Notering

Åter till frågan om en nationell kultur

Med en druckens envishet och besattheten hos en maniker har jag i olika sammanhang hävdat den nationella kulturens idiomatiska egenart. Främst har det gällt musiken där jag menar att den kulturrelativism som nu är på modet i hägnet av allsköns mångkulturalism förväxlar stil med just idiom, eller inre karaktär. Wilhelm Stenhammars Serenad, pianokonserter, symfonier och naturligtvis inte minst romanser må vara aldrig så präglade av tysk senromantisk stil från Brahms och framåt, men låter icke desto mindre omisskännligt svenskt i våra öron – och hjärtan. För att inte tala om Hugo Alfvén. Varje kultur har sin egen inre karaktär och ju djupare den nationella kulturella egenskapen sitter desto starkare är dess idiomatiska uttryck i musik och poesi. Jag har pekat på det engelska idiomet i Ralph Vaughan Williams Pastoralsymfoni,  den ryska själens eko i Anna Netrebkos tolkningar av ryska sånger och det blonda tonfallet i Anne Sofie von Otters svenska romanstolkningar. I poesin har jag utifrån en briljant text av Lars Forssell lyft fram det egenartat svenska om är gemensamt för varandra så olika poeter som  Karlfeldt och Sonja Åkesson. Måleriet har jag inte gett mig in på,  men nog kan jag uppleva det franska sommarlandskapets soldränkta och vindsvepta fält i Monets Kvinna med Parasoll lika starkt som i Debussys Bruyères  eller Ravels Jeux d’Eau.

Image

Begreppet “idiom” är i själva verket mycket välfunnet för att urskilja vad som är genuin egenart i det musikaliska nationella tonfallet. En mångd belägg har nämligen presenterats för att belysa det nära sambandet mellan en nations språk och dess musikaliska uttryck, särskilt med avseende på rytmiken. Jag har har bl a fäst mig vid några rader i hjärnfysiologen Olver Sacks intressanta studie i samspelet mellan musik och hjärna i Musicophilia som jag finner värda att återge:

“Iversen, Patel, and Ohgushi have found strong cultural differences in such rhythmic groupings. In one experiment, they exposed native American English speakers and native Japanese speakers to tone sequences of alternating short and long duration. They found that while Japanese speakers preferred to group the tones in a long-short parsing, the English speakers preferred a short-long parsing. Iversen et al. propose that experience with the native language creates rhythmic templates which influence the processing of nonlinguistic sound patterns. This raises the question as to whether there might be correspondences between the speech patterns and the instrumental music of particular cultures. There has long been an impression among musicologists that such correspondences exist, and this has now been formally, quantitatively studied by Patel, Iversen, and their colleagues at the Neurosciences Institute.

”What makes the music of Sir Edward Elgar sound so distinctively English?” they ask. ”What makes the music of Debussy sound so French?” Patel et al. compared rhythm and melody in British English speech and music to that of French speech and music, using the music of a dozen different composers. They found, by plotting rhythm and melody together, that ”a striking pattern emerges, suggesting that a nation’s language exerts a ‘gravitational pull’ on the structure of its music.”

The Czech composer Leos Janaéek, too, was greatly exercised by the resemblances between speech and music, and he spent more than thirty years sitting in cafes and other public places, notating the melodies and rhythms of people’s speech, convinced that these unconsciously mirrored their emotional intent and states of mind. He attempted to incorporate these speech rhythms into his own music—or, rather, to find ”equivalents” for them in the classical music grid of pitches and intervals. Many people, whether or not they speak Czech, have felt that there is an uncanny correspondence between Janacek’s music and the sound patterns of Czech speech.”

Alltså: “en nations språk utövar en gravitation på strukturen hos dess musik”. Det förklarar – vilket jag har hänvisat till tidigare – varför en så ultramodernistisk och abstrakt fransk tonsättare som Pierre Boulez finner ett starkare släktskap mellan den franske 1700-talskomponisten Couperains rokokonusik och Boulez egna verk än mellan dessa och nutida modernister av andra nationaliteter, såsom Nono, Stockhausen etc.

Konstens, särskilt musikens och poesins nära samband med det nationella språket – och därmed nationen som sådan – är således bekräftat. Inte minst i detta avseende är mångkulturalismens förnekande av en genuint svensk nationell kultur ogrundat.

train-smoke-1900

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s