Människor med musik – och de utan

Det är höst 1975, och jag tillbringar ett tjänstledigt år i Paris med att ta klarinettlektioner, studera musikvetenskap vid Sorbonneuniversitetet (en total katastrof), ligga på soffan och läsa Rimbaud och Baudelaire och försöker övertyga  mig själv och omgivningen att jag förstår särskilt mycket av den franska poetiska symbolismen. Den som däremot gör det är en ung norsk diplomat, John Björnebye, som skrivit en bok om just Rimbaud och även varit knuten till ett franskt universitet. Jag träffade honom igen långt senare i Tokyo där han var Norges ambassadör, gift med en flöjtist som då var tjänstledig från den utomordentliga Oslofilharmonin. Hon berättade att för denne ton- och poesikänslige norrman är musik en livsbetingelse; musiken genomsyrar hela hans väsen. Just då mot slutet 1990-talet, var det Anne Sofi von Otters nyligen utkomna tolkning av Griegs sånger som särskilt fängslade den norske ambassadören: von Otter hade som ingen annan fångat själen i de griegska sångerna. Jag hade ingen svårighet att instämma.

Denne i musik och fransk litterär modernism – och mycket annat – djupt bildade och estetiskt sensible norske diplomat hade inte så många motsvarigheter i den tidens svenska diplomatkår. Egentligen kommer jag mest att tänka på Lars Bergqvist, författare, humanist med studier i b l a Swedenborg, tidigare chef för svenska kulturhuset i Paris, ambassadör i bl a Peking och vid Vatikanen som kombinerar intellektuellt djup, litterär insikt och musikkänsla till en grad som liknar hans norske kollega. Bland en del svenska diplomater kom från 1970-talet den politiska snarare än den estetiska eller intellektuella inriktningen att dominera – i gängse svensk diskussion sedan dess definieras för all del intellektuell som just (vänster)politiskt fokuserat tänkande. Några av dessa politiserande svenska diplomater gick in i det stora partiet och gjorde snabb karriär. Därmed är inte sagt att de inte skulle ha nått stora framgångar – om än i långsammare tempo – även utan att liera sig politiskt; några blev  f ö mina vänner och stöttade mig i min vingliga karriär (som knagglat sig fram utan medlemskap i eller anknytning till något politiskt parti;  på den tiden uppfattades jag som  hållningslöst bohemiskt och intellektuellt diffust och fritt kringflytande någonstans åt vänsterhållet). Den helt dominerande icke-(vänster)politiserade delen av den svenska diplomatkåren bestod av konventionellt borgerliga, professionellt fullödiga och i flera fall framstående företrädare för en svensk ämbetsmannakultur då den var som bäst och gav good-will och prestige åt vår nation. Två av mina chefer i Tokyo, Magnus Vahlquist och hans efterträdare Krister Kumlin förtjänar i det avseendet särskilt omnämnande. Jag minns också med  kvardröjande uppskattning ambassadören under min tidiga tjänstgöring i Algeriet, den kontroversiellt okonventionelle, modige och ofta högst charmerande Harald Edelstam. Den väl närmast ikoniske Gunnar Hägglöf förde, då jag prövades för inträde i utrikestjänsten, in vårt samtal på Dorothy Sayers översättning av Dantes Gudomliga Komedi (jo, jag blev antagen). Andra diplomater enligt den gamla skolan kunde bära en vag likhet med gustavianska hovdignitärer; typiskt nog utgick de flesta från att jag spelade flöjt, ett instrument hörande hemma i förklassicistisk taffelmusik som låg mer i deras smak, medan klarinettens moderna, romantiskt dynamiska klangkaraktär kändes mindre salongsfähigt och kanske något främmande för dessa sentida gustavianer. Den glatt frispråkige Harald Edelstam, vilken det ledande skiktet i utrikesdepartementet inte helt utan anledning ansåg vara en problematisk figur, betecknade för sin del sagda skikt som ”mumrikar”.

Oavsett graden av museal framtoning i den traditionella svenska diplomatkåren berörde den konservative svenskamerikanske statsvetaren Claes G. Ryn i en krönika i Svenska Dagbladet en väsentlig kvalitet då han framhöll hur väl det välutbildade  samhällsskikt den var del av bidrog till bilden utomlands av Sveriges tätposition i världen. Senare ”antielitistiska reformer” av den högre utbildningen har så långt möjligt sökt eliminera dessa kvaliteter och Göran Persson som utbildningsminister fullbordade kvalitetserosionen med kommunaliseringen av det pre-akademiska skolväsendet.

Emellertid, för att återgå till  den politiserande gruppen, så fanns det en och annan tjänsteman som tog den trygga hemvisten i det socialdemokratiska partiet till intäkt för ett rätt långtgående övermod, ibland gränsande till mobbning mot de kollegor som stod utanför den då så självklara vänsterhegemonin – ett övermod, hybris som närdes av den starka socialdemokratiska valsegern 1968, av Palmes hårda politiska profilering och av den allmänna vänstervågen.

En delegation från utrikesdepartementet, ledd av en byråchef för politiska frågor, besöker Paris under min tid där och ambassadören, Ingemar Hägglöf, en person med ett finfördelat och beaktansvärt kulturellt och politiskt perspektiv som imponerade på mig, ger en arbetslunch för delegationen. Jag är inbjuden och känner mig som vanligt, trots att jag befinner mig bland kollegor, som den outcast jag innerst inne är och alltid har varit. Någonstans efter den utsökta huvudrätten får samtalet över bordet där jag sitter – lyckligtvis en bra bit från värdens bortsända – en olustig ton. En renlärig anhängare av Rörelsen som bl a pga av denna sin anhängighet tidigt uppnått hög nivå i sin karriär gick till relativt högljutt verbalt angrepp mot en av chefspersonerna i delegationen. Den senare hade hjärtlöst, och ojämlikt nog, framhöll denne politrukiske inkvisator, beordrat alldeles för mycket övertid på för kort varsel för en sekreterare – det hette förresten  fortfarande “skrivdam” om denna yrkeskategori –  vilket givetvis var oetiskt och i strid med vedertagna sociala och politiska principer. På den tiden motsvarade i det allmänna politiska och mediala klimatet dessa principer dagens predikantmantra om “alla människors lika värde”. Jag upplevde denna oförsynta, grova och ohyfsade verbala mobbning över lunchbordet med obehag.

Jag vill betona att min reaktion då och nu då jag minns tillbaka ingenting hade och har att göra med mina egna politiska preferenser. Översitteri i trygg partipolitisk förankring återfinner man hos “bullies” i alla politiska grupperingar så snart dessa hamnat i maktställning, men som sagt, under sjuttiotalet var vänsterhegemonin, inom eller utanför Partiet överväldigande och spridd inom media (där den fortfarande härskar) och inom offentlig förvaltning. Problemet med denna hegemoni i Sverige är ju att de institutioner som skall bilda en kritiskt granskande motpol, nämligen press och andra media, själva dras med samma ideologiska överbyggnad som de potentater som de kritiskt skall granska. Och nog finner man de värsta exemplen av denna översittartyp främst i kretsar som anser sig företräda en moraliskt föredömlig livshållning, bland politiska och andra världsförbättrare. Mozarts hatobjekt nummer ett, den upplysningsfrälste biskopen i Salzburg, greve Hieronymus Colloredo, som typiskt nog beundrade Voltaire, framträder som representativ gestalt i denna krets (jag har tecknat ett snabbporträtt här).  Och som sagt, för att gå till våra dagar: vem vill riskera utmana en företrädare för “alla människors lika värde”?

För att inte uppehålla mig för länge med det negativa – vilket ju Goethe råder oss att “sky som pesten” – skall jag inte dra upp alltför många exempel på politrukiska och andra mobbare. Gemensamt för denna personlighetstyp är ett sociopatiskt drag med förmåga att när det passar smidigit växla mellan översitteri, grovhet, elakhet och å andra sidan en kamratlig, gemytlig eller jovialisk persona. Jag har haft att göra med högst seniora företrädare för svensk politik och förvaltning, ja med “riksmobbaren” själv då det begav sig; personer som, på ett sätt som kan verka förvirrande och motsägelsefullt på deras motparter, uppvisar diametralt olika beteenden från det ena mötet till det andra.

Inom politik, byråkrati, näringsliv, konst, media etc tar sig ofta denna personlighetstyp sig uttryck i en påfallande smak för intriger, baktaleri, allehanda rävspel. Detta manipulativa sinne för intrigmakeri har ett slags rationalitet över sig – åtminstone i begränsad mening – och kan ibland beskrivas som “machiavelliskt”. Som motpol har jag i en text (inspirerad av Harold Bloom) betecknat Shakespeares Hamlet som typiskt “antimachiavellisk”. Jag har också ihärdigt citerat Lorenzos rader om sfärernas musik i “Köpmannen i Venedig”:

“The man that hath not music in himself

…. is fit for treason, stratagems and spoils”

Sådan är mannen – det är ofta en man – utan musik i sin själ.

Jag har alltså försökt renodla två varandra motsatta personlighetstyper: den med musik i själen och den utan. Det torde ha framgått att jag inte är särskilt förtjust i den i vidare och även överförd mening tondöva typen. Det musikaliska skall naturligtvis inte tolkas för bokstavligt och exklusivt; det finns många individer som utstrålar denna “musikalitet” i sinnet och i förhållandet till andra människor utan att i egentlig mening vara musikmänniskor. Och det finns gott om genommusikaliska mobbare, inte minst inom kretsen stjärndirigenter.

Hur som helst: mina själsfränder torde kunna instämma i Nietzsches konstaterande att utan musik saknar livet mening.

Annonser

En reaktion på ”Människor med musik – och de utan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s