Notering

Emily Dickinson: ”The Soul Selects Her Own Society”

The Soul selects her own Society –
Then – shuts the Door –
To her divine Majority –
Present no more –

Unmoved – she notes the Chariots – pausing-
At her low Gate –
Unmoved – an Emperor be kneeling
Upon her Mat –

I’ve known her – from an ample nation –
Choose One –
Then – close the Valves of her attention –
Like Stone

Emily Dickinson (1830-86), denna exklusivitetens skygga och undflyende poet med sina ständiga tankstreck och tomrum, oöverträffad i sin komprimerade intellektuella originalitet alltsedan Dante (Harold Bloom): varför skall en måttligt beläst, tämligen ytlig, inte alltför djupsinnig läsare som undertecknad förvilla sig in i hennes poetiska labyrinter? “Dickinson” skriver Bloom i “The Western Canon, “kräver en så aktiv medverkan från läsarens sida att dennes intellekt måste vara på sin sällsynt högsta nivå. De olika tillfällen då jag undervisat om hennes dikter har efterlämnat en våldsam huvudvärk, eftersom svårigheterna har överskridit mina gränser”.

Den främsta anledningen till att trots allt försöka sig på Dickinson är den som Bloom själv anför, nämligen just hennes originalitet, detta “det främmande” som enligt Bloom är kriteriet på genuint konstnärsskap. Denna “strangeness” hänför sig just till detta höga intellekt, i sin mest sublima form utmynnande i den själsliga exklusivitet som är den anförda diktens tema. Det finns också hos mig, som varande en “highly sensitive person” enligt psykologen Elaine Arons typifiering  (härvidlag känner jag efter alla år mig själv alltför väl),  känselspröt som spontant ställer in våglängden på själva exklusiviteten hos den så ytterst skygga och i närmast fullständig isolering tillbakadragna Dickinson. Efter sin korta studietid drog hon sig helt tillbaka till familjehemmet i Amherst, Massachusetts där hon, vardag som helg iklädd vit dräkt, levde ett helt inåtvänt liv, högst ovilligt tog emot besökare och alltmer höll sig inne i sitt rum. Under denna extremt introverta livsform kom hennes poesi att följa sina egna, upphöjda intellektuella, själsliga och estetiska lagar  –  därav deras svårtillgänglighet  –  endast påverkad av genier som är hennes jämlikar, oberörd av trender, dogmer, gängse föreställningar i samtiden och  –  inte minst  –  den i 1800-talets Amerika allt genomsyrande religiositeten.

Ty lika envist som diverse uttolkare  –  som Harold Bloom så effektivt visar  –  försökt göra Dante till teolog istället för till poet, lika stark har benägenheten varit att tolka Emily Dickinsons upphöjda själslighet i kristna termer. Men “hennes ångest är intellektuell och inte religiös, och alla försök att läsa henne som en troende poet har kraschat väldsamt. Den storhet som benämns ‘Gud’ har en mycket skakig karriär i hennes poesi och behandlas med avsevärt mindre respekt och förståelse än den konkurrerande entitet som hon benämner ‘Döden’ (Harold Bloom).

Denna anti-religiösa själsliga autonomi i Dickinsons poesi gäller i manifesterad, närmast programmatisk form för hennes självständighetsförklaring i “The Soul Selects Her Own Society”. Camille Paglia, vars “Blow, Break, Burn” som jag återkommer till och i fortsättningen tar till hjälp i min läsning av dikten, bekräftar och följer upp Blooms tolkning. Dickinson gör sig själv frånvarande från den konfirmation för vilken hon nu uppnått ålder (‘Majority’) som kristen, på jorden och i himlen – en identitet som hon kategoriskt avvisar:

To her divine Majority – Present no more

Vidare: “Majority” är också den lokala samfälligheten med viken hon  –  till ett socialt pris  –  vägrar dela religiös tillbedjan  i de lilla provinsiella staden. “Den är majoriteten i varje avseende” skriver Paglia, “homogen, självbelåten och repressiv”. I stället förskansar sig diktaren helt i sin självtillit, stänger sitt hjärta – “kvinnans traditionellt mest sårbara punkt” –  och förkastar alla anbud, frestelser och frierier t o m från “Kejsaren”  –  Gud själv som knäböjer på hennes enkla matta.

Ty i “The Soul Selects Her Own Society” identifierar Dickinson sig själv “med sin egen mycket vitala inre värld och inte med den blyga personlighet som ses av omgivningen”, framhåller Camille Paglia. Diktarens  sällskap (‘society’) är hennes egna tankar med vilka hon tätt befolkar sina dikter. Hennes ton är ovillkorligt befallande, hennes attityd extrem”. Och då hon bryskt stänger sin dörr, så är det med företrädesrätten hos en drottning; det är en disciplinär handling för att koncentrera energi och perception.

I’ve known her from an ample nation — Chose One —

“Dickinson noterar en smula förstrött om sin själ som från ett schizofrent avstånd”,  skriver Paglia om dessa rader, “och vi kan nu, då vi har tillgång till hela hennes diktning, klart se att detta ‘One’ som hon valde var henne själv. I denna dikt gifter hon sig för sin konst och skapar ett liv som är lika omgärdat som det hos en nunna. Hennes kvinnliga men ”imperiella” (ursäkta anglicismen)  själ…agerar diktatoriskt för att stänga ventilerna, “valves”, för hennes uppmärksamhet, vi får en känsla av ett ventillock som skruvas åt och blir slutet och hårt som sten. Genom dessa låsta ventiler kan inga förströelser eller trivialiteter läcka in. “Ömhet eller medlidande skulle försvaga hennes konstnärliga integritet och sätta hennes verk i fara”.

Är det någon som tycker sig känna igen Edith Södergran i hennes nietzscheanska åkallande av demoner i diktandet?

Vi har alltså, om vi tillåter oss att generalisera, att göra med ett kompromisslöst hävdande av principen om konsten för konstens egen skull, “ars gratia artis”, vilken jag med besattheten hos en drucken eller en galning tidigare har diskuterat i flera texter. Och denna princip måste inte minst försvaras mot den ständiga “teologiseringen” av det estetiska, mot alla dessa försök, särskilt från kristen sida, att hänföra högre andliga eller själsliga tillstånd till religionens sfär – ett i grunden anti-estetiskt förhållningssätt till konsten.

Jag vet inte om jag nu trivialiserar och profanerar Emily Dickinsons höga konst, men: det är inte utan ironi då jag för en tid sedan kunde läsa i Svenska Dagbladet att hennes dikter publicerats på svenska i en ny översättning  –  uppenbarligen en mycket förtjänstfull sådan. Ironi  –  ty det finns väl knappast något land i västvärlden där den antiestetiska rejektionismen gått så långt som i Sverige, där ideologisering i form av normativ feminism, antirasism, mångkulturalism, nyreligiositet i form av importerad islam etc, allt i den politiska förträfflighetens, samhällsnyttans, den sociala rättvisans och världsförbättrandets namn; där allehanda politiserande och sociologiserande trender inom litteratur- och andra konstvetenskaper trängt undan så mycket av vad konstnärlig autonomi, genuin läs-, upptäckarglädje och skönhet innebär.

Jag har svårt att tänka mig en mer konträr och främmande gestalt i en sådan andligt och estetiskt reduktionistisk miljö än Emily Dickinson, som “med militant beslutsamhet förnekar hela världen för att bevara sitt lilla, stolta konstnärliga kungadöme” (Camille Paglia). Icke desto mindre synes intresset för Dickinson höga och svårtillgängliga estetik, av översättningens mottagande att döma, vara starkt i vårt land.

Varje utveckling, varje trend, varje förhärskande tanke- och smakriktning föder sin egen motsats. Men klassikerna består.

Annonser

En reaktion på ”Emily Dickinson: ”The Soul Selects Her Own Society”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s