Borgarklassens diskreta charm och vänsterns förvirring; det här med nazism

Den svenska borgerliga högern och dess utlöpare i den politiska debatten – av någon anledning kallad “kulturdebatt” – är på sina håll vare sig diskret eller charmig men den är avgjort inte nazistanstruken och den har ingenting med den patologiske massmördaren Anders Behring Breivik att göra. Som om detta överhuvudtaget skulle behöva påpekas! Dagens svenska vänster – som ej bör förväxlas med traditionell svensk arbetarrörelse eller överhuvudtaget med vänstern i något slags klassisk mening – framträder i debatten som idémässigt tom och politiskt desorienterad och borde egentligen ignoreras, vilket dock är exakt vad som inte sker på grund av dess dominans i etablerade media.

Be mig inte närmare precisera vad jag menar med “klassisk” vänster i det här sammanhanget, men föreställ er en rörelse som baserar sin ideologi på Jean-Pauls Sartres insikt om att  “sanningen om förtrycket bärs av de förtryckta”. Den debattvänster som publicerar sin ständiga patetik om rena trivia på DNs kultursida eller Aftonbladets ledarspalter eller för den delen i Studio Ett eller i Ekot kan utifrån detta postulat knappast bära på ”sanningen” om förtryck av den art som den klassiska vänsterns roll var att bekämpa – av den enkla anledningen att debattörerna själva rimligen aldrig kan sägas ha upplevt tillstymmelsen till genuint förtryck.

Nå, Sartres postulat duger inte strikt argumentmässigt, eftersom man mycket väl, som Sartre själv gjorde, kan leva sig in i andra människors elände (Sartres upplevelser som motståndsman under naziockupationen kvalificerar honom f ö för expertis i ämnet). Men hans  dictum anger ändå något väsentligt: den “ klassiska” vänstern formades, liksom delar av liberalismen, under trycket av fattigdom, skarpa klassmotsättningar, reaktionär nationalism,  militarism som ledde till generationer unga mäns död på slagfälten, prästerskapets intolerans och trakasserier och inte minst av ett horribelt kvinnoförtryck (vars sentida varianter nu importeras under den feministiska vänsterns tysta accept). I ljuset av dessa erfarenheter verkar den nutida vänsterns perspektiv på vad som konstituerar förtryck tämligen futtigt. Ty nog finns det förtryck och orättvisor i dagens värld att bekämpa men de  förmår inte dra uppmärksamheten från vänsterns navelskådande provinsialism.

Anledningen till vänsterns idémässiga vilsenhet, bristande intellektuella precision och obefintliga känsla för proportioner kräver en särskild avhandling – även om jag har min uppfattning någorlunda klar – men den får här lämnas åt sidan för att det mer angelägna stoffet beträffande  nazism och Breivik skall klaras ut.

“Guilt-by-association”-argumentet i fallet Anders Breivik – att envar som kritiserar omfattande och alltför ensidig muslimsk invandring till Sverige/Europa är en potentiell Breivik eftersom denne i en virrig tegelstenspamflett uttryckt besläktad kritik – är enklast att bemöta, nämligen genom att driva “guilt-by-association” in absurdum. Ty enligt detta argument är ledarskribenter och kolumnister i liberal press, såsom NY Times och Financial Times, nederländska socialdemokratins ledning, europeiska regeringschefer i mittfältet, också potentiella breivikare ty flera av dem har i olika variationer på temat gått ut med hårdare kritk av denna invandring än praktiskt taget någon annan svensk debattör utanför Sverigedemokraternas led (jag skulle själv, trots min totala avsky för allehanda vapen och skjutande, anses vara en Breivik eftersom jag  överlag positivt på Newsmill har referat en kritiker som Christopher Caldwell, krönikör i Financial Times).

Att bemöta anklagelserna för nazism kräver mer utförlighet. Vänsterdebattörernas misstag är att framställa denna rörelse som ett fritt kringflytande fenomen, medan den i själva verket bör relateras till den specifika tyska historen, strängt taget ända tillbaka till trettioåriga kriget. Vidare måste den kopplas till Hitlers minst sagt särpräglade personlighet och hans allt uppslukande judehat – liksom till antisemitismens egenart,  långt mer toxisk och omfattande än vare sig främlingfientlighet eller rasism i trivial mening.

En repetition i tysk historia förefaller alltså  att vara på sin plats. Tysklands historiska dilemma är, som den  briljante Henry Kissinger konstaterar, att det har varit antingen för svagt eller för starkt i ett geopolitiskt läge som alltid utgjort centrum för europeisk maktkamp. Under sekler hade detta läge och dess uppsplittrade statsstruktur reducerat Tyskland till slagfält för de omgivande staternas hegemonisträvanden. Sedan denna svaga struktur under Bismarck snabbt förvandlades till en enad nation, väpnad med preussisk militär effektivitet, utvecklades Tyskland alltmer till en svårhanterlig och framför allt, i omvärldens ögon, hotfull stormakt. I kombinationen av stark och djup kulturell och nationell självmedvetenhet, som under sekler saknat uttryck i sammanhållen politisk representation, och denna nya styrkeposition, uppstod en stortysk och expansiv chauvinism, särskilt markerad under Wilhelm IIs  kejsarskap och med kulmen i det första världskriget. Då denna chauvinism kolliderade med den likaledes uppblåsta nationalismen och militarismen i de omgivande staterna, blev det överordnade  målet för dessa, i takt med att offren i kriget antog horribla proportioner, att Tysklands styrka måste neutraliseras. Ställda inför det faktum att en hel generation av deras unga män offrats praktiskt taget utan att man vunnit något, sköt nationernas ledare i Versailles all skuld för detta lidanden på motståndaren.

Känslan av förödmjukelse – berättigad eller inte – hos det  nationellt och kulturellt så stolta Tyskland, som efter sekler av splittring och offer för omgivande makters maktpolitik vuxit till Europas mäktigaste stat, blev med Versaillesfreden sålunda en utmärkt grogrund och förevändning  för Hitler att skuldbelägga judarna. Efter att tidigare legat latent hos honom kom detta judehat i öppen dag i och med att han blev politiker (politik tycks inte sällan locka fram det sämsta hos dess utövare)  för att till sist totalt dominera hans verklighetsuppfattning. Förintelsen av alla judar blev, om man får tro Albert Speer, hans enda egentliga mål. Naturligtvis följer inte härav att Tyskland är historiskt determinerad till antidemokratiska strömningar. Tvärtom kan man hävda att Bismarcks statsmannamässiga nationsbygge var så gediget, att efter två katastrofala krig och krigsnederlag och en genomperverterad politisk diktatur, efterkrigstidens Förbundsrepublik kan sägas konstituera Europas mest avancerade och bäst fungerande demokrati.

Judehatet i världen är, för att vidga perspektivet ut från den tyska nazismen , en både utbredd och, paradoxalt nog, något mycket speciellt och liknar i sin toxicitet och patologiska virulens ingenting annat, vare sig man benämner fenomenen främlingsfientlighet, rasism eller med den förfärliga termen “islamofobi”. Belysande för, och som en kuslig påminnelse om antisemitismens systematiska metodik är en bok , eller snarare en katalog, som hittats i Hitlers omfångsrika bibliotek och som var väl läst och sliten. I den boken finns namn, adresser och alla relevanta detaljer för att identifiera och lokalisera de amerikanska judarna – för vilket ändamål är inte svårt att gissa. Jag kan knappast tänka mig att en motsvarande hyperdetaljerad och systematisk kartläggning av en annan befolkningsgrupp, ras eller religiös rörelse än den judiska kan ske på detta sätt.

Inte minst mot bakgrund av judehatets egenart är trivialiseringen av detta och därmed indirekt av dess konsekvenser i form av Förintelsen  ett obehagligt inslag i den politiska debatten. Genom att jämställa antisemitism med många svenskars vantrivsel med gettoiserade invandrarförorter och stadsdelar, kritik mot primitiva – för att inte säga brutala – och obsoleta religiösa föreställningar, groteska diskrimineringsdomar osv, tar man udden av kampen mot antisemitism genom att erodera begreppet, samtidigt som man förtar skärpan i anti-nazistiskt medvetandegörande.

Det är naturligtvis lätt att upptäcka en semantisk motsägelse i det faktum att jag å ena sidan framställer antisemitismen som ett världsomfattande fenomen, samtidigt som jag förlägger den mest maligna yttringen av detta fenomen till det specifikt nazityska. Men det krävdes en kombination av elakartade omständigheter som jag har försökt visa för att nazismen och med den  förverkligande av antisemitismens värsta föreställningar skulle kunna uppstå. Dessa omständigheter förelåg i just mellankrigstidens Tyskland, men de finns inte i dagens Sverige  –  eller i Europa överhuvudtaget. Som professor Ian Kershaw konstaterar i en op-ed i NY Times finns det oroande tecken i dagens Europa – han nämner bl a invandringsproblematiken och figurer som Rysslands Putin – och man har all anledning att på ett tidigt stadium förhindra uppstigandet av en politisk “mad dog” – men omständigheterna kring Hitlers makttillträde 1933 var ändå så speciella att Kershaw har svårt att föreställa sig att, i frånvaro av storkrig och ekonomisk katastrof, något liknande skall ske i dagens värld. Och om en ny fascism blir verklighet i Europa så kommer den sannolikt att bli en följd av vad Ross Douthat i NY Times kallar de europeiska ledarnas “invandringspolitiska dårskap” och inte bland de debattörer som nu nyanserat och insiktsfullt varnar för denna dårskap.

Frågan som vänstern bör besvara är följaktligen på vilket sätt Sveriges historia har de likheter med den tyska som gör att en figur av Hitlers typ skulle kunna skapa en bred nazistisk rörelse i vårt land? Var finns överhuvudtaget en svensk eller för den delen europeisk politisk ledare som ens kommer i närheten av Adolf Hitlers mordiska demoni? Var finns antisemitismen bland de debattörer som kritiserar alltför ensidig muslimsk invandring, multikulturalism och den bristfälliga integrationen av invandrare, som upprörs över hedersmord och kvinnoförtryck? Det är snarare så att de debattörer som beskylls för främlingsfientlighet, rasism och “islamofobi” samtidigt är de skarpaste kritikerna av antisemitismen, medan judehatet framförallt finns i vissa av de grupper som samtidigt anser sig vara antirasister och mångkulturalister.

Dessa frågor kommer sannolikt inte att besvaras i den svenska politiska debatten, där vänstern upprört vevar med armarna och rullar med ögonen istället för att argumentera.

Annonser

2 reaktioner på ”Borgarklassens diskreta charm och vänsterns förvirring; det här med nazism

  1. Tack för denna utmärkta essä. Vad gäller den feministiska ”vänsterns” tystnad när det gäller importerat kvinnoförtryck ligger nog saken till så att den s.k. feminismen är ett projekt inom den egna gruppen, dvs det är de etniska svenska männen som ska omformas, medan man blankt struntar i hur invandrarkvinnorna har det. Eller med andra ord, den s.k. feminismen är ett självförverkligande projekt, inget annat, liksom förstås mycket av ”vänster”rörelsen i övrigt, som den t.ex. kommer till uttryck på DN:s s.k. kultursidor.
    Vill återigen framföra att jag finner stor glädje i att följa Din blogg. Den förra artikeln om Tyskland och upprinnelsen till första världskriget var mycket lärorik.

    • Och återigen en reciprok uppskattning av Dina kommentarer. Ett par förtydliganden: dagens importerade hedersmord och tvångsgifte är ju strängt taget värre än något kvinnoförtryck i Västerlandet sedan häxbränningarna, Vidare förblir antisemitiska hot och attentat från nynazistiska gruoper ett problem i Europa även sedan nazismen som specifik skapelse av Hitler är överspelad. Men poängen är likafullt att dessa hot och attentat inte härrör från de debattörer som av svensk vänster beskylls för att vara nazismanstrukna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s