”Kan Europa förbli sig likt med annorlunda invånare där?”

Publicerat på Newsmill oktober 2009

I en kombination av en normativ tolkning av globaliseringen och kvardröjande dåligt samvete för ett rasistiskt kolonialt förflutet hos många länder i Västeuropa – vad Sverige beträffar ett slags ställföreträdande skuldkänsla – har förhärskande synsätt bland politiker och opinionsbildare sedan några decennier varit att det naturligt och moraliskt riktiga är att bejaka utvecklingen mot ett multikulturellt Europa genom att acceptera massmigration från främmande kulturer.

Det skall genast sägas att termen “multikulturalism” i den allmänna debatten används i en speciell mening: anpassning till en monokulturell och – i flera av dess samhälleliga yttringar – intolerant religion, islam, en anpassning som med andra ord leder till multikulturalismens motsats. De nationella intressena må gå isär och de kulturella miljöerna i den muslimska världen må skifta från kärv ökenkultur till sydostasiatiska risodlare – islams dominans över individ och samhälle förblir orubbad. Talet om islams inbördes diversifierade kultur tycks mig – liksom för “mannen på gatan” – något överdrivet.

För många som betraktat de första månfararnas bild på jorden, har denna bild estat sig fast starkare än bilderna från själva månens yta. Den som har vistats långa tider långt utanför hemlandet finner det till sist lika intressant att betrakta detta hemland från sin avlägsna utsiktspunkt som att ytterligare studera sitt främmande värdland – vars synsätt och åskådningar den långvarige gästen alltmer tenderar att ta till sig och göra till sina egna. Har en västerlänning bott tillräckligt länge i Asien, i mitt fall i Japan Thailand och Sydkorea, börjar han eller hon alltmer att betrakta Västerlandet med asiatiska ögon. Paradoxen är att han och hon samtidigt blir alltmer patriotisk ju längre tid och på  ju längre längre avstånd som man vistas från hemlandet.

Det är därför inte svårt för oss utlandssvenskar att förstå att, från japansk eller koreansk eller thailändskt perspektiv, en mängd företeelser och förhållningssätt i de västerländska välfärdsstaterna ter sig som ytterligt exotiska. Mest besynnerligt ter sig nog vårt likgiltiga förhållande till vår egen nation, liksom vår förbluffande tolerans för att inte säga eftergivenhet, inte emot besökare – därvidlag är t ex thailändare mer toleranta och gästfria än vi själva – utan mot alla de immigranter som stannar för gott och som vägrar ta till sig våra grundläggande värden. Och för en bildad Japan som både har sina rötter i och dyrkar sin egen kultur och samtidigt beundrar den västerländska kulturen som något av den mest magnifika estetik och det mest högtstående tankegods som världen frambringat, måste västeuropéers kulturella hemlöshet och än mer deras  ekvivalens eller t om mindervärdeskomplex inför skäligen primitiva, utomeuropeiska kulturyttringar – från turkisk matlagning till indonesisk fiskardans – te sig som en masochistisk flört med rena trivia eller t om kultur:
”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Om Mona Sahlin är korrekt återgiven, så menar hon antingen att Sverige inte har någon kultur att tala om eller, förhoppningsvis i likhet med mig, att svenskarna inte förmår ta till vara sin egen kultur, vilket gör oss identitetslösa. Förbluffande måste också den bildade japanen finna Fredrik Reinfeldts kulturhistorik:
”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Det första ledet må vara sant, men Reinfeldt implicerar alltså – återigenom om citatet är korrekt – att kulturinflytandet från i förhållande till  Sverige starkt homogena västerländska högkulturer i form av successiv invandring från Tyskland eller Frankrike är jämförbart med invasionen av en för Sverige totalt artfrämmande, och till stora delar även antagonistisk ökenkultur. Själv är jag övertygad om att den dag människoliknande individer på andra planeter i vårt universum lyckas uppfatta radiovågor av en stråkkvartett av Wilhelm Stenhammar  kommer de att bli gröna (som marsmänniskor) av avund, men det har jag nördat tillräckligt om tidigare på Newsmill.

Det råder ingen tvekan om att för en thailändare, eller en japan eller en korean, har begreppet nationalism ingalunda någon negativ laddning utan tvärtom ligger i paritet med familjen eller högre på värdeskalan. Och begreppet nation är starkt kopplad till etnisk homogenitet; det vore utomordentligt svårt att tänka sig t ex Thailand som en “multikulturell” entitet. För att få permanent uppehållstillstånd i Thailand och än mer att bli thailändsk medborgare – vilket lär gränsa till det omöjliga –  krävs att man praktiskt taget helt assimilerar thailändsk homogen beteende- och värdekultur och, inte minst, språket.

I stort sett liknande samband mellan etnisk homogenitet och nationalkänsla finns naturligtvis i Japan och Sydkorea. Och det är den radikala motsatsen till den överhajpade “multikulturalism” som Västeuropas opinionsbildare och politiker ihärdigt försöker inpränta i ett alltmer motsträvig befolkning.
Så mycket om några västeuropeiska egenheter från en outsider som bott långt borta från sitt hemland alldeles för länge.

På annat och närmare håll har en intellektuellt skarpare och vida bättre artikulerad observatör gjort sig hörd. Jag tänker på den kontroversiellt konservative krönikören i Financial Times, New York Times Magazine och Weekly Standard mm, Christopher Caldwell, en lika hårt kritiserad som högt rankad journalist, bosatt i Washington, flitigt berest i Europa. Caldwells tankeväckande, för att inte säga alarmerande, bok från förra året med fokus på den islamska migrationen till Västeuropa “Reflections on the Revolution in Europa” – med denna artikels rubriktext som bokens underrubrik – har som väntat mötts av stark kritik från vänster- och liberalt håll, typ “inget annat än neokonservativa ångestfantasier  om västvärldens förfall” men också av inlevelse, förståelse och positiva omdömen såsom i liberala New York Times (Fouad Ajami och John Vinocur, IHT). Caldwell rör sig i mycket på samma plan som den starkt islamkritiska Oriana Fallaci – som han citerar – visserligen utan att gå så långt som att, i Fallacis fall, kunna beskyllas för rasism, men han har inte kunnat undgå att av sina kritiker betecknas som “islamofob” (vilken islamkritiker kan undgå det?). Caldwell försöker dock ingalunda förminska islams dignitet som religion och noterar att Västerlandets syn på religionen som sådan har växlat under århundradena – Goethe var en av de som betonade den muslimska civilisationens positiva sidor. Men på den centrala frågan om huruvida islam är förenlig med modern västerländsk sekulariserad kultur är Caldwell kompromisslös:
“Islam är en magnifik religion, som också, tidvis under sekler, varit en lysande och generös kultur. Men, trots alla floskler om om motsatsen, är den på intet sätt Europas religion och på intet sätt Europas kultur.”
“Om européerna hade insett, då invandringen från Turkiet, Marocko, Algeriet och annorstädes tog sin början under 1950- och 60-talen, att det skulle uppstå tusentals moskéer överallt i Europa ett halvsekel senare, skulle de aldrig ha tillåt denna invandring”.

Jag kan ha missat något men jag har inte sett mycket diskussion i Sverige kring dessa “Reflections”. Snarare dock än att i övrigt summera innehållet i Caldwells både extensiva och förtätade analys av de anpassningsproblem den islamska immigrationen för med sig – läsare på Newsmill vet redan genom egna observationer och t ex Aje Carlboms utmärkta artikel vad Caldwell talar om – kan det vara värt att kasta en blick på politikers och opinionsbildares sätt att bemöta dessa problem. Det kan sammanfattas kort: antingen undviker man att relatera problem som t ex ökad brottslighet specifikt till invandringen utan beskriver dem som allmänna “samhällsproblem” allmänt “utanförskap” etc,  eller också reagerar man med ren beröringsskräck, såsom karantäniseringen av Sverigedemokraterna.

Därmed har en växande klyfta uppenbarat sig mellan politiker- och mediaetablissemanget å ena sidan och folk i allmänhet  å den andra, som alltmer börjat ifrågasätta det rimliga i att  invandrarna “sätter ett kryss i rutan för obegränsat tillträde till välfärdstaten, men samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser “(John Vinocur). Caldwell framhåller än mer att det föreligger ett tydligt  samband mellan ett lands etniska homogenitet och befolkningens vilja att genom skatter solidariskt bidra till sjuka och andra behövande invånare. Med andra ord, klarar det svenska folkhemsbygget en multietnisk befolkningsstruktur?

Vad de europeiska politikerna gör, säger Caldwell, är att “upphöja muslimska påtryckargrupper till pseudoofficiell status och förklara att man därmed frambringar ett islam som avspeglar europeiska värdegrunder”. Det är bara det att, som jag själv exemplifierat tidigare, Europa självt är osäkert över vilka dessa värden är, och har därför hamnat i ett slags “kulturell neutralitet” där den enda  hållning som logiskt återstår  blir att förklara invandring som en framgång och ett kulturellt berikande.
Och resultatet blir att det är islam och inte Europa som går vinnande ut ur kampen om invandrarnas tillhörighet, konkluderar Caldwell.

I slutet av förra året skedde emellertid ett notervärt politikeruppvaknande, rapporterade John Vinocur i en krönika; efter mordet på Theo van Gogh, den mordmärkta parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Alis landsflykt till Amerika och en hel rad av islamistiska övertramp hade det nederländska arbetarpartiet fått nog av Nederländernas långvariga och misslyckade experiment med multikulturell tolerans. Med skärpa, inte minst från partiordföranden Lilianne Ploumen själv, markerades att det nu fick vara slut med försöken att stoppa all kritik mot religion (läs islam). Om muslimer skall välkomnas till Nederländerna så måste de vackert ta seden dit de kommer, var budskapet, inte bära niqab, de måste acceptera att skaka hand etc. Och även om denna markering tyvärr avsevärt tunnades ut vid motionsbehandlingen i våras var signalen viktig, inte minst därför att den kom från vänster, multikulturalismens banérförare framför andra. Multikulturalism eller inte  – man insåg att landet inte kunde tolerera att invandrarna nästan helt behöll så gott som alla inslag av sin tidigare nationalitet samtidigt som man a la carte drog fördel av välfärdsinrättningarna i det nya landet.

Någon anpassning kommer dock alltså inte att ske, om man får tro Caldwell. Han får medhåll av flera islamologer som själva är muslimer: Faoud Ajami  citerar i sin recension av Caldwells bok den framstående egyptiske islamteoretikern Sayid Qutb som otvetydigt hävdar religionens företräde: “vi må bära deras (mottagarländernas) nationaliteter, men vi tillhör vår religion”.

Andra, mer islamkunniga personer  än jag själv må kommentera  den teologiska eller religionssociologiska bärigheten av dylika uttalanden. Skulle t ex ett turkiskt medlemsskap i EU moderera de muslimska befolkningsgupperna i riktning mot sekularisering och anpassning till värdländernas kultur? Eller skulle det tvärtom förstärka religionens supremati genom att den representeras officiellt av en medlemsstat i ett kulturellt hemlöst Västeuropa? Jag tror att den frågan redan har besvarats i denna artikel: “När en osäker, eftergiven och relativistisk kultur möter en kultur som är djupt förankrad, självsäker och styrkt av gemensamma doktriner så är det vanligen den förra som anpassar sig till  den senare”, säger  Caldwell avslutningsvis. Vi vet också att tanken på 100 miljoner turkiska muslimer som fullt integrerade i Europa fyller stora delar av dess nuvarande befolkning med vånda. Det bor redan omkring 20 miljoner muslimer i Europa, varav 5 miljoner i Frankrike, 4  miljoner i Tyskland och 2 miljoner i Storbritannien. Detta antal kan framskrivas till att ha fördubblats kring 2025. Redan nu dominerar muslimer eller strävar att dominera viktiga europeiska storstäder, såsom Amsterdam, Rotterdam, Köln, Londons East End, Leicester och i Sverige kanske Malmö.

Det främlingskap med vilket de europeiska folken upplever den utomeuropeiska massinvandringen har emellertid sått ett hoppingivande frö till en europeisk motkultur, noterar Caldwell. Européerna, har alltmer börjat identifiera sig själva som just européer, just på grund av att de genom massinvandringen fått klart för sig vad som inte är Europa. Möjligheterna till europeisk enighet har därför aldrig varit så stora.

Och förr eller senare kanske de etablerade politikerna tar fasta på hur “verklighetens folk” upplever massinvandringen. Det är val i Sverige om mindre än ett år, en stor mängd svenskar vill inte se sina samhällen förvandlade till orientaliska basarer och det finns ett parti som heter Sverigedemokraterna: go figure.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s