”Alltings glänsande salighet” – tillbaka till Odysséen

Grekerna hade sin konst i blodet. Dem unnade Musan

diktens hemlighet

– vad de sökte, var ära, ej vinning.

Grais ingenium, Grais dedit ore rotundo

musa loqui, preater laudum nullius avaris

(Horatius, Ars Poetica)

En bit inne i Odysséen, vid nionde sången, känner jag mig frestad att något begrunda och utveckla innebörden i Horatius värdering av den grekiska poesins estetiska överlägsenhet. På vilka andra kvaliteter var den baserad än på högre ideal såsom ära till skillnad från romarnas i skaldens – inte helt rättvisa – ögon inskränkta räknenissande och dyrkan av pekuniär vinst (vad Horatius skulle anse om dagens genomkommersialiserade icke-kultur kan vi bara spekulera om)? Så låt oss, med vederbörlig liitteraturvetenskaplig vägledning – Odysséen är av lätt förståeliga skäl världslitteraturens mest genomanalyserade verk – företa lite “close reading” av den homeriska poesin.

Odysséens komposition kan med avseende på tidsaxeln verka en smula ryckig fram och tillbaka, en enligt expertis dock vanlig berättarform i förantik ock antik episk poesi. Verket börjar ju i de fyra första sångerna med att Odysseus nu vuxne son Telemachos förbereder sig att söka återfinna och ta hem fadern och vi är därmed i slutet av det tioåriga tidsspannnet mellan Odysseus avfärd från Troja och hemkomsten till Ithaka. Den direkt berättade handlingen börjar sedan drygt halvvägs inne storyn med skildringen i femte sången av Odysseus avsked från den vackra nymfen Kalypso som hållit honom kvar i sju år under mer eller mindre ömsesidig passion (Lars Forssell har fint diktat om Odysseus längtan tillbaka till nymfen även efter återföreningen med Penelope: “Tre gånger tre rosor har jag kastat i havet idag, när strömmen för bort från Ithaca”, ja evig längtan är vårt öde).

Odysseus kommer så, efter en sista kärleksnatt med Kalypso längst inne i grottan, iväg hem mot Ithaka på sin egenhändigt hoptimrade flotte (själv skulle jag nog ha stannat hos den vackra och heta nymfen) men havsguden Poseidon som är vred på Odysseus ser till att han lider skeppsbrott i en storm; genom annan gudomlig intervention klarar han sig dock upp på klipporna i de skeppsbyggande faiakernas land, ön Skeria.

Här följer nu den berömda sjätte sången, som handlar om Odysseus möte med värdslitteraturens mest förtjusande unga kvinna, Nausikaa, nära den flod där hon och hennes tjänarinnor på Pallas Athenas inrådan  åkt för att tvätta kläder – så att flickan kan träffa den svårt utmattade och illa tilltygade Odysseus för att hjälpa honom. Jag måste i sammanhanget tillfoga min tacksamhet mot gudarna i skepnad av den gamla tidens skolpolitiker som lät mig studera sjätte sången (liksom även Xenons Anabasis, en av Platons dialoger och Markusevangeliet mm) på orginalspråket på gymnasiets helklassiska gren; dumt nog har jag låtit det mesta av språket falla i glömska under årens lopp.

Jag skall inte förstöra den poetiska fräschören i sjätte sången genom att närmare gå in på stoffet – man kommer f ö lika lite åt vad som gör dikten så fräsch genom analys som man kan verbalisera skönheten i en symfoni av Mozart; bara läs och lyssna är det som gäller! En spontan reflektion efter alla dessa omläsningar av sången om Odysseus möte med Nausikaa är dock att hans hemlängtan till Ithaka och till hustrun Penelope måste vara oändligt stark då han inte ger efter för den romans med Nausikaa som så fint antyds i sången, ja han ges längre fram i framställningen t o m en möjlighet att gifta sig med henne! Jag menar, då han nu ändå lyckats slita sig loss från Kalypsos heta famn och fått en ny, ännu finare, chans; förstår mig inte riktigt på den karln men vem gör det….?

Tillbaka till kompositionen: efter diverse festande, diskuskastning mm hos fajakerna avslöjar Odysseus sin identitet och berättar nu, från nionde sången och framåt om sina äventyr. Det är i denna långa “flashback” i kompositionen som vi får höra om cyklopen, lotusätarna, Kirke. sirenerna., Skylla och Karybdis och allt det andra så välkända stoffet i Odysséen och det är alltså här som jag gör en reflekterande paus i min läsning efter ett hopp fram till nittonde sången (om mötet med amman Eurykleia) I och med trettonde sången är vi tillbaka i det aktuella skeendet; fajakernas kung Alkinoos, Nausikaas far, hjälper Odysseus att komma hem till Ithaka. Han träffar sonen Telemachos, den gamle svinaherden Eumaois, hushållerskan Eurykleia , planerar och genomför dödandet av Penelopes friare och illojalt husfolk, återförenas med hustrun. Sedan Pallas Athena sett till att friarnas släktingar Akhaierna avstår från hämndaktioner är Odysséen slut. För mer utförlig redovisning av dess handling hänvisar jag tiil synopsis på nätet.

Eller bättre: läs eller omläs hela eller en del av verket, men på egen risk ty när man väl kommit in i stoffet har man svårt att slita sig loss – man är tillbaka i den intensiva och oreflekterade läsglädje som man upplevde från den första julklappsboken i barndomen. I inledningen till sin översättning av Odysséen (mer “modern” än Erland Lagerlöfs klassiska översättning) skriver Tord Baeckström att vi föreställer oss gärna att det var med någon sorts musikens oemotståndliga magi som sirenerna trollband sina offer så att de svalt ihjäl. “Men Homeros vet bättre: Det som gjorde sirenerna livsfarligt oemotståndliga var allt det de visste att berätta. Historien med sirenerna säger något om hur oerhört starkt behovet att lyssna till berättelser eller berättande sånger måste ha varit hos Homeros’ samtida. Det finns t o m ett stänk av satir i sirenepisoden: ni skulle ta mig Pan kunna sitta och lyssna tills ni svalt ihjäl!”

Och mer än någon annan diktare svarade Homeros mot detta starka, ja beroendeframkallade behov av berättelser och gör det alltså än idag, nära tretusen år senare. Emellertid, och nu kommer jag till till min huvudpunkt som jag utvecklar med stöd från ett par väl initierade, skarpsynta och genomreflekterande läsare av Homeros: intensiteten i läsupplevelsen beror inte på att Homeros skapar spänning – tvärtom är han notoriskt “avspännande” – utan på hans oöverträffade förmåga att få stoffet att glänsa: detta att framställa fenomenen som “All things Shining” för att tala med filosoferna Hubert Dreyfus (Berkeley) och Sean Dorrance Kelly (Harvard) i sin bestseller med den titeln. Jag skall här inte närmare gå in på de praktisk-filosofiska resonemangen hos Dreyfus/Dorrance Kelly utom just vad gäller författarnas belysning av ytfenomenens “heliga” glans och dess anknytning till gudarna, till krafter delvis utanför oss själva. Detta tema är egentligen den centrala poängen i deras framställning.

“De homeriska grekerna var öppna för världen på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss” framhåller de två filosoferna. Och dessa greker tunade in denna sin intensivt spontana verklighetskänsla med gudarna och upphöjde därmed tillvarons fenomen till glänsande “helighet”. Att följa gudarnas vilja, att acceptera dessa krafter inom och utanför oss själva, blev därmed en konsekvent anpassning till denna verklighet. Den sköna Helena – den tidens Ms Universum – var inte bara vacker utan genom sin skönhet lärde hon andra vad skönhet är, skriver de två nutida filsofiska beundrarna av Homeros (och av Helena; man kan fråga sig vad dagens västerländska feminister anser om en sådan “kvinnosyn”). Helena gjorde sålunda helt rätt då hon var otrogen med Paris därför att hon lydde kärleksgudinnan Afrodites vilja – och det ansåg även hennes make Menelaos! Åminstone en framträdande historiker har, det bör inskjutas, kritiserat framställningen av det homeriska gillandet av denna affär som varande historiskt tvivelaktigt och motsägelsefullt – Menelaos gick ju, med hjälp av Agamemenon och Zeus, till krig mot Troja för att hämnas på Paris. Tragöden Aischylos utgår i “Agamemnon” från denna fördömande syn på affären, vilket Dreyfus/Dorrance Kelly dock anför som ett led i tesen att vägen bort från Homeros glänsande polyteism anträddes redan under antiken. I och med den monoteistiskt allenarådande doktrinära processen under olika stadier av kristendomen leddes Västerlandet sedan allt längre bort från denna direkta, intensiva upplevelse av tillvarons lysande fenomen. Ett dualistiskt eller dikotomiserat djupperspektiv med en enda Gud som bestämmande referenspunkt för hur världen skall upplevas och som rättesnöre för hur vi skall gestalta våra liv tog över. Då sedan Nietzsche deklararade att Gud är död och individen uppmanades ta hans plats har följden blivit ångest över tillvarons tomhet, ett eliotskt “öde land” och över valmöjligheternas skrämmande mångfald utan att den homeriska livskänsla och verklighetsupplevelse som gradvis gått förlorad under senantik och monoteistisk kristendom har kunnat återupplivas. Det är alltså dags att göra just detta och återvända till Homeros och Odysséen!

DSC01627

Och därvid tycker jag mig finna en intressant korrepondens mellan “All Things Shining” och en av de för mig främsta vägledande analyserna av den homeriska poesin. I en berömd och på något sätt frapperande med “All Things Shining” samstämmig litteraturvetenskaplig studie av den homeriska berättartekniken i Odysséen observerar Erich Auerbach i sin “Mimesis” (1948) – standardverket för 50- och 60-talens “close reading”-orienterade litteraturvetare – på det hela taget samma typdrag som de två filosoferna gör 65 år senare. Parallelliteten mellan de två framställingarna, den ena litteraturvetenskaplig och den andra filosofisk, framstår som desto mer remarkabel som Auerbach gör en jämförelse mellan å ena sidan det lysande ytperspektivet – allt finns i förgrunden hos Homeros – och å andra sidan djupperspektivet – förgrunden betingas av bakgrunden – i Bibelns Gamla Testamente: denna litteraturvetenskapliga jämförelse svarar väl mot Dreyfys/Dorance Kellys filosofiskt orienterade resonemang om den homeriska polyteismen kontra den kristna monoteismen.

Auerbachs studie “Odysseus ärr” är det första kapitlet i “Mimesis” och de två gentemot varandra konträra perspektiven, det homeriska och det bibliska bildar utgångspunkt för de två huvudlinjerna i hela “Mimesis”. Vad som sker i XIXe sången är att Penelope till den som “främling” gästande Odysseus (som hon alltså inte känner igen) erbjuder ett fotbad av den gamla trotjänarinna Eurykleia som var Odysseus amma. Plötsligt händer det som Odysseus anat skulle ske, nämligen att Eurykleia upptäcker och igenkänner “ärret – det som en gång en vildgalts betar fläkt upp på Parnassen när Odysseus var där i sin morfar Aurolykos och hans söners sällskap”. Odysseus håller tillbaka hennes reaktion med viskande hot – en del tämligen råa mot den gamla trotjänarinnan vars liv han inte skulle skona om hon varit illojal under hans frånvaro – och Penelope märker, genom Pallas Athenas försorg, ingenting.

Allt detta är “skupulöst externaliserat och berättat på ett avspänt sätt” noterar Auerbach. Med klara konturer, skarpt och jämnt belysta, ställs människor och saker fram i ett rum där allting är klart och skarpt och det gäller även involverade människornas känslor och tankar.

Och därmed är Auerbach inne på en av de mest framträdande egenskaperna hos Homeros poesi nämligen dessa långa och ytterst detaljerade avbrott och avvikelser från det direkta skeendet. Just vid den punkt där Eurykleia har upptäckt Odysseus ärr, vid den dramatiska höjdpunkten, ja av kris i berättelsen – just då viker denna av på en över sjuttio verser lång, ytterst detaljerad beskrivning av hur Odysseus tillfogats ärret, och inte nog med det, en charmig, elegant och idyllisk skildring av morfaderns släkthistoria, Odysseus uppväxt, förberedelserna för och genomförandet av vildsvinsjakten etc. Allting externaliseras fullständigt, inget lämnas obelyst, och först sedan detta gjorts går berättelsen tillbaka till huvudhandlingen där Eurykleia i sin häpnad över ärret låter Odysseus fot falla tillbaka i baljan.

Är detta avbrott ett sätt att höja spänningen? Ingalunda, säger Auerbach, tvärtom är det ett sätt att dämpa densamma genom att det får läsaren att glömma vad som just ägt rum under fotbadet. För att höja spänningen måste åhöraren behålla något av huvudskeendet i minnet som en bakgrund. Men hos Homeros finns ingen bakgrund, det som han berättar är för stunden det enda närvarande och fyller såväl scenen som läsarens sinne fullkomligt.

Goethe och Schiller satte i en brevväxling detta “fördröjande, att hoppa fram och tillbaka” i berättelsen mycket riktigt i total motsats till spänningselementet. Schiller har rätt i att Homeros helt enkelt ger oss “den stillsamma existensen och handlingarna i enlighet med sakernas natur”, påpekar Auerbach, och både Goethe och Schiller t o m upphöjer denna berättarteknik till norm för episk poesi  –  till skillnad från tragisk sådan  –  överhuvudtaget. Men för Homeros, konkluderar Auerbach, var det knappast i och för sig fråga om en estetisk princip utan – än en gång – “nödvändigheten hos den homeriska stilen att inte lämna något till hälften i mörker och icke-externaliserat”. Denna externalisering gäller praktiskt taget allt stoff i Homeros verk, inklusive de stående epiteten, människornas tankar och känslor, relationerna mellan människor och deras handlingar, mellan olika sakförhållanden – allt måste upp i det gnistrande klara ljuset, det får inte finnas tillstymmelse till halvbelysta lakuner eller en antydan till outforskade djup.

“Och detta fenomenens framträdande tar plats i förgrunden, i ett rumsligt och tidsmässigt nu som är absolut”, fortsätter Auerbach. Man skulle kunna tro att detta ofta förekommande “fram och tillbaka” (skall inte förväxlas med vad som inledningsvis nämndes om Odysséens komposition i dess helhet) i berättelsen skulle skapa ett slags perspektiv i tid och rum men så är aldrig fallet hos Homeros. Denne skulle lätt kunnat ge ett sådant perspektiv på Odysseus ärr om hela historien om detta hade framställts som ett återkallande i hans minne – vilket väcks just vid ammans upptäckt av ärret och placerats just sedan detta först nämns. Men denna subjektivistisk- perspektivistiska metod som skapar en förgrund och en bakgrund och syftar till att framställa nuet som “liggande öppet för det förflutnas djup” är helt främmande för den homeriska stilen; här finns bara ett jämnt och objektivt belyst presens, konkluderar Auerbach.

Och det är alltså i detta avseende som den homeriska poesin står i så fundamental kontrast till den poetiska gestaltningen i Bibelns Gamla Testamente. Som exempel tar Auerbach texten om Abrahams frestelse att offra sin son Isak. Den bibliska texten är här praktiskt taget helt avskalad från den genombelysta verklighetsbeskrivning som kännetecknar den homeriska stilen, ja, då Gud talar till Abraham får vi inga upplysingar alls om varifrån hans röst kommer, inte någon förklaring av Guds väsen och inte ens varför han frestar Abraham på detta förfärliga sätt. Vi vet inte ens var Abraham befinner sig, vi får ingenting veta om Isak och hans karaktär, utan dennes enda roll i handlingen är att fånga in oss i upplevelsen av den kris som skildras, nämligen frestelsen. Medan Homeros undviker en överväldigande spänning, så är berättelsen om Abrahams offer tvärtom fylld av dylik. Därmed svarar Bibeln mot Schillers beskrivning av den tragiska poetens mål – att beröva oss vår emotionella frihet, att tvinga in våra intellektuella och själsliga krafter i en riktning och koncentrera dem där. Allt som inte tjänar berättelsens syfte lämnas i mörker. Bibelns verklighetsskildring är vertikal och inte, som hos Homeros, horisontell, varje individ relateras vertikalt till Gud och de får i denna relation en mångskiktad karaktär, det som sker i nuet, förgrunden ställs mot en historisk bakgrund – medan Homeros figurer “vaknar upp varje morgon som om det vore första dagen i deras liv”.

I Homeros diktning är “glädjen i den fysiska existensen allt och dikternas högsta mål är att göra denna livsglädje möjlig för oss att uppleva”. Och all denna rikedom i verklighetsbeskrivningen, all detta framhävande av detaljer, av den lycka som huvudpersonerna upplever i sin fysiska existens – allt detta förhäxar oss läsare till den grad att vi som läsare lever med dem i deras verklighet genom att gå in i denna. Och det spelar ingen roll om vi tror på storyn eller inte eftersom Homeros verklighet är så kraftfull i sig själv. Den existerar i sin egen kraft, Homeros dikter döljer ingenting, försöker inte lära oss något och de har ingen dold mening. “Homeros kan analyseras men inte tolkas”.

Musikälskare: är det något i detta som slår an en sträng hos er? Trodde väl det.

Och i Bibeln är ju allt så annorlunda. Syftet är ingalunda att förtrolla våra sinnen, och till den grad den frambringar starka sinnesintryck är det för att förstärka det religiösa, psykologiska och moraliska budskapet i vår relation till Gud. Bibelns krav på absolut auktoritet förutsätter att vi tror på vad som sägs, vilket i sin tur nödvändiggör bakgrundsteckningar och viss historisk autencitet, medan Homeros fritt kan dikta fram sin historiska verklighet. Och med allt detta mörker och halvdunkel i den bibliska berättelsen blir naturligtvis tolkningen av texten det väsentliga, till den grad att tollkningarna blir doktriner som kommer att dominera över den fysiska “verkligheten” vilken därmed riskeras gå förlorad.

Till skillnad från Homeros, som låter oss glömma vår egen verklighet genom att gå in i hans värld under läsningen, innebär Bibelns krav på absolut auktoritet således att den vill överkomma vår verklighet, den kräver att vi måste inordna vårt liv i Bibelns värld, vi måste känna att vi är delar av dess universella historia. Men detta har blivit allt svårare i och med att vår egen historiska omgivning alltmer avlägsnats från den i Bibelns böcker.

Vilket ju strängt taget är ett litteraturvetenskapligt sätt att beskriva den process som filosoferna Dreyfus och Dorrance Kelly har velat teckna i sin “All Things Shining”: då Gud är död – vad återstår för oss annat än tomheten “det öde landet” och ångesten över tvånget att välja sin livsväg i en förvirrande mångfald.

Av detta försök att framhäva skönheten i den homeriska diktens sätt att externalisera och genomlysa verkligheten följer naturligvis inte att senare diktning från antiken och framåt på något sätt skulle vara estetiskt underlägsen denna förantika poesi – jämförelsen skedde ju fö med Bibeln och inte med något annat diktverk. Jag har själv kåserat om det “artistiskt” fullödiga i några rader från Dantes komedi, Shakespeare är väl världslittteraturens centrala gestalt i sin uppfinning av “det mänskliga” (Harold Bloom), min förtjusning i Goethes diktning är dokumenterad i flera texter etc.

Men det gnistrande ljuset och den fysiska livsglädje som Homeros poesi förmedlar är på något sätt unik och oemotståndlig – till den grad att Goethe själv ville avbryta sina juridikstuder för att fördjupa sig i den homeriska och antika skönhetsvärlden. Han fortsatte dock med juridiken i Strasbourg där han förälskade sig i den bedårande prästdottern Frederike Brion.

Men knappast ens hon kan  överträffa den underbara Nausikaa – she’s my gal!

 

DSC01622 - Version 2

Annonser

2 reaktioner på ””Alltings glänsande salighet” – tillbaka till Odysséen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s