”I nalkens, töckenskepnader och skriden…” – ett stråkdrag av Beethoven i Goethes ”Tillägnan”

”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.
Vill än som förr mitt hjärta, att I biden?
Försöker jag att hålla eder kvar?
I trängen på! Och se, I vunnit striden,
och dimman skingras, och min syn är klar,
och för den trollfläkt, som omkring er svävar,
mitt bröst på nytt av ungdomskänslor bävar”

I likhet med mig själv har säkert de flesta svenskar upplevt Goethes livsverk genom Viktor Rydbergs översättning som ju  lyckas förmedla Faustdramats storhet i  svensk poetisk diktion. Inte  minst i denna ”Tillägnan”, ”Zueignung”, som inleder det fullbordade verket och som ”med rätta (av de främsta Goethekännarna)  anses som något av det mest finstämda som Goethe någonsin har skrivit ” (Holger Frykenstedt) är det Viktor Rydbergs svenska tolkning som under åren dröjt kvar i mitt poetiska minne, varför jag citerar dess första strof ovan i denna översättning.  Goethes egen originaltext är naturligtvis som alltid icke desto mindre omöjlig att fullt ut matcha i ens den mest lyhörda översättning:

”Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten,
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Versuch ich wohl, euch diesmal festzuhalten?
Fühl ich mein Herz noch jenem Wahn geneigt?
Ihr drängt euch zu! nun gut, so mögt ihr walten,
Wie ihr aus Dunst und Nebel um mich steigt;
Mein Busen fühlt sich jugendlich erschüttert
Vom Zauberhauch, der euren Zug umwittert”.

Frykenstedt skriver i sin Fauststudie (1969) att man i denna ”Zueignung” möter den åldrande Goethes vemodiga resignation i vilken den ungdomliga Sturm und Drang entusiasmen hade ändat. ”I stort sett var dramat färdigt våren 1831. In i det sista arbetade han på finslipningen av sin dikt, som enligt hans  bestämda önskan inte skulle ges ut förrän efter hans död – onekligen ett testamente med få motstycken i mänsklighetens historia. Han vill inte förneka, säger han (i ett brev till Wilhelm Humboldt den sjuttonde mars 1832, endast några få dagar för sin död), att han skull känna glädje, om hans verk mottogs välvilligt, men han fruktar att tiden ridit honom förbi. Dagens verklighet var enligt hans  mening så absurd och förvirrad, att man säkerligen skulle ha föga till övers för hans redliga, under så lång tid genomförda strävanden. I sin tillägnan frammanar Goethe med vemod i minnet den nu av ödet skingrade vänkrets, som en gång lyssnade till hans dikt. Inför de nya, obekanta läsarna däremot känner han ängslan och bävan, även om han skulle lyckas med att väcka deras bifall; man kan jämföra ”Zueignung” till Faust med den ljusa dikt, med samma namn, som inleder första bandet av hans skrifter 1787-1790″

Så långt Frykenstedt. Betydligt mer inträngande och med en delvis annan angreppsvinkel i sin analys av ”Zueignung” är Algot Werin i sin utomordliga studie ”Goethe-lyrikern” (1965) som jag i somras plockade upp på  Rönnells antikvariat i  Stockholm och som jag läst med stort nöje. Låt mig – för de läsare som alltså  inte längre kan finna Werins bok på Rönnells (texten finns inte på internet)  –  försöka sammanfatta den del som behandlar denna ”Zueignung”.

Till skillnad från Frykenstedt, som inordnar denna tillägnan i det vemodigt tillbakablickande slutskedet av Goethes liv, anknyter Werin densamma  till sommaren 1797 då den knappt ens medelålders diktaren bestämde sig för att återuppta arbetet med ”Faust”. Omständigheterna kring detta beslut är högst intressanta eftersom de ger en inblick i Goethes fundamentala kreativa problematik i detta skede: kunde den ljusa apolloniskt avvägda  klassicisism som Goethe under en tid utvecklats mot och inspirerade honom så starkt under Italienresan,  tillfredsställa den skapardrift som drev diktargeniet att ta upp arbetet på ”Faustdramat”?

Det var vännen Schiller som i ett brev till Goethe i juni 1797 föklarat att han var säker på att Goethes genius – det naiva, det spontant verkande och skapande geniet – skulle finna sin väg. Föreställningen om  det naiva, ursprungligt begåvade geniet var inte främmande för Goethe, som sedan ungdomen hade betraktat Shakespeare som ett geni av detta slag, påpekar Werin.

Och det var i denna situation och i detta kreativa sinnelag som Goethe alltså bestämde sig att återuppta arbetet med ”Faust”.

Icke desto mindre: då Goethe åter tog upp detta arbete ”tycktes det fortfarande som ett avsteg från den rätta vägen att lämna den klassiska världen, som han betraktade som konstens och diktens hemort, och gå in i en ”nordisk-barbarisk” töckenvärld, skriver Werin. Denne pekar på att just ”Zueignung ” var ett tecken på att han behövde besinna sig . ”Han vände sig till de gestalter som en gång i hans tidiga år  hade stått för hans blick och nu steg fram svävande och obestämda, ur ‘töcken och dimma’. Skulle han försöka kvarhålla dem, rörde dessa fantasibilder ännu hans hjärta?”

Alltså dessa töckenskepnader är de bilder som han hade skapat inom sig i sitt tidigare kreativa liv, före vändningen mot klassicismens avvägning och klarhet. ”Tillägnan” är också en dikt om ungdomsminnena, den första kärleken och vänskapen:

”Se, glada dagars bilder med er draga,
ur töcknet stiger kära skuggors tropp:
min första kärleks halvförklungna saga,
min första vänskap lever åter opp.
Min sorg förnyad går att genomklaga
min levnads labyrintiskt vilsna lopp
och nämner vänner, svikne av sitt öde
på sköna stunder, nämner dem som döde.”

Diktens följande strofer om Goethes rädsla för ”den obekanta mängden” har berörts ovan. Så slutar ”tillägnan” med ”den starka rörelse han känner vid minnet av det försvunna, som tycks honom verkligare än det närvarande – jag återger här det skönt klingande tyska originalet:

”Ein Schauer faßt mich, Träne folgt den Tränen,
Das strenge Herz, es fühlt sich mild und weich;
Was ich besitze, seh ich wie im Weiten,
Und was verschwand, wird mir zu Wirklichkeiten.”

Det stränga hjärtat – Algot Werin  konstaterar skarpsynt att ”diktaren var medveten om att hans blick på livet, hans attityd gentemot människorna, hade blivit strängare och kyligare efter de upplevelser som följde på Italienresan.

Stanserna i ”Zueignung”  är ”rörande och melodiska som musik av Beethoven, här är återblick på den avlägsna ungdomen och dess förlorade, redan döda kamrater, förgänglighetsklagan och svårmodig fråga efter det som har bestånd, längtan efter den tidiga kärlekens och vänskapens dagar” (Ernst Beutler).

För att ge perspektiv på Goethes tillbakablick till sina ”töckenhöljda skepnader” bör man, som Werin gör,  erinra om den utomordentligt stora plats den antikt- klassicistiskt präglade Helena-episoden tar i Faust-dramats andra del. Schiller menade i ett brev att nyckeln till Goethes konstnärliga helhet låg i en ”syntes av det  ädla med det barbariska”  Om nu Goethe hade en känsla av att vara inne på främmande vägar när han sysslade med ”Faust” ”så kunde den konstfärdige Schiller trösta honom med att det gick att förädla stoffet och åstadkomma en förening mellan klassiskt och barbariskt” (Algot Werin).

Goethe , konkluderar Werin, såg sig vara i en paradoxal situation i det att han att han ansåg sig ha kommit till klarhet känslomässigt i sitt liv och sin konst. Han hyllade det antika idealet men kunde ändå inte släppa det skådespel där han lagt  ned så mycket av sin ungdoms ”Sturm und Drang”. Han var inte oberörd av ”mörkrets makt”, han kände, som diktare, dragningen till den värld ”där Mefistofeles drev sitt spel och förförde Faust.

Dikten ”Abschied” , där diktaren föreställer sig Faustdramat som fullbordat, är förvisso en bekännelse till det klassiska, säger Werin:

”Leb alles wohl, was wir hiemit bestatten:

Nach  Osten sei der sichre blick gewandt”

Men, avslutar Algot Werin klarsynt, Goethes blick var inte så säkert vänd mot öster, mot den grekisk-romerska antiken,  Det var mot hans natur att stanna och förbli i en viss form ”Man kan snarast förvåna sig över att hans genius så länge lät sig stängas inne i det klassiska formväsendet”

Och mycket riktigt. I nästa skede av Goethes skapande riktade han blicken visserligen mot öster men bortom den klassiska världen. Det var den medeltida persiska  diktningen  med  sin färgrikedom och sensualism, liksom skönheten i  islamisk poesi som inspirerade hans kreativa sinne till ett nytt oöverträffat  mästerverk:

”West-Östlicher Diwan”.

Annonser

En reaktion på ””I nalkens, töckenskepnader och skriden…” – ett stråkdrag av Beethoven i Goethes ”Tillägnan”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s