”Theodore Roosevelt eller Woodrow Wilson” – ett nedslag i Henry Kissingers ”Diplomacy”

Till att börja med måste jag bekänna att jag har svårt för idealistiska proklamationer, såväl allmänt som specifikt i utrikespolitiken. Samtidigt är jag medveten om att en antitetisk hållningen till idealism lätt graviterar mot reduktionism – en nedskrivning av människans moraliska kapacitet till dess mest negativa grundhållning. Observera att min skepsis gäller proklamationer, inte nödvändigtvis idealism som sådan. Och åtminstone i ett viktigt avseende är det av fundamental betydelse att rätt värdera idealism, såväl individuellt som samhälleligt och – inte minst – utrikespolitiskt,  nämligen i fråga om hur vi bedömer Amerika. Man kan inte förstå amerikanskt agerande om man inte förmår se dess specifika och historiskt-geografiskt givna form av idealism, lika lite som man kan förstå Israel utan att utgå från det mycket specifika och samtidigt på något sätt svårgripbart universella judehatet.

Få har bättre gjort oss påminda om denna huvudfåra i amerikansk politisk kultur och utrikespolitik än – en smula paradoxalt – den främste “realisten” av dem alla, Henry Kissinger. De texter av dr Kissinger som den senaste tiden har hållit mig inne i min läsfåtölj på kvällarna här i Bangkok – och som bieffekt hållit mig borta från osedligt och leverskadande uteliv – är en repetition av de tre, fyra första kapitlen i den även för denne drivne analytiker ovanligt biljanta “Diplomacy”, en samling essäer från mitten av nittiotalet som jag glupskt slukade då boken utkom och som de flesta professionella diplomater läser som ett ofrånkomligt pensum – boken är f ö tillägnad den amerikanska diplomatkåren. Observera att det är just Kissingers analys som jag här vill lyfta fram, inte att producera ett kompendium i amerikansk utrikesdokrin och än mindre – som det kan synas då man läser min relativt utförliga artikel – att återupptäcka Amerika. Jag tror nämligen att den särskilt inom den europeiska vänstern övervägande negativa uppfattningen om Kissingers “statecraft” – Vietnam, Laos, Kambodja, Chile – även drabbar hans historiska och analytiska arbeten, på samma sätt som läsare inom högern förkastar tänkare som Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre för att de anses varit för långt åt vänster, anti-amerikanska, anti-israeliska eller pro-palestinska, pacifistiska eller vad det kan vara. I samtliga fallen går man genom denna selektivitet miste om lysande, elegant avfattat och högst läsvärt tankestoff.

Så för att sammanfatta: I det första huvudnumret i “Diplomacy” frilägger Kissinger således konflikten mellan realism och idealism i amerikansk utrikespolitik, sådana dessa koncept burits fram av Amerikas enligt Kissingers värdering två främsta presidenter, Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson. Roosevelts muskulöst realistiska – och om det skulle det krävas militärt aktivistiska – linje var den europeiska maktbalanspolitiken sådan den ursprungligen formulerats av kardinal Richelieu i tillämpningen av dennes statsnyttefilosofi, “raison d’état”. Om varje stat strävade efter att realpolitiskt maximera sin egen maktposition och egennytta skulle en “osynlig hand” – analogt Adam Smith’s postulat ett sekel senare om prisbildningsmekanismen på en fri marknad – skapa balans i systemet i dess helhet. Om en stat växte sig för stark skulle motallianser bildas som neutraliserade den uppkomna obalansen. Det var denna maktpolitiska handlingslinje som låg bakom Richelius machiavelliska manipulerande för att det exttremt blodiga trettioåriga kriget skulle dra ut på tiden och genom uttröttning förhindra att Österrike och Habsburg under Ferdinand II skulle får en dominerande ställning på tysk mark. Det var också denna linje som England kom att tillämpa mot ärkerivalen Frankrike genom sjuttonhundratalet och in i Napoleonkrigen, den låg bakom den Stora Alliansen och stadfästes diplomatiskt genom Wienkongressen 1815. Det faktum att Kissinger ägnar de närmast följande kapitlen åt den europeiska maktspelspolitiken avspeglar givetvis historiska realiteter, men indikerar kanske också var “realisten” Kissingers idémässiga preferenser ligger. Dessa kapitel förtjänar sina egna referat och kommentarer, medan jag i fortsättningen uppehåller mig vid frågan om idealism vs realism i den amerikanska utrikespolitiken.

Den direkta amerikanska varianten av den europeiska maktbalansdoktrinen på Roosevelts egen tid kom att bli dennes uppfattning att Tysklands nya styrka och militaristiska ambitioner hotade maktbalansen och därmed civilisationen – en i mina ögon kanske något kuriös hotbild med tanke på att Tyskland var Västerlandets även kulturellt sett mest avancerade nation – i Europa och världen, varför Amerika på ett tidigt stadium borde gå in på ententens sida i Första Världskriget. Woodrow Wilson å andra sidan byggde sin utrikespolitiska doktrin på den idealblild av Amerikas unika roll som moraliskt föredöme och åskådningsexempel för resten av världen “a beacon”, en ljusstråle, som präglat Amerikas samhälleliga identitet alltsedan den nya statens förste president George Washingtons dagar. Om Roosevelts linje var en efter europeiskt mönster kategorisk åtskillnad mellan individens moraluppfattning och, å andra sidan, statsnyttans krav, var Wilsons doktrin den fundamentalt motsatta. Ty enligt denna historiskt givna huvudlinje i amerikansk politik skall individens känsla för vad som är rätt och fel, i Thomas Jeffersons anda, vara styrande även för utrikespolitiken. Som fria medborgare i en ny stat, såväl geografiskt som politiskt lyckligt befriade från den gamla världens förtryckande och obsoleta regimer, var amerikanerna unikt ägnade att projicera principerna om rätt och moral ut i världen. Denna hållning var med ett slags konceptuell nödvändighet ursprungligen isolationistisk: Amerika kunde bäst projicera denna sin moraliska lyskraft över resten av världen genom att hålla sig borta från dess intrigspel, maktbalanspositioneringar och deras militära implikationer och istället sträva efter att fullborda sin moraliska bestämmelse individuellt och därigenom även samhälleligt.

Kissinger framhåller träffande att medan den euoropeiska maktbalansdoktrinen fick till effekt ett oändligt antal krig för att förhindra potentiellt dominerande makter från att uppstå, skapade Amerikas kombination av styrka och distans tilliten att varje utmaning kan övervinnas efter det att den framträtt. De europeiska staterna bildade koalitioner mot möjligheten av förändring i maktbalansen medan Amerika var tillräckligt avlägset för att motstå faktisk förändring: detta var grunden för George Washingtons varning för att dras in i alllianser av vilket skäl det vara månde. Amerika, fortsätter Kissinger, tillskrev de otaliga europeiska krigen dominansen av regeringar och statliga inrättningar som förnekade frihetens och den mänskliga värdighetens ideal. “Man is not the enemy of man, but through the medium of a false system of government”, skrevThomas Paine. Och Amerika följde Washingtons förmaning, inte som en praktisk geopolitisk bedömning utan som en moralisk maxim, sammanfattar Kissinger: “The idea that peace depends above all on promoting democratic institutions has been a staple of American thought to the present day. Conventional American wisdom has constently maintained that democracies do not make war against each other.”

Någon svensk läsare kanske i den sista meningen praktiskt taget ordagrant känner igen Per Ahlmarks ofta upprepade postulat från hans nittiotalskritik mot den enligt honom diktaturvänliga doktrinära vänstern.

Och, skriver Kissinger, den överväldigande majoriteten av amerikanska ledare var lika övertygade på 1800-talet som de är nu om att Amerika har ett särskilt ansvar att sprida sina ideal som dess bidrag till världsfreden. Då, som nu gällde oenigheten enbart metoden: aktivt verka för spridandet av fria institutioner som huvudmål för sin utrikespolitik eller förlita sig på exemplets makt? Under Republikens tidiga år var det som nämnts den sistnämnda, jeffersonskt inspirerade, principen som gällde: Amerika skulle vara “ett stående monument och exempel” för alla världens folk. I detta framhävande av de moraliska fundamenten för amerikanskt agerande framträder nu en stående “ambivalens” och speciell amerikansk vånda: om nu amerikanerna skall utforma sin utrikespolitik med samma rättfärdighet som gäller för deras personliga leverne – innebär det att säkerhet och överlevnad är underordnade moralen? Eller är det i själva verket så att Amerikas hängivenhet för fria demokratiska institutioner skapar en automatisk gloria av rättfärdighet och moral även åt de mest uppenbarligen själviska handlingar? Och om så är fallet kan man fråga sig hur denna hängivenhet skiljer sig från den europeiska “raison d’état” som värderar politiskt agerande utifrån statsnyttans perspektiv.

Utan att närmare gå in på enskildheterna i denna amerikanska ambivalens, som redan tidigt framträdde i att man genom den s k Monroe-doktrinen använde sig av europeisk diplomati för att hålla europeisk politiskt inflytande borta från den västliga hemisfären, bör man understyka att en fundamental materiell bas för aktiv amerikansk utrikespolitk bildades genom den hisnande materiella tillväxt som gjorde Amerika till världens mäktigaste nation under 1800-talets senare hälft. Ingen stat, menar Kissinger, har kunnat motstå frestelsen att transformera en sådan maktposition till aktivt politiskt inflytande. Och den som minst av alla kunde motstå den frestelsen var Theodore Roosevelt. Först kom denna nya aktivism – som ganska radikalt fjärmade sig från uppfattningen om Amerikas roll som enbart moraliskt mönster för världen och istället närmade sig den europeiska statsnyttedoktrinen vidgad till att inta en global roll – till uttryck i “muskulär” diplomati i den västliga hemisfären, Panama, Dominikanska Republiken, Kuba etc. Vidare såg Roosevelt Japan som en balanserande kraft mot ett expansivt Ryssland och framlade på grundval av sin maktbalansfilosofi en fredsplan för det rysk-japanska kriget som renderade honom Nobels Fredspris 1908 – något som förvisso belyser hur radikalt de bakomliggande värderingarna för detta pris har förändrats i våra dagar.

Men det var alltså Tyskland som redan tidigt in på Första Världskriget i Roosevelts ögon framstod som det främsta hotet mot maktbalansen i världen och mer specifikt mot Amerikas nationella intressen. Det senare bestod i att en tysk seger över den engelska flottan ganska snart skulle fresta Tyskland att göra intrång i den västliga hemisfären, dvs Karibien, Mexico, Latinamerika. Det faktum att Roosevelt föredrog en brittisk marin dominans framför en tysk sådan gick bl a tillbaka på ett slags kulturell “atlantism” som gjorde britterna lättare för Amerika att kommunicera med och därmed lättare kunna kontrollera.

Hur starka Roosevelt balanspolitiska argument för att Amerika skulle gå in militärt i Första Världskriget på ententens sida än kan ha varit så blockerades de av den amerikanska befolkningen instinktiva isolationism – något som Roosevelt själv insåg. Den som istället lyckades vända denna isolationism, genom att transformera denna till internationell intervention grundad på uppfattningen om Amerilka som moraliskt föredöme för världen,var allså Woodrow Wilson. “ Americans could be moved to great deeds only through a vision that coincided with their perception of their country as exceptional” skriver Kissinger som anser – icke förvånande – att enligt alla etablerade statsteoretiska principer var det Roosevelt som hade det avsevärt starkaste av argumenten mellan dessa två av Amerikas största presidenter. Men det var Wilson och inte Roosevelt som skapade mainstream i amerikanskt utrikespolitikst tänkande och det är, som nämndes tidigare, Wilsons tankar som fortfarande dominerar ett sekel senare.

Wilsons förmåga att vidareutveckla och transformera den historiskt och geografiskt givna amerikanska exceptionalismen till en universellt blickande, nationellt oegennyttig, på ömsesidig respekt och på överenskommelser grundad känsla av internationellt moraliskt ansvar och på denna grundval gradvis dra in Amerika i Första Världskriget har onekligen ett drag av genialitet över sig. Han vände ju den amerikanska isolationismen till dess motsats genom att aktivt verka för universell spridning av dess ideal sedan Jeffersons dagar, “i tjänst hos en korsfararideologi”. Ingen nation, fortsätter Kissinger, har någonsin baserat sina internationella ledarskapsanspråk på altruism. Ändå, från Woodrow Wilson till George Bush (den äldre) har amerikanska presidenter åberopat osjälviskhet som avgörande attribut i dess ledarskapsroll. Och Wilson gick än längre då han proklamerade att Amerikas roll inte var att bevisa sin osjälviskhet utan sin storhet och att Amerikas säkerhet var oskiljaktlig från hela mänsklighetens säkerhet. Det var Amerikas plikt att motarbeta aggression var helst sådan uppstod. Medan Roosevelt var en “krigarstatsman” var Wilson en profet och präst. “Statsmän fokuserar på den värld i villken de lever, för profeter är den verkliga världen den som de önskar skapa”.

Och som var och en förstår, gjorde Wilsons “drastiska” omfomulering av de klassiska amerikanska ideal som varit förhärskande sedan Washingtons dagar till ett manifest för global intervention, indragning i krig oundviklig! “Right is more precious than peace”. I ett krig för “det rätta” finns ingen plats för kompromisser; total seger är det enda målet. Första världskriget var i Wilsons ögon inte en konfrontation mellan nationella intressen utan en följd av Tysklands – med Wilhelm den II som personligt ansvarig – oprovocerade attack på den internationella ordningen. Men Wilson gick vidare och angrep hela den maktbalanspolitik som varit förhärskande bland europeiska stater under 300 år; istället för “balance of power” borde “community of power”, eller med ett senare begrepp, “kollektiv säkerhet” råda. Scenen var mogen för Nationernas Förbund och några decennier senare för Förenta Nationerna.

Wilsons principer har förblivit grundpelaren för amerikansk utrikesdoktrin och samtidigt har detta sammanlänkande mellan makt och principer iscensatt dess tidigare nämnda ambivalens. Kissinger menar att kollektiv säkerhet förutsätter att alla nationer definierar hot mot sin säkerhet likartat och vara beredda att utstå likartade risker för att möte detta hot – något som endast undantagsvis varit fallet, såsom under de två världskrigen och, regionalt, det kalla kriget. Och som tidigare nämndes, i vilka fall förelåg genuina hot mot amerikanska intressen, som inte kunde klassificeras som hot mot den internationella ordningen? Kissinger erinrar i sammanhanget om att George Bush (den äldre) insisterade på att Gulfkriget var ett försvar för icke-aggressionsprincipen snarare än ett försvar för vitala oljeintressen. Och tidigare hade t o m en maktspelare som Richard Nixon betecknat sig själv som en lärljunge till Wilson och dennes internationalism.

“Amerika”, konkluderar, Kissinger, “har tvingats inse att dess ideal måste förverkligas i en värld som är långt mindre gynnad (än Amerika) och i samarbete med länder som har smalare överlevnadsmarginaler, mer begränsade mål och mindre självförtroende. Men Amerika har framhärdat. Efterkrigstidens värld blev i stort sett dess skapelse så till sist kom Amerika att spela den roll som Wilson hade visualiserat – som en stråle av ljus att följa och ett hopp att uppnå”.

Man kan som svensk läsare av Kissingers utläggning av det wilsonska huvudspåret i amerikansk utrikespolitik inte undgå att notera hur  de idealistiska proklamationerna i svensk utrikespolitik – särskilt under Olof Palmes dagar – har ett tonfall och delvis även ett stoff som i viss mån liknar det wilsonska budskapet. Det är kanske dessa likheter som åsyftas av de som pekar på Palmes i grunden djupa förståelse för Amerika och dess ideal, varvid man bekvämt bortser från att just Palme samtidigt knappast kan sägas entydigt ha distanserat sig från diktaturer (från högerhåll betraktas han ju t o m som en diktaturkramare), medan Wilson satte kampen för demokrati i absolut centrum för sin internationella aktivism. Jag tror för min del att Palmes nära kontakter med en del icke-demokratiskt styrda länder var ett utslag av den svenska förkärleken för att spela en medlar- eller brobryggarroll i världen, i sig en form av idealistisk internationalism. Det är bara det att den svenska utrikespolitiska idealismen saknar det maktfundament som Amerika besitter och på vilken all idealism måste grundas för att, med Roosevelts ord,  inte bli annat än tomma proklamationer eller t om floskler. “Fast numer har vi ju EU för att lägga makt bakom våra ord”, försökte jag gentemot en luttrad europeisk ambassadör över en lunch nyligen, och fick som väntat ett rungande skratt som svar.

I den aktuella svenska politiska debatten betraktas den amerikanska utrikespolitiska idealismen från två varandra motsatta positioner. Från höger och på liberalt håll finns en tendens att ytterligare idealisera själva idealismen till den grad att praktiskt taget all amerikansk internationell aktivism – inte minst den militära – anses vara till oegennyttigt gagn för att främja demokratin i världen. Never mind det förfärliga priset i form av förlorade människoliv och materiell förstörelse, och i denna absoluta kompromisslöshet är ju en sådan hållning på något sätt wilsoniansk. Från vänster däremot utgår man snarare från den av Kissinger beskrivna ambivalensen mellan nationell egennytta och idealism – var går gränsen – och menar att cyniskt (kapitalistiskt-imperialistiskt) egenintresse i idealistisk förklädnad är vad det handlar om.

För min del tvivlar jag inte på att även den hårt kritiserade George W. Bush gick in i Irakkriget med i huvudsak idealistiska ambitioner. Men det är just det som är problemet. Det är inte bara det att, som jag påpekat, ett oacceptabelt högt pris har betalats för denna (enligt bl a Kissinger) militärt otillräckligt utrustade och strategiskt-politiskt illa genomtänkta aktion. Det är också det generalla problemet med en wilsoniansk utrikespolitik till skillnad från den som bygger på maktbalans, nämligen en hög grad av oförutsebarhet. Till det kommer den farliga och för utopier överlag gällande övertygelsen att ändamålen helgar medlen. Denna riskabla och för mig något obehagliga trosvisshet förstärks av det starka religiösa övertygelsen – Gud är på vår sida – som är förhärskande i amerikansk militär aktivism. New York Times innehöll för några år sedan en op-ed spalt som fäste kritisk uppmärksamhet på hur genomsyrade den militära rapporteringen från Irak till presidenten var av åberopanden av det gudomliga i aktionerna. Den gudagivna kallelsen gav slakten av motståndare en särskild legitimitet.

Jag tror, i motsats till de mest entusiastistiskt pro-amerikanska svenska högerbloggarna på hemmaplan – och det kan synas motsägelsefullt – att en grad av maktbalans även gentemot “den goda” sidan är nödvändig och blir alltmer ofrånkomlig i världspolitiken. Kanske i termer av att framväxten av nya ekonomiska maktcentra såsom Kina och Stillahavsasien, Indien, ett dynamiskt Latinamerika etc kan driva USAs utrikespolitik en bit bort från förhärskande wilsoniansk idealism till den rooseveltska hållningen att Amerika uppfattar sig själv som en stat bland alla andra – statsmannen får till sist rätt gentemot profeten. Det kanske även realisten Henry Kisisinger, som snabbt insåg att det kalla krigets slut innebar ökade svårigheter att driva en wilsoniansk utrikespolitk, anser.

Som en anekdotisk fotnot kan slutligen nämnas att jag faktiskt hade ett kort samtal med Dr Kissinger vid den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea under en ceremoni för att markera femtioårsminnet av vapenstilleståndet i Koreakriget. Hans uppfattning om Sverige tycktes i stort begränsa sig till ett, som han sade, angenämt minne av en Luciamorgon i Sverige i hans ungdom. Han uttryckte sålunda förvåning då jag nämnde att Sverige inte bara bidragit med betydande sjukvårdsinsatser under och efter Koreakriget utan även i form av ett fältsjukhus i Saudiarabien under Gulfkriget. Genuina krigsinsatser – fältsjukhus är integrerade militära komponenter – hade han inte väntat sig av ett land som han förmodligen mest ansåg ägna sig åt, av Roosevelt så ringaktad, idealistisk proklamationspolitik istället för autentisk action.

Annonser

3 reaktioner på ””Theodore Roosevelt eller Woodrow Wilson” – ett nedslag i Henry Kissingers ”Diplomacy”

  1. Tack för – som alltid – intressant läsning. Men vad gäller svensk utrikespolitik tycks det mig som om den varken kännetecknas av idealism eller realism, utan av högst personliga önskningar hos aktörer med uppenbara mindervärdighetskomplex att få vara med och ”spela en roll”. Det nationella intresset tycks också inom detta område vara satt på undantag.

  2. Naturligtvis finns det inga substantiella likheter mellan amerikansk idealism och svensk sådan – om inte annat därför att Amerika ju de facto förpliktigar sig till aktiv handling och oftast militär sådan, medan Sverige, gudskelov, till varje pris vill undvika att ta till vapen. Och var skulle vi sätta in sådana – och i så fall vilka vapen? Därmed återstår dessa idealistiska proklamationer,, budskaps- och symbolpolitik, medling etc vilket som Du säger, kanske mest övertygar aktörerna själva. Nåja, en del andra också.

    Det finns en fläkt av ”exceptionalism” i svensk utrikespolitik som ju länge höll oss borta från EU och kontinenten, långt uppe i norr som vi är, befriade från krig sedan 1809, fenomenal välståndsutveckling, och minsann fjärran från och oberoende av kontinentala ränksmiderier och kotterier, socialt överlägsna etc. Den närmast perfekta symmetrin i vårt geografisk-politiska läge mellan å ena sidan Finland med dess speciella Sovjethänsyn och å andra sidan NATO-länderna Norge och Danmark gynnnade den typen av neutralistisk exceptionalism under det kalla kriget: vi är inte som de andra.

    Vå exceptionalism skiljer sig ju därvidlag från t ex brittisk dylik som ju mycket har med dess maritimt insulära position att göra.

    Tack för att Du uppmärksammat denna och andra av mina texter!

  3. Tack för Ditt svar. Jag, och säkert många andra, läser med stort intresse Dina essäer. Det är ju hos bloggare man numera finner de verkligt intressanta texterna – dagspressen, även de stora morgontidningarna, har ju degenerat till någon slags dagisnivå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s