”Anakreons Grab” – Goethes poetiska mirakel

Frühling, Sommer und Herbst genoss der glückliche Dichter;
Vor dem Winter hat ihn endlich der Hügel geschützt

Dessa rader är ett poetiskt mirakel.

Min första tolkning av den mot vintern skyddande kullen var att denna framträdde som något av en bergskam.

Det är, skrev jag, som om naturens omtänksamma “vänlighet” (Albert Camus, Främlingen) framträder i dessa slutrader i Goethes dikt, “Anakreons Grab” och lugnar min oroliga själ, omvandlar dödens isande grepp till ett stilla adagio i de lägre stråkarna; jag anar vinterdagens kvardröjande ljus över den skyddande höjden. Kring Anakreons grav där nere i dalen har vintermörkret nu fallit. Det är en harmonisk sekvens som Goethe frambringar; Vår, sommar och höst är de årstider då denne skaldekonstens, erotikens och vinets (fast Anakreon lär ha varit nykter då han skrev) diktare sjunger om sin livsglädje och lugnet nedanför vinterns skyddande berg är det rofyllda slutet på poetens liv.

Jag associerade med andra ord till aftonens lugn över bergstopparna i Goethes kanske mest kända dikt:

Über allen Gipfeln ist Ruh

Fantasin tycks alltså – som så ofta – ha skenat iväg med mig. Efter att ha sökt något kring vad tyska “Hügel” står för lutar jag nog mer åt att att det är en gravkulle som skyddar Anakreon mot vinterns kyla. Man kan ana ett stråk av vemod i dikten men än mer ett stilla lugn. Är det ålderdomens vinterkyla som gravkullen skyddar glädjens och livsnjutningens diktare från?

Här följer således dikten i dess helhet:

Wo die Rose hier blüht, wo Reben um Lorbeer sich schlingen,
Wo das Turtelchen lockt, wo sich das Grillchen ergetzt.
Welch ein Grab ist hier, das alle Götter mit Leben
Schön bepflanzt und geziert? Es ist Anakreons Ruh.
Frühling, Sommer und Herbst genoss der glückliche Dichter;
Vor dem Winter hat ihn endlich der Hügel geschützt.

Dröj alltså något vid kompositionen. Diktaren/vandraren fäster läsarens blick på den lysande, ja bedårande, något av paradisisk naturidyll som väcker den fråga vilken leder dikten in på slutraderna. Där rosorna blommar, vinrankor och lagerblad är sammanflätade, turturduvan ger sitt lockrop, syrsan spelar: vems grav är det som gudarna så överdådigt försett med denna naturens prakt? Det är alltså skönhetsupplevelsen vid anblicken av naturidyllen som är utgångspunkten för dikten och som leder denna vidare genom den direkta fråga som diktaren eller vandraren ställer, och dess svar. Naturen som sagt, och dikten formligen lyser av de ytfenomenens, objektens skönhet som så starkt berörde Goethe under och efter hans långvariga italienska resa, på samma sätt som och i hemlig förbindelse med hans hänförelse inför den klassiska form som i det italienska solljuset uppenbarade sig för honom:

Mäßigkeit und ein klarer Himmel sind Apollo und die Musen

Poesins klassiska livsrum.

Goethe var i Italien så långt borta från de “dunkelhöljda skepnaderna” (Faust) i det ”barbariska” Norden som man kan tänka sig (om han ansåg sin tids Tyskland vara barbariskt – vad skulle han säga om dagens Sverige?). Men för sitt skapande behövde han ända till sist återvända till dessa spökfigurer som alltså dyker upp i inledningsdikterna i “Faust”. Vistelsen i Italien präglades inte av så mycket produktion,  påpekar Algot Werin. Det erotiska skall vi dock förbigå, men hur som helst ledde vistelsen till uppbrottet från relationen med Charlotte von Stein, hans livs kanske starkaste och djupaste kärleksrelation.

Jag kom som vanligt en bit bort från ämnet men jag tror att man inte nog kan betona vilken stark skönhetsupplevelse vistelsen kring Medelhavet var för Goethe och hur nära den anknöt till hans klassicistiska ideal – mera härom i en tidigare text. Och såväl åskådliggörandet av de oförglömligt fräscha syn- och ljudintrycken som den lysande formstrukturen i dikten – sekvensen av hur synintrycken leder till frågan som sedan besvaras i de kanske stillsamt reflekterande slutraderna (jag skall i en framtida text visa hur mästerligt Goethe varier den språkliga rytmen för att reflektera tankeinnehållet).

Försöker man “översätta” denna Goethes dikt till något slags budskap, symbolik, religiös förkunnelse eller liknande går man naturligtvis bet. Samtidigt som dikten gestaltar en intensiv verklighetsupplevelse med stark närvarokänsla blir dikten som sådan, som objet d’art, icke desto mindre en verklighet i sig. Själva språket i dikten blir som ett konstföremål – säg en antik kruka – och som sådant lika mycket verklighet som vad språket konnoterar. Jag har inte funnit någon egentlig analys av denna dikt på nätet – det mesta handlar om Hugo Wolfs berömda sångtonsättning – men en intressant och inkännande text i Die Zeit  från 1960 går in på detta språkets egenskap av konstföremål i sig. Den språkliga konnotationen i en dikt – “vad den handlar om “ – får en annan dimension, kalla den musikalisk om ni så vill. Komposition och det språkets klangmässiga kontrapunktik som diskuteras i Zeitanalysen i denna Goethes dikt för ju tankarna över till musikalisk form.

Och vill ni veta hur jag stötte på dessa diktrader? Jo de inleder Robert W Gutmans stora Mozartbiografi. Mozart som en musikens Anakreon. Och Goethes motsvarighet i den höga klassiska estetiken. Mozart dog ung.

En sak till förresten, Goethe förmedlar ju, trots stänket av slutgiltighet ett slags hemmets frid i slutraderna, en skyddad vila. Naturens – Albert Camus än en gång – “vänliga” omtänksamhet.  Döden som att till sist komma hem: som hos Hjalmar Gullberg:

För vilsna fötter sjunger gräset
Du går mot hemmet var du går.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s