”Myten om det asiatiska miraklet” – fortfarande aktuell?

 

Arbetare. I den korta skymningen sitter de där längs den lilla soien där jag bor i Bangkok. Basen på bygget  har äntligen bestämt att “nu tar vi kväll” och så sitter de på sitt asiatiska huk i sina blå grova skjortor, jeans, stövlar och äter sin middag, kycklig eller fläsk grillat från gatuköket, i väntan på transport på lastbilsflak till de hårda sovplatserna på något logementsgolv. Tröttheten finns där i kroppar och inristad i förtidigt rynkade ansikten efter blytunga, oändligt långa skift vid byggena, men det finns alltid energi kvar till ett vänligt leende mot den förbiflanerande västerlänningen. De tjänar kanske en tusenlapp eller något mer i månaden som skall räcka till allt; kläder, mat, sjukvård, till barnen och till vård av de gamla föräldrarna – till allt. De flesta kommer från något av grannländerna, många från Burma och många är här illegalt. De thailändska byggoligopolen betalar för dåligt för att thailändsk arbetskraft skall känna sig lockad till sysselsättning hos dem, varför det ökade utbudet av invandrad arbetskraft gjort att arbetare från den nordöstra thailändska landsbygden sökt sig utomlands. En “crowding out” effekt som förmodligen med ett slags ekonomisk mekanik generellt inträffar vid invandring av arbetskraft.

Den omedelbara reflektionen hos den västerländske iakttagaren är då denna: om nu världens  ekonomier är så globaliserade som det sägs att de är: hur kan det då råda sådana enorma löne- och välfärdsklyftor mellan dessa asiatiska byggjobbare och deras motsvarigheter vid ett svenskt bygge? Att smälla upp ett hotell eller  ett condo kräver kunskaper, men hur mycket  mer know-how är nödvändigt vid ett västerländskt bygge jämfört med ett thailändskt? Någon form av utjämning av villkoren borde ske i en globaliserad värld, även givet att asiatiska byggen inte direkt konkurrerar med västerländska och att arbetskraft är notoriskt trögrörlig, särskilt naturligtvis över så stora avstånd. Är en västerländsk arbetares produktivitet verkligen 20 till 30 gånger högre än en asiatisk – och frågan kan naturligtvis i olika grad generaliseras till att gälla all icke högspecialiserad och högkvalificerad arbetskraft.

Jag tror möjligen att ett svar på denna fråga har skisserats av en ekonomisk kommentator i NY Times för en tid sedan (jag har glömt vem och när): den finans- och skuldkris som Europa och USA genomgår sedan några år tillbaka är i själva verket en reflex av en global förskjutning av närmast seismisk kraft i produktionsförhållandena i världen. Kinas, Indiens, de latinamerikanska ekonomiernas framväxt har inneburit att världens utbud av arbetskraft har mångdubblats på något decennium. På ett eller annat sätt måste denna gigantiska ökning av antalet arbetare, trots att tillväxtekonomierna själva absorberar en del av utbudet,  utöva press på såväl löner som sysselsättning i de traditionellt rika länderna. Outsorcing och utflyttning av tillverkning är väl exempel. Emellertid är de europeiska välfärdsstaternas och även USAs ekonomiska och sociala system så beskaffade att denna press inte  kan slå igenom i sin nakna brutalitet utan den ofrånkomliga välfärdsminskningen tillåts kamofleras och tillfälligt överbryggs genom massiv skuldsättning hos såväl enskilda som deras regeringar. Man kompenserar en sjunkande standard med att låna till ett husköp som man inte har råd med. Är, om denna hypotes är korrekt, bristandet av denna skuldbubbla som vi nu upplever och denna implosion av västerkländsk standard – se på Grekland –  ett utslag av globaliserad utjämning?

Den nationalekonomiska formeln för att undkomma en malthusianskt påminnande fattigdomsfälla av detta slag är, för att omedelbart anknyta till aktuell debatt, ökat kunnande i form  av teknologi framvuxet genom forskning, kreativitet, utbildning.  Detta är emellertid ingen nypåkommen insikt av utbildningsminister Jan Björklund utan formulerades för flera decennier sedan av MIT-professorn Robert Solow som hävdade att 80 procent av USAs tillväxt av nationalinkomsten beror på teknologisk utveckling – som ju är direkt avhängig utbildningsnivån. I Solows efterföljd – och med bäring på just diskussionen om asiatisk tillväxt – publicerade Paul Krugman vid mitten av 90-talet en artikel i Foreign Affairs som blev föremål för het diskussion mellan asienkännare och ekonomer: “The Myth of the Asian Miracle”. Jag rattade själv vid den tiden Stillahavsasien-desken på UDs politiska avdelning och var på väg till vår ambassad i Tokyo som ekonomiskt råd, varför jag  fann artikeln högst relevant och spred den runt inom UD (där den överlag bemöttes med skepsis bland inbitna  Asiendiggare – att jämföra den utdöda dinosauren Sovjet med det lilla pigga Singapore, men vadå!).

Krugman gör i artikeln en parallell mellan den uppskruvade värderingen i Väst  på 50- och 60-talen av Sovjetunionens ekonomiska tillväxtmöjligheter och  det under 90-talet så omhuldade “asiatiska miraklet”. Det misstag man gjorde vid bedömningarna av den sovjetiska tillväxten var att förväxla den kommunistiska förmågan att mobilisera stora befolknings- och fysiska kapitalresurser med effektivitet i utnyttjandet av dessa resurser. Detta  bedömningsfel upprepade man nu, menar Krugman, som bl a  tog Singapore som exempel, i den överdrivna tron på de asiatiska ekonomiernas utvecklingsmöjligheter.

I korthet går Krugmans resonemang, med avstamp i det av Solow med flera utvecklade konceptet “growth accounting”, att Sovjetunionens och Singapores starka ekonomiska tillväxt i huvdsak var baserad på massiva inputs som med nödvändighet skulle utsättas för lagen om minskande gränsavkastning och därmed inte kunna vidmakthålla uthållig tillväxt i hittlillsvarande takt.  Om man sätter en maskin i händerna på en arbetare ökar förvisso hans output, men han blir i och för sig inte mer effektiv av detta kapitalltillskott och ju fler maskiner som tillkommer desto mindre blir gränsproduktiviteten för varje enhet av arbetare och maskin. Ett annat sätt att uttrycka saken är att  det räcker inte att mäta arbetets output som ju gör ett språng  med den tillkomna maskinen utan man måste även beräkna kapitalets produktivitet som –  vid oförändrad teknologi – marginellt minskar  för varje maskin som tillkommer. Eller med andra ord: det är den totala faktorproduktiviteten som bör uppskattas i en tillväxtredovisning, eller med ytterligare andra ord: det är inte mängden av inputs som bör  räknas utan den ökade effektiviteten hos varje input. För att detta skall ske och understödja uthållig tillväxt måste teknologikomponenten hela tiden utvecklas. Det sker dels genom att den arbetskraft som använder maskinerna vidareutbildas, dels genom teknologiutveckling i den fysiska kapitalstocken.

Frågan huruvida de asiatiska ekonomierna –  Kina snarare än Singapore är ju det mest aktuella exemplet – kommer att växa förbi USA och Västeuropa kan enligt Krugmans resonemang därmed i huvudsak komprimeras till en bedömning om hur väl man i Väst respektive i Öst sköter den avancerade teknologiska utbildningen. Jag är inte i stånd att  göra den uppskattningen med avseende på Kina, men kan  –  eftersom jag är på plats  – utan vidare  konstatera att utbildningen överlag lämnar mycket att önska i Thailand. Japan, liksom det konfucianskt utbildningsfixerade Sydkorea, ligger naturligtvis i framkant, men hämmas å andra sidan av att den kreativa och däred innovativa dimensionen av utbildning är eftersatt. I USA och Västeuropa premieras förvisso kreativitet och möjligen kritiskt självständigt tänkande i utblidningen, men åtminstone vad Sverige beträffar, längs villospår utifrån en medial och samhällelig konformism och kanaliseras alltförl litei i tillväxtfrämjande teknologi. Ty vilket samhälle  behöver en mängd akademiska genusexperter, “varumärkesfrämjare” och kommunikationsstrateger på sina landsting  och i sina kommuner? Eller dessa “strategistrateger”, för att tala med Mailn Siwe på Expressen.

För att summera: för den teknologiskt outibildade arbetskraften kommer trycket från de asiatiska ekonomierna och utvecklingsländerna  att öka. Huruvida dessa ekonomier växer förbi Västeuropa och USA beror dels på hur väl de har växlat över från inputbaserad till innovativ teknologibaserad tillväxt och hur vi i Väst prioriterar vår utbildning: genusvetare eller civilingenjörer?

Annonser