Dialogpolitik försvagade förhandlingspositionen gentemot Nordkorea – men ingenting har hjälpt

Det är slående, men inte förvånande, hur förre statsministern Göran Perssons och hans medarbetares, ambassadören Lars Danielsson, återblickar på EU-besöket i Nordkorea under svenskt ordförandeskap för ett decennium sedan nästan uteslutande består av anekdotiskt stoff, protokollär kuriosa, politiskt irrelevanta uppvärderingar av den nordkoreanske diktatorns omvärldskännedom etc. Det faktum att det inte fanns mycket mer att berätta om – jo förresten, Kim lovade ju att vänta något med missilutvecklingen – förklarar såväl frånvaron av politisk och analytisk substans  i dessa återblickar som den frapperande oviljan till utvärdering av den dialog på basis av den sydkoreanske presidenten Kim Dae-jungs solskenspolitik som Sveriges och EU (och faktiskt USA) bedrev eller aktiverade  vid den tiden. Jag har själv diskuterat solskenspolitikens misslyckande i en artikel på Newsmill för ett år sedan, ett försök till värdering som utmynnade i slutsatsen att dialog med diktatoriskt totalt slutna system är ungefär som att hälla vatten på en gås.

Jag borde emellertid ha vidareutvecklat denna slutsats, nämligen genom att påpeka att dialog- eller i det här fallet ”solskenspolitik” inte bara är verkningslös utan bidrar till att undergräva en gemensam förhandlingsposition gentemot dessa de mest hårdföra och brutala diktaturerna. Man kan förvisso säga,  vilket Lars Danielsson erinrar om i sin text på Newsmill, att det vid den tiden inte fanns någon gemensam förhandlingsposition – en sådan fick ett embryo först vid sexpartssamtalen 2007 – utan såväl USA under president Clinton som Storbritannien och Tyskland ägnade sig att försöka påverka Kim Jong-il genom ökade kontakter.  I själva verket, vilket Danielsson ånyo gör klart,  gick EU-besöket under det svenska ordförandeskapet just ut på att bryta upp möjligheten av en gemensam hållning mot den nordkoreanska diktaturen genom att framhäva just EUs dialogprofil som ”alternativ” till USAs utrikespolitiska dominans. Denna är ju särskilt stark  i Stillahavs-asien genom den unikt långvariga amerikanska säkerhetspakten med Japan som central markör, utifrån vilken amerikanska styrkornas närvaro vid demarkationslinjen på Korea-halvön kan ses som en delkomponent. Det primära målet för den amerikanska Stillahavsasien-politiken är bibehållen närvaro och balans i regionen som helhet –  vilket alltmer inbegriper nödvändigheten av motvikter till Kinas ökade inflytande  – där Koreahalvön är den mest brännande krishärden.

Problemet med att etablera flera mål i utrikespolitiken samtidigt –  i detta fall att framhäva EUs profil vid sidan av det primära målet att mjuka upp Nordkorea – är att detta sidoordnade mål  hotar att försvaga det primära målet om detta är uppställt utifrån felaktiga premisser, nämligen att diktaturer som Nordkorea bäst hanteras genom vänskaplig, om än försiktigt kritisk, dialog och inte genom hårdföra förhandlingar. Medan Kim Dae-jung och EU/Sverige betraktade Nordkorea som en paranoid patient som framförallt behövde lugnande samtalsterapi, växte i och med Bushs tillträde som USAs president uppfattningen – eller snarare insikten om – att Kim Jong-il mest liknade en  maffialedare som bäst påverkas genom att man utifrån en gemensam position hotar i första hand hans materiella  privilegier. Det insåg visserligen, som jag skrev i min Newsmillartikel, i viss mån  även Kim Dae-jung, men han trodde att det var mest effektivt att påverka denne genom mutor istället för påtryckningar och – liksom EU/Sverige gjorde – att behandla honom som en statsman och inte som en maffiaboss.

Påfallande, och en smula nedslående från ett kritiskt svenskt outsiderperspektiv, i sammanhanget, var att konstatera’ hur Kim Dae-jungs överslätande attityd mot den nordkoreanska diktaturen i viss mån färgade av sig på diplomatisk svensk Nordkorea-observation. Från att tidigare oförblommerat lagt tonvikten vid all den monstruositet som regimen uppvisade, kom observationerna i norr alltmer att ägnas åt vad man tenderade att beteckna som påtagliga förändringar i den nordkoreanska samhällsbilden.  Dessa observationer kunde inte annat än förvåna garvade och illusionslösa Nordkorea-kännare i Seoul. Den svenska politiska agendan påverkade de diplomatiska observationerna.

Därmed inte sagt att tvingande förändringar i ekonomiska ”fakta på marken” under åren inte  kan ha vuxit fram, särskilt som följd av porositet i vissa delar av gränsen mot Kina och att dessa fakta även kan framtvinga politiska eftergifter. Sådana är naturligtvis även en möjlighet i utfallet av en maktkamp i de militäras skikten efter Kim Jong-ils död, men har ingen relevans för bedömningen av solskenspolitiken.

Det är lätt för mig att,  i viss mån med facit i hand, sitta här i Bangkok som grinig och lätt UD-haveristisk pensionär och vara kritisk mot det politiska  och diplomatiska agerandet i ett tidigare skede. Ty man bör hålla i minnet att Sveriges roll inför Kim Dae-jungs solskenspolitik var mer eller mindre given. Genom vår närmast unika representation både i Nord och Syd, vårt långvariga engagemang i de neutrala staterna övervakningskommission vid demarkationslinjen etc, var vi sällsynt lämpade för det kontaktinitiativ till vilket EU-ordförandeskapet gav tillfälle. Alla bitar i det diplomatiska pusslet föll på plats. Kim Dae-jung hade stora förväntningar på oss, och genom den lyskraft denne fick genom det historiska mötet med Kim Jong-il  i juni 2000 och  belöningen för detta initiativ i form av Nobels fredspris,  skulle en liknöjd passivitet inför dessa förväntningar inte bara ses som att man missade ett gyllene tillfälle, utan t o m som något negativt i relationerna med Sydkorea.  Och den viktigaste omvärldsfaktorn, Sydkoreas skyddspatron USA,  hade ännu inte gjort sin helomvändning i sin Nordkoreapolitik. Det var – då besöket planerades – fortfarande president Clinton och utrikesminister Albrights dialoglinje som gällde och ännu inte president Bushs konfrontatoriska kampanj mot ”ondskans imperium”.  Clintons dialogpolitik byggde i sin tur på erfarenheterna av  Jimmy Carters intervention 1994 för att neutralisera den farligaste konfliktpunkten hittills mellan USA och Nordkorea, en genuin nära-döden-upplevelse.

Bush’s konfrontationshållning modifierades senare till de förhandlingar som ledde till överenskommelsen att Nordkorea skulle demontera Yongbyon-reaktion i utbyte mot olja – en deal som Kim Jong-il sedan svek. Kvar stod Nordkorea  alltså med sex till åtta möjliga kärnvapen, en ”skattkammare som nu generalerna och partitopparna kan komma  att slåss om för att kontrollera”, som NY Times skriver (den 20 december). President Bush’ politik slutade alltså lika mycket som ett fiasko som solskenspolitiken någonsin gjorde, men den byggde på en mer realistisk verklighetsbeskrivning av den nordkoreanska regimens sanna natur,  och hökarna med Dick Cheney i spetsen har kunnat  hävda att det var Christopher Hills förhandlingar som gav Kim Jong-il möjlighet att bygga upp sitt nukleära ”leverage” genom ständiga förhalningar, halvkvävda löften osv (Bush skyllde just på State Department).  Men det ligger en inte alltför subtil ironi i det faktum att det var  just president Bush och hökarnas  Irak-äventyr som skapade den ”distraktion” (NY Times) som underlättade för Kim att sina kärnvapen med bränsle från Yongbyon-reaktorn.  Något som alltså samme Bush lovat att han aldrig skulle tolerera. Kim Jong-il går, trots president Bush’s utfästelser, trots konfrontation och trots förhandlingar, till historien som den ledare som gjorde Nordkorea till en kärnvapenstat.

Icke desto mindre –  solskenspolitiken var Kim Dae-jungs politiska ”livslögn” och utifrån denna fick EUs och Sveriges sina givna roller i en sentida diplomatisk commedia del arte.

Annonser

”Olympian is perhaps the word for his playing” – Schubertiana med Pollini

Maurizio Pollinis inspelning 1973 av Schuberts stora Fantasi i C-dur, ”Wanderer Fantasie”,  är av sådan monumental estetisk dignitet att den förtjänar återigen uppmärksamhet som en av pianistens främsta  prestationer, jämförbar med och kanske t  o m  överträffande  hans tolkningar av de sena Beethoven-sonaterna – eller för den delen av  Schuberts  sonater. Highlite kan avlyssnas här. ”Wanderer”-plattan fick omedelbart då den kom ut närmast den kultstatus som annars brukade ägnas inspelningar med Arturo Benedetti Michelangeli och då jag några år senare  läste  recensionen i Gramophone var jag inte sen att bege mig  till affären på 86:e gatan och 3:e avenyn för att köpa LPn som nu snurrar på min skivspelare här i Bangkok. Jag bodde alltså vid den tiden i New York och hade nyligen lyssnat på Pollini live i Carnegie Hall tillsammans med mina vänner, professorerna vid Karolinska Bo Lambert och Ulrik Ringborg  –  en upplevelse som sitter inristat i våra musikaliska minnen.  I raden bakom oss satt förresten ingen mindre än  Alfred Brendel, som applåderade pianistkollegan lika entusiastiskt som vi och säkert inte huvudsakligen av kollegial courtoisie.

Den första skivan med  ”Wanderer” innehöll även den storartade a-mollsonaten men tio år senare kombinerades den istället av Deutsche Grammophon med Schumanns C-dur Fantasi i en tolkning som t  o m  kanske blivit ännu mer berömd än den av ”Wanderer Fantasie” – det är bara det att åtminstone jag gillar Schubert bättre än Schumann. Gramophone erinrade i sin recension av den senare utgåvan om  hur mer eller mindre exalterade  ” ni har väl hört  Pollinis tolkning av ”Wanderer Fantasie!”  var stående exklamationer  i samtalen även de mest härdade och blaserade kritiker emellan tio år tidigare och under år framöver.

Pollinis ger detta virtuosa stycke, ”Wanderer Fantasie” alltså,  en närmast olympisk storslagenhet och skönhet medan två andra berömda tolkningar, med Brendel och Richter, ligger mer åt den varmare  inlevelsen i det djupast schubertskt mänskliga  – jag har själv Brendels tolkning som kombineras med den melankoliska Fantasin i f-moll för fyra händer (den som Tranströmer refererar till i sin magnifika –  newyorkiskt inspirerade -”Schubertiana” och som tillkom några år efter  Pollinis Schubertinspelning; det finns anledning till omläsning).

Pollinis teknik är här –  som alltid  –  fullkomligt bländande, nästintill otrolig, men tekniken överglänser aldrig den arkitektoniska  proportionaliteten och kontrollen, det är den apolloniska dimension och elegans som ju även  präglar den Pollini närstående Arturo Benedetti Michelangelis pianospel.  Ljudmässigt återger LP-skivan likaledes suveränt  den rikt nyanserade  och samtidigt underbart fylliga  klang som motsvarar Pollinis konstnärliga gestaltning av verket. Digitalisering direkt från vinyl  i 24/96 format  behåller glädjande nog mycket av LP-ns kvaliteter därvidlag, men man kan fråga sig om det finns anledning till digital överföring då, för det första, iPhone och iPod inte klarar av så hög upplösning som 24/96 (även om Apple Lossless på CD-kvalitetens 16/44, som iPhone klarar,  faktiskt låter mycket bra) och för det andra: få saker går upp mot dessa timmar  i fåtöljen  med Pollini på vinyltallriken medan storstadsskymningen faller utanför fönstret och man återupplever i minnet desssa ”blå” stunder på övre Manhattan av sublim eufori  för länge sedan.

Inte utan vemod.