”It’s a package deal” – om att välja sida i Mellanöstern-konflikten

 

Sedan  decennier har ett vänsterperspektiv definierat svensk politisk debatt, med en närmast total förutsebarhet i varje enskild fråga. Om en person säger sig vara “vänster” kan man med säkerhet utifrån detta ställningstagande deducera fram en genusstrukturell tolkning av feminismen, en multikulturalistisk syn på invandring och och en pro-palestinsk och anti-israelisk hållning i Mellanösternkonflikten. Etcetera.

Nykonservatismens inträde på den politiska arenan har, i effektivt samspel med de nya medierna, diversifierat debatten såtilllvida att förståelse för ett konservativt politiskt alternativ nu är mer spridd i den allmänna opinionen. Inom stora delar av den svenska socialdemokratin saknades länge helt förståelse för det konservativa perspektivet. Jag blev därför  förvånad då jag vid ett samtal under min tid i Bonn fick medhåll av en ledande svensk socialdemokrat då jag hävdade att CSU ledaren från Bayern, Franz Josef Strauss, var en betydande och på många sätt imponerande politiker, som spelat stor roll för inte minst Bayerns – och därmed Förbundsrepublikens  – utveckling mot avamcerad teknologi och  för dess ekonomiska tillväxt och hyste en framåtblickande “vision” om en en union för Europa. Strauss hade i svenska vänsterkretsar kategoriskt avfärdats – det är nyckelorden – som en hopplöst reaktionär kvarleva av gamla auktoritära politikerkulturer och, med sitt tvivelaktiga förflutna före och under kriget och sina skandaler, som egentligen inte demoratiskt “rumsren” (vilket han sannolikt inte heller var).

Nu gör man i en del nykonservativa kretsar misstaget att överta benägenheten attt tillämpa paketlösningar på politiken. Man är inte bara uppfriskande och välbehövligt kritisk till en mängd tokigheter i de vänsterhegemoniella paketlösningarna, utan bygger upp sin egen “essens” i ett nät av med varandra sammanbundna ideologiska preferenser. Jag menar inte att det är fel att se saker och ting i ett sammamhängande polittiskt  perspektiv, men det avtrubbar skärpan i de konservativa positionerna om man närmast sletrianmässigt ger accept in blanco av alla aspekter av en borgerlig familjepolitik, av kristna värrderingar, av kärlek till traditionen för traditionens egen skull,  av allt som president Bush och kretsen kring honom gjorde, oavsett om det innefattade utrikespolitisk aventurism, rena lögner och vapenfetischism (Irakkriget).

Och  – för att komma till saken –  inte minst accept av allt som Israel har gjort eller gör, från dess bildande till ockupation av palestinskt territorium.

Jag hyser en stor beundran för Israel som den i regionen unikt demokratiska, moderna  och sofistikerade stat som växte fram, inte minst i ljuset av landets fantastiska utveckling dit från de utomordentliga och deprimerande svårigheterna under de första åren av femtiotalet. Verkligheten hade då hunnit i kapp den sionistiska entusiasmen kring 1948 års bildande. Det gällde att med ytterst otillräcklig infrastruktur ta hand om och integrera hundratusentals inflyttade judar, många svårt märkta av att ha överlevt förintelselägren, många utan utbildning och med ofta sinsemellan svårförenliga kulturella bakgrunder. Alltsedan franska revolutionen hade ghettona i de västra och centrala delarna av Europa raserats, assimileringen gått  snabbt och judar hade i flera fall nått framskjutna positioner i samhällena.  Hos dessa försvagades länkarna till den judiska traditionen avsevärt och skulle med tiden förmodligen försvunnit – medan å andra sidan det stora flertalet judar i Östeuropa levde i en tillvaro av hopplöst mörker:

“Cramped in the darkness of the ghettos, they just managed to survive;… no one could doubt the intellectual atrophy and moral degradation of the inhabitants; the experience of centuries had taught the Jew that he had to bow in order to survive and the lesson had left him with little self-respect. ‘There were Jewish masses who (only) maintained a biological existence like ants..’” (Walter Laqueur, “The road to War”, 1968).

Med förintelsen förlorade så miljoner judar även den biologiska existensen.

Jämförelsen mellan Israel och de omgivande arabstaterna utfaller obönhörligt drastiskt, det är som det vore fråga om olika planeter. Arabstaterna som, skriver Laqueur,  hamnade i en konstant kris efter sexdagarskriget, har med sina obsoleta samhälleliga strukturer förblivit anförda av antingen medeltida shejker eller av “professionella demagoger, utpressare och halvutbildade fanatiker, som lett den arabiska nationen inte bara till katstrof utan till randen av upplösning”  (Cecil Hourani citerad av  Laqueur).  Efter 1989-91 har vi också alltför lätt att glömma att det kalla kriget var en ledande parameter i Mellanöstern-konflikten och med Västerlandets koncentration på den palestinska frågan har konfliktens tidigare karaktär av “proxy war” mellan västdemokratierna och Sovjetkommunismen hamnat i skymundan. Aggressiva arabnationalistiska stater i Israels omgivning, med Nassers Egypten i täten, var sålunda även redskap och utposter för Sovjetunionens hegemoniambitioner i regionen. Omvärldens hot tog sig ju sedan landets bildande uttryck  i ständiga terror- och andra attacker över de gränser från 1948 års vapensstillestånd som försvarsmässigt var sämre än ”otillfredsställande” (Lord Caradon) –  de var en ren mardröm ur israeliskt försvarsperspektiv.

Jag har i en tidigare artikel framhävt vikten av att förstå såväl det existentiella hot som Israel  är utsatt för, som det sätt på vilket Israel  har internalisat denna hotbild i sitt kollektiva psyke – dessvärre, som Thomas Friedman säger i sin briljanta “From Beirut to Jerusalem” (1989),
till något som liknar fatalism:. Friedman menar att denna fatalism inte var förhärskande under Israels tidigaste år, då Herzls sionistiska visioner om att förvandla juden från historiens objekt till att bli ett aktivt handlande subjekt, var levande. I denna anda ville man till en början närmast förtränga minnet av förintelsen och röra sig framåt. Det var processen mot Adolf Eichman som påtvingade israelerna minnet av förintelsen och återuppväckte känslan av att “vi lever på lånad tid”. Sexdagarskriget och sedan Yum Kippur-attacken förstärkte denna förvissning om att hotet om  förintelsen ständigt kvarstår. Det hjälper inte att Israell i verkligheten förmodligen är mer än väl rustat att möta rätt starka hot, fatalismen lever kvar i det kollektiva israeliska psyket, sammanfattar Friedman efter många samtal med israeler.

Med “förstå” menar jag – för att fortsätta –  uppenbarligen att förståndsmässigt eller rentav analytiskt uppfatta detta och besläktade grundelement i israeliskt förhållningssätt, och inte i betydelsen “tycka synd” om på gängse svenskt mediamanér (typ israelerna “mår ju så dåligt!”). Snarare avser jag något i stil med att förstå läget på en schackbräda för att förutse motspelarens nästa drag. Vad ställningstaganden beträffar, delar jag bestämt övertygelsen, att efter förintelsen av en tredjedel av det judiska folket –  ett brott utan historiskt motstycke, som världen inte hade gjort  eller kunnat göra tillräckligt för att förhindra  –  måste ett hem för judarna skapas. Det verkligt skrämmande var den iskalla beslutsamheten att totalt förinta det judiska folket och att detta  var överordnat alla andra nazismens mål. Albert Speer har vittnat om att judehatet och målet att förinta alla judar var Hitlers egentliga drivkraft; den tyska nationen spelade i jämförelse därmed ingen roll. Skrämmande var – och förblir – också i den stora omfattning som Hitlers patologiska judehat fann gensvar hos stora delar av den tyska eliten av akademiker, jurister, militärer och byråkrater, av vilka flera deltog i 1942 års konferens i Wannsee för att dra upp riktlinjerna för den slutgiltiga förintelsen av alla judar.

Jag måste i sammanhanget än en gång upprepa att jag finner det  nästintill ofattbart hur svenska politiker – några faktiskt i ledande ställning – kan banalisera och förminska det judehat som ledde till förintelsen genom att likna det vid den “islamofobi” som man slappt och kategoriskt tillskriver de som kritiserar nuvarande svensk invandringspolitik.  Det är ingenting annat än en sanslös demagogisk fräckhet. Möjligen kan denna trivialisering förklaras med att förintelsen var och förblir just – ofattbar.

Den var dock tillräckligt fattbar för att omvärlden efter kriget insåg att den enda rimliga garantin för att skydda det som var kvar av det judiska folket var att det fick ett hemland för att bygga upp ett eget skydd. Det kalla kriget hade ännu inte blivit riktigt kallt och det gick fortfarande att få till stånd enighet mellan USA och Sovjetunionen om en resolution i FNs generalförsamling,  även om denna resolution – likt Balfours motsvarighet – inte blev mycket mer än en avsiktsförklaring och avsåg ett betydligt mindre område än Balfour. Landremsan mellan Tel Aviv och Haifa skulle dock vid den tiden kanske ha räckt för ett judiskt territorium och det hade blivit mer än tillräckligt med mark över för en arabisk stat för palestinierna och andra araber som levt tillsammans med judar i området under såväl det ottomanska väldet som under brittisk administration –  dock inte under så idylliska förhållanden som somliga vill påskina, islam var då liksom nu ett gissel. Det är värt att notera att det visserligen var bekvämt för omvärlden att på detta sätt bli av med sina skuldkänslor efter förintelsen, men det var inte en cynisk eller realpolitisk kalkyl som låg bakom skapandet av den judiska staten. Realpolitiskt sinnade politiker och diplomater –  däribland, tror jag, Gunnar Hägglöf –  såg resolution och delningsplan snarast som ett oklokt beslut, eftersom den arabiska sidan, med alla dess oljetillgångar, betraktades som den mäktigare och realpolitiskt intressantare parten.

Araberna å sin sida motsatte sig – som stater och mark- och husägare plägar göra – självfallet en aldrig så liten landavträdelse och det är därför naivt att ha förväntat sig att de skulle ha nöjt sig med all den mark som skulle blivit över åt dem om de accepterat  en tidig “ tvåstatslösning” –  även om tidig accept i längden hade gynnat araberna. Få stater eller regioner eller grupper av människor går med på att utan vidare bli av med en enda millimeter av sin mark och få regeringar som gör det överlever den nationalistiskt uppiskad vreden. I den rådande gränstvisten mellan Thailand och Kambodja har nationalistiska  känslor flammat upp till rena stridshandlingar över 4,3 kvadratkilometer mark av rättsligt diskutabel tillhörighet och utan större materiell betydelse för invånarna i området eller i länderna. I Palestina däremot rörde det sig om en direkt övertagande av ett område där hundratusentals araber hade sina hem, odlingar, samhällen från vilka de  fördrevs och blev hemlösa. Och har så förblivit.

För att sammanfatta till den helhetsbild som vi alla känner till men ändå  så ofta botser från i vår ständiga benägenhet att till varje pris ta ställning för eller mot respektive part: I ljuset av förintelsen som kulmen på århundraden av förföljelse av judarna var det efter andra världskriget närmast ofrånkomligt att att söka finna ett hem för det judiska folket  och det område som anvisades var det enda realistiskt tänkbara. Palestinierna/araberna hade å sin sida juridisk och moralisk rätt att få stanna på det territorium där de bott i hundratals år. Det är alltså fråga om en klassisk tragedi i stor skala där judarnas nödvändiga skapande av ett hem – i skuggan av en ofantligt mycket större tragedi -innebar en katastrof för den palestinska befolkningen. Det vore utmärkt om somliga proisraeliska debattörer kunde erkänna detta  enkla och spontant upplevbara faktum istället för att ge sig in i diverse akademiska hårklyverier om frånvaro av palestinsk statsbildning i området –  vilket, är moraliskt och rättsligt irrelevant i sammanhanget – historiska omständigheter, bibiska referenser  etc.  Det finns helt enkelt problem och motsägelser i historien och i livet som inte enkelt går att lösa. Varför skulle annars dessa tragedier ha skapats alltsedan Aiskylos och fram till O’Neill? Är Hamlet alltigenom ädel och god – efter att ha lämnat sju, åtta lik efter sig på scenen  – och fabrodern Claudius alltigenom ond?

Så till nuläget. Man behöver inte anstränga sig med att försöka rättfärdiga Israels urspungliga tillkomst som judisk stat, referera till bibeln eller försöka nedtona den palestinska tragedin för att sakligt kunna diskutera Iandets säkerhet idag. Det föreligger åtminstone alltsedan 1967 ett samband mellan förment eller faktisk orättfärdighet i israeliskt agerande med avsende på territoriell ockupation, bosättningar, disproportionell retaliation –  senast mot Gaza för Hamas’ granatattacker –  och å andra sidan ett hämndtriggat hot mot Israel och i ökad isolering från Västeuropa och kretsar i USA . Det föreligger, emellertid, för det andra, i den streetsmarta vålds- terror- och krigskultur som Israel handgripligt har tvingats lära sig leva med, ett samband mellan israeliska eftergifter – ett tecken på svaghet –  och ökat hot mot landet. I skärningspunkten mellan dessa varandra motstridiga omständigheter måste Israel finna sin försvarsposition. Man blir därvid  knappast hjälpt av idealister i Väst med maximal känsla för “den stora bilden” men minimal förståelse för de förhållanden som definierar det gängkrig på gatan som Mellanöstern-konflikten  i all sin tragiska grandeur så mycket liknar.

Israel blir emellertid i längden heller inte hjälpt av den egna  territoriella expansionismen. Det var  inte bara frågan om att söka bibehålla “strategiskt djup” utan ganska snart efter sexdagarskriget blev det uppenbart att den israeliska besittningen av Västbanken och Jerusalem gav djup känslomässig resonans hos många politiker och stora delar av befolkningen. Därigenom återuppväcktes den ursprungliga  sionismens “visioner” (ge mig ett bättre ord!): “they fell in love with the place”, som Thomas Friedman skriver i “From Beirut to Jerusalem” . Vilken sann jude skulle föredra en liten historielös remsa utmed kusten framför de bibliskt skimrande  byarna och städerna i Judéen och Samarien (jag själv skulle dock hellre sitta på en fiskrestaurant i Haifa än i ett dammigt Jeriko)?

Det är notervärt, som Friedman påpekar, att de tidiga bosättningarna på Västbanken efter 1967 inte grundlades av Likud utan under Labourministärer med ledare som Levi Eshkol, Golda Meir och Yitzak Rabin. I och med att Labour gick med på att annektera Jersulems gamla stad och Tempelberget omedelbart efter kriget och därmed förenade det moderna Israel med själva kärnan i dess bibliska förflutna, etablerades kedjan av andra bibliskt insprirerade bosättningar på Västbanken, skriver Friedman. En allt intensivare och vidare spiral av “fakta på marken” skapade därmed en politiskt närmast irreversibel process.

Denna process används av omvärlden vanligen – och korrekt – mot Israel, men man  bör då än en gång inse att den judiska staten, som stater gör, söker maximera sina intressen och framförallt allt sin säkerhet. Människor agerar utifrån moral, stater (utom möjligen Sverige med sitt välfärdsstatliga överlägsenhetskomplex)) utifrån sina intressen.  Och då förhandlingarna äger rum enligt formeln “land for peace” innebär ett högkaratigt och stort landinnehav ett starkt  förhandlingskort för den israeliska sidan. Med andra ord: Västbanken betraktas  inte bara direkt som en strategisk buffert för Israels säkerhet utan även indirekt som värdefull “hävstång” för denna säkerhet. Det är detta perspektiv om den israeliska reaktionen på Obamas uttalande, om att fred i området bör baseras på en modifierad varant av 1967 års gränser, blev så bitter.

Som utomstående betraktare –  som numera endast sporadiskt och tämligen oinitierat följer stoffet  – har jag svårt att tänka mig en annan lösning på den palestinska frågan än huvudalternativet, dvs en tvåstatslösning. I den mån Israel inser detta  –  man kan knappast med bibehållen demokrati styra över en så stor och växande  mängd palestinier på Västbanken, och man ikan inte heller tvinga ut dem över Jordanfloden  – och alltså  till sist måste lämna större delen av detta område sparar man alltså på det territoriella kortet tills det blir nödvändigt att använda det.

Ty nödvändigt lär det bli.

Annonser

2 reaktioner på ””It’s a package deal” – om att välja sida i Mellanöstern-konflikten

  1. ”Människor agerar utifrån moral,stater (utom möjligen Sverige med sitt välfärdsstatliga överlägsenhetskomplex) utifrån sina intressen.”

    Den var mycket bra! Den som dock är lite trist är att Du, likt många andra som haft framträdande positioner, var så tysta förr, och först nu, när den egna karriären inte längre står på spel, säger dessa sanningar. Er röst hade behövt långt tidigare, innan Sverige körde i diket.

  2. Anonym:

    Tack för kommentar – men varför anonymt?

    Det är i offentlig och i mitt fall då det begav sig dessutom officiell tjänst, och som Sveriges ansikte mot andra länder, alltid en avvägning som måste göras mellan yrkesetisk lojalitet med uppdragsgivaren – regering och stat – och å andra sidan privat -medborgerligt betingad kritik av tendenser i det svenska samhället. Men visst, några tjänstemän har varit litet väl entusiastiska i sin ”lojallitet” mot de politiska makthavarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s