Dikt och liv – några kvällar med Goethes ”Lesebuch”

Wunderlichstes Buch der Bücher
Ist das Buch der Liebe!
Aufmerksam hab ich’s gelesen:
Wenig Blätter Freuden,
Ganze Hefte Leiden;
Einen Abschnitt macht die Trennung.
Wiederseh’n! ein klein Kapitel,
Fragmentarisch. Bände Kummers
Mit Erklärungen verlängert,
Endlos, ohne Maß.
O Nisami! – doch am Ende
Hast den rechten Weg gefunden;
Unauflösliches, wer lös’t es?
Liebende, sich wieder findend.

(West-Östlicher Diwan)

Goethe hämtade sitt stoff i ”West-Östlicher Diwan” ur medeltida persisk och islamisk poesi, liksom ur Koranen. Enligt en källa på nätet är förlagan till ”Lesebuch” författad av den turkiske diktaren Nischami och inte en persisk poet vid det namn Nisami som apostroferas i Goethes dikt. Det är alltså möjligt att Goethe misstog denne Nischami för att vara en persisk poet. Hur som helst, jag lämnar denna fråga till Goetheforskningen (som förmodligen redan har löst den, mig ovetandes)  och presenterar min  egen – helt opoetiska – översättning från den tyska återgivningen av Nischamis  (inte Goethes) dikt:

Då jag tog mig an kärlekens konst

läste jag med mycken uppmärksamhet många kapitel

ett kapitel med lidandets texter

och med skiljandets avsnitt överfull bok.

Den hade fattat kapitlet om att förenas kort

men om bekymmer hade den förlängt förklaringarna utan ände och mått.

O Nischani! Till sist har dig på den rätta vägen fört

kärlekens mästare

På obesvarbara frågor kommer svaren bara den älskande till del

Goethe följer, utom i slutraderna,  som  synes själva stoffet i Nischamis dikt relativt troget, men självfallet med det särpräglat personliga tonfall som är så typiskt hos Goethe. En fri orimmad vers som  helt svarar mot det melankoliska, negativt hållna stoffet i dikten –  ”jag” är  där redan i andra versraden. ”Fragmentarisch”  står ensamt  – inte olikt en suckande eller resignerad lakonism i ett samtal mellan två goda vänner. Denna lediga, personligt hållna tidlöshet formad med den mest exakta konstfärdighet och  lyriska behärskning gör ju Goethes lyrik ständigt ”modern”, angelägen och tillgänglig för oss alla.

Detta är alltså frågan om en dikt, ett ”objet d’art” och ingen självbiografi. Men ändå: det är ju så typiskt för Goethe att utgå från det personliga och lyfta detta till det allmängiltiga,  universella. Så hur ser då Goethes personliga ”Lesebuch” ut,  som han så uppmärksamt har läst under livets gång? Ja, han genomgick som bekant  från tidig ungdom till den sena ålderdomen den ena passionen efter den andra. Passion i betydelsen djup kärleksupplevelse, alltid följd av de uppbrott som hans rastlösa behov av förändring och hans  poetiska kallelse krävde. Djupet i hans kärleksupplevelser avspeglas i det ständiga  åkallandet av naturen, som är hans inspirationskälla framför alla andra. Att de älskande förenas i kärleken  – eller återförenas som i ”Lesebuch” –  är ett led i naturens och,  ja, universum strävan mot en högre enhet där allt hänger samman. Länken mellan kärleksupplevelsen och naturen är central redan i den underbart fräscha ”Mailied” från studietiden i 20-årsåldern  i Strasbourg. Det är särskilt följande två strofer ur den dikten som jag – lika entusiastisk  som oombedd – ofta deklamerar efter några glas av ett bättre rödvin:

O Mädchen, Mädchen,
Wie lieb’ ich dich!
Wie blinkt dein Auge!
Wie liebst du mich!

So liebt die Lerche
Gesang und Luft,
Und Morgenblumen
Den Himmelsduft,

Dikten börjar ju med versen ”Wie herrlich leuchtet mir die Naur”, det är alltså en jublande hyllning till naturen, ljuset  som kommer med våren – och den ungdomliga kärleken. Och vilken hyllning!  Det överdådiga utropet ”O Mädchen, Mädchen!” följs av den lika lyckliga observationen av flickans  bekräftande ögonblinkning  – kan förälskelse gestaltas med större charm och poetisk kompression? Goethe får  det tunga tyska språket att lyfta – ”som en fontän mot himlen”!

Det märks naturligtvis att Goethe i Strasbourg lärt känna Herder som gav honom avgörande insikter i folkpoesin och man kan inte annat än finna den liknelse Algot Werin gör i sin Goethe-bok mellan den friska och dansanta lättheten i Mailied  och Goethes egen beskrivning (på gamla dagar i”Dichtung und Wahrheit) av första intrycket av Friederike Brion träffande:

”Slank och lätt gick hon, som om hon inte hade någon dräkt att bära” .Och ”slank och lätt” är ”Mailied”! Emil Steiger framhåller, påpekar Werin,  hur betydelsefull ”den slanka skriftbilden” är för det intryck man får av dikten.

Men så kom det obönhörliga slutet och avskedets smärta (”einen Abschnitt macht die Trennung”) – och känslan av skuld, vilken symboliskt gestaltas i  den välkända ”Heidenröslein”. Avskedet från Friedrike pekar mot ett mönster i Goethes kärlekshistorier:

”Kanske har sagan ( ”Den nya Melusine” om en ung man som liksom Goethe inte vill fastna i behagliga men små förhållanden) för Goethes del en vidare tillämpning. Han bröt sig flera gånger ut ur förhållanden som blev för trånga. Efter mycken tvekan lämnade han Lili Schönemann, som hade varit ett gott parti, och avstod så från en borgerligt välordnad tillvaro i hemstaden. Flykten till Italien blev en ny utbrytning; också då lämnade han en kvinna (Charlotte von Stein) som han älskade, men som, kanske, inte hade mer att ge honom. Omsider band han sig vid Christiane (Vulpius), i ett förhållande som var trivialt, men som gav honom stor frihet” (Algot Werin).

Kanske uppbrottet från Charlotte von Stein var det mest talande uttrycket för denna hans trängtan att alltid bryta upp och vilja gå vidare – just därför att detta förhållande, liksom uppbrottet från detsamma, svarade mot så djupa skikt i Goethes personlighet och så starkt påverkade hans skapande.  Så vem var denna märkliga kvinna?

”I samtidas uttalanden om Charlotte von  Stein framstår hon som en kvinna med karaktär och intelligens. Schiller skrev till en vän 1786, efter att ha besökt Weimar, att den bästa av alla damerna där var  fru von Stein, ‘eine wahrhaft eigene Person’. Han kunde gott förstå att Goethe så helt hade slutit sig till henne”, skriver Algot Werin. Fru von Stein var 33 år, sju år äldre än Goethe, hon var gift med hertigens överhovstallmästare.  Fyra av hennes sju barn hade dött tidigt. ”Hon var en allvarlig, av livet prövad, resignerad, sjuklig kvinna” enligt Werin, som konstaterar att ”Goethes känslor engagerades på ett sätt som aldrig tidigare, allvarligare, djupare. Bilden av Lili stod inte längre för honom med samma makt”.

För att ytterligare belysa intensiteten och djupet  i Goethes förhållande till Charlotte von Stein återger Werin en dikt som Gothe överlämnat till henne och börjar: ”Warum gabst  du uns die tiefen Blicke”.  Werin betecknar dikten som ”en av de märkvärdigaste kärleks- och bekännelsedikter som litteraturen känner, på sitt sätt lika egendomlig som Tegnérs ‘Den döde’ ”(Algot Werin var en av Sveriges ledande Tégnerkännare). Dikten är för lång både att återge och referera här, men den uttrycker en innerlig själsgemenskap. ”Men kärleken gav dem inte den lycka som finns i passionen med dess drömmar och villfarelser. Andra människor förunnades det att älska i blindo, utan att förstå varandra. Själva var de för klarsynta, förstod varandra för väl. Han sökte förklaringen till att de kände sig så egendomligt förbundna, och sade sig att de måste ha känt varandra i en tidigare tillvaro….I det förgångna, i de framlevda tider då hon stod honom nära, var hans syster och maka, kände hon honom helt, varje drag i hans väsen”:

Kanntest jeden Zug in meinem Wesen,

Spähtest wie die reinste Nerve klingt,

Konntest mich mit einem Blicke lesen,

Den so schwer ein sterblich Aug durchdringt;

Men allt detta sällsamma ”spel av växlande känslor, av lycka, smärta och resignation” mynnar icke desto mindre ut i ett första tecken på att han var på väg mot den klassicism han nådde redan i Weimar:

Tropftest Mässigung dem heissen Blute

Richtetest den wilden irren Lauf.

”Mässigung”, måtta och behärskning är, trots allt känslodjup, i sista hand vad som bör gälla.

Det var denna längtan till klassicismens måttfullhet, klarhet och ljus som drev bort honom från ”formlöshetens”  Tyskland till ”formfulländningens” Italien.  Goethe blev vid mötet av och vistelsen i detta land överväldigad av lycka och livsglädje. Han benämnde det ”en andra födelsedag, en sann återfödelse” från den dag han kom till Rom, han  tyckte sig vara förändrad ända in i märgen, skriver Werin.  Och denna känsla blev bestående. ”Vad som  hände var framförallt att Goethe kom att känna sig som en helare människa”, skriver Werin, som återger Thomas Manns betonande av den betydelse som det direkta åskådandet av den antika konsten fick för Goethes mänskliga helhetskänsla och konstnärliga helhetssyn. Och han upplevde en sinnenas frigörelse, uppenbarligen även erotiskt. Den totala effekten av den omvälvande resan till Italien blev att Charlotte von Steins inflytande över Goethe bröts, och vid hans återvändande till Weimar – som ingalunda var oproblematiskt – avslutades relationen till den kvinna som betytt mest för både hans mänskliga och konstnärliga utveckling. Vad den senare beträffar jämför Goethe i en dikt  frun von Steins betydelse för honom med ingenting mindre än Shakespeares inflytande. Det är inget dåligt betyg åt denna extraordinära kvinna.

Det må verka kuriöst att jag i en essä med utgångspunkt från en dikt i ”West-Östlicher Diwan” förbigår Goethes relation med en kvinna som var direkt medskapare till denna diktsamling, Marianne von Willemer , men den relationen kanske ändå bäst bör belysas genom en analys av diktsamlingen som sådan, vilket skulle  ta alltför stort utrymme här och för vilken skulle krävas en betydligt mer kvalificerad genomläsning än vad jag är kapabel till. Av en helt annan karaktär – men på sitt sätt lika intensiv och långt mer smärtsam – var den 72-årige diktarens  remarkabla förälskelse i den, då de först träffades, 17-åriga Ulrike von Levetsow. Om inte annat är den, beroende på aspekt, antingen pikant, eller bisarr. Det träffades i kurorten Marienbad och Goethes passion gick så långt att hans beskyddare och arbetsgivare, hertig Carl August förmåddes för den nu 74-årige diktarens räkning fria till den då 19-åriga flickan. Harold Bloom konstaterar i en Goethe-essär bara lakoniskt  något i stil med att ”she had the good sense to decline” men enligt Synnöve Claesons läsvärda Goethe-biografi ägnade hennes familj frieriet ett mått av övervägande i icke helt negativ anda. Werin å sin sida konstaterar att ”det är tydligt att frieriet avböjdes med all den takt som situationen krävde”.

Hela historien  blev till sist otroligt plågsam för Goethe och all denna smärta lät han  – trogen sin vana och kallelse – komma till utrryck i  dikt: ”Trilogie der Leidenschaft” . Werin  påpekar  visserligen att historien om den gamle herrn som i ett högförnämt  kurortssällskap uppvaktar den nittonåriga flickan har drag som väcker löje men att det ”stämmer till eftertanke när det är en stor diktare och världvis man som agerar i den. Historien  blir till en ”Tragödie des Meistertums” (Thomas Mann).

Mitt problem här är att jag inte läst ”Trilogie der  Leidenschaft”, utan bara vissa strofer ur den centrala delen av den trilogin, Marienbad-elegien  – som alltså handlar om just smärtan efter det slutliga avskedet från Ulrike  –  och  vilken  Werin  betecknar som en minnes- och klagodikt ”av en man som ingenting mer har att hoppas” Den skildrar några månader i paradiset – och utdrivningen därifrån.  Dikten pendlar mellan upphöjt, nästintill religiöst svärmeri  – den kvinnliga gestalten liknar mer en himmelsk  Beatrice än en jordisk vilket gör henne mindre fast och klar än gångna tiders Friederike och Lili, Charlotte och Marianne, påpekar Werin  – och å andra sidan”återfall” i hopplös längtan och plåga:

Mir treibt umher ein unbezwinglich Sehnen,

Da bleibt kein Rat als grenzenlose Tränen

och ”Världen är förlorad för mig och jag har förlorat mig själv” etc

Den unge Werther har återinträtt hos den 74-årige diktaren:

Zum Bleiben ich, zum Scheiden, du erkoren,

Gingst du voran – und hast nich viel verloren

”Så självuppgivet, så pessimistiskt har Goethe annars aldrig yttrat sig” säger Algot Werin, som här liknar Goethe  vid Tegnér i ”Mjältsjukan”. Djupt otröstlig är vad han är.

Emellertid: redan en månad efter det att Marienbad-elegin skrevs var Goethe på väg att övervinna sin smärta och snart kunde han tala om sin förälskelse ”med flödande kvickhet och humor, gemytlighet och fantasi”. Och kunde ge en personlig bekännelse om skillnaden mellan kärlek och äktenskap:

”Kärlek är något ideellt, giftermål något reellt, och man förväxlar aldrig ostraffat det ideella med det reella” Goethe kunde alltså snart se med ironi på sig själv och på sin kärlek till Ulrike von Levetsow. ”Han hade också kommit att inse att han varit på väg att förväxla det ideella med det reella”.

Annonser

En reaktion på ”Dikt och liv – några kvällar med Goethes ”Lesebuch”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s