Dikt på ren svenska

Det upphör inte att förvåna mig hur även lärda och i sitt ämne djupt engagerade svenska humanister envisas med att förneka existensen av en genuin svensk kultur. Och det är klart, om med denna kultur enbart menas yttre form, stilmedel, idéinnehåll etc så är ju påverkan från framförallt den kontinentala traditionen påtaglig. Men som jag själv har försökt lyfta fram i flera essäer finns det en inre ”musikalisk” dimension i svensk poesi  och –  definitionsmässigt –  musik som klingar oefterhärmligt och i mina landsflyktiga öron ljuvligt svenskt.

Jag fick stöd för denna min övertygelse då jag i dagarna omläste några essäer av Lars Forssell, nämligen den briljanta analysen av Karlfeldts poesi i samlingen ”Vänner” från 1990 och den ömsint inkännande text om Sonja Åkessons ”Sagan om Siv”, som han publicerade i  ”En bok för alla människor” 1975.  Den uppenbara olikheten mellan dessa två diktare – även om Karlfeldts ”löskekarl” och ”marginalmänniska” mitt i sin dalecarliska kungaborg ”med uppdragna vindbryggor” psykologiskt har en del gemensamt med den sårbara, likaledes utanförstående, arbetardikterskan Åkesson  –  understryker  som jag ser det i själva verket denna omisskännliga svenskhet i det poetiska språket. Och även om Åkesson inte kan sägas vara en ”stor” diktare som giganten Karlfeldt så förenas de båda i en stark strävan efter hantverksmässigt mästerskap.

Karlfeldt, som ”står med tung fot i båda den svenska poesins huvudtraditioner – Stiernhiems med dess perfekta kontroll av språkliga och rytmiska medel och å andra sidan Wivallius’ frihetliga, närmast dansanta användning av dessa medel – hamrade på sina dikter så att de skulle bli ‘varaktigare än koppar’. Det finns en synkronisering mellan form och innehåll, känsla och rytm som är enastående i svensk dikt” skriver Forsssell. Och därmed är denne inne på det specifikt svenska i Karlfeldts poetiska musikalitet. Han citerar följande strof:

Det säger: Här är allting kvar

här vänta dig i gott förvar

tusende vackra sånger, var har du varit, var?

Vad söker du för hemligt spår,

när du till uppbrott redo står

mörk som av sorg och ånger?

Säg vart du går och går!

”Karlfeldt skriver här som annorstädes verkligen dikt på svenska, med svenska tonfall och sjungande accenter, naturligt, talspråklig, nonchalant med beräkning”, konstaterar Forssell. Vidare:

”Hans dikt blir aldrig taktfast i dålig mening och framförallt försöker den inte rätta sig efter rytmiska mönster, t ex alexandrinens, som skapats i enlighet med  ett annat språks, franskans, karaktär och egenart. Svea med sin upptakt: Jord SOM mig FOSTrat HAR är inte skriven av Karlfeldt”.

Och än mer framhäver Forssell det specifikt svenska hos Karlfeldt genom att citera en dikt som ”visserligen utvecklar  ett tema från Des Knaben Wunderhorn men som i all sin vokala beräkning klingar intagande svenskt”:

Jag hör en lie brusa

igenom korn och strå.

Jag hör en flicka sörja

den vän hon trodde på.

Låt brusa barn, låt brusa,

vartän det bära må.

Jag har förbytt min kärlek

bland styvmorsblom och strå.

Har du en flicka vunnit

bland styvmorsblom och strå,

så står jag här allena,

och måste sorgsen gå.

Jag hör en unghjort brusa

igenom skogens snår;

jag hör min flicka klaga,

att kärleks brus förgår.

Så med ett djärvt hopp till 60- och 70-talens Sonja Åkesson och diktsamlingen ”Sagan om Siv”!  Forssell diskuterar inte det specifikt svenska idiomet hos Åkesson, men detta förstärks enligt min mening indirekt genom kontrastverkan mellan å ena sida Åkessons talspråksmässiga (tidigare visserligen charmerande men ibland maniskt pratiga, enligt Forssell)  diktion och användningen av den mest tuktade av alla versformer, den japanska haikun!  ”Man förknippar” skriver Forssell, ”naturligt nog haikun med en viss preciositet, med elegant uppstrukna tuschtecken på ett bländvitt rispapper. Hur hon lyckas få oss att uppleva denna formella bundenhet som natur, som frihet, som talspråk, är i för sig ett mirakel!”

Och, fortsätter Forssell suveränt beträffande dikternas ämnesstoff: ”Sten Selander brukade skrida fram genom Stockholms gator på eleganta, svinläderomslutna versfötter och undra hur vanligt folk egentligen hade det, socialt miljömässigt och emotiomellt Det var snarast ett naturvetenskapligt intresse….Hos Sonja Åkesson skulle han fått veta”.

”Vad skriver du Siv?”

”Bara skit” ” Följ med och ta

en sup i stället”

Hem Hem  ljuva hem

Hemma igen   Hemma?   Söt

svensktopp  besksur blåst

Äppelmorgon  blank

med tindrande tallstammar

Tjura inte,Siv!

Ingen att lita

på utom sig själv  Sig själv!

Ack just den rätta!

 

Kan det låta så mycket svenskare?

Annonser

En reaktion på ”Dikt på ren svenska

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s