Rädda Barnen bör hålla sig till barnen och glömma värdegrunderna

Det är långtifrån allt jag uträttade under min tid i den svenska utrikesförvaltningen som jag ser tillbaka på med någon större tillfredsställelse och än mindre med någon stolthet. Men jag är rätt nöjd med den kreativitet som jag lyckades utveckla för att hålla mig undan de chefskurser i “värdegrunder” med vilka UDs personalledning sökte inpränta moral och allmän förträfflighet i den svenska diplomatkåren från slutet av 90-talet. Sedan dess har detta “värdegrundsarbete”, som jag ser på nätet, spridit sig till nästintill varenda offentlig institution, allehanda stiftelser, organisationer såsom inte de minst de fackliga, landsting, länsstyrelser och kommuner. Begreppets epidemiska spridning är med andra ord lika bred som möjligheterna att tolka detsamma är mångfaldiga – och därmed att utnyttja det i manipulativa och politiserande syften.

Värdegrundsbegreppet har synbarligen om än diffust sina rötter i två huvudgrenar i västerländsk kultur, kristen respektive humanistisk etik med föreställningar om okränkbara mänskliga rättigheter etc, men dess tillämpning i dagens svenska offentlighet avspeglar på intet sätt den enorma komplexitet, för inte säga de motstridigheter och konflikter som präglat den västerländska diskussionen –  diskurs heter det visst nuförtiden –  om etik, normer och moral alltsedan antiken. Kritiker mot värdegrundsbegreppet har också pekat på en etnocentrisk västerländsk inskränkthet i dess genealogi och menar att även andra kulturer har bidragit till att utveckla synen på etik och moral, men den diskussionen överlåter jag åt idéhistoriker och fackfilosofer att föra.

Problemet med värdegrundsarbetet – förutom att det drar extremt höga konsultarvoden (100 miljoner kronor för ett projekt för försvaret har nämnts) och att kurserna är en intellektuell pina för deltagarna att genomgå – är att högtflygande allmänna, svårdefinierade begrepp som “människors lika värde” etc med persuasiv konnotering och i manipulativt syfte, ställs mot handlingar och ställningstaganden i sakfrågor som kan motiveras av en mängd skäl, pragmatiska, ekonomiska, välfärdsmässiga, nationella och andra vilkas kopplingar till grundläggande principer om människovärde och dylikt är långtifrån givna. Dessutom hamnar den ena värdeprincipen ofta i konflikt med den andra. Mest flagrant är motsägelsen mellan den universellt antagna principen om den fundamentala rättigheten till tanke- yttrande- eller åsiktsfrihet och å andra sidan tvånget för medlemmar i en organisation eller på en arbetsplats att följa de värdegrunder, ofta av rent politisk art som de beträffande invandring, mångkultur och islamisering, som stipulerats.

Det är mot den bakgrunden som jag, tyvärr utan att längre förvånas, noterar hur en idéell organisation som Rädda Barnen utnyttjar detta svävande begrepp för att – outtalat eller icke är irrelevant i sammanhanget – delta i den alltmer omfattande politiska kampanjen mot det sakinnehåll som i Sverige monopoliserats av ett politiskt parti, Sverigedemokraterna. “Rädda Barnens värdegrund skiljer sig fundamentalt från Sverigedemokraternas värderingar”, anser ordföranden i organisationen som inte tillåter aktiva Sverigedemokrater att vara medlemmar.

Jag hyser ingen samhörighet med eller omsorg om Sverigedemokraterna med dess tvivelaktiga förflutna, som sådana. En särskild diskussion har visserligen förts där forskare som Andreas Johansson Heinö (Timbro) och om jag minns rätt skribenten Mauricio Rojas ifrågasatt beteckningen rasism och främlingsfientlghet som anses motivera extremiststämpel på Sverigedemokraterna men jag tar här inte ställning i den debatten. Däremot delar jag i många stycken, tillsammans med en icke oväsentlig del av den svenska befolkningen, partiets kritiska syn på svensk invandringspolitik. Eftersom inget annat politiskt parti framför denna kritik innebär Rädda Barnens bojkott av SD att man vill inte veta av personer eller rörelser som överhuvudtaget hyser mer kvalificerade invandringskritiska synpunkter.

I samma exkluderande anda framhåller generaldirektören för organisationen enligt Svenska Dagbladet att “framför allt är Sverigedemokraterna emot det multikulturella samhällsbygget”. Som framgår av svensk och framförallt internationell debatt är mångkulturalismen ett minst sagt kontroversiellt och enligt många (inklusive mig själv) ett på det hela taget misslyckat projekt. Om inte annat innebär ju mångkulturalism i svensk tappning att man i liberala och vänsterpräglade kretsar tillämpar en relativism som blundar för eller t om anser sig böra “respektera” kulturer där inte minst de barn som Rädda Barnen har till uppgift att värna om far extremt illa. Denna relativism är den svenska mångkulturalismens mest typiska kännemärke och största inre motsägelse. Ty, som ledande internationella debattörer, bland andra Christopher Caldwell, har visat, för att mångkulturalism överhuvudtaget skall fungera krävs en stark nationell enhetskänsla (som den amerikanska) och en enhetlig nationell makt under villken de importerade kulturerna måste integreras.  Det är motsatsen till vad som gäller i det svenska mångkulturprojektet där nationalkänslan är svag och dominerande invandrade kulturer såsom den islamska i hög grad söker och i många fall uppmuntras att hålla fast vid sin egenart och sina värdenormer. I slutändan hotar i ett sådant projekt ett balkaniserat, hobbesianskt samhälleligt kaos med ständiga  identitetspolitiska konflikter, analogt med  en ”förlorad stat” där krigsherrar och klaner strider om makten.

Det är m a o anmärkningsvärt att en idéellt grundat organisation med stark internationell anknytning och tradition som Rädda Barnen i så hög grad ansluter sig till den i ett internationellt perspektiv närmast som extrem betraktade svenska mångkulturalismen, fylld av inre motsägelser och spänningar som den är. Än mer anmärkningsvärt är att denna organisation åberopar överordnade långsiktiga universella värden om barnens rättigheter samtidigt som den trendmässigt tar ställning mot ett bona fide demokratiskt parti utan att ange konkret evidens om hur partiet bryter mot dessa rättigheter men genom denna typiska – än en gång manipulativt persuasiva – hänvisning till “värdegrunder”.

Nu är det uppenbarligen inte första gången som Rädda Barnen uppvisar denna ängsliga anpassning till dagsaktuella politiska trender. Erik Helmerson har i Dagens Nyheter uppmärksammat hur ordföranden i Rädda Barnens ungdomsförbund vill göra hudfärgen till villkor för att man skall kun na uttala sig om rasism. “Problemet är att större organisationer, som massmedier, partier och rörelser som Rädda Barnen, gärna ängsligt plockar in (dessa debattörer) som ett bevis på att man hänger med i de senaste politiska trenderna” (DN den 3 mars 2014). Nej Rädda Barnen är som sagt inte ensamt därvidlag. Brandkårsfolk, fackorganisationer, brevbärare, vårdinrättningar – dess lika oreflekterade som trendkänsliga företrädare hasplar så snart tillfälle ges ur sig likt megafoner som förprogramerats av medieeliten sina bekännelser till “alla människors lika värde”.

Värdegrundskonsulterna gapskrattar hela vägen till banken.

DSC01477

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s