”Det står ju i boka” – tar Koranen hem spelet om förorterna?

I ljuset av alltmer frekvent rapportering om den Islamiska Statens (IS) infiltration av muslimska samfund i Sverige är det befogat att betrakta dessa samfund som säkerhetsrisker. Infiltrationen är särskilt omfattande och djupgående i Göteborgs förorter. Istället för att som rimligt adekvat reaktion på rapporterna skärpa den kritiska observationen av och dra in allt offentligt stöd till dessa samfund svarar göteborgska stadsdelsansvariga med den eftergivande flathet och relativisering som är alltför typisk för offentlig och medial hållning gentemot islams intrång i det svenska samhället. Citat – som vore häpnadsväckande om de inte vore så typiska – finns i en artikel i SvD, i Expressen och på diverse sajter. Och andra stadsdelsnämnder vill inte vara sämre än göteborgarna: muslimska samfund och kulturcentra i stockholmska förorter med anknytning till Muslimska Brödraskapet och indirekt även till det blodbesudlade Al-Shebab får ekonomiskt stöd för att “motverka” den radikalisering som de uppmuntrar med den andra sidan av sitt islamska “double-speak” – en vanlig taktik hos islam(isti)ska företrädare för att blanda bort korten inför naiva svenska opinionsbildare, politiker och tjänstemän. Eller som en medlem i en av de offentligt understödda islamska “kulturföreningarna” uttrycker det: “”I denna värld min vän så måste man ibland spela för gallerian”. Liberalernas favoritmuslim Tareq Ramadhan skulle inte kunna uttrycka det bättre inför sina trosfränder.

Denna svenska naivitet, flathet, värderelativisering intill och över gränsen till kulturell självutplåning – allt ironiskt nog programmerat genom obscent dyrbara konsultkurser för offentliganställda i just “värdegrunder” – visar med all tydlighet att Sveriges och Västerlandet besitter som Christopher Caldwell (Financial Times mm) säger, en “svag” kultur , i betydelsen eftergivande och osäker på sig själv i mötet med den starka aktivistiska, kompromisslösa, absolutistiska islamska kulturen.

Caldwell jämför naturligtvis i och för sig inte de estetiska kvaliteterna hos Koranen eller i klassisk persisk poesi med t ex Dante, utan just de båda kulturernas styrkeförhållanden i deras politiskt sociala yttringar. Till detta skall dock läggas att, vilket Goethe och så många andra hänrycks av, Koranen, liksom klassisk fornpersisk poesi, uppvisar för dess läsare betydande skönhetsvärden. Jag har försökt belysa Goethes förhållande till islam i en annan text och skall inte utveckla den diskussionen vidare här. Utan att själv på något sätt vara förtrogen med poesin i Koranen tror jag mig förstå att dessa verser har en betvingande kraft som inte bara gör den till Guds eget verk i troende muslimers ögon, utan även förmår många av dem att i profetens efterföljd gå till politisk handling och strid för att förverkliga det himmelska riket på jorden. Och, för att tala med Goethe, denna inneboende samhälleliga och politiska aktivism, i omfattande grad genomförd med militära medel, är just det som “förråder”det himmelskt poetiska i Koranan. För Goethes del innebar ju denna islams neddragning av det poetiska till det handgripligt jordiskt politiska och till militär kamp att han inte ansåg sig kunna genomföra det litterära verk om Mohammed som han ursprungligen hade planerat.

Med tanke på den hänryckning som islams grundläggande och heliga artefakt Koranen – denna är alltså ingen samling texter som man kan tolka alltefter behag, utan Guds eget oantastliga verk – bringar de troende kan man inte undgå att finna svenska liberalers relativiserande och välvilliga hållning till denna religion som en smula nedlåtande. Jag tror att denna hållning kan förklaras som ett enkelt kategorimisstag: man identifierar religionen med dess utövare. Invandrade muslimer i nedgångna svenska förorter, arbetslösa och svagt integrerade i eller helt stående utanför det svenska samhället är svaga och utsatta och eftersom man identifierar muslimer med islam betraktas även religionen som svag och utsatt. “Man sparkar på dem som redan ligger”, säger t ex Jan Guillou om farhågor eller kritik beträffande islams roll i det svenska samhället.

Tänk er nu en ung muslim i någon Västeuropeisk gettoiserad invandrargeneration, säg en välutbildad IT-expert (en vanlig utbildning bland muslimska terrorister som det verkar) som inom sig bär en glödhet dyrkan av Koranens lika himlavälvda som uppfordrande verser. Han bär ju inom sig ord som i uttryckskraft kanske kan mäta sig med högstående verk i den västerländska traditionen och naturligtvis med Bibeln, medan hans svenska jämnåriga för det mesta saknar all förankring i sin egen kulturtradition. Jag är naturligtvis medveten om att flertalet muslimska ungdomar som mer passivt ”värvas” till IS ingalunda bärs upp av någon högre religiös och än mindre poetisk sensitivitet men det räcker att en liten elit fångas av Koranens kraft  och kan sprida en gnista av dess  heliga eld för att mana till aktivism. Min huvudpoäng  är att den nedlåtande välvillighet som liberaler i Sverige riktar mot islam är- just nedlåtande, opåkallad och missriktad.

Lägg därtill intensiv indoktrinering av muslimska ungdomar i islamistisk anda i moskéer och i dessa offentligt finansierade ungdomsförbund, kultur- eller idrottsföreningar.

Ställ så denna religiösa, till kamp manande eld som en islamisk aktivist bär i sitt sinne mot den novembergrå, traditionslösa, eftergivande, välmenande och självgoda attityd som han möter i svensk eller annan europeisk offentlighet och allmän liberal debatt. Resultatet av denna kulturkollision är en kombination av att han å ena sidan försöker vinna fördelar genom taktisk anpassning till liberalernas och vänsterfolket genom att överta deras argumentation och å andra sidan hyser ett förakt för svagheten i värdlandets “kultur”. Glöm inte att de flesta  till Sverige invandrande muslimer kommer från det Mellanöstern  som i Thomas L. Friedmans (NY Times ) utomordentliga “From Beirut to Jerusalem” karakteriseras som genomsyrat av en social hållning där varje kompromiss, varje eftergift till motparten är en svaghet och värd förakt. Den som inte utnyttjar varje möjlighet att gynna den egna klanens eller familjens intressen betraktas som mentalt efterbliven och ovärdig gruppens gemenskap. Klaner, familjer, maffiakonstellationer står mot varandra och saknar varje form av folkhemsgemenskap. De generösa västerländska välfärdssamhällena måste i dessa invandrargruppers sinnen upplevas som ymniga trädgårdar med härligt mogna frukter att plockas ned efter behag, och inför ögonen på närmast imbecilla parkvakter.

Jag menar att islam, sådan den framträder i Koranens överhöghet och med rötter i ett kompromisslöst Mellanöstern, må vara en “generös” och storslagen religion, men som ovannämnde Christopher Caldwell konstaterar, ingalunda är Europas religion och än mindre dess kultur.

Under min tid som deskansvarig för Mellanöstern på UDs politiska avdelning i början av 1990-talet fick jag av utrikesminister Margaretha af Ugglas i uppdrag att arrangera ett seminarium om islam. Jag inbjöd ett flertal ledande experter i ämnet, däribland dåvarande professorn i islamologi i Lund Jan Hjärpe. Vad jag minns från detta seminarium var just den jämförelse Hjärpe gjorde mellan muslimernas reservationslöst bokstavstrogna dyrkan av Koranen och den trohet mot Bibelskriftens ord som var vanligt, för att inte säga norm, hos gångna svenska generationer, särskilt på landsbygden:

“Dä står ju i boka” citerade Hjärpe den fromma smålandsgumman; all diskussion var därmed överflödig.

Jämförelsen haltar dock. Fundamentalismen är EN tolkning av Bibeln av flera möjliga. Men islam är helt byggt på Guds eget verk, Koranen, vars texter har absolut giltighet. Därmed, som insiktsfulla bedömare konstaterar, är islam en i sig fundamentalistisk religion.

Vad Bibelns ord beträffar har förvisso Västerlandets sekularisering berövat dem det mesta av deras sälta och dogmatiska tyngd. Liberaler i Väst menar att de sekulariserande krafterna är så starka att även Koranens roll kommer att försvagas, relativiseras och förlora sin tvingande kraft för världens muslimer.

”Fan tro’t” om ni ursäktar. Muslimer upplever, som jag försökt beskriva, i Väst inte en stark sekulär kultur. Och i mötet mellan en, jag upprepar, eftergivande, svag och på sig själv osäker västerländsk kultur  och ett islam vars aktivister resolut och kompromisslöst söker återupprätta den religion som varit i förfall under sekler och definitivt sedan Ottomanska Rikets kollaps, är det islam som kommer att stärka sin dominans över muslimerna. Säkerligen är de flesta av dessa  till den övervägande delen av  personligheten någonting annat än de fullödigt renläriga som en fundamentalistisk religion kräver. Men med stora muslimska kollektiv i gettoiserade förorter ökar antalet islamistiska aktivister liksom deras inflytande – och hotmöjligheter. Flera muslimska debattörer har rapporterat om den växande islamska/islamistiska hegemonin över förortslivet där t o m sharialagstiftning är på väg att utvecklas. Denna utveckling underlättas som nämnts, av politikernas okunnighet och naiva föreställningar om representativitet för den muslimska populationen hos dessa aktivister.

Med andra ord: muslimernas största problem är inte (vi) ”islamofober”. Problemet är islam. Och naiva politiker.

På lång sikt bör Västerlandet kunna återfinna sin kulturella identitet och styrka och sekulariseringen dra det längsta strået. Men, som den store ekonomen John Maynard Keynes lakoniskt konstaterade:

“In the long run we are all dead.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s