Jag läser Tjechov och lyssnar på ”Kreutzersonaten”

“…bland civila i allmänhet finns det en stor del grova, ouppfostrade personer, som saknar all älskvärdhet. Jag blir upprörd och sårad av all grovhet, jag plågas när jag ser en människa
lider brist på finess, mjukhet, älskvärdhet”.

Det är mellansystern Masja, i Anton Tjechovs naturalistiska mästerverk, “Tre systrar”, som uttrycker en väsentlig ton i dramats tema om hur syskonen i en förfinad rysk överklass, i lantlig exil från det sofistikerade stadslivet i Moskva, upplever hur denna klass konfronteras med den nya tiden i förrförra sekelskiftets Ryssland; hur de drömmer om en återflytt till Moskva som symbolen för denna förfining, kultur och skönhet, bort från den prosaiska tristessen, fulheten och grovheten i lantlivet. Och till sist förblir drömmen om Moskva just bara en dröm som aldrig förverkligas. Det gäller inte minst kärleken, i Masjas fall – hon är sedan hon var 18 år gift med den snälle och oändligt triste gymnasieläraren Kulygin – den passionerade hemliga förbindelsen med överstelöjtnant Versjinin som sedan lämnar provinsstaden. Denne är i sin tur olyckligt gift med en mentalt störd kvinna som ideligen gör nya självmordsförsök. Den yngsta systern Irina, som ihärdigast av dem alla uttrycker längtan tillbaka till Moskva, bestämmer sig till sist för att gifta sig – låt vara utan kärlek – med baronen och officeren Tusenbach som dock i fjärde akten dödas i en duell med den bisarre kaptenen Soljonyj. Den präktiga och omtänksamma äldsta systern Olga förblir ungmö. Alla tvingas de överge sina drömmar, som måhända liknar en ibsensk livslögn, för att trots allt söka en mening med sina liv, kanske inom sig själva, inför verklighetens gråa tristess.

Då jag ånyo läser “Tre systrar” – jag har tyvärr aldrig sett stycket på scen (den går just nu i en ny uppsättning på Dramaten, ser jag) – blir jag återigen särskilt betagen i just den hetlevrade, impulsiva och spirituellt överdådiga Masja. Hon personifierar det artistiska, det konstnärliga, det estetiska och man blir inte förvånad över den ömsesidiga passionen mellan henne och den sensible och filosofiskt lagde Versjinin (denne återkommer med förtröstansfulla utläggningar om att i och med mänsklighetens utveckling blir allting bättre om några hundra år, hur trist och meningslös vår tillvaro än ser ut idag.). Masja svär till, tar sig en sup, skrattar mellan tårar, gnolar återkommande på en visa, visslar och dansar. Hon är brutalt kritisk mot den oansenliga och stillösa – och som det kommer att visa sig – även själ- och hjärtlösa Natasja, brodern Andrejs fästmö och sedermera hustru, som på något sätt personifierar den uppkommande klassens egna härskarlater så snart den får chansen. Masjas impulsivitet och färgstyrka finner jag kompositoriskt effektivt kontrastera mot den kompakt gråa tristessen och melankolin i stycket – och därmed förstärker gestaltningen av tragiken i systrarnas liv och drömmar i denna atmosfär.

Masja är alltså konstnärssjälen i dramat och hon är även i egentlig mening en konstnär; hon är utbildad klassisk pianist, om än inte utövande i den provinsiella miljö där pianokonserter inte står högt på dagordningen. Jag föreställer mig Masja då jag lyssnar på Beethovens “Kreutzersonat”, den för violin och piano opus 47 – av flera skäl, varav ett mycket konkret.

Leo Tolstoy fängslades ju uppenbarligen av den passionerade skönheten i “Kreutzersonaten” så starkt att han skrev sin novell med samma titel bärande ett slags antipassions- eller antisextema. Musik kan, menar huvudpersonen i novellen, ha så stark kraft att en persons hela karaktär och beteende kan förändras – även i destruktiv riktning (är denna tanke måhända analog med utläggningen om den mozartska konstens demoni i Thomas Manns “Doktor Faustus”?) I sin med tiden allt djupare religiositet torde Tolstoy ha funnit dylik passion såsom fjärmande människan från godhet och moral i djup mening.  Kanske även övermättnad och ruelse från passionerade, sexuellt intensiva relationer före äktenskapet – som i sin tur kom att utvecklas till att bli extremt olyckligt – med den yngre “Sonya” påverkade Tolstoys senare syn på “kärlek” inom äktenskap som varande hyckleri, och hans förespråkande av avhållsamhet beträffande erotik och sex. Tyvärr hittar jag inte novellen i min bokhylla så jag kan inte närmare gå in på gestaltning och budskap i dess “komposition”; enligt vissa litteraturforskare följde Tolstoy i bärande delar Beethovens arkitektur i skapandet av sin novell, ser jag på Wiki. Novellens huvudperson ser tillbaka på ett svartsjukemord som han begått på hustrun – som just lik Masja var pianist – då han kommer på henne med att spela “Kreutzersonaten” med sin förmodade älskare. Men än mer än denna förbindelselänk – som naturligtvis är anekdotisk och rent slumpmässig – mellan Beethoven, Tjechov och Tolstoy, finns det i Beethovensonaten, egentligen i dess första sats, en passion, intensitet och hetta som får mig att frambesvärja en kvinnotyp som Masja. Och visst lämpar sig den oändligt melankoliska mollvariationen i andra satsen väl som en stämningsbärande musikalisk vinjett till den sorg hos en konstnärssjäl över förlorad stil och skönhet i tillvaron som Masja uttrycker i det inledande citatet.

”Kreutzer” är i sin högspända skönhet, tycker jag, i klass med “Waldsteinsonaten” för piano från ungefär samma period, även om den förra kanske formmässigt inte är lika expansiv som op 53. Här finns med andra ord en storhet och en skönhet som inte i första hand bör jämföras med ett av Tolstoys mindre verk, utan kanske till och med för tankarna till ett storverk som “Krig och Fred” – den ojämförligt starkaste läsupplevelse jag någonsin haft av en roman (inte särskilt originellt, medges, då ju “Krig och Fred” överlag betraktas som det mest högstående romanverk som någonsin skrivits). Men visst förnimmer jag, som jag försökt antyda i denna text, starka estetiska samband, en överensstämmelse i tonfall och stämning, just med Tjechovs drama då jag i dessa oktoberdagar växlar mellan läsningen av “Tre systrar” och lyssnandet av “Kreutzersonaten”.

Det är en raspig inspelning från slutet av 1920-talet med Jaques Thibaud och Alfred Cortot som berör mig starkt.  Här har vi de stora gesternas och utbrottens, de starka passionernas gestaltning i tidens anda, som hos den avslutande stumfilmsepoken. Men här återfinns även virtuositeten – både violin- och pianostämmorna anses vara tekniskt krävande – den stiliserade noblessen i frasering och passager hos de två fransmännen som säkert skulle tilltalat såväl Masja och hennes systrar som Tjechov själv. På köpet får man, tycker jag mig höra, några av Cortots legendariska felspelningar – pianohistoriens vackraste enligt någon kritiker.

Då jag vill ha perfekt ljud utan missade noter går jag till en Super Audio CD med med Anne-Sophie Mutter och Lambert Orkis på DG.

Annonser

2 reaktioner på ”Jag läser Tjechov och lyssnar på ”Kreutzersonaten”

  1. Tjechov och Beethoven.
    Svårt att finna bättre sällskap en höstdag som får människan att längta efter konst i dess sublimaste form.

    ”Tre systrar”
    Den titeln kunde vara ett tema även i mitt liv.
    Min hustru är ”ägare” till två yngre , och ofta närvarande.
    Samtliga väldigt olika och lika.

    Dock inte så olika som i den synnerligen underhållande TV-serien där Hyacinth Bucket dominerar tillvaron. På svenska benämnd ” Skenet bedrar”.

    Har fastnat för en inspelning av Kreutzersonaten där Perlman håller i violinen och vi finner Aszkenazy sitter på flygelpallen.
    Och att spelet är en dröm, kanske även för Ludwig, är jag säker på.

  2. Ja, Keutzersonaten är verkligen ”förföriskt” vacker – om den kan hetta upp passioner till svartsjukemord tror jag inte Beethoven själv ens reflekterade över. Han skulle säkert därvidlag ha kritiska synpunkter på Tolstoys novell. För övrigt kan vi ju konstatera att Beethovens starka idealism har vissa beröringspunkter med Tolstoys patos för moral och rättfärdighet, fast Beethoven förblev ju trogen upplysningsidealen medan Tolstoy hävdade en starkt religiöst (men dock antikyrklig och antiprästerlig) grundad idealism. Ironiskt att Tolstoy fann detta verk av Beethoven farligt förföriskt medan Beethoven å sin sida ansåg librettot till Mozarts Don Giovanni grovt osedligt….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s