”Mer Europa och inte mindre ” – att se eurokrisen som en möjlighet

Den europeiska finansiella krisen utvecklas gradvis mot sin möjliga peripeti: nödvändigheten av att den Europeiska Centralbanken, ECB, ikläder sig den roll som eurokonstruktionen borde ha tilldelat den från början om inte framförallt tyskarna satt – och sätter – hälarna i marken: att agera som bankernas bank för euroområdet, dess “lender of last resort” och yttersta garantin för att det europeiska banksystemet alltid skall ha tillräcklig likviditet. Det innebär inte minst köp av krisande länders statsobligationer för att pressa ned räntorna på dessa, det hela ytterst finansierat genom sedelpressarna. Alternativt kan man, som George Soros föreslagit  låta den Europeiska Stödfonden, EFSF, fungera son garant för banksystemet som gör obligationsköpen med full likviditetstäckning fråm ECB genom inlösen av korta papper. Om jag förstått rätt – men jag är otillräckligt påläst – är ECB inte förhindrad att köpa statspapper på marknaden och på detta sätt kringgå tyskarna ovilja att ändra ECBs formella handlingsram.

Vad som intresserar mig i denna utvidgade roll för den Europeiska Centralbanken – utöver den inflationsbekämpning som den förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet utvecklade till en mani lik Don Quixotes kamp mot väderkvarnarna – är emellertid ytterst inte det penningpolitiska agerandet som sådant utan de vidare politiska perspektiven för det europeiska samarbetets framtid. Med ECB som en fullt fungerande centralbank för euroområdet skulle ett avgörande steg tas mot den ekonomisk-politiska union som inte bara är en förutsättning för att eurokonstruktionen skall överleva, utan än mer är ett kliv mot det Europas Förenta Stater som Jean Monnet och Robert Schuman kanske såg som den logiska slutlänken i den kedja av allt tätare integration som inleddes med deras fredsprojekt i grundandet av Kol- och Stålunionen.

Om jag för en gångs skull tillåter mig att, som är vanligt hos dagens svenska politiker, tala i termer av helgonuppenbarelser så vill jag säga att jag finner denna “vision” av ett starkt förenat Europa synnerligen attraktiv.  Att även i institutionellt stadfäst form ingå i den storartade europeiska traditionen och kulturen, att vi svenska kusiner från landet på det konstitutionella planet så att säga får sigill på att Dante, Shakepeare, Mozart, Goethe är del av vårt gemensamma kulturarv, skulle i mina överhettade visionära föreställningar förstärka vår västerländska identitet, ovanpå de rena synergifördelarna med en nära samhörighet med världens mest erfarna och avancerade demokratier och kunskapscentra. Jag har i flera sammanhang påtalat svenskarnas svaga uppskattning av den egna nationen, men därmed har jag  inte förespråkat en unken nationalism byggd på kitschiga yttre symboler, utan istället påvisat  en djupare “musikalisk” nationell dimension i den egna identiteten i nära samhörighet med en större euopeisk eller västerländsk kulturtradition.

Mot denna romantiska “vision” hävdar mer realistiskt lagda kritiker att sådan samhörighet ju är förhanden redan i nuvarande ordning eller inte ens är beroende av styrelse- samarbets- eller organisationsformer. Men då motsäger kritikerna möjligen sig själva, nämligen om de samtidigt hävdar att ingåendet i en form av Europas Förenta Stater skulle försvaga vår nationella identitet Om så är fallet så förstärks ju å andra sidan vår europeiska kulturella hemmahörighet.

I ett snävare perspektiv kan man påpeka att just blotta det faktum att den Europeiska Centralbanken med några regeländringar vore i stånd att i signifikant grad lindra den nuvarande finanskrisen – ehuru naturligtivs de fundamentala ångsiktiga tillväxtproblemen (som egentligen är huvudproblemet) återstår att lösa – är ett bevis på den potentiella styrkan i ett enat Europa.

Det faktum att jag själv i Europas och politikens periferi hänger mig åt dessa pan-europeiska framtidsvyer spelar förvisso mindre roll än att de två mest framträdande politikerna i just det motsträviga Tyskland, förbundskansler Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble tycks vara inne på liknande spår. Visserligen har Merkel av inrikespolitiskt valstrategiska skäl, särskilt påträngande efter valförluster i traditionella CDU-fästen, markerat fortsatt motstånd mot att på detta sätt radikalt utvidga ECBs kompetensområde, men hon har samtidigt utåt proklamerat nödvändigheten av att krisen kräver “mer och inte mindre Europa”. Än mer otvetydigt har tanken om starkare europeisk integration framträtt i artiklar och intervjuuttalanden av den Merkel närstående finansmininistern som nyligen porträtterades i New York Times. Merkels och än mer Schäubles framtidsvyer därvidlag kan tyckas förvånande med tanke på att Europas mest sofistikerade och välfungerande demokrati, den tyska Förbundsrepubliken, därmed skulle överlåta stora delar av suveräniteten hos så utomordentliga institutioner såsom Bundestag och Bundesrat till en gemenskap bestående av länder med demokratiskt mindre avancerade medlemmar – jo jag syftar faktiskt på bl a Frankrike. Men man får någonting istället och det kan ligga en realpolitisk kalkyl bakom de två tyska ledarnas proklamationer om “mer och inte mindre Europa är önskvärt”. Ty om det är något som den aktuella krisen har uppenbarat så är det Tysklands roll som overdog i eurokretsen och denna skulle markeras än mer i ett Europas Förenta Stater.

Och därmed är vi tillbaka till den huvudfråga som präglat den pan-europeiska debatten egentligen alltsedan Marshallhjälpen, EECs bildande och Adenauers dagar, över Tysklands enande och fram till europrojektet: hur hålla i schack ett muskulöst enat Tyskland i Europas mitt, som antingen tenderar att glida österut och distansera sig från Västalliansen eller åtminstone riskerar att utmana den politiska grundhållningen i denna allians med en självsvåldig neutralism? I debatten om euron har ju upprepade gången dessa farhågor framhållits som ett avgörande skäl för bildandet av den gemensamma valutan. Ett mer enat Europa med ett dominerande Tyskland i centrum accentuerar problemet med Tysklands styrka ånyo. Ett dylikt scenario förstärker naturligtvis den kritik mot hela europrojektet som varande ett cyniskt och – som Paul Krugman uttrycker det  – “grymt och trist” odemokratiskt spektakel, styrt av lika cyniska som verklighetsfrämmande och “romantiskt” orealistiska eurovisionärer, tillika besatta av en konservativ åtstramningsmani som hotar att störta Europas och världens ekonomier i recession eller något värre. Ross Douthat pekar i en kolumn i NY Times på hur spelet bakom kulisserna genom axeln Bryssel-Berlin-Paris tvingade bort ett flertal demokratiskt valda regeringschefer från makten – är Europas folk verkligen beredda att köpa iden om en aldrig så magnifik europeisk gemenskap till ett sådant pris?

Svaret är naturligtivs ett rungande nej, men den aktuella krisen har sin egen dynamik och om euron skall räddas ligger den typen av demokratiskt ofullgången överstatlighet  i förlängningen. Därmed återstår frågan om euron bör räddas; ja säger alltså Merkel, Schäuble och en och annan övertygad eurofil i förskingringen. Eftersom även en del euroskeptiker befarar att ett finansiellt kaos skulle uppstå om euron kollapsar vore man troligen beredd att av denna anledning, om än under knot, stödja de centraliserande åtgärder som är nödvändiga.

Ja-sidan befinner sig icke desto mindre i ett besvärande predikament eftersom det så här i efterhand står överväldigande klart att man inte kan skapa en monetär union om det inte parallelllt kan bedrivas en gemensam finanspolitik – vilken alltså inte är etablerad i eurozonen. De “assymetriska chockerna” mot zonens länder kan inte neutraliseras genom valutanpassning, utan det måste ske genom löneflexibilitet, vilket vi alla vet sällan är förhanden – löner är notoriskt rigida nedåt. Anpassningen till dessa chocker sker altså genom arbetslöshet och denna förvärras genom den allt mer drastiska obalansen mellan å ena sidan tillväxtländernas och å andra sidan Europas/USAs ekonomier – vilken ju är den egentliga orsaken till skuldkrisen genom att hushåll och offentliga inrättningar försöker kompensera en konkurrensinducerad välfärdsminskning med en ohållbar upplåning. Europa är  heller inte som Förenta Staterna, där arbetskraften rör sig mellan delstaterna och är inbördes sammanlänkad med ett gemensamt språk. Ändå visar migrationen till Europa från omgivande regioner att åtminstone under svåra förhållanden kan arbetskraft uppvisa en hög grad av rörlighet.

Men anta att vi vänder på hela frågeställningen och istället för att fokusera på problemen med en eurobaserad euopeisk politisk sammanslutning istället ägnar en tanke åt perspektivet av Europa-tankens död och att de europeiska länderna glider in i en starkare nationalism som i värsta fall graviterar mot sin chauvinistiska urartning. Nationalismen är – och här finns det kanske återigen några som anser att jag motsäger mina tidigare texter i ämnet – i renodlad form en småskuren, inätvänd och ofta intolerant och perspektivlös hållning i det avseendet att inte bara den upphöjda dimensionen av internationell gemenskap förnekas, utan än mer att alla frågor utöver vad som i direkt och inskränkt mening bedöms vara av nationellt intresse ringaktas.

Samtidigt står det alltså smärtsamt klart att de politiska förutsättningarna för en europeisk valutaunion inte finns. Konklusion: sätt igång med att skapa dessa föutsättningar, ettt arbete som alltså kan få en tidig start i form av uppgradering av ECB till en genuin centralbanksroll.  Öka arbetskraftens rörlighet genom utbildningsinsatser utarbetade av EU-kommisionen. Höj medvetandet om det europeiska i skolorna. Tillsätt en europeisk finansminister. Tänk solidariskt europeiskt i den ekonomiska politiken, såsom faktiskt EU-skeptikern (!) Nils Lundgren gör då han uppmanar de nordliga ekonomierna till efterfrågestimulans  (som alternativ till EU-elitens konservativa krav på ”interndevalvering”) för att öka avsättningsmöjligheterna för de krisdrabbade Medelhavsländerna. Det innebär  ju i förlängningen att man gör upp med den konservativa åstramningspolitik som ser de krisdrabbade länderna som just “andra” länder och inte som “delstater” i en större gemenskap. Dock: med Tyskland som ledande nation i eurokretsen förefaller utsikterna för en sådant perspektivskifte inte ljusa.

Den politiska processen måste få ta tid eftersom man måste förändra en mängd ingrodda förställningar om nationalstatens roll i en europeisk gemenskap och finslipa instrumenten för att bevara de europeiska folkens rätt till demokratiska val, kontroll- och sanktionsmöjligheter etc, detta som sagt en svår och kanske omöjlkig nöt att knäcka.

Det viktiga är emellertid att  ändra sekvensen i den hittillsvarande underliggande strategin för att skapa en europeisk gemenskap. Kol- och Stålunionens bildande byggde på tanken att genom att sammanlänka Tysklands och Frankrikes mest fundamentala industrier – särskilt såsom varande bas för vapenproduktion – omöjliggöra framtida krig. EECs, EGs och sedermera EUs fortsatta utveckling byggde likaledes på idén att genom ekonomisk sammanlänkning skapa politisk sådan. Tyvärr fortsatte denna handlingsplan att gälla även för skapandet av euron – med nästinitill katatrofala resultat. Om euron och den stora europatanken skall överleva måste istället de politiska reform- och samarbetet utvecklas som första led  och som förutsättning för den ekonomisk- monetära unionen –  som sedan i sin tur ytterligare kan förstärka de politiska förutsättningarna för den oförbätterlige europaromantikerns “vision” om ett Europas Förenta Stater.

Eller enklare uttryckt: dream on!

Annonser

4 reaktioner på ””Mer Europa och inte mindre ” – att se eurokrisen som en möjlighet

  1. Är inte EU som Diocletianus och Konstantins tvångsstat – ett försök att med administrativa medel rädda en kultur i nedgång? Jag fruktar att resultatet kommer att bli detsamma. Den totala oförmågan att hindra den flodvåg av tredje världen invandring som nu sköljer över Europa är ett tydligt tecken./Arvid Bengtsson

  2. ”Untergang des Abendlandes” – jag kanske inte är fullt så pessimistisk. Vad invandringen beträffar så har flera europeiska ledare på senare tid visat större medvetande åtminstone om den bland svenska politiker så omhuldade ”multikulturalismens” nackdelar. Jag tror alltså att ett Europa i samverkan förstärker den den europeisk-västerländska kulturella identiteten i medlemsstaterna just som en motvikt mot denna mångkulturalism.

    • Nej, jag har inte förläst mig på Spengler (Jag läste visserligen Västerlandets undergång när den kom i svensk översättning för drygt 10 år sedan – jag fann vissa avsnitt mycket fascinerande, andra dunkla för att inte säga ogenomträngliga).
      Men till Ditt svar. Det är ju i och för sig bra att flera europeiska ledare nu avvisar multikulturalismen. Men vad har de att erbjuda istället? Assimilering? Jag skulle tro att det senare är nästan lika utsiktslöst att lyckas. För kärnfrågan är massinvandringen, och den tycks den styrande eliten göra litet för att stoppa. Och det är här den kulturella nedgången syns. Man har varken vilja eller förmåga. Massinvandringen av etniskt och kulturellt främmande människor kommer i grunden, och irreversibelt, att ändra våra samhällen. Jag har den dåliga smaken att hävda att det är befolkningen, i samspel med naturens krav, som skapat samhällenas särdrag, och att det är en lögn att människor från olika etniska grupper i grunden är helt lika. Olika etniska grupper skapar beroende på skillnader i mentalitet olika samhällen. När demografin tippar över, vilket den med nuvarande invandringstakt och skillnad i fertilitet snart kommer att göra, kommer det inte längre att finnas något Europa, oavsett europeisk politiskt samarbete eller ej. Visserligen kommer Du och jag att slippa erfara detta, men jag är rädd för att våra efterkommandes dom över vår handlingsförlamning kommer att bli hård.

  3. Tack för Din uppföljande kommentar, som i väsentliga avseenden tar upp den pessimistiska prognos som framförallt Christopher Caldwell och tidigare Bernhard Lewis presenterat om följderna för Europas identitet av den muslimska massinvandringen – jag refererade själv till Caldwell i artiklar på Newsmill för ett par år sedan. En del har som sagt hänt i den europeiska debatten sedan den startade men särskilt de svenska politikerna är fortfarande fångade i en ”multikulturalistisk” tankevärld med islamisk Mellanöstern-afrodominans.

    Invandringen till Europa skulle kunna vara berikande om den skedde under kontrollerade och framförallt mer varierade former. Då det gäller högpresterande invandring från t ex Stillahavasienområdet, torde dock denna region alltmer bli så attraktiv att dess elit stannar där eller söker sig till det alltid så lockande Amerika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s