Ars gratia artis; skönheten är sig själv nog

Under mina studentår umgicks jag sporadiskt med en musikaliskt bildad och sensuellt lagd bibliotekarie, inte utan förtjusning från min sida. Vi lyssnade tillsammans på “Figaros Bröllop”, det var Karl Böhms nyligen utgivna tolkning på DG, medan det göteborska novembermörkret föll utanför fönstret i hennes tvårummare. Och vi förundrades, som jag fortfarande gör 45 år senare, över Mozarts fulländade mästerskap i att med närmast symfoniskt formdriven teknik utveckla dramatiken i andra aktens final – en av den västerländska estetikens absoluta höjdpunkter. Och med musikmänniskors naturmäsigt givna dragning åt det sensuella kom vi i vår konversation naturligtvis in på detta ämne, närmare bestämt huruvida det var Mozarts eller Beethovens musik som var den mest sinnliga. Min väninnas uppfattning var därvidlag mycket bestämd: Beethovens musik berörde henne påtagligt sensuellt  (så jag iväg da’n därpå till skivhandeln för att spendera en ansenlig del av studentlånet på Beethoven), medan Mozart – och nu lägger jag mina egna ord i hennes mun – snarare gestaltar det sensuella och sinnliga med upphöjd klassicistisk skönhet och en paradoxal psykologisk realism, än ger denna sinnlighet direkt emotionellt uttryck i musiken (hur fel hade jag inte på sistnämnda punkt!). Min väninna upplevde f ö även Bachs musik som just sinnlig (dock hade jag inte råd med mer skivköp).

Man kan väl tillägga att i Mozarts gestaltning av det mänskliga i operorna ligger – liksom i Shakespeares dramatik – ett betydande mått av verklighetsnära ironi. Vi bländas av den suveräna musikaliska gestaltningen av greve Almavivas trängtan efter Susanna (och jag förstår hans åtrå fullkomligt; vilket fantastiskt kvinnoporträtt!) men vi blir inte själva direkt sensuellt påverkade av denna gestaltning, bl a just på grund av dess distanserande sublima ironi. Och vi kan väl se Shakespeares återgivning av Mercutios rätt så råa gycklande med den romantiska kärlekens väsen som en ironisk sidobelysning av Romeos och Julias passion, kanske till den grad att det blev nödvändigt att göra den maniskt häcklande (led han av Tourette’s?) Mercutio som första offer i dråpkedjan för att åskådaren skall bevara känslan för passionen under resten av skådespelet. Eller bara därför att Shakespeare blev trött på hans ordrikedom. Hur som helst, Shakepeares suveräna behandling av stickspår och sidohandlingar för att kasta nytt och då alltså ofta ironiskt ljus över huvudhandlingen liknar ju f ö utnyttjandet av sidoteman inom wienklassicismens sonatform eller de varierande inslagen mellan det återkommande huvudtemat i ett Mozart-rondo (en lång fotnot).

Under femtio- och sextiotalen förekom i estetiskt diskuterande kretsar en stående polarisering mellan de som dyrkade Beethoven och å andra sidan de som var fanatiska Mozartanhängare – jag vill minnas att det var Gunnar Ekelöf som formulerade dessa positioner såsom varande ömsesidigt konträra (han höll på Mozart). Själv beundrar jag Mozart som den störste av alla tonsättare, men i likhet med min studenttidsväninna,  inte främst som erotisk, sinnlig trigger. Och kanske tur är det, för jag lyssnar mycket på Mozart och det redan kokande nattlivet i Bangkok skulle bli i hetaste laget för mig om hans musik kunde styra mina hormoner. Eller som min åldrige läkare i Tokyo varnade i en diskussion om experiment med androgena tillskott för muskelbyggnad: “you will be chasing cats and dogs in Roppongi (nöjeskvarter i Tokyo)!”

Mozart eller inte, all genuin konst och särskilt musik, frambringar i varierande grad sinnliga, för att inte säga erotiskt besläktade mentala och fysiologiska tillstånd; jag menar vid sidan av och på något sätt relaterade till själva skönhetsupplevelsen. I dess enklaste form kan man kanske beskriva denna relation mellan skönhetsupplevelse och erotiska förnimmelser som den upplevelse en man har av en vacker kvinna eller hur en kvinna kan uppleva en till det yttre attraktiv man eller i homoerotisk attraktion. Enligt etablerat protokoll i svensk debatt anses manlig uppskattning av yttre kvinnlig skönhet, liksom det närbesläktade fenomenet att äldre män beundrar yngre vackra kvinnor bottna i en “förlegad kvinnosyn”, resp vara utslag av “gubbsjuka”. Dessa omdömen kan vara berättigade i den mån mannen i fråga endast förmår uppskatta utseendet och det ungdomliga och är blind för andra mänskliga kvaliteter hos det motsatta könet. Men annars missar man – om vi bortser från biologiska aspekter som den yttre attraktionens gynnsamma betydelse för fortplantningen – värdet av vad jag vill kalla “ytans estetik”. Denna skönhetsuppfattning, vars omedelbara innebörd är att ytan ÄR innehållet – det finns ingen fördold “egentlig” sanning därunder – är ju ett asiatiskt kultursignum som för många västerländska konstnärer vid 1800-talets slut innebar ett befriande alternativ till förhärskande romantisk nyplatonism med dess djupgående symbolfixering och man sökte sig gärna till japansk grafik där denna estetik var famträdande. Är t ex inte det förfinade ciselerade tonspråket i Maurice Ravels “Sonatine”, som ju strängt bara är ren musikalisk yta, ett sublimt objet d’art enligt denna “ytans estetik”?

På det mer vardagliga och prosaiska planet har jag diskuterat denna ytfenomenologi i artiklar för en tid sedan sedan om – av alla ämnen – asiatiska barvärdinnor (!) och thailändskt nattliv, och även i form av ett personporträtt av en ovanligt tilldragande ung kvinna och jag skall inte begå den dubbla indiskretionen att upprepa detta stoff här utan bara anknyta till vad jag försökt säga i den här artikeln genom en slutvinjett: Jag befinner mig således ett par kvällar i veckan på det japansk-orienterade kafé där jag för snart fyra år sedan först träffade den tjusiga (och i ett speciellt avseende merkantilt synnerligen begåvade) Fay. Jag trivs tillsammans med japaner, stället är relativt stillsamt och i stort sett befriat från dessa svåruthärdliga västerländska “sexturister”; ställets kvinnliga stamgäster uppfyller högt ställda visuella, för att inte säga voyeristiska anspråk med sin naturgivna, och i denna ytlighetskultur metodiskt vidareutvecklade elegans och grace: yta och stil är som sagt allt som betyder något, såväl i deras egna som i de japanska besökarnas ögon. Jag riktar ett leende mot Nat, hon med de ovanligt sneda men inte för smala kinesögonen och den perfekt ovala ansiktsformen och den överlägset raka men ändå så smidiga och följsamma kroppshållningen. Hon ler tillbaka därför att hon vet att jag inte kommer att försöka mig på något närmande, medveten som jag är att jag skulle få nobben – inte på grund av min höga ålder (nåja), utan därför att jag inte är japan utan västerlänning. Den som tror att etnicism eller för den delen renodlad rasism är ett västerländskt särdrag har aldrig besökt Asien.

Jag vet genom Fay hur suveränt överlägset en vacker kvinna som Nat kan manipulera sin manliga japanska beundrarkrets till ett högst fördelaktigt pekuniärt utfall. Hon kan dröja något längre vid Yamaguchi-san än vid Mori-san, sedan växla över till Yoshida-san osv med en lika enkel, på något sätt barnsligt oskuldsfull, som raffinerad förförisk attraktivitet av det slag som gjorde greve Almaviva hos Mozart utom av sig av begär efter en lika suveränt överlägset som  jordnära behärskande Susanna. Fördelarna i Nats ögon med japanska beundrare är – förutom deras urbana civilitet och ”generositet” – att de samtidigt är passionerade beundrare och, med den för japaner så framträdande kärleken till det artistiska, medvetna om att detta bara  är ett spel, just som en klassisk opera eller komedi. I Nats “skönhet” (ett starkt ord, jag vet) och erotiska attraktionskraft känner jag en fläkt av konstupplevelsens sublima överlägsenhet och sensualism. Och liksom Mozarts Susanna, eller Ravels Sonatine eller en Hokusai-etsning är Nats attraktivitet sig själv nog; den är självbespeglande och saknar allt nyttigt syfte (utom att tjäna pengar). Nats kaféliv imiterar i denna självreflekterande slutenhet och totala onyttighet den teatrala konsten.

Skönheten är sig själv nog.

I Sverige förekommer en besynnerlig icke-debatt om kultur där konst av såväl vänsterfolk som konservativa kritiker ses som något moralbefrämjande och samhällsnyttigt. På något sätt kan denna färglöshet och moral- och samhällsförsjunkna tristess i debattklimatet ha just med det kärva och gråa nordiska klimatet att göra, påminnande om en regnig novembereftermiddag i Hallsberg, eller som ekon av förfluten protestantisk puritanism: ingen allegria här inte! Denna svenska debattfokusering på det nyttiga och moraliskt korrekta i konsten är så långt borta från den för mig centrala erotiskt-kvinnliga dimensionen av den estetiska upplevelsen som man kan komma. Jag noterar ett tydligt samband mellan hur jag upplever en målning av Cézanne eller Picasso eller ett Debussy-preludium eller ett solo av Charlie Parker och å andra sidan hur jag förnimmer närvaron av en erotiskt attraktiv kvinna som Nat, men inget samband alls mellan dessa upplevelser och social(demokratisk) samhällsnytta, religiösa eller politiska “visioner” eller medborgerlig (eller borgerlig) förträfflighet eller präktighet. Och det absolut sista som den höga estetiken eller den  mer rustika sensualismen hos Nat eller Fay eller Joy eller Anne frammanar hos mig är det där med moral…

Annonser

3 reaktioner på ”Ars gratia artis; skönheten är sig själv nog

  1. Ett stort nöje att läsa Din essä. En lisa för själen att se en avslappad inställning till något som enligt svenskt ”protokoll” (för att använda Din väl funna karaktäristik) naturligtvis måste fördömas, och där Nat och hennes systrar är ”offer”. Men så är ju offentligheten i Sverige också osedvanligt inskränkt och självgod.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s