Utrikesförvaltningens syfte: att förvalta utrikesförvaltningen?

I flödet av ömsom rena trivia, ömsom relevanta nyheter på Ekot  fångade jag häromdan upp en passus som tydligt belyste hur det triviala upphöjs till relevans och det som är relevant ställs åt sidan i svenska media och i svensk samhällsdiskussion.

Inslaget handlade om hur Sveriges ambassadör i London, Nicola Clase,  av UDs inspektör kritiserats för att  ha åsidosatt diverse funktioner i skötseln av sin beskickning. Och nu kommer så att säga grejen: Clase betecknades ”visserligen som en mycket skicklig diplomat”, men hade försummat en mängd personella och andra administrativa ärenden vid ambassaden.

Därmed avslöjade –  den under utrikesministern på min tid direkt underställda – inspektören den fundamentala prioritetsförskjutning som skett i den svenska utrikesförvaltningen sedan halvtannat decennium eller något mer tillbaka – låt oss säga sedan slutet av det kalla kriget.  Yrkets själva kärna, diplomati, är inte längre huvudsaken för en svensk ambassadör utan administrationen av personal och allehanda byråkratisk aktivitet och uppfyllandet av diverse medialt definierade trendmässiga mål har blivit det väsentliga. Eller snävt  uttryckt: utrikesförvaltningens väsentligaste uppgift är  att förvalta utrikesförvaltningen.

Med den citerade  inspektörsformuleringen har UD-ledningen uppenbarligen fullbordat anslutningen till de allmänna tendenser  i den svenska offentliga sektorn som den faktiskt lyckades stå emot relativt väl fram till åtminstone senare delen  av åttiotalet. Jag upplever resultatet av dessa trender  stundtals som att stora delar av den offentliga sektorns Sverige därmed har förlorat sin professionella identitet. Poliser är inte poliser utan gullande socialtanter och låter som ekon från någon debattör i Studio Ett. Kommunpolitiker är inte  representanter för det offentliga utan verkställande direktörer. ”Arbetarrörelsens” ledande figurer blir konsulter och chefer för bankföreningar. Och saker och ting fungerar  följaktligen inte riktigt längre med polis, järnvägar, skola, därför att folk ägnar sig åt annat stoff än de är utsedda att ägna sig åt.

Utrikesförvaltningens långvariga relativa autonomi gentemot  förhärskande politiska och mediala inhemska trender kan dels ha berott på den svenska diplomatkårens traditionellt höga professionalism, dels på att trendinflytandet utspäddes med rikhaltigt, vanligtvis konservativt,  inflytande från alla de  delar av världen där diplomaterna ju tjänstgör under större delen av sin yrkeskarriär. Den ”folkhemskhet” som visserligen trängde in i Arvfurstens palats på grund av socialdemokratins till synes eviga maktinnehav begränsade sig huvudsakligen till att ett antal karrärister  –  de flesta med gedigen borgerlig bakgrund –  valkade  sina nävar och skaffade sig partibok som katapult för snabbare befordran, men verksamhetens professionella prerogativ framför allehanda sidogrenar ifrågasattes inte. Diplomati blev ett instrument mer för kollektiv säkerhet i den speciella mening som Palme och Egon Bahr – om någon kommer ihåg denne ”man of peace” (Bob Dylan) –  hade transformerat denna doktrin snarare än svensk realpolitik, men förd med bibehållen professionalism under den neutralitetspolitiska överbyggnaden.

Det vore förmätet av mig, som under hela min karriär – f ö en veritabel berg-och dalbana – befunnit mig långt borta från den svenska diplomatins centrum, att åberopa en Harold Nicholson, Henry Kissinger eller Gunnar Hägglöf och i ljuset av  dessa  förebilder hacka ned på de djupgående tendenserna i utrikesförvaltningens förhållande till politik och samhälle. Däremot är jag i hög grad kompetent att belysa den trendföljsamhet som den inledningsviss citerade inspektörskritiken av vår Londonambassadör markerade, nämligen  med den autencitet som är det självupplevdas. Vad som hände under 1990-talet var att UDs administrativa avdelningschefer – administration hade märkligt nog förvandlats från den fullkomligt triviala funktion som det egentligen är  (att kolla reseräkningar och, för all del mindre trivialt,  skicka folk runt jordklotet etc)  till att bli en  enklav för allehanda manipulativa karriärister –  fick för sig att utrikesförvaltningen nu minsann skulle bli samhällstillvänd. UD skulle alltså montera ned kristallkronorna och bli ”som samhället i övrigt” . Ett belysande exempel ur mitt minne är den kommentar som en av de mest trendkänsliga karriärbyråkraterna på UDs administrativa avdelning över en lunch fällde över ambassadören von Celsings för sin  stilistiska briljans (och lakoniska humor) berömda rapport  kring 1970 om en blodig statskupp i Marocko (”På födelsedagsfest hos kungen av Marocko”): det var inte bra att den rapporten publicerades därför att den ”förstärker bilden av UDs överklassiga och elitistiska kristallkroneanda”. Eller något liknande.

UDs ”samhällsanpassning” innebar mer konkret att så långt möjligt efterapa landsting och kommuner, där sedan en tid tillbaka byråkratin för byråkratins egen skull var överordnad princip. På sjukhusen var det sålunda inte längre skickliga läkare som blev klinikchefer under landstingens domän utan just byråkrater, uppbackade av allehanda psykologer, kommunikations- och managementkonsulter etc. Så UD hängde på. En administrationschef av den nya, byråkratiska skolan ansåg att ”ambassadör kan vem som helst bli men skickliga administratörer är det ont om” (som var och en spontant inser är förhållandet det omvända).  Kurser i allt möjligt som inte hade med verksamheten att göra anordnades av i sakfrågorna lika oinitierade som högt arvoderade konsulter med ett slags kulmen i  dessa ytterst kuriösa”värdegrundsseminarier”.  Dessa innebar att garvade och i den gamla skolan i västerländska humanistiska värden i många fall hyfsat bildade svenska diplomater –  som under åren dessutom globalt kunnat inhämta mängder av substans i värdefrågor –  nu skulle undervisas av konsulter som endast flyktigt hade hört talas om Platon och Sokrates men desto mer flyhänt hanterade powerpointpresentationer med grafik illustrerande koncept  som låg strax över förskolenivån. Om diplomati visste de intet. På en ”utvecklande” kurs där jag deltog föredrog konsulten att tala om ”stadsbesök” då vi hade föreslagit ”statsbesök” som lämpligt utvecklingsprojekt. Och naturligtvis måste vi först formulera en ”vision” om dessa stadsbesök (utan ”visioner” har livet ingen mening i dagens konsult-  och politikerkretsar)  Och efter visionen skulle vi ha ett  ”mål” etceteraetcetera. Detta undervisades alltså i en professionell miljö där statsbesök förberetts och genomförts under seklers gång i de  mest sofistikerade och perfektionistiska former man kan tänka sig.

Genom en blandning av tur och logistisk skicklighet lyckades jag undvika ett flertal av dylika kurser i fortsättningen – inklusive chefsutbildningar och liknande då de blev aktuella –  ett undvikande som jag alltmer kaxigt utvecklade till trendvidrigt  ”brinkmanship”. Resultatet blev förutsebart nog  att jag  så nära fick sparken som det går att få i en svensk förvaltning.

Samtidigt som UD därmed vände ryggen åt diplomatins professionella egenart försköts prioriteringarna mot ett slags fritt kringflytande chefskap och ledande av personal, oberoende av verksamhetens substans. Diplomati går ju traditionellt väsentligen ut på att föra bort laddade frågor från den politiska nivån till den diplomatiska, där de sedan skiktas alltefter vikt och känslighet. Denna skiktning gör att i den klassiska diplomatin nivån i viss mening är substansen. Därmed blir en diplomat på hög nivå, en ambassadör eller en minister en substantiellt  sett väsentligare person än en andre ambassadsekreterare. Detsamma gäller ju inte överallt  i arbetslivet i övrigt, beträffande vilket man med fog kan säga att en montör på verkstadsgolvet är (minst) lika ”betydelsefull” som en direktör. I UDs nya samhällstillvända värld blir en andre ambassadsekreterare på sin första post  lika viktig som en minister, varför ambassadörens främsta roll är att ägna sig åt personalvård istället för traditionell diplomati.

Nu kan man förvisso häremot invända att i och med  det kalla krigets slut har diplomatins hierarkiska prägel modifierats i och med att relationer mellan stater alltmer vidgats till relationer mellan olika intressegrupperingar, nya samarbetsformer, globaliserad  ekonomi, asymmetriska konflikter etc.  Men dessa förändringar har ingalunda förändrat diplomatisk praxis hos flertalet stater, som förblir vid en klassisk diplomatisk tradition – inte minst Japan eller konfucianskt präglade stater som Kina och Sydkorea.

De nya trenderna har tydligt satt sina spår i utrikesförvaltningens ”chefskultur”.  Borta är snart den minst sagt särpräglade chefstyp som besatt  en professionell lyskraft vilken gjorde att man som ung tjänsteman hängde vid en ambassadörs läppar då han gjorde sina diplomatiska analyser (den jag närmast tänker på kallade mig f ö för Håkansson, vilket ju inte är särskilt personaltillvänt). En beskickningschef av sådan kaliber har naturligtvis också en magnifik ”multiplikatorfunktion” genom media och tunga institutioner. Mycket riktigt porträtterades denna ambassadör vid sin pension på första sidan av en ledande europeisk  tidning  som den maestro inom diplomatkåren som han var.

Istället har vi alltmer en  följsam, polerad och profillös ambassadörstyp, som aldrig vågar missa en minut av en chefskurs där ”personalen” givetvis står i fokus, men som likafullt kan vara så obehagligt manipulativ och okänslig för sina medarbetare som så många politiker av den nya skolan som jag mött. Och det finns de som aldrig vågar formulera en diplomatisk bedömning i en rapport (kanske lika bra det) utan delegerar denna uppgift till en lägre tjänsteman som av givna protokollära skäl inte har en enda högnivåkontakt  som informationskälla.

Det är mot den bakgrunden man får se inspektörskritiken mot vår Londonambassadör.  I den gamla världen skulle kritiken formulerats något i stil med följande:

”Visserligen kan man notera vissa brister i personalhantering och annan administration men dessa är relativt oväsentliga i perspektivet  av ambassadörens stora diplomatiska skicklighet”.

Post scriptum: för det underhållningsvärde det kan ha: Oscar Wilde skulle kunnat hämta en del stoff från det moderna UD vilket berörs även här DS

Annonser

5 reaktioner på ”Utrikesförvaltningens syfte: att förvalta utrikesförvaltningen?

  1. Som varande verksam inom universitetsvärlden har jag noterat samma sak som Du. Jag har också skickats på ”chefsutbildning”, vilket var en vämjelig upplevelse. De flesta deltagare var någorlunda kvalificerade forskare, som skulle ”undervisas” av någon som nog inte hade en bildningsnivå som ens motsvarande den gamla realskolan. Klyschorna, dvs ”mångfald”, ”diskriminering”, ”könsmaktsordning”, stod förstås som spön i backen. Men det mest anmärkningsvärda: Endast några få av deltagarna protesterade mot att låta sig förnedras på detta sätt. Själv avbröt jag ”kursen”. Och så har jag heller inte fått några viktigare ledningsuppdrag sedan dess. Att ha hög kompetens inom sitt fackområde är inte så viktigt längre – nu är det ”personliga egenskaper” som gäller. Men så är också vårt samhälle statt i snabbt förfall.

    • Universitetsvärlden är väl en av de hårdast drabbade sfärerna i denna allmänna kvalitetserosion – och en av de mest exponerade för uppiskade trendbyar.

      Mitt inlägg är ju en karikatyr och som sådan präglad av avsiktliga tillspetsningar. Har litet dåligt samvete för att jag sänkte mig till förklenande porträttering av den i statsbesöksprotokollära frågor totalt obevandrade konsulten – men vad i all världen hade han med oss att göra?

      Ty fullt så undermåliga är dessa överarvoderade konsulttjänster! T om det ingalunda konsultfientliga Svenska Dagbladet innehöll för ett antal år sedan en ledarsideskommentar om en av dessa kurser i ”värdegrunder” som jag tror det var Sanna Rayman som hade genomlidit. ”Snälla låt oss få gå tillbaka till vårt arbete snarast!” minns jag diffust hennes till desperation gränsande upplevelse.

  2. Jo, universiteten är ju alldeles riktigt en högborg för diverse stolligheter. Och jag måste erkänna att jag inte uppfattade Din beskrivning av konsultverksamheten som karikatyr. Den var utomordentligt lik den verksamhet jag stiftat bekantskap med. Tyvärr. Men även på det här området finns det uppenbarligen grader i helvetet.

  3. Mycket bra, Bo Lundberg! Långt inlägg men intressant till allra sista raden. Härligt att läsa någon som vågar sätta på pränt vad många av oss i utrikesförvaltningen tänkt under alla år i dess tjänst.
    En eloge!!!
    Iréne Crona
    Ambassaden Mexico

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s