netanyahus – och för den delen min egen – uppfattning om antisemitism radikalt skiljer sig från den trivialiserade variant som i svensk debatt  likställer denna djupgående och katastrofalt verkande patologi med floskulöst definierade mediaföreteelser som det bisarra begreppet ”islamofobi” eller även ”rasism”. Denna begreppserosion  av judehatet har t o m  accepterats officiellt genom den besynnerliga utredning som Bengt Westerberg skall genomföra. Axess’ Johan Lundberg har dävidlag ställt saker och ting tillrätta i en Newsmill-artikel, så jag lämnar den debatten.

I en intervju, som jag här endast återkallar i minnet, med Benjamin Netanyahu inför dennes  första möte i Washington med Obama som president 1979, inhämtade New York Times en del stoff som fördjupar bilden av dennes djupt förankrade judisk-israeliska nationalism. Till att börja med : ”Bibi” är ingalunda en typisk  fåtöljkrigare som det finns alltför många av  i  framförallt amerikansk nykonservatism. Han har gjort sitt jobb i den främsta militära försvarslinjen, inklusive inom terrorismbekämpningen. Än mer är det dock hans bror som dog vid anti-terrorism-operationen vid Entebbe 1976 som lyft  namnet Netanyahu till  israelisk ikonstatus. Efter broderns föredöme tog Benjamin övertygelsen om att Israel ytterst måste  se till att kunna försvara sig självt och då även förebyggande. Israel har i sista hand inte råd att förlita sig på någon annan part, inte ens Amerika. Och då – hösten 2009  – liksom nu, var det Iran som var det stora hotet mot Israels existens.

Insikten om det unikt toxiska i judehatet – ett hat sui generis – kommer bl a från fadern, en akademiker som specialstuderat historisk spansk antisemititism med dess fanatiska ambition att renoldla en ”spansk” ras från allt vad judiskhet heter. Detta hat generaliserar Netanyahu och infogar i begreppet ”amalek” som konnoterar det genomgående existentiella hotet mot judar, från biblisk tid, över Hitler och Stalin fram till dagens nukleära hot från Iran. Detta existentiella hot mot Israel, menar Netanyahu,  är det primära problemet i Mellanöstern, bakom vilket lösningen av den palestinska frågan ”kan vänta”. Observera att det räcker att Iran  som kärnvapenmakt  skulle förmå utöva inflytande i regionen, främst genom att uppmuntra radikala palestinier och islamistiska terrorgrupper som Hizbolla, för att hotet skall vara reellt och akut. Det är inte så att Netanyahu eller Israel inte vill har fred med palestinierna, men så länge fientliga, och totalt skrupulösa palestinska och islamiska krafter i landets omedelbara närhet utgör  redskap för Irans ”amalek” mot Israel, måste dessa krafter neutraliseras för att fred skall kunna uppnås. Om Israel tvingas minska sin territoriella buffert behöver Irans terror- och förstörelseredskap bara en oacceptabelt kort räckvidd. Till det kommer det kollektiva israeliska minnet, som Netanyahu spelar på, av hur de tidigare  gränserna lockade de omgivande fientliga staterna till två angrepp från 1948 fram till 1967  (man kan  naturligtvis mot detta hävda att  det för Israel nästintill ödesdigra Yum Kippur-kriget 1973 visade att ”strategiskt djup” inom post-1967 års gränser ingalunda gav adekvat säkerhet, vilket ju även Iraks Scud-attacker under första Gulfkriget  gjorde tydligt).

Att förankra Irans och dess ombuds hot mot Israel i ”amalek” gör det historiskt  nödvändigt för en israelisk ledare att eliminera detta hot, oavsett vad landets allierade anser. ”Amalek” ställer hela Mellanösternkonflikten i ett historiskt ljus, där den palestinska tragedin är  en samtida, enskild katastrof för palestinierna, medan kampen för den judiska statens och det judiska folkets existens har ett historiskt djup och en nödvändighet utan motstycke i något lands eller något folks historia. För att upprepa ett modeord: Mellanösternkonflikten är därmed  typiskt ”asymmetrisk”.

Utan att  som sagt vilja gå den konservativa kampanjen mot president Obama till mötes, måste jag för det första konstatera att man inte finner mycket av förståelse för denna israeliska grundsyn i Obamas uttalanden, varken vid mötet  med Netanyahu med avseende på hotet från Iran, eller i de aktuella talen om 1967 års gränser. Obama nedtonar eller bortser från såväl det historiska perspektivet som den ihållande aggressiviteten från Israels fiender för att istället, i sin typiska, idealistiska benägenhet att vilja se ”the big picture”, haka på en nutida aktuell trend, de arabiska folkens strävan efter frigörelse från sina auktoritära ledare. Obama – möjligen inspirerad av Tom Friedmans artiklar i  New York Times – ser  kopplingen  mellan å ena sidan den tunisiske unge man som brände sig själv till döds som en yttersta markering mot förödmjukelsen av ett liv styrt av förtryckare, och den palestinska förödmjukelsen över att leva under ockupation å den andra. Medan  Israel, under tyngden av judarnas till synes eviga existentiella hotsituation, förringar eller bortser från palestiniernas traumatiska predikament. Eller snarare: utifrån israeliskt försvarsperspektiv har det palestinska traumat sekundär relevans.

Vad demokratisträvandena i Arabvärlden vidare beträffar, ser president Obama det osäkerhetsmoment som dessa innebär som en uppfordran till Israel att påskynda fredsprocessen genom  (den ungefärliga) reträtten till status quo ante 1967. Israel, sade Obama, har hittills bilateralt kunnat göra upp om fred över huvudet på palestinierna med ett begränsat antal auktoritära arabiska ledare, men den typen av manipulation blir omöjlig gentemot de folk som krävt och uppnätt genuin demokrati i sina egna länder. Israel ser tvärtom denna osäkerhet som – just ökad osäkerhet och finner det angeläget att skärpa sin säkerhetspolitiska beredskap. Och än mer, analogt med vad som sades ovan om hur Israels fiender upplever klyftan mellan USA och Israel, ser de en israelisk anpassning till de ”nya omständigheterna” som ett svaghetstecken hos motparten och skärper därför sin hållning. Den utveckling som, rätt hanterad, enligt Obama skulle leda till nya fredsmöjligheter höjer tvärtom krigsrisken.

Israelerna anser  följaktligen att president Obama övertolkar relevansen av demokratisträvandena i Arabvärlden för Israels möjligheter eller imperativ att uppnå fred med palestinierna och sina grannar. Vi kan inte se utgången av det som pågår och som en – faktiskt palestinsk  – politiker  sade mig vid ett besök i Jerusalem vid tiden för Oslo-förhandligarna: då det gäller säkerhet chansar man inte.

Amerikansk och israelisk position är därmed mer fjärran från från varandra än någonsin. Jag kan inte undgå att i Obamas aktuella linje se paralleller med den ensidiga och orealistiska  fokuseringen på den palestinska frågan som övergripande parameter i svensk mellanösternpolitik, särskilt den som fördes under Sven Anderssons tid som utrikesminister.

Sammantaget har utvecklingen under tiden från Netanyahus möte med Obama 2009 och fram till de senaste utbrotten av meningsskiljaktligheter gjort en sak alltmer uppenbar för israelerna – nämligen att USAs  och Israels intressen i regionen inte är identiska, vare sig med avseende på hotet från Iran eller i den palestinska frågan. Denna utveckling aktualiserar Netanyahus bittra insikt om att Israel i sista hand kanske måste kämpa ensam för sin överlevnad. Vilkert ju knappast heller är realistiskt. Samtidigt alltså som klyftan mellan Amerika och Israel har vidgats har Israel fjärmat sig än mer från annnat stöd, inte minst i Europa, vilket således ökar beroendet från ett alltmer avlägset USA. En känsla av ensamhet torde bemäktiga sig den israeliske premiärministern.

Och den känslan blir knappast svagare då den i all sin judisk-israeliska nationalism utpräglat sekulärt- västerländskt orienterade Netanyahu noterar demografisk-etniska trender i det israeliska samhället som går i klart regressiv riktning. En snabbt växande palestinsk befolkning har sedan länge förebådat slutet på Israel som en judisk statsbildning. Mycket av det problemet har förvisso på kort eller medellång sikt neutraliserats genom avyttrandet av Gaza-remsan, vidare genom avskärmningen av Västbanken. Israelerna har därför även nedprioriterat den demografiska sidan av det palestinska problemet, men det kan vara en illusorisk nedprioritering. Ty redan nu har en kraftig förskjutning skett mellan sekulär och religiöst inriktade befolknngsskikt, med ökad islamisering bland palestinierna och ökad andel konservativt religiösa judar. Samtidigt har andelen ryska judar, med erfarenhet och bakgrund i en auktoritär samhällelig miljö som ligger långt efter det moderna, emanciperade Israel, vuxit markant.

”Samma Netanyahu, ett annorlunda Israel” rubricerar  Foreign Affairs en artikel i ämnet. Utan tvivel förbättrar inte denna politiskt ”regressiva” demografiska utveckling möjligheterna till en tvåstatslösning. Och det gör heller inte en motsvarande förskjutning på den palestinska sidan. De med rötter i sekulär västerländsk marxism hittills ledande palestinierna blir alltmer utflankerade av islamistiskt radikala rörelser, till den grad att man inom PLO ser sig nödsakad till en allians med Hamas.

USA, menar man i den refererade artikeln i FA,  måste revidera sin Israelpolitik, till att analyseraden nya demografiska situationen i Israel och därvid öka sin förståelse  av de nya befolkningsskikt som mer än den tidigare generationer låter sig  övertygas om värdet av en fredsuppgörelse enligt tvåstatsmodellen endast under ökade säkerhetsgarantier – eller inte alls. Att under en period av för dem ökad osäkerhet, ensidigt förskjuta fokus mot strategiskt riskabla territoriella eftergifter gör dem knappas tryggare och därmed inte heller mer fredsbenägna.

Israel står inför en säkerhetspolitisk ”no-win” situation. Å ena har förutsebarheten minskat genom demokratirörelserna i landets omgivning – sluter man ett avtal enligt ”land-for-peace” formeln med en syrisk Assad idag vet man inte om denne sitter kvar nästa år och huruvida dennes efterträdare är beredd att stå fast vid överenskommelsen. Vad å andra sidan man tydligt fått sig påmint om är den totala hänsynslösheten hos detta redskap för Irans ”amalek”- ambitioner. Israelerna torde knappast ett ögonblick ha några illusioner om att regimer som är i stånd att tortera ihjäl barn skulle göra avkall på dessa ambitioner om de finge chansen.

Det gäller alltså att inte ge dem chansen.

Annonser

3 reaktioner på ”Har president Obama rätt förstått det existentiella hotet mot Israel?

  1. Somliga kommentatorer till Obamas båda tal gör ett nummer av att den amerikanske presidenten inte explicit sagt att Israel ”should withdraw” tillbaka till 1967 års gränser utan edast att gränserna mellan Israel och Palestina ”should be based” på dessa linjer, i kombination med ”land swaps”.

    En dylik distinktion gör dock inte ”Jerusalem Post” i en ledarkommentar (den 27 maj):

    “It is immensely troubling for many Israelis to recognize that our most important strategic partner is now publicly advocating, before any significant sign of Palestinian compromise on final-status issues has been detected, that we withdraw, more or less, to the pre-1967 lines – the so-called ‘Auschwitz borders’ – from which we were relentlessly attacked in our first two fragile decades of statehood”.

    “Obama is urging Israel – several of whose leaders have offered dramatic territorial concessions in the cause of peace, and proven their honest intentions by leaving southern Lebanon, Gaza and major West Bank cities, only to be rewarded with new bouts of violence – to give up its key disputed asset, the biblically resonant territory of Judea and Samaria, as stage one of a ‘peace’ process”

    • Det är ju inte bara i Israel som demografin verkar i fel riktning. Samma gäller de flesta västeuropeiska länder. Med en växande muslimsk, och därmed anti-semitisk, befolkning, får västerländska politiker allt svårare att stödja Israel. Ett på hemmaplan illstrativt exempel är ju Ilmar Repalus agerande i Malmö. Han behöver i allra högsta grad de muslimska rösterna för att hålla sig kvar vid makten och lämnar därför Malmös judar åt sitt öde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s