Den atonale Mozart: ”modernare” än Wagner?

Var och en som seriöst lyssnar på musik är  förtrogen med Mozarts stora g-mollsymfoni, Nr 40 (K550), varför jag inte här skall ge mig in på att  fördjupa mig detaljerat i verket och inte heller ägna mig åt att förmedla mina egna känslor för detsamma. Beträffande de senare har den subjektiva upplevelsens relevans överdrivits betydligt i senare, postmodernistisk och relativiserande estetisk diskussion. Det klassiska verket erbjuder en objektiv referens för lyssnaren, oberoende av dennes kulturbakgrund (det är en av anledningarna  till att ”mångkulturalismens” respekt för etniska gruppers kulturella hemvist är överdriven och på det djupast mänskliga planet  irrelevant) och personliga föreställningar, för att inte säga fördomar. Och detta objektiva, inommusikaliska grundförhållande förklarar varför vi inte tröttnar på att lyssna på ett klassiskt musikstycke gång efter gång: ”…the opening movement of the Eroica Symphony will always seem immence, the trumpet call of Leonore No. III will always be a shock to anyone who listens once again to these works. This is because our expections do not come from outside the work but are implicit in it: a work of music sets its own terms” (Charles Rosen i förordet till ”The Classical Style”).

Den enorma mängden av analyser, tolkningar, spekulationer, etc av och kring g-mollsymfonin som föreligger alltsedan romantiken gör ytterligare utvikningar härom minst sagt överflödiga, särskilt som inte den mest skarpsinniga och inlevelsefyllda analys lyckas nå verkets innersta väsen, att förklara dess estetiska magi.  Det gäller även den genomgång som den kanske mest respekterade av alla dess stilanalytiker, Hermann Abert, företar i sin Mozartbok och i ett av fickpartituren (Norton) till symfonin och  då särskilt belysningen av finalen,  Allegro assai. Här har ju det mörka flöde som exponeras och utvecklas i första satsen och når en matt lyrisk tillfällig avspänning i den långsamma satsen för att övergå till grov molltretakt i ”menuetten”, stegrats till ett slags fatalistisk frenesi, där ett nytt tonalt territorium uppenbaras  genom de brutala, ja chockerande, ”tolvtonsintervallerna” i början av genomföringen.

Jag tror att min ständige följeslagare i wienklassicismens stilvärld, Charles Rosen, träffar rätt då han i sin ”Classical Style” konfronterar Robert Schumanns karaktäristisk av g-mollsymfonin: ” I g-moll symfonin, som är ett verk av passion, våld och sorg, såg Schumann ingenting annat än lätthet, grace och  charm.  Det skall genast sägas: att  reducera ett verk till uttryck för känslor, hur starka dessa än må vara, är hur som helst att trivialisera detsamma: g-mollsymfonin är inte mer djup betraktad som ett tragiskt skri från hjärtat än som ett verk av utsökt charm. Icke desto mindre mynnar  Schumanns attityd till Mozart ut i att han förstör dennes vitalitet genom att kanonisera honom. Det är bara genom att inse det våldssamma och sensuella i kärnan av Mozarts verk  som vi kan börja få  en uppfattning om hans strukturer och insikt om hans storhet”.

Och för att gå direkt  på denna våldsamhet: här är inledningen till genomföringsdelen av finalen, Allegro assai:

Detta  låter  i mina öron som rena tolvtonen, något som ingen mindre än Arnold Schönberg själv hävdar att det är i en invecklad och för mig obegriplig analys (fast som ”part i målet” anses han knappast vara objektiv ) liksom Alban Berg  sägs imitera i ett kammarstycke. Än mer, segmentet är unisont och därmed melodiskt snarare än harmoniskt . I den mån denna sekvens överhuvudtaget går mot en ”upplösning” är denna en mycket matt variant av finalens huvudtema. Passagen är där för att redan i början av genomföringen  markera vad som gäller: en brutal, dissonant oförsonlig och brutal kraft , en extraordinär markering av den mörka demoniska energi som präglar hela symfonin (Leonard Bernstein tar i det länkade utdraget fram denna tragiska energi suveränt i sin berömda inspelning med Wien-filharmonikerna från mitten av 80-talet).

För att –  jag betonar som lyssnare och inte som analytiker –  göra en jämförelse med ett annat demoniskt geni, Richard Wagner, ligger det givetvis närmast tillhands att diskutera den fantastiska inledningen av förspelet till Tristan och Isolde.

Tristanackordet är så genomanalyserat och dito -diskuterat av de mest lärda musikforskare att det vore närmast suicidalt av en lyssnare med minimala kunskaper i harmonilära och ett tämligen genomsnittligt gehör att ge sig in i det stoffet – utom just som lyssnare.  Var och en kan dock lätt se, t ex i Wikipedia, att debatten om Tristan-ackordet huvusakligen handlar om huruvida detta är ett tidigt tolvtonsexperiment och/eller en klang för klangens egen skull som hos Debussy och utan funktionell roll  eller just ett visserligen mycket dissonant ackord, men dock ett  som  pockar på  och till sist får en harmonisk upplösning. De som tillhör den senare skolan upplever Tristan-förspelets inledning som en grundläggande molltonart, där ackordet alstrar en spänning som leder till  nya spänningar – enligt Wagner själv gestaltande en oändlig, oförlöst längtan –  osv tills hela sekvensen graviterar tillbaka till grundtonarten.  Som lyssnare lutar jag själv åt denna funktionellt inriktade tolkning utan att på något sätt riktigt kunna argumentera för den i musiktekniska termer. I det länkade musikutdraget har jag medvetet valt Rafael Kubeliks oändligt längtansfyllda ”romantiska” tolkning där Berlin-filharmonikernas  välljud kommer till sin fulla rätt.

Vi kan alltså,  som de dästa borgare vi egentligen är utan att riktigt vilja erkänna det (nåja),  luta oss tillbaka i fåtöljen efter en god middag och avnjuta den romantiska magin hos Wagner utan att behöva oroa oss för alltför långt gången och otillbörig modernism hos denne. Så lätt låter Mozart oss inte komma undan. Han ger oss inte bara en föraning om Schönberg och Berg och är i det avseendet inte bara mer ”modern” än de stora romantikerna och senromantikerna. Det finns ju än mer genomgående en nutida, tredimensionell ”modernitet” i gestaltningen av skeende och personer  –  inte minst i kvinnoporträtten –   i hans operor, en  gestaltning som får oss att uppleva dessa karaktärer som lika samtida med oss själva som Hamlet, Otello eller Rosalin (i ”Som Ni Behagar”). Mozart är dessutom genom sin konst mer politiskt  subversiv gentemot det bestående än den yvigt ”revolutionäre” Wagner, men det får bli stoff för en särskild utläggning. Och då nutida iscensättare vill ”modernisera” Wagner – ingalunda  nödvändigt trots det arkaiserande historiska sagostoffet med allehanda jättar och Rhen-jungfrur –  så tar de till yttre rekvisita som moderna dammbyggnader etc och göra Wotan till modern kapitalistisk entreprenör eller liknande. En sådan ”modernisering” av en Mozart-opera skulle verka än mer onödig , för att inte säga fånig (vilket inte har hindrat att den gjorts).

En rysning gick genom publiken då Tristan-förspelets ”förbjudna” och förvisso dissonanta ackordintervall för första gången spelades upp över 70 år efter Mozarts död. Våra dagars konservativa kretsar –  te x de kring tidskriften  Axess  –  hos vilka modernistiska äventyrligheter väcker  varierande grader av  obehag, kan än mer  ha anledning att känna en rysning inför den ”tolvtonssekvens” som inleder genomföringsdelen i g-mollsymfonins finalsats hos Mozart. Det finns emellertid ett mer avspänt, mindre dikotomiserat förhållningssätt till modernism än denna konservativa aversion mot densamma (som, det bör sägas,  i Axess-gruppens fall till stor del dock avser fulheten i viss modern bebyggelse och anti-estetiken i viss politisk plakatkonst; i det avseendet en aversion som jag helt delar): det är nämligen inte nödvändigt eller ens adekvat att dra en skarp gräns mellan ”modernism” och å andra sidan  klassicism eller romantik eller äldre musikaliska stilideal. Inte minst har modernistiska genier som – förutom nämnda Schönberg och Berg – Debussy, Stravinskij, Bartok, Britten, Berio, Boulez –  visat att sådana gränser är ritade i sanden.

Annonser

2 reaktioner på ”Den atonale Mozart: ”modernare” än Wagner?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s