”Olympian is perhaps the word for his playing” – Schubertiana med Pollini

Maurizio Pollinis inspelning 1973 av Schuberts stora Fantasi i C-dur, ”Wanderer Fantasie”,  är av sådan monumental estetisk dignitet att den förtjänar återigen uppmärksamhet som en av pianistens främsta  prestationer, jämförbar med och kanske t  o m  överträffande  hans tolkningar av de sena Beethoven-sonaterna – eller för den delen av  Schuberts  sonater. Highlite kan avlyssnas här. ”Wanderer”-plattan fick omedelbart då den kom ut närmast den kultstatus som annars brukade ägnas inspelningar med Arturo Benedetti Michelangeli och då jag några år senare  läste  recensionen i Gramophone var jag inte sen att bege mig  till affären på 86:e gatan och 3:e avenyn för att köpa LPn som nu snurrar på min skivspelare här i Bangkok. Jag bodde alltså vid den tiden i New York och hade nyligen lyssnat på Pollini live i Carnegie Hall tillsammans med mina vänner, professorerna vid Karolinska Bo Lambert och Ulrik Ringborg  –  en upplevelse som sitter inristat i våra musikaliska minnen.  I raden bakom oss satt förresten ingen mindre än  Alfred Brendel, som applåderade pianistkollegan lika entusiastiskt som vi och säkert inte huvudsakligen av kollegial courtoisie.

Den första skivan med  ”Wanderer” innehöll även den storartade a-mollsonaten men tio år senare kombinerades den istället av Deutsche Grammophon med Schumanns C-dur Fantasi i en tolkning som t  o m  kanske blivit ännu mer berömd än den av ”Wanderer Fantasie” – det är bara det att åtminstone jag gillar Schubert bättre än Schumann. Gramophone erinrade i sin recension av den senare utgåvan om  hur mer eller mindre exalterade  ” ni har väl hört  Pollinis tolkning av ”Wanderer Fantasie!”  var stående exklamationer  i samtalen även de mest härdade och blaserade kritiker emellan tio år tidigare och under år framöver.

Pollinis ger detta virtuosa stycke, ”Wanderer Fantasie” alltså,  en närmast olympisk storslagenhet och skönhet medan två andra berömda tolkningar, med Brendel och Richter, ligger mer åt den varmare  inlevelsen i det djupast schubertskt mänskliga  – jag har själv Brendels tolkning som kombineras med den melankoliska Fantasin i f-moll för fyra händer (den som Tranströmer refererar till i sin magnifika –  newyorkiskt inspirerade -”Schubertiana” och som tillkom några år efter  Pollinis Schubertinspelning; det finns anledning till omläsning).

Pollinis teknik är här –  som alltid  –  fullkomligt bländande, nästintill otrolig, men tekniken överglänser aldrig den arkitektoniska  proportionaliteten och kontrollen, det är den apolloniska dimension och elegans som ju även  präglar den Pollini närstående Arturo Benedetti Michelangelis pianospel.  Ljudmässigt återger LP-skivan likaledes suveränt  den rikt nyanserade  och samtidigt underbart fylliga  klang som motsvarar Pollinis konstnärliga gestaltning av verket. Digitalisering direkt från vinyl  i 24/96 format  behåller glädjande nog mycket av LP-ns kvaliteter därvidlag, men man kan fråga sig om det finns anledning till digital överföring då, för det första, iPhone och iPod inte klarar av så hög upplösning som 24/96 (även om Apple Lossless på CD-kvalitetens 16/44, som iPhone klarar,  faktiskt låter mycket bra) och för det andra: få saker går upp mot dessa timmar  i fåtöljen  med Pollini på vinyltallriken medan storstadsskymningen faller utanför fönstret och man återupplever i minnet desssa ”blå” stunder på övre Manhattan av sublim eufori  för länge sedan.

Inte utan vemod.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s