Flykten från den klassiska homoerotiken: Camille Paglias uppgörelse med gay-rörelsen

 

Camille Paglias tankevärld ligger långt borta från den hos Feministiskt Initiativ och ledande “liberaler” men överlappar en smula paradoxalt en typ av den traditionalism och konservatism som hon till andra delar fjärmar sig ifrån.  Det är denna distans till förhärskande “liberala” föreställningar som gör det så uppfriskande att åter läsa hennes texter från nittiotalet och framåt. Eller: “with feminists like this, who needs men?” Jag har själv i skrivande stund inte tillgång till hennes banbrytande arbete  från 1990, “Sexual Personae”, som är slutsåld här i Bangkok, så jag får hålla mig till några av de otaliga intervjuer som denna förgrundsgestalt i anti-feministisk feminism och anti-gay-bejakare av homosexualiteten levererat.  För de som missat eller glömt hur utomordentligt kontroversiell Paglia hela tiden varit i det foucaultska, post-modernistiska  debattklimatet i USA och dess eko i Sverige under de senaste tjugo åren, ges här några belysande citat –  för all del lösryckta ur de sammanhang i vilka de sades:

“Vissa former av våldtäkt är vad som brukade kallas otyglad kärlek”

“Lesbianism är på uppgång därför att ängsliga, omaskulina män inte har något att erbjuda”

“Prostituerade gillar sitt jobb”

“Bisexualitet borde vara den universella normen”

“Legalisera alla droger”

Vidare: “Ju mer en kvinna tar av sig kläderna, desto mer makt har hon” och feminister hatar stripperskor därför att “moderna professionella kvinnor kan inte stå ut med tanken att deras tillkämpade framgångar kan utklassas på ett ögonblick av en ‘slinka’ som ‘flashar’ upp ‘tuttar’ och rumpa”.

Och som om det inte vore nog vill Paglia sänka åldern för samtyckt sex till 14 år; hon stödjer en organisation som propagerar för gay sex med unga pojkar och anser att AIDS är naturens hämnd för promiskuitet. Därmed är jag inne på det egentliga ämnet för den här artikeln, nämligen hennes kritik av den riktning gay-rörelen tagit under de senare decennierna. Jag återger i det följande därför i huvudsak stoff från en längre intervjutext från 1999 och avstår i det mesta från egna utvikningar som felaktigt kan tolkas som att jag okritiskt delar Paglias uppfattning. Klokast så för ämnet är ytterst kontroversiellt: den klassiska, estetiska homoeroticism, präglad av vuxen mans beundran för ung pojke, som omfattades av några  ledande homosexuella  kulturgestalter under 1800-talet, och som, enligt Paglia, den genompolitiserade gayrörelsen har svikit, kan idag leda till  fängelsestraff.

För att rätt uppskatta Paglias texter måste man, som jag sagt i en tidigare artikel, se dem i ljuset av hennes djupa humanism och hennes förankring i den västerländska kulturen – detta i bjärt kontrast till våra svenska, humanistiskt-estetiskt på sina håll tämligen okänsliga “genusteoretiker” som konstant utgår från förhärskande socialvetenskaplig ideologiproduktion. Paglias grundpostulat är ju att kulturen är människans organiserade form för att söka bemästra och kontrollera naturen, att övervinna densamma.  Det är mannen som, i avsaknad av kvinnans  naturgivna förmåga att alstra liv, är driven till att skapa kultur. Sex är i sin tur en av kulturens  grundläggande organiserande principer och manlig homosexualitet är “emblematisk” för denna kultursträvan. Paglia pekar på sambandet mellan de perioder då manlig homosexualitet firades och de kulturellt blomstrande civilisationerna i det antika Grekland och renässansen med dess lysande homoerotiska konstskapelser.

En av Paglias huvudteser är ju att kulturen söker en jämvikt mellan två extrema poler, det  apolloniska kravet på , förnuft, ordning, självkontroll (den “manliga” polen) och å andra sidan den dionysiska impulsen att ge efter för naturens grepp över oss genom orgiastisk sex, dryckenskap, vild hänförelse (den “kvinnliga” polen)  Freudianskt? Ja, men Paglia tar steget att aktivt hylla vissa dionysiska orgiastiska utlevelser såsom varande lika avgörande för kulturen som de är just så farliga “som dina föräldrar sade att de var”. Paglia erinrar oss om att den västerländska kulturen är en fusion av den hedniskt, klassiska antiken och det judiskt-kristna kulturarvet. Det senare dominerar i allt för hög grad vårt kulturmedvetande varför Paglia för att återställa balansens hyser en särskild förkärlek för antiken.

Men Paglia är inte bara en radikal traditionalist, hon är en lika radikal modernist och hyllar modern teknik och mänsklig frihet. Typiskt nog menar hon att att de feministiska mål, i form av rättslig och social jämställdhet som hon delar, huvudsaklligen har uppnåtts genom manligt driven kulturell och teknologisk utveckling.

Som var och en som följt västerlänsk feministisk opinionsbildning, särskilt den USA-influerade akademiska varianten,  är denna närmast totalt i strid med Paglias uppfattning om naturen och den västerländska kulturens historiska kontinuitet som feminismens grundpelare. Tvärtom hävdar ju dagens – och inte minst svenska – feminister att vår “kvinnoförtryckande” kultur är ett resultat av godtyckligt, genomgående patrarkaliskt grundade sexroller. Vad som är feminint och maskulint är inte bestämt av biologiskt och historiskt givna mänskliga grundvillkor, utan sociala skapelser som vi är fria att “dekonstruera” för att nå jämställdhet.

Analogt med denna förhärskande feministiska trend skapar den moderna gay-rörelsen sin egen identitet bort från den klassiska, från antiken härstammande homoerotiska traditionen. I sin estetiska hyllning till gossekärleken är ju denna tradition i högsta grad politiskt ohållbar och etiskt dubiös genom  att den, som jag nämnde inledningsvis, tangerar eller överskrider gränsen till pedofili. I stället förnekar den moderna gay-rörelsen homosexualitetens anknytning till denna klassisk-estetiska gossekärlek, dess biologiska och kulturella  natur och strävar i sin politiska retorik  mot samhällelig normalitet att fråmstå som en rörelse bland andra i det identitetspolitiska spektrat.

Denna rörelse i riktning mot politik och bort från “den stora estetiska tradition som homosexuella män alltid stått för” beklagar Camille Paglia djupt.  Konsekvensen av denna rörelse bort från det estetiska är att den unika homosexuella sensitibiliteten har trivialiserats. Därmed har känslan gått förlorad för den “pojkaktiga arketyp” som kunde synas överallt i 1800-talets fotografi, i poesi och gick tillbaka hela vägen till de “drömska” pojkstatyerna under den högklassiska grekiska perioden. “Dagens homosexuella, som försöker distansera sig från frågan om man-gosse-kärlek begår i själva verket kulturellt självmord. De skär sig loss från homosexuella mäns alla högsta skapelser.”

Paglia har naturligtvis  inte undgått den hysteri som uppståt i Väst  –  särskilt i det protestantiska  Nordeuropa och i mindre grad i det katolska medelhavsområdet- kring temat vuxen mans gossekärlek.  Eller med andra ord: några av den västerländska konstens mest raffinerade skapelser skulle numera betraktas som barnporr (jämför den svenska Manga-diskussionen). Det fantastiska är ju att den protestantiskt präglade politiska kulturen tvingas förneka eller sopa under mattan ett av de genom århundradena mest beundrade inslagen i Västerlandets estetik – inte minst den under romantiken från  Winkelman till Oscar Wilde –  kulten av juvenil eroticism.

Och istället för att gå tillbaka in i denna individualiserade, estetiskt präglade homoerotik, ägnar sig alltså gay-rörelsen och dess liberala propagandister för att agera utåt, i påträngande, floskulöst och politiserade manifestationer (såsom ”Pride”). Konstens och estetikens företräde framför politiken betyder inte att Paglia förnekar betydelsen av gay-politisk aktivism – men denna får inte som nu är fallet bli tvångsmässig och dominerande:

“It should not be a middle-class, elitist posturing with its paternalistic attitude toward the working class, saying, oh, you’re so benighted, so ignorant. We are the educated one, and your homophobia comes out of the deepest, darkest ignorance. I hate that. That has been the tactic of gay activists in America, and it has backfired. It is condescending, it is outrageous, and I hope that the worldwide gay movement does not make that mistake.”

Då kan jag tala om för Paglia att det är just det misstag som gay-rörelsen och dess sympatisörer  i Sverige har gjort och gör. Titta bara på de svepande beskyllningar för homofobi som har riktats mot den debattör som  – låt vara från en helt annan utgångspunkt än Paglia – har vänt sig just mot denna politisering av det sexuella. Såväl framträdamde media-personligheter som trendkänsliga  politiker har senast nu  i debatten inför Pride-festivalen visat upp ett ansenligt mått av“ elitistiskt poserande” med paternalistiska anklagelser om homofobi hos såväl Pride-kritiker som hos den breda massan.

Och inga Pride.-festivaler och inga proggiga liberaler i världen kan utrota trakasserierna mot homosexuella män . I själva verket  bidrar dessa manifestationer till ökade trakasserier och en mer utbredd anti-gay-attityd hos den breda allmänheten,, anser Paglia.  Det beror ytterst på maskulinitetens “lättantändliga natur”:

“All the protesting in the world is not going to stop gay bashing, until gay men understand what the roots of gay bashing are. It’s not just homophobia it’s the very nature of masculinity itself, and how imperiled masculinity is in a world that, I have constantly argued, is ruled by women.”

Och: “the majority of people now and forever in the future will always be attracted to the opposite sex. So the more you insist on the separation of gay versus straight, the genetically innate separation, the more you insure the defeat of gay objectives”.

Paglia skyller denna polarisering och uppdelning i kategorier på det moderna samhällets – som hon annars bejakar – utveckling från den utvidgade familjens kollaps till kärnfamiljen. Det har lett till en allmän beröringsskräck, över såväl som inom könsgränserna, mellan ung  och gammal och inte minst mellan vuxna och barn.  Förr levde folk nära inpå varandra i bokstavlig mening, dvs även taktilt och nära djuren med deras omedelbara sexuella beteenden. “Men nu har vi denna växande puritanism, sanitetstänkande och hysterin kring beröring”…och allt överregleras och definieras som sexuellt ofredande”. Paglia  beklagar att Amerika har övertagit dessa det norra Europas tabun mot beröring. Allt styrs av ideologi istället för av direkta observationer av verkligheten. Hon refererar vidare  bl a  till Germaine Greer som har framhållit att den icke-västliga världen tillämpar mycket fria regler för kontakter mellan vuxna och barn. Greer säger att vuxna kan finna nöje i fysiska kontakter med barn, som vore absolut kriminellt beteende i Väst (jag har också iakttagit denna attitydskillnad beträffande asiatiskt och västerländskt beteende mot barn).

Paglia hävdar också att barn är sexuella varelser på ett mycket tidigare stadium än vad som medges i västerländsk debatt. Hon kontrasterar  den romantiskt konstruerade gränslinjen mellan barndom och att vara vuxen, liksom hela denna “helgonföklaring” av barndomen mot Freuds uppfattning att barnet är en erotisk varelse redan från födseln. “Den teorin är så explosiv att den aldrig har blivt helt absorberad i västerländsk kultur ens efter hundra år”. Icke desto mindre: “most people who study artistic creativity understand that it’s an ability to return to the childlike state, to the naive state of innocence and look at things in a fresh way. Part of the reason for the hysteria is that people are still laboring under the Rousseauian and Wordsworthian view. They have this tired scenario of the adult molester who comes to pollute and contaminate the perfection and saintliness of this child.

Parents find it absolutely impossible to imagine that their children are in fact fully sexual beings. They cannot imagine it. Because if they were to fully process that consciously, it would activate the incest taboo. That’s one thing that has to be suppressed in the modern nuclear family, which is trapped in these prison cells of houses, completely divorced from the old extended family.”

Wow, detta är hett stoff och just därför att det är så glödhett som Paglia säger aktar jag mig som sagt noga för att själv ge mig in i debatten. De flesta av oss känner en naturlig, intuitiv aversion mot sexulla kontakter mellan vuxna och minderåriga och Paglia själv tar avstånd från sexuella handlingar  som barn inte är mogna nog att förstå. Man kan dock notera att i Paglias perspektiv anses Roman Polanskis umgänge med en trettonåring knappast vara  kriminellt och kanske inte ens klandervärt. Han borde dock enligt min mening kanske hållt sig till en partner som åtminstone fyllt arton.

Som alla förstår har Paglias syn på vad “gossekärlek” och besläktade företeelser väckt extremt starka reaktioner. Så här berättar hon från ett möte i Philadelphia på nittiotalet:

“I was nearly lynched by an angry audience when Jane Wallace brought up my defense of man-boy love in Sexual Personae. Her audience went crazy, absolutely crazy. Usually audiences love me. I have never felt such hatred in my life. People stood up and were screaming at me that I’m sick. I was utterly outraged. They were just out of control, the irrational emotions welling to the surface. It was an appalling experience, and I threatened to walk off the show at one point. It was unbelievable to have such hatred focused against one. But that emboldened me even further, because I knew that if you have that kind of irrationality coming out of the unconscious lives of an entire audience like that, that this issue cuts very, very deep, and it needs more exploration, not more avoidance”

Tja, vad hade hon väntat sig?

Annonser

En reaktion på ”Flykten från den klassiska homoerotiken: Camille Paglias uppgörelse med gay-rörelsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s