”Dö och bliv” – Karin Boyes längtan efter ”en högre ny förening” finner själsfrändskap i Goethes dikt

Goethe: Salig längtan

Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa,
då det trår till död i flamman.

Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.

Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den heta nattens mening
är blott nytt begär, som drar dig
mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.

Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.

Översättning av stora dikter av en annan  diktare leder ofta till verk som i poetisk lyskraft närmar sig originalet  och därvid blir till en ny produkt som kunde vara skriven av översättaren själv.  Viktor Rydbergs stora Faustöversättning är förvisso ett lysande exempel men, för att hålla oss till Goethe,  även Erik Johan Stagnelius’ översättning av ”Nähe des Geliebten” är, trots trogenheten mot originalet omisskännligt stagnelianskt:

På dig jag tänker, när Aurora prålar
I morgonskyn,
På dig, när månens kyska bild sig målar
I källans bryn.

Andra exempel är  Erik Blombergs vackra  ”Ej mer på sidenblad    skriver jag  symmetriska rim” och flera finstämda Goetheöversättningar av Carl Snoilsky.

Jag är emellertid, sedan jag först läste den i min ungdom, särskilt fäst vid Karin Boyes sensuellt-musikaliska och av stark identifikation genomsyrade tolkning som återges ovan av Goethes ”Sehlige Sehnsucht” , närmast naturligtvis därför att dikten som sådan är en av de märkligaste och vackraste i ”West-Östlicher Diwan”, men i hög grad även för att diktens tematik så nära ligger en central, för att inte säga dominerande, ådra i Boyes eget författarskap: längtan efter en ny högre existens genom förändring och, draget till dess yttersta konsekvens, genom jagets förintelse. Detta tema återkommer ju i litteraturen gång  på gång alltifrån Bibeln till Hjalmar Gullberg, vars på detta sätt präglade mysticism fint identifierats  av Carl Fehrman i dennes Gullberg-studie som jag läste förra sommaren (en avgjord anledning att regelbundet besöka Stockholm är  som sagt möjligheten att plocka upp utgångna böcker på Rönnells antikvariat). Men hos få moderna svenska författare är temat död och ny tillblivelse så inträngande och intensivt – för att inte säga suggestivt – gestaltat som hos Karin Boye – det räcker ju att erinra sig ”Javisst gör det ont när knoppar brista” som väl alla min i generation läste redan i realskolan och åtminstone i gymnasiet. Liksom den dikten ingår ”Goethe: Salig Längtan” i samlingen ”För trädets skull” från 1935. Och många torde ställa sig frågan om Boye inte tolkat slutstrofens direkta uppmaning ”Dö och bliv!”  bokstavligt, sedan hon hittats död,  41 år gammal,  på den öde platsen med vacker sjöutsikt under trädet utanför Alingsås i april 1941 . Karin Boyes lyrik ” handlar om smärtan i det ofullkomliga, när man ville vara fullkomlig. ‘Ja visst gör det ont’ säger hon i en av sina mest citerade dikter. Det gör faktiskt ont, just för att ingen levande någonsin kan vara den hon vill vara. Men just i denna ofullkomlighetens smärta var det som hennes dikter blev till” (Björn Julén, ordförande i Karin Boyes-sällskapet).

Just för att förstå hur Boye kunde finna denna ”längtan bort från ofullkomligheten”  så kongenialt uttryckt i Goethe-dikten bör man förstår läsa den i sitt original:

Sagt es niemand, nur den Weisen,
Weil die Menge gleich verhöhnet,
Das Lebend’ge will ich preisen,
Das nach Flammentod sich sehnet.

In der Liebesnächte Kühlung,
Die dich zeugte, wo du zeugtest,
Ueberfällt die fremde Fühlung
Wenn die stille Kerze leuchtet.

Nicht mehr bleibest du umfangen
In der Finsterniß Beschattung,
Und dich reißet neu Verlangen
Auf zu höherer Begattung.

Keine Ferne macht dich schwierig,
Kommst geflogen und gebannt,
Und zuletzt, des Lichts begierig,
Bist du Schmetterling verbrannt,

Und so lang du das nicht hast,
Dieses: Stirb und Werde!
Bist du nur ein trüber Gast
Auf der dunklen Erde.

Redan i inledningsstrofen slår Goethe fast att hans budskap i dess yttersta konsekvens  inte  kan fattas av den breda massan som är försjunken i det jordiska och inte är beredd att lyfta från denna försjunkenhet utan tvärtom hånar varje sådan strävan. Istället prisar han ”det som lever” dvs naturen . Goethe menar att allt levande strävar att utvecklas mot ett högre tillstånd – och fulländning. Denna uppfattning återkommer gång på gång hos honom och är ju, vad det rent mänskliga beträffar,  i själva verket en urgammal, ofta religiös, idé att  om inte människan strävar efter det högsta förblir hon beklagansvärd och själsligt outvecklad (en del analytiker finner här  den generella maningen att sträva mot högsta logiskt sett i motsägelse till den första strofens deklaration att han endast vänder sig till de fåtaliga insiktsfulla, och pekar på att det finns en skenbar motsägelse även i det faustiska kravet att trots allt  sträva mot det som är omöjligt att uppnå:.”wer immer strebend sich bemuht, den können wir erlösen” – eller, återigen, med Boyes ord: ”det är vägen som är mödan värd”).

Diktaren förlägger så handlingen till  Orientens nattliga svalka som följer på en het dag och skriver om det begär som föds efter kärleksnätterna Det påpekas att ”du” här inte kan vara fjärilen, som bara kan ha en kärleksnatt, utan redan här kommer människan in i bilden. ”Fortplantningen kostar fjärilen livet och människan hennes skönhet” har Goethe noterat i ett annat sammanhang. Observera ett par viktiga detaljer: för det första använder Goethe ”Kühlung” istället för ”Kühle” vilket implicerar ett tidigare, mindre svalt tillstånd: svalkan som kommer på natten. Fär det andra och analogt, använder han  substantiveringen ”Fühlung” istället för ”Gefühl”: alltså en ny (”Fremde”) , icke tidigare upplevd känsla uppenbarar sig samtidigt som natten nu transformeras till ”Beschattung”, ett skuggligt mörker inträder som vill hålla fast diktens ”du” men som denne vill vrida sig loss sig loss ifrån. Alltså: Goethes användning av substantiverade verb i stället för substantivet som sådant syftar till att åskådliggöra ett skeende, en förändring; ett av många exempel på Goethes exakt beräknade estetik. Observera vidare att Goethe ingalunda vänder sig mot den sinnliga, jordiska kärleken, särskilt inte som just denna är ett huvudtema i ”West-Östlicher Diwan”. Det är istälet fråga om en process i vilken nattens och stillhetens svalka lider fram till en längtan efter det högsta, en naturmässigt obönhörlig utveckling,

Och så denna fantastiska uppmaning i direkt,  intimt duat talspråk: Dö och bliv, annars är du ingenting annat än en dyster och skugglik gäst på den mörka jorden! ”Trüben” betyder i Goethes text någon som inte har fått tillräckligt mycket ljus på sig för att  kunna framträda fullt synlig. Den plötsliga direktheten i detta tilltal  och i denna uppmaning, bryter den relativa kyla och distans som präglar de tidigare stroferna till den grad att somliga kritiker menar att denna strof har tillkommit senare än och har tillagts dikten i övrigt. Mer rimligt är dock att betrakta denna femte strof som utnyttjande av ett stilmedel just i syfte att kontrastera direkthet och intimitet mot den kyligare framställningen tidigare  och därmed slutgiltigt fånga  in läsarens i diktens budskap som en smula drastiskt kan komprimeras till följande:

”Den som inte är beredd att offra sig för  ett högre mål i livet skådar inte ljuset – och blir själv inte genomlyst!”

Och i denna strävan mot det högre inordnas människan i en  hela naturens strävan mot en högre enhet. Strävan mot de höga idealen är alltså universell och i samklang med naturens egen ordning, den ordning som får fjärilen att oemotståndligt dras in i ljuslågan.

”Sehlige Sehnsucht är långt mer skiktad och mångtydig än vad jag noterat här och innehåller en mängd raffinerade stilgrepp i den högre estetiska poetikens sfär. Vi får ju inte glömma att en dikts hemlighet aldrig kan brytas med något slags kod som gör den ”begriplig”  ty poesins uppgift är att uttrycka det som det normala språket inte kan uttrycka. En utförlig, med sedvanlig  tysk grundlighet genomförd analys (från vilken har hämtats mycket av stoffet i denna min egen essä)  kan inte desto mindre läsas här. Dess avslutande värdering torde stå sig  väl:

”Goethes Gedicht „Selige Sehnsucht“ wird mit Recht als der Höhepunkt des ersten Buches des West-östlichen Divans betrachtet. Darüber hinaus gilt dieses Gedicht als eins der schönsten, aber auch wegen der darin mitgeteilten Gedanken als eins der tiefgründigsten Gedichte Goethes”.

Annonser

3 reaktioner på ””Dö och bliv” – Karin Boyes längtan efter ”en högre ny förening” finner själsfrändskap i Goethes dikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s