Möt en främling – om konstens onyttighet och mystik

”Reading the very best writers—let us say Homer, Dante,Shakespeare, Tolstoy—is not going to make us better citizens. Art is perfectly useless, according to the sublime Oscar Wilde, who was right about everything. He also told us that all bad poetry is sincere. Had I the power to do so, I would command that these words be engraved above every gate at every university, so that each student might ponder the splendor of the insight.”

Om Harold Bloom, den formidable litteraturprofessorn vid Yale, trots allt funnit det meningsfullt  att gentemot förhärskande litteraturdebatt i USA med dessa inledande ord i sin ”Western Canon” markera estetikens överlägsna autonomi – och därmed onytta – skulle han i svensk debatt möta  total oförståelse. Den svenska,  eller kanske skandinaviska,  utilitarismen, blandad med (o)hälsosamma doser av moralism, dogmatisk feminism, etnicism etc ovanpå – mitt i all sekularisering – en gravallvarlig protestantisk puritanism i det kollektiva undermedvetna psyket,  genomsyrar så till den grad  svensk kulturdebatt, att Blooms konstsyn skulle te sig frivol på gränsen till det obscena. Konst, kultur, bildning skall vara nyttig, den skall förbättra människors moral, göra oss till bättre samhällsmedborgare och – nu senast – bidra till att förbättra lönsamheten inom näringslivet.

Jag har själv upprepat Blooms ord i en mängd sammanhang, bl a i en artikel på debattsajten Newsmill som,  med ett knappt tusental läsare, förblev helt okommenterad. Kanske inte så konstigt  i en debattkrets som tycks mer intresserad av somalisk folklore än den västerländska högkulturen. Nå, även Bloom tycks resignerad  beträffande möjligheterna att den anti-estetiska ideologiseringen av litteratur kommer att avtona inom amerikanska akademier; tvärtom tycks den befäst sin ställning med några oväsentliga modifikationer. Bloom, och jag följer hans exempel, bekymrar sig dock inte allt för mycket för egen del över denna politiskt korrekta ”rejectionism”, eftersom den estetiska upplevelsen ändå – och det är ju huvudpoängen i  hans framställning –  är en avskild, individuell och inte samhällelig angelägenhet. Icke desto mindre visar Bloom i handling att han bryr sig om estetikens framtid som ett mer allmänt issue, bl a genom sin  – jag överdriver inte – banbrytande ”The Western Canon”. Att den nästintill förtigits i svensk kulturdebatt är bara följdriktigt utifrån vad jag sagt härovan (en recension i DN av vänsterdebattören Nina Björk missade som väntat det väsentliga i Blooms skrift).

Direkt länkad till uppfattningen att litteratur och annan konst skall vara moraliskt och samhälleligt nyttig är den alltsedan  det sena sextiotalet inom vänstern förhärskande idén om att den konstnärliga verksamheten är en produkt av samhällets produktionsförhållanden och därmed klasser.  Det var framför andra marxisten Gramsci som påverkade vänstern med denna idé (obs jag undviker  gängse trenduttryck som ”tankefigur” och liknande) I det kapitalistiska samhället är konsten följaktligen ”borgerlig” eftersom den kapitalistiska produktionsordningen har tillförsäkrat den härskande borgarklassen hegemoni över idéer och föreställningar, inklusive estetiken.

Denna teori är uppenbarligen enkel att vederlägga. För det första är idéer och föreställningar inte samma sak som  estetisk form. Ideologi är inte detsamma som konst – det har vi redan konstaterat eller hur? För det andra, och här är Harold Bloom i eminent grad  inne på rätt spår, så förklarar inte Gramscis teori varför genier som  Dante, Shakespeare, Mozart, Goethe har levat kvar  och bildat ”kanon”, medan allehanda mediokra hovpoeter, dito  – kompositörer och amatörer är totalt bortglömda.  Gramsci begår alltså helt enkelt ett trivialt kategorimisstag: han förväxlar konstens produktions- och för den delen konsumtionsbetingelser med dess innehåll och kvalitet. Shakespeare och Mozart må ha varit aldrig så beroende av aristokratiska välgörare (och i Mozarts fall icke minst den förhatlige ärkebiskopen i Salzburg) men deras konst är icke desto mindre genuint shakespearesk och mozartsk  –  annars skulle vi lika gärna läsa vilken som helst av de elizabethanska poeterna och lyssna på Salieri lika gärna som på Mozart.

Men vad är det då i verket som skapar den estetiska upplevelsen, det som gör läsningen av av Illiaden och Odysseen till en upplevelse av verklighetens lysande, gnistrande ”helighet” som en spegel av det gudomliga (nej jag talar inte om religion här utan snararare om antikens  gudomlighet  som symbol  för att länka de jordiska fenomenen till den höga skönhetens sfärer). Bloom har indirekt angett svaret, genom att söka definiera urvalskriteriet för vilka litterära verk genom historien som vunnit konkurrensen (han använder faktiskt den termen) mellan författarna om vilka som kan ingå i den västerländska kanon  han sammanställt: ”det främmande” –  ”strangeness”. Jag låter honom själv ange varför:

”The answer, more often than not, has turned out to be strangeness, a mode of originality that either cannot be assimilated, or that so assimilates us that we cease to see it as strange. Walter Pater defined Romanticism as adding strangeness to beauty, but I think he characterized all canonical writing rather than the Romantics as such. The cycle of achievement goes from The Divine Comedy to Endgame, from strangeness to strangeness. When you read a canonical work for a first time you encounter a stranger, an uncanny startlement rather than a fulfillment of expectations. Read freshly, all that The Divine Comedy, Paradise Lost, Faust Part Two, Hadji Murad, Peer Gynt, Ulysses, and Canto general have in common is their uncanniness, their ability to make you feel strange at home.”

Att uppleva det främmande i konsten hemma i läs- eller lyssnarfåtöljen –  det är själva kärnan i den estetiska upplevelsen. Varför gillar jag de dirigenter och musiker som lyfter verket från dennes och mina egna förväntningar och känslor till det objektiva planet? Därför att  jag därmed i verket möter  ”en främling, en  närmast mystisk (uncanny) häpnad snarare än ett tillmötesgående av mina (invanda) förväntningar”. Charles Rosen har uttryckt det hela på  ett annat sätt som jag citerat i en tidigare analys: ”…the opening movement of the Eroica Symphony will always seem immence, the trumpet call of Leonore No. III will always be a shock to anyone who listens once again to these works. This is because our expections do not come from outside the work but are implicit in it: a work of music sets its own terms” (Charles Rosen i förordet till ”The Classical Style”).

I mina öron är den höga klassiska estetiken mer ”främmande” än även den mest yviga och vildvuxna eller exotistiska romantik eftersom klassicismen, hos Mozart ofta med en ironisk överton,  når längre bort och högre bort än mina egna känslomässiga föreställningar och förväntningar.  Av samma anledning känner jag motvilja mot övertydlig emotionalism och känslosamhet som alltför lätt går över gränsen till det sentimentala –  framförallt i musiken. Jag behöver inte konsten som spegling och förstärkning av  min egen egocentriska känslovärld.

Det estetiska är fullt av subtil ironi. Samtidigt som den stora konsten är samhälleligt, moraliskt, religiöst osv total onyttig är den i högsta grad den beställsamma och beskäftiga nyttighetens totala motsats .

Ty den stora konsten är i sin inneboende kraft subversiv. Härav följer att de största konstnärerna – som mestadels inte andas en stavelse av revolutionärt politiskt budskap – är de mest subversiva medan mediokra plakatkonstnärer inte förmår rubba den bestående ordningen en millimeter. Medan en Mozart eller en Wagner eller en Debussy – eller en Edith Södergran eller en Arnold Schönberg – kan få oss att med en rysning inse att det invanda seendet har dolt avgrundsdjupen, att samhälleliga konventioner, klasser, status, människosyn är chimärer eller ibsenska ”gengangere”, reagerar vi på den mest rabiesdreglande Dramatenrecitatör av klasshatdikter eller den senaste Konstfacksaktionen med en axelryckning och en gäspning. Därför att de artistiskt sett saknar detta ”främlingskap” denna mystik som inte de mest brutala budskap kan ersätta. Särskilt inte brutala politiska budskap som enbart återger vad vi förväntar oss att de skall återge.

”‘Cause it doesn’t mean a thing if it ain’t got that swing”.

Annonser

2 reaktioner på ”Möt en främling – om konstens onyttighet och mystik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s