Notering

Goethe och islams inre konflikt

Goethe var så fascinerad av den medeltida persisk/islamska poesins skönhet, storhet och sensualism att han skämtade med en katolsk vän över att en kristen ikon vajade som ett banér i hans hednisk-mohammedanska omgivning. ”Dagligen läses en perikop ur Homeros och ur Hafis – de persiska dikterna står ju för närvarande på dagordningen…så ter sig det hela brokigt nog och det återstår bara att utropa:

‘Gottes ist der Orient!
Gottes ist der Okzident!
Nord und südliches Gelände
Ruht im Frieden seiner Hände.'”

Versen kom att ingå i ”West-Östlicher Diwan” och är ofta citerad, skriver Werin. Den inspirerade Fröding till följande tolkning:

Guds är Orienten!
Guds är Occidenten!
Norderns länder, Söderns länder
vila fridstryggt i hans händer.

Man kan av dylika rader få intrycket att Goethe kom att känna sig mer hemma hos islam än i kristendomen, eller hur som helst, inte mindre främmande för den förra läran än för den senare. I alla fall sade han sig haft ”hjärtligt tråkigt” tillsammans med de fromma herrnhutarna. Och Harold Bloom skriver (om häxsabbaten i Faust) att ”this is, after all, not exactly a Christian poem, and Goethes soul prefers the Brocken (häxsabbatans ‘Blåkulla’ i Harz) to a cathedral.”  Man kan dock här påpeka att det gäller dock knappast estetiskt ty han beundrade innerligt vackra katedralbyggen, såsom det i Strasbourg som han först upplevde som 20-årig student. Dock torde man lätt, efter bara några genomläsningar av och om den store diktaren, kunna hålla med Bloom om att ”although he became a sage, Goethe was refreshingly devoid of both normative religion and middle-class morality, nor was he intimidated by societal considerations of good taste. Just about anything goes in Faust…” Jag skall inte återge alla de tämligen ”handgripliga” referenser som Bloom ger härom, men de torde vara  tillräckliga för att uppröra dagens nyviktorianska kyrklighet, särskilt naturligtvis den i Bloom eget hemland, bigotteriets  och den kristna fundamentalismens Amerika – åtminstone om man tolkar symboliken i Faust lika konkret som Bloom gör.

Jag skall inte störa upplägget i den här essän genom att växla in på Faustdramat – detta får jag återkomma till om jag lyckas traggla mig i genom den ytterst omfångsrika andra delen (vilket inte känns sannolikt), utan istället försöka komma till rätta med Goethes inställning till  islam.

Islamiska beundrare av Goethe är naturligtvis inte sena att gör den store diktaren – Homeros, Dantes och nästintill Shakespeares jämlike –  till en hängiven muslim och mer eller  mindre  väldokumenterade spekulationer i den riktningen publiceras friskt på nätet. Intresset är således stort, vilket på senare tid manifesterats genom den uppmärksamhet Katharina Mommsen avhandling om Goethe och den arabiska världen mött. Mommsens avhandling, om vilket   jag enbart läst referat, redovisar uppenbarligen ett rikhaltigt stoff om Goethes intensiva och mycket utförliga Koranstudier.  Men den tar, liksom författaren  till denna artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung  – vilken jag rekonnenderar till läsning  –  även upp de grundläggande inre konflikter och motsägelser  i religionen som till sist fick Goethe att ge upp planerna på ett större dramaprojekt om  Mohammed.

Till att börja med har det redan tidigt påpekats att Goethe  –  som den frie diktare han var  –  valde och vrakade i Koranens stoff alltefter som det passade honom. Sålunda tog han, som man kunde vänta, starkt avstånd från den underordnade roll som tillmäts kvinnan i Koranens texter, liksom deras glädjefientliga förbud mot dans och vindrickande. Än mer fundamental är emellertid, som framhålles i den länkade artikeln,  hans insikt om  att koranens poetiska sida och dess politiska ambitioner inte går att förena.  Det himmelska i poesin förminskas genom att det konkretiseras i Mohammeds person och görs till handlande för att betvinga världen genom krig  och förstörelse och som ådrar Mohammed en skuld  –  som strider mot den höga poesins ideal.  ”Ju mer han lyckades betvinga sina motståndare och göra sin religion till en offentlig angelägenhet, desto mer förlorade han blicken för det gudomliga. Han blir en förrädare av det heliga”.

Denna grundkonflikt inom islam kan generaliseras till ”en grundkonflikt mellan det religiösa och det estetiska, mellan poesi och prosa” mellan politik och andlighet och för Goethe framstod denna konflikt som olösbar. ”Han ville läsa Koranen som fascinerande diktkonst  men stötte oavvisligen därvid på de högst jordiska avsikter – en motsättning som inte lät sig upplösas”.

Goethe såg i Koranen en text som de arabiska folken upplevde såsom stammande från himlen, en gudomlig diktkonst, en hänförelse som ju Goethe lätt kunde leva sig in i. Men Goethe var poet och strävade som sådan mot det gränslösa, mångfaldiga och mångtydiga.  Profeten däremot  ville genomföra sin lära, övertyga och mobilisera och han utnyttjade de arabiska folkens övertygelse om Koranens himmelska ursprung för dessa syften.

Denna konflikt innebar för Goethe,  såvitt jag kan förstå, med  nödvändighet en kritisk distans till islam. Han vände sig  på sin ålderdom till den medeltida persiske diktaren Hafiz, som ju gav  det mest väsentliga stoffet och inspiration till ”West-Östlicher Diwan”. Hafiz levde under en omkringflyttande shah, var själv motståndare till all ortodoxi och hans texter tjänade inte minst till att göra Goethe  kritiskt uppmärksam på Koranens, som nämndes,  nedvärderande syn på kvinnan.

Det väsentliga i diskussionen är emellertid –  och det är den stora förtjänsten med Harold Blooms framställning –  att Goethe  ju  inte var profet, förkunnare eller frälsare  eller kan på annat sätt reduceras till att vara bringare av ett religiöst eller politiskt  budskap.  Han var  poet och monumental personlighet i den ”aristokratiska” tradition från Homeros  över Dante och Shakespeare i vilken han utgör den magnifika slutpunkten (Bloom). Därmed är diskussionen om hans förhållande till islam eller till kristendom  egentligen onödig  – liksom följaktligen denna essä. Icke desto mindre visar våra dagars islamdebatt att den grundläggande inre konflikt som FAZ-artikeln pekar på och som Goethe uppenbarligen blev varse: att denna konflikt alltjämt består. Islamisterna, och inte bara de mest extrema, uppfattar Koranens texter som varande av himmelskt ursprung vilket ger eld  åt den politiska agenda som profeten satte. Dessa islamister upplever ingen motsägelse mellan det himmelska och det politiska –  ty de är vanligen inga poeter men de kan ta till sig Koranens betvingande poesi. Kontrasten mellan Koranens gudomligt sända texter och den, som den upplevs, föraktliga, relativistiska och eftergivna icke-kultur de möter i dagens Västerland bildar eldfängt stoff, som ibland, enligt profetens uppmaning, omsätts i handling.

Annonser

3 reaktioner på ”Goethe och islams inre konflikt

  1. Tack för bra o intressant artikel! Lite annorlunda än vår nuvarande mutter och skruv tillvaro vid nyöppnade amben i KL.

    Vi hörs.

    sven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s