Borgarklassens diskreta charm och vänsterns förvirring; det här med nazism

Den svenska borgerliga högern och dess utlöpare i den politiska debatten – av någon anledning kallad “kulturdebatt” – är på sina håll vare sig diskret eller charmig men den är avgjort inte nazistanstruken och den har ingenting med den patologiske massmördaren Anders Behring Breivik att göra. Som om detta överhuvudtaget skulle behöva påpekas! Dagens svenska vänster – som ej bör förväxlas med traditionell svensk arbetarrörelse eller överhuvudtaget med vänstern i något slags klassisk mening – framträder i debatten som idémässigt tom och politiskt desorienterad och borde egentligen ignoreras, vilket dock är exakt vad som inte sker på grund av dess dominans i etablerade media.

Be mig inte närmare precisera vad jag menar med “klassisk” vänster i det här sammanhanget, men föreställ er en rörelse som baserar sin ideologi på Jean-Pauls Sartres insikt om att  “sanningen om förtrycket bärs av de förtryckta”. Den debattvänster som publicerar sin ständiga patetik om rena trivia på DNs kultursida eller Aftonbladets ledarspalter eller för den delen i Studio Ett eller i Ekot kan utifrån detta postulat knappast bära på ”sanningen” om förtryck av den art som den klassiska vänsterns roll var att bekämpa – av den enkla anledningen att debattörerna själva rimligen aldrig kan sägas ha upplevt tillstymmelsen till genuint förtryck.

Nå, Sartres postulat duger inte strikt argumentmässigt, eftersom man mycket väl, som Sartre själv gjorde, kan leva sig in i andra människors elände (Sartres upplevelser som motståndsman under naziockupationen kvalificerar honom f ö för expertis i ämnet). Men hans  dictum anger ändå något väsentligt: den “ klassiska” vänstern formades, liksom delar av liberalismen, under trycket av fattigdom, skarpa klassmotsättningar, reaktionär nationalism,  militarism som ledde till generationer unga mäns död på slagfälten, prästerskapets intolerans och trakasserier och inte minst av ett horribelt kvinnoförtryck (vars sentida varianter nu importeras under den feministiska vänsterns tysta accept). I ljuset av dessa erfarenheter verkar den nutida vänsterns perspektiv på vad som konstituerar förtryck tämligen futtigt. Ty nog finns det förtryck och orättvisor i dagens värld att bekämpa men de  förmår inte dra uppmärksamheten från vänsterns navelskådande provinsialism.

Anledningen till vänsterns idémässiga vilsenhet, bristande intellektuella precision och obefintliga känsla för proportioner kräver en särskild avhandling – även om jag har min uppfattning någorlunda klar – men den får här lämnas åt sidan för att det mer angelägna stoffet beträffande  nazism och Breivik skall klaras ut.

“Guilt-by-association”-argumentet i fallet Anders Breivik – att envar som kritiserar omfattande och alltför ensidig muslimsk invandring till Sverige/Europa är en potentiell Breivik eftersom denne i en virrig tegelstenspamflett uttryckt besläktad kritik – är enklast att bemöta, nämligen genom att driva “guilt-by-association” in absurdum. Ty enligt detta argument är ledarskribenter och kolumnister i liberal press, såsom NY Times och Financial Times, nederländska socialdemokratins ledning, europeiska regeringschefer i mittfältet, också potentiella breivikare ty flera av dem har i olika variationer på temat gått ut med hårdare kritk av denna invandring än praktiskt taget någon annan svensk debattör utanför Sverigedemokraternas led (jag skulle själv, trots min totala avsky för allehanda vapen och skjutande, anses vara en Breivik eftersom jag  överlag positivt på Newsmill har referat en kritiker som Christopher Caldwell, krönikör i Financial Times).

Att bemöta anklagelserna för nazism kräver mer utförlighet. Vänsterdebattörernas misstag är att framställa denna rörelse som ett fritt kringflytande fenomen, medan den i själva verket bör relateras till den specifika tyska historen, strängt taget ända tillbaka till trettioåriga kriget. Vidare måste den kopplas till Hitlers minst sagt särpräglade personlighet och hans allt uppslukande judehat – liksom till antisemitismens egenart,  långt mer toxisk och omfattande än vare sig främlingfientlighet eller rasism i trivial mening.

En repetition i tysk historia förefaller alltså  att vara på sin plats. Tysklands historiska dilemma är, som den  briljante Henry Kissinger konstaterar, att det har varit antingen för svagt eller för starkt i ett geopolitiskt läge som alltid utgjort centrum för europeisk maktkamp. Under sekler hade detta läge och dess uppsplittrade statsstruktur reducerat Tyskland till slagfält för de omgivande staternas hegemonisträvanden. Sedan denna svaga struktur under Bismarck snabbt förvandlades till en enad nation, väpnad med preussisk militär effektivitet, utvecklades Tyskland alltmer till en svårhanterlig och framför allt, i omvärldens ögon, hotfull stormakt. I kombinationen av stark och djup kulturell och nationell självmedvetenhet, som under sekler saknat uttryck i sammanhållen politisk representation, och denna nya styrkeposition, uppstod en stortysk och expansiv chauvinism, särskilt markerad under Wilhelm IIs  kejsarskap och med kulmen i det första världskriget. Då denna chauvinism kolliderade med den likaledes uppblåsta nationalismen och militarismen i de omgivande staterna, blev det överordnade  målet för dessa, i takt med att offren i kriget antog horribla proportioner, att Tysklands styrka måste neutraliseras. Ställda inför det faktum att en hel generation av deras unga män offrats praktiskt taget utan att man vunnit något, sköt nationernas ledare i Versailles all skuld för detta lidanden på motståndaren.

Känslan av förödmjukelse – berättigad eller inte – hos det  nationellt och kulturellt så stolta Tyskland, som efter sekler av splittring och offer för omgivande makters maktpolitik vuxit till Europas mäktigaste stat, blev med Versaillesfreden sålunda en utmärkt grogrund och förevändning  för Hitler att skuldbelägga judarna. Efter att tidigare legat latent hos honom kom detta judehat i öppen dag i och med att han blev politiker (politik tycks inte sällan locka fram det sämsta hos dess utövare)  för att till sist totalt dominera hans verklighetsuppfattning. Förintelsen av alla judar blev, om man får tro Albert Speer, hans enda egentliga mål. Naturligtvis följer inte härav att Tyskland är historiskt determinerad till antidemokratiska strömningar. Tvärtom kan man hävda att Bismarcks statsmannamässiga nationsbygge var så gediget, att efter två katastrofala krig och krigsnederlag och en genomperverterad politisk diktatur, efterkrigstidens Förbundsrepublik kan sägas konstituera Europas mest avancerade och bäst fungerande demokrati.

Judehatet i världen är, för att vidga perspektivet ut från den tyska nazismen , en både utbredd och, paradoxalt nog, något mycket speciellt och liknar i sin toxicitet och patologiska virulens ingenting annat, vare sig man benämner fenomenen främlingsfientlighet, rasism eller med den förfärliga termen “islamofobi”. Belysande för, och som en kuslig påminnelse om antisemitismens systematiska metodik är en bok , eller snarare en katalog, som hittats i Hitlers omfångsrika bibliotek och som var väl läst och sliten. I den boken finns namn, adresser och alla relevanta detaljer för att identifiera och lokalisera de amerikanska judarna – för vilket ändamål är inte svårt att gissa. Jag kan knappast tänka mig att en motsvarande hyperdetaljerad och systematisk kartläggning av en annan befolkningsgrupp, ras eller religiös rörelse än den judiska kan ske på detta sätt.

Inte minst mot bakgrund av judehatets egenart är trivialiseringen av detta och därmed indirekt av dess konsekvenser i form av Förintelsen  ett obehagligt inslag i den politiska debatten. Genom att jämställa antisemitism med många svenskars vantrivsel med gettoiserade invandrarförorter och stadsdelar, kritik mot primitiva – för att inte säga brutala – och obsoleta religiösa föreställningar, groteska diskrimineringsdomar osv, tar man udden av kampen mot antisemitism genom att erodera begreppet, samtidigt som man förtar skärpan i anti-nazistiskt medvetandegörande.

Det är naturligtvis lätt att upptäcka en semantisk motsägelse i det faktum att jag å ena sidan framställer antisemitismen som ett världsomfattande fenomen, samtidigt som jag förlägger den mest maligna yttringen av detta fenomen till det specifikt nazityska. Men det krävdes en kombination av elakartade omständigheter som jag har försökt visa för att nazismen och med den  förverkligande av antisemitismens värsta föreställningar skulle kunna uppstå. Dessa omständigheter förelåg i just mellankrigstidens Tyskland, men de finns inte i dagens Sverige  –  eller i Europa överhuvudtaget. Som professor Ian Kershaw konstaterar i en op-ed i NY Times finns det oroande tecken i dagens Europa – han nämner bl a invandringsproblematiken och figurer som Rysslands Putin – och man har all anledning att på ett tidigt stadium förhindra uppstigandet av en politisk “mad dog” – men omständigheterna kring Hitlers makttillträde 1933 var ändå så speciella att Kershaw har svårt att föreställa sig att, i frånvaro av storkrig och ekonomisk katastrof, något liknande skall ske i dagens värld. Och om en ny fascism blir verklighet i Europa så kommer den sannolikt att bli en följd av vad Ross Douthat i NY Times kallar de europeiska ledarnas “invandringspolitiska dårskap” och inte bland de debattörer som nu nyanserat och insiktsfullt varnar för denna dårskap.

Frågan som vänstern bör besvara är följaktligen på vilket sätt Sveriges historia har de likheter med den tyska som gör att en figur av Hitlers typ skulle kunna skapa en bred nazistisk rörelse i vårt land? Var finns överhuvudtaget en svensk eller för den delen europeisk politisk ledare som ens kommer i närheten av Adolf Hitlers mordiska demoni? Var finns antisemitismen bland de debattörer som kritiserar alltför ensidig muslimsk invandring, multikulturalism och den bristfälliga integrationen av invandrare, som upprörs över hedersmord och kvinnoförtryck? Det är snarare så att de debattörer som beskylls för främlingsfientlighet, rasism och “islamofobi” samtidigt är de skarpaste kritikerna av antisemitismen, medan judehatet framförallt finns i vissa av de grupper som samtidigt anser sig vara antirasister och mångkulturalister.

Dessa frågor kommer sannolikt inte att besvaras i den svenska politiska debatten, där vänstern upprört vevar med armarna och rullar med ögonen istället för att argumentera.

Annonser

Då diplomati och statsmannaskap abdikerade: om första världskriget än en gång

Första världskriget innebar sammanbrottet för den västerländska civilisation sådan den vuxit fram under sekler. Den nihilism och revanschistiska fanatism som bar fram en Hitler och med honom Förintelsen, andra världskriget och med det Hiroshima och Nagasaki är på olika sätt multiplikativa följdverkningar av denna katastrof som indirekt också ledde till Stalin och hans terror. Masslakten av en hel generation unga män då “1800-talets arméer ställdes mot 1900-talets vapenteknologi” (William Boyd, Henry Kissinger)  i skyttegravarna och på slagfälten längs västfronten sände samtidigt en sådan chockvåg genom Europa och Amerika att en ny sensibilitet och insikt om krigets verkliga innebörd omöjliggjorde den romantisering av krig som varit framträdande i nationalistiska och militaristiska kretsar framtill dess. Uppfattningen på sina håll att samhället t o m “behövde” krig med jämna mellanrum som ett slags renande stålbad blev för alltid detroniserad. Få samtida eliter delade den ångest Bertrand Russell skildrar i sina memoarer över den krigshets som växte fram, inte bara i Wilhelm IIs Tyskland och tsar Nicolaus IIs Ryssland, utan även i ledande engelska kretsar, vilka – trots initial tvekan att gå in i kriget – sedan sände unga män in i lemlästning och död (Russell själv åkte ju f ö in i fängelse för sin pacifism). Förvisso tjänade denna nationalism även att söka neutralisera den arbetarrörelse och olika revolutionära tendenser som hotade etablissemanget.

En insikt har efter första världskriget vuxit fram om att krigets fasor är sådana att endast de som själv upplevt dem vet vad det hela egentligen handlar om, och i vår tid fått uttryck i filmer av t ex Steven Spielberg (senast i “War Horse” som utspelas just under första världskriget) och Clint Eastwood. Särskilt den senare förmedlar i sina filmer om Stillahavskriget upplevelsen av den totala ensamhet som drabbar de soldater som varit i “combat” – ingen utomstående kan någonsin förstå skräcken i att storma ett kulsprutenäste då fienden öppnar moteld – och exponerar effektivt denna ensamhet gentemot den uppskruvat hurtiga patriotismen på hemmaplan (Eastwood är själv en patriotisk och konservativ republikan –   en ovanligt  ärlig och klarsynt sådan). Vi inser, liksom Russell och några andra på sin tid,  att krig är så fasansfullt att vi omöjligen kan leva oss in i dess verklighet – men denna begränsade insikt är i sig ett framsteg.

På ett djupare kulturellt plan är vi fortfarande på något sätt vilse i den nihilism som världskriget förde med sig. Den konstdebatt som i dagarna förs i Sverige i tidskrifter som Axess, försöker komma tillrätta med en modernism som i många avseenden är en produkt av denna nihilism – naturligtvis i kombination med den vetenskapliga utveckling som förskjutit alla invanda perspektiv. Många debattörer söker sig nostalgiskt tillbaka till den värld av tonal och harmonisk rikedom som präglade det sena 1800-talets romantik, till perspektiv och gestaltning i måleri och arkitektur, till borgerlig idyllskildring och nationalromantik. Jag längtar själv tillbaka dit. Men på något sätt är det för nutidens  skapande konstnärer som om den humanistiska och värdemässiga oskuld som gick förlorad med världskriget gör den typen av estetisk och värdemässig hemlängtan museal, verklighetsfrånvänd och icke-autentisk. Det är som om det efter skyttegravarna på västfronten inte känns följdriktigt och konstnärligt genuint och intellektuellt  ärligt att gestalta världen annat än genom ångestladdad expressionism, perspektivistiska förskjutningar, ackordfrämmande harmonier eller atonalitet.

Då jag själv med ett slags skräckblandad fascination – det är ju som att återkalla en mardröm – ånyo försöker skapa mig en bild av den utveckling som ledde fram till första världskriget är jag förvisso inte ensam. Snart hundra år efer krigsutbrottet har, som författaren William Boyd skriver i NY Times (den 21 januari),  krigets närvaro i böcker, film och TV aldrig varit större. Adam Hochschilds “Aldrig mera krig” har nyligen med inlevelse och insiktsfullt recenserats i svensk press. Det är naturligtvis närmast otroligt anspråksfullt – för att inte säga rent dumdristigt – av mig att ge mig in i ett stoff som avhandlats ad infinitum av samtidens mest kvalificerade och grundliga historiker, men jag gör det enklare för mig genom att även fortsättningsvis hålla mig till Henry Kissingers och hans framställning av förloppet fram till krigsutbrottet – Versaillesfreden och dess efterspel får bli en senare historia. En given anledning till denna begränsning i källmaterialet är att Kissinger’s “Diplomacy” är en bok om statsmannaskap och diplomati, skriven för bl a diplomater, en yrkeskår som jag själv har tillhört.

Det som gör Kissingers framställning särskilt relevant för denna yrkeskår är att första världskriget framförallt var en konsekvens av nationalismens och militarismens övertagande av det politiska prerogativet på bekostnad av just  statsmannakonst och diplomati, baserade på den europeiska maktbalans som hade behärskat den europeiska scenen under tre decennier. För att inte förlora mig i en historisk framställning – som jag ingalunda klarar av – går jag direkt på Kissingers konstaterande att maktbalansen inför världskrigets utbrott helt hade förlorat den flexibilitet den hade uppvisat under 1700- och 1800-talen. Maktbalanspolitiken avlöstes av ett nollsummespel baserat på rigid militär planering i varje land, särskilt i Wilhelm IIs Tyskland. Bismacks stora och berättigade “mardröm” var ju att Tyskland skulle bli omringat av en överväldigande stark grupp av stater, vilket han sökte förebygga genom att “proaktivt” gå in i flexibla allianser närhelst det gavs tillfälle och aldrig driva Tysklands egna intressen över den punkt där landets styrka var tillräcklig för att säkra att landet var starkare än de omgivande staterna.  Han var alltid kompromissvillig för att inte denna styrka skule utmana omgivningen (vilket som bekant inte hjälpte).

Det var en statsmannakonst som sedan helt kom att överges av den fåfänge, aventuristiske och oberäknelige Wilhelm II som gjorde allt han kunde för att eskalera och sedan katastrofalt utlösa den oro för ett muskulöst Tyskland i Europas mitt som funnits latent sedan Bismarcks dagar och går som en röd tråd genom historien fram till vår tid.

Bismarcks välavvägda “statecraft” hade på den militära sidan motsvarats av generalstabschefen Moltkes krigsplanering. Om krig utlöstes, skulle Tyskland snabbt attackera på väst- och östfronterna samtidigt och söka tillförsäkra sig en seger som var tillräcklig som underlag för rimliga kompromisser gentemot Ryssland respektive Frankrike. Under inga omständigheter skulle man upprepa misstaget från 1870 års krig att gå ända till Paris, vilket Moltke ansåg hade visat sig vara farligt utmanande.

Den efterföljande Schlieffen-planen under Wilhelm IIs ledarskap gick däremot ut på att Tyskland massivt och snabbt skulle gå in i Belgien och sedan attackera Frankrike; och efter en total seger snabbt inta en styrkeposition i Väst för att senare kunna möta den långsammare ryska mobiliseringen. Med denna planering såg Tyskland till, menar Kissinger ironiskt, att de inledande slagen skulle äga rum i Väst mellan länder som inte hade några intressen i den omedelbara krisen. Utrikespolitiken hade abdikerat och dess plats intagits av militär strategi, som nu bestod i att spela med ett enda tärningskast. “A more mindless and technocratic approach to war would have been difficult to imagine”. Och inte brydde sig generalerna om att belysa de politiska konsekvenserna i ljuset av den militära teknologi som de drev fram. Det fanns heller inte ett enda specifikt ryskt krav på Tyskland eller ett tyskt krav på Ryssland som motiverade ens ett lokalt krig, och än mindre ett allmänt sådant, påpekar Kissinger.

Och, fortsätter denne – det är hans andra centrala punkt – anledningen till att diplomaterna var så tysta var inte minst att den nationalistiska frenesin i varje land gjorde dem rädda för att utmana det militära etablissemanget, och denna “tystnadens konspiration” hindrade de politiska ledarna i alla de störra länderna att utkräva militära planer som redovisade någon överensstämmelse mellan militära och politiska mål. Fokalpunkten i den kris som hade utvecklats var ju egentligen Balkan, där  framförallt Ryssland och Österrike stod mot varandra, med Serbien som enda kvarvarande bastion för rysk pan-slavism sedan Österrike 1908 annekterat Bosnien-Herzegovina. Tyskland hade före Wilhelm IIs äventyrliga “brinkmanship” – i Marocko eller varhelst sådant kunde spelas ut – inget större intresse för Balkan; Bismarck tyckte för sin del att balkanfolken kunde klara ut sina strider bäst de ville. Men genom Wilhelm IIs halsstarriga storgermanska idéer om ett germaniserat “Mitteleuropa”, kodifierade genom alliansen med Österrike måste Tyskland dock gripa in på grund av Balkan – men gjorde det med denna katastrofala Schlieffenplan som förlade kriget till Väst där det än mindre hörde hemma, och som med obönhörlig automatik drog in Storbritannien. Som Kissinger påpekar: envar som har någon historisk kunskap borde ha insett att Storbritannien aldrig skulle tolerera ett tyskt angrepp på de nederländska territorierna genom att ockupera Belgien. Men historia var tydligen inte Wilhelm IIs starkaste sida. Kissinger erinrar dock samtidigt om att Storbritannien – som ju övergett sin “splendid isolation” och gått in i ententen på grund av att Tysklands marina upprustning hotade Englands supremati på haven – ändå skulle ha tvingats ställa upp på Frankrikes sida av fruktan för att ett stärkt Tyskland efter en seger över Frankrike skulle kasta sig över England.

Okontrollerad militarism och nationalism kombinerad med frånvaro av historisk och diplomatisk insikt skapade ett totalt onödigt krig som kostade 15 eller 20 miljoner människor livet, lade Europa i ruiner, eliminerade Österrike-Ungerns kejsardöme liksom det ryska tsardömet och beredde väg för bolsjevikrevolutionen samt lade grunden för nästa katastrof i och med Hitler. Och som sagt innebar sammanbrottet för de västerländska civilisatoriska och humanistiska värden som utvecklats under århundradena.

Och i vad bestod denna mobilisering? Kort sag i ett fullkomligt vettlöst “chickenrace”. Man frågade inte längre efter casus belli i traditionell mening, ett lands minsta tecken på mobilisering inom någon av de två allianserna var nästintill en krigsförklaring och måste onedelbart följas av mobilisering av alla länderna i den andra alliansen. Inget land i någon av allianserna våga backa från att av minsta anledning mobilisera eller att reducera graden av mobilisering av rädsla för att tolkas som svagt och därmed överges av de övriga alliansmedlemmarna. Med ett sådant upplägg blev krig oundvikligt.

Den mekanik med vilken den militära mobiliseringen eskalerade i ett tätt sammanknutet allianssystem omöjliggjorde varje ansats att undvika ett storskaligt krig efter den 28 juni 1914, då den habsburske tronföljaren Franz Ferdinand mördades i det av Österrike annekterade Bosnien-Herzegovinas huvudstad Sarajevo. Kaiser Wilhelm, var som vanligt snabb med att utlova en inblancocheck att stödja Österrike som en allierad “vad som än behövde göras” i dess relationer med Serbien. Han grundade denna utfästelse på missbedömningen att Ryssland inte var moget att gå i krig – samtidigt som han ignorerade Frankrike och trodde att England skulle förbli neutralt. Man bör i sammanhanget erinra om hur Wilhelm II redan i början av 1890-talet hade hjälpt till att aktualisera ett av Bismarcks värsta-fall-scenarios: risken för ett tvåfrontskrig mot Ryssland och Frankrike, genom att han avstod från att förnya den sk återförsäkringstraktaten med Ryssland. Denna följdes istället av den fransk-ryska allianstraktaten. Och den här gången skulle Ryssland inte avstå från att backa upp Serbien.

Vad som alltså hände efter skottet i Sarajevo var att alla stater helt gick in för att fullfölja sina alliansfördrag snarare än att söka finna ett gemensamt långsiktigt intresse. Europa, skriver Kissinger, hade förlorat det gemensamma värdesystem som hade fungerat under Metternich och saknade likaledes den kallblodiga diplomatiska flexibiliteten hos Bismarcks Realpolitik. “Första världskriget började, inte på grund av att staterna bröt sina fördrag, utan därför att de fullföljde dem bokstavligen”. Utlösaren var, efter en märkligt utdragen period av non-action, Österrikes 48 timmars ultimatum till Serbien den 23 juli, nästan en månad efter Sarajevo-attentatet. Under Metternichs legitimitetsbaserade system skulle Ryssland säkerligen sanktionerat österrikisk vedergällning för mordet på dess direkta tronföljare, anser Kissinger, men 1914 var legitimitet inte längre en sammanbindade länk. Rysslands sympati för Serbien vägde över. I och med detta ultimatum löpte händelseutvecklingen amok; helt utom all kontroll, mobiliseringsautomatiken satte in; scenen var full av tragisk ironi. Den nation, Österrike, vars ultimatum utlöst denna utveckling var den enda som egentligen inte tillämpade snabbmobiliseringens militärplaner, varför denna långsamhet innebar att mobilisering inte omedelbart hotade någon annan stat. “Det paradoxala med juli 1914 var att de stater som hade politiska skäl att gå i krig inte hade några rigida mobiliseringsplaner, medan de stater som hade sådana planer, såsom Tyskland och Ryssland, inte hade några politiska motiv att gå i krig”, sammanfattar Kissinger.

En annan ironi var att Storbritanniens tvekan att gå in i kriget –  visserligen  förståelig eftersom landet inte hade några intressen i Balkan; men man hade å andra sidan desto starkare intresse att bibehålla trippelententen – undergrävde dess möjlighet att stoppa denna utveckling. Kissinger citerar kommentarer som menar att om Storbritannien från början gjort det klart för Tyskland att man skulle gå in i ett allmänt krig, så skulle Kaisern mycket väl kunnat avstå från konfrontation. Men England gjorde istället sin tvekan tydlig i hopp om att kunna medla och kanske vinna tid för att få allmänna opinionen med på ett till sist ändå nödvändigt krig på fransk sida. Sedan Tyskland invaderat Belgien blev varje kompromiss dock omöjlig.

Även tsar Nikolaus II tvekade inför en kraftmätning mot Tyskland, väl medveten om de katastrofala följderna för världen av och svårigheterna att stoppa en krigsutveckling, men de pan-slovakiska och militaristiska krafterna i Ryssland var för starka. Trots Serbiens konciliatoriska tillmötesgående gentemot ultimatumet av den 23 juli kunde Österrike, särskilt som man hade Kaiser Wilhelms garanti i ryggen, inte motstå frestelsen att utnyttja läget på Balkan till sin fördel och förklarade således krig mot Serbien den 28 juli. Den snabba utvecklingen därefter är alltför välkänd för att behöva redovisas här annat än som historierepetition. Tsar Nikolaus var för svag för att stå emot sina generaler och mobiliserade. Tyskland hade ju byggt sin planering på att kunna slå ut Frankrike på sex veckor för att sedan gå mot Ryssland, varför den ryska mobiliseringen hotade att bryta denna tidtabell. Efter att upprepade gånger krävt att Ryssland stoppade sin mobilisering som ändå fortsatte, förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Och detta skedde utan en enda politisk diskussion mellan dessa länder och utan någon som helst egentlig politisk disput, framhåller Kissinger.

Det är återigen värt att hålla i minnet, att det var just rigiditeten i både Tysklands och Rysslands militära planering som omöjliggjorde varje försök från Kaiserns och tsarens sida att begränsa katastrofen. Det var nu bråttom för de tyska generalerna att snabbt försöka besegra Frankrike enligt Schlieffen-planen för att sedan gå mot Ryssland, vilket omöjliggjorde Kaiserns försök att vrida bort den tyska mobiliseringen från Frankrike och i stället rikta den direkt mot Ryssland. Tsaren var å sin sida från sina militärer förhindrad att endast genomdriva en partiell mobilisering. “Båda gäckades av det militära maskineri som de hade hjälpt till med att bygga upp och som väl igång, visade sig vara irreversibelt”, skriver Kissinger.

Och även gentemot Frankrike, som hade stått vid sidan i fråga om Balkan och – förutom den alltid lika inflammerade frågan om Elsass-Lothringen – inte hade något motiv för krig mot Tyskland , var det mobiliseringsmekanismen som drev händelseutvecklingen. Tyskland förklarade, efter några förmenta gränskränkningar Frankrike krig den 3 augusti. Sedan Tyskland samma dag invaderat Belgien enligt Schlieffen-planen förklarade Storbritannien den 4 augusti “till ingens utom de tyska ledarnas förvåning” Tyskland krig.

Ironiskt nog, skriver Kissinger, förlorade Tyskland de offensiva slagen i Väst, men vann de defensiva slagen i Öst, just som Moltke hade förutsett, men sedan all den kompromissmöjlighet som Moltkes plan innefattade spelats bort i Väst. ”Och alltefersom  offren steg till fasansfulla proportioner skyllde Europas nationer allt detta lidande på den inneboende ondskan hos motståndaren, därmed övertygande sig själva om att kompromisser inte kunde bringa reell fred; fienden måste totalt besegras eller så måste kriget kämpas till total utmattning”. Kissinger anser vidare att en kompromissbaserad fred hade kunnat komma till stånd våren 1915 sedan de avgörande slagen utkämpats och ett pattläge inträtt på alla fronter. Emellertid stod offrens storlek i vägen för varje rimlig kompromiss. Istället fortsatte Europas ledare att höja sina insatser och efterskänkte inte bara sig själva skulden för den inkompetens och ansvarslöshet med vilken de hade glidit in i kriget “ utan förstörde även den världsordning i vilken deras nationer samexisterat under ett århundrade”.

Det var i den andan som Versaillefreden förhandlades fram – undra på att den blev som den blev –  sedan massslaktandet i detta totalt onödiga och självskapade europeiska debacle fortsatt ända tills en helt ny aktör trätt in på scenen och bringat det hela till ett avgörande. Den Europeiska Konserten hade upphört och följts av katastrof; nu blev det dags för universell idealism och kollektiv säkerhet med Amerika som ledstjärna under president Woodrow Wilson. Icke desto mindre tog det bara två decennier tills nästa katastrof var ett faktum.