”Har’u knäck i lurarna?”

Konsten att tekniskt reproducera musikaliska välljud har onekligen utvecklats en del sedan Caruso hojtade rakt in i en tratt, men utvecklingen har varit långtifrån linjär utan snarare spasmodisk, två steg framåt, ett steg bakåt. Ett rejält kliv framåt togs under femtiotalet då frukterna av pionjärerna Peter Walkers (Quads elektrostatiska högtalare mm) Saul Marantz, Sidney Harmans och åtskilliga andras väl närmast geniala innovatioskraft tog form i högst remarkabla hifiprodukter. Skivbolag som RCA och Mercury firade triumfer med inspelningar som än i dag är oöverträffade i ljudkvalitet, Decca och HMV fyllde på och vi var inne i en guldålder som varade tills början av 1980-talet. Det medium som drev fram denna kvalitativt gynnsamma process var vinylplattan, LP-skivan, med sin enorma lagring av 1024px-Frances_Densmore_recording_Mountain_Chief2inristade analoga våglängder. Utvecklingen inom elektroniken bar sedermera frukt inom det segment som budgetmässigt var mer anpassat för ett bredare skikt audiofiler såsom t e x studenter och undertecknad själv. Vid mitten av sjuttiotalet kom amerikanska Advent ut med en liten förstärkare som främst var konstruerad för att utvinna maximalt välljud ur LP-skivan till rimlig kostnad (den hade iofs även en utmärkt radiodel). Det skedde genom en speciell konstruktion av förförstärkaren för gramofonpickupen som arbetats fram av den geniale Tomlinson Holman – denne kom därmed och sedermera att åtnjuta något av stjärnstatus inom hifiindustrin. En annan anledning till att denna Advent-förstärkare uppvisade en ljudkvalitet som utmanade långt dyrare konkurrenter var en relativ väl tilltagen strömförsörjning som trots endast 15 watt uteffekt gav ett fylligt och förvrängningsfritt välljud från högtalarna. Jag inköpte ganska omgående denna förstärkare i “min” hifibutik på Lexington Avenue och 42:a gatan i New York och det har varit en de förstärkare som jag  gillat bäst genom tiderna ( jag belönades förresten med en flaska Johny Walker i julklapp av affären “för att jag var så trogen kund”, dit rök mitt utlandstillägg). Tekniken att optimera strömförsörjningen genom att temporärt lagra ström att utnyttjas vid dynamiska toppar, “effective power”, förfinades sedan av den från Norge härstammande (traditionen från Tandberg?) Bjørn Erik Edvardsen. Därmed skapades den kanske mest framgångsrika produkten i HiFins historia, budgetförstärkaren NAD 3020. Det finns tillräckligt att läsa om denna, med närmast kultstatus risade produkt för dess varma, kraftfulla ljud, trots, liksom Adventförstärkaren oansenligt nominell wattstyrka, så jag nöjer mig att hänvisa till en översikt på NADs sida. Själv kunde jag inte motstå att inhandla den motsvarande receivern, 7020, vid ett besök 1982 hos en återförsäljare i Dusseldorf, trots att jag var mer än nöjd med Adventförstärkaren och dessutom innehade en Harman Kardon-apparat. Jag sålde NAD-receivern för ett år sedan, alltså efter 30 års flitigt avlyssnande. Den klassiska 3020n har nu ersatts av 3020D som låter lika bra eller möjligen bättre (finns i mitt sovrum) Men vi går tillbaka till början början på 1980-talet. Det var då som Sony och Philips bestämde sig för att gå binärt och CD-skivan kom till världen under födslovåndor som väl närmast kan betecknas som en ljudmässig katastrof. Och så sent som i slutet av 80-talet kunde jag fortfarande inte förmå mig att tycka att ljudet från Compact Disc som jag just övertalats att köpa på långa vägar kunde mäta sig med det från mina vinylplattor. Någonstans på vägen från digitalt till analogt måste något gått snett,  men vad? Redan relativt tidigt i CDns historia har teknikerna svaret: “jitter” och eftersom jag inte själv är tekniker använder jag följande beskrivning från Wiki: “Jitter is a kind of vibration – and the thing that vibrates is the time an event happens, that you expect to happen at a specific time. So, if you have a girlfriend that you expect to see every day after work at 7.00pm you know, what jitter is: Sometimes she comes at 6.30, sometimes at 7.23 and sometimes maybe the next day. The time of arrival of your girlfriend then jitters.” (den som skrev detta måste ha erfarenhet av en thailändsk flickvän vars uppdykande vid en träff är närmast totalt oförutsebart). Signalen från digital till analog form beter sig alltså oregelbundet i förhållande till den “klockfekvens” som är referens vid överföringen). Undan för undan har industrin kommit tillrätta med detta jitter och med en bra spelare kan en CD låta alldeles lysande, med bättre dynamik och brusreducering än LPn men utan dess knaster och andra störningar. Separata digital/analogomvandlare blir mer och mer avancerade och möter allt större efterfrågan av hifi-entusiaster, även på det bärbara området vilket innebär att det förhatliga MP3 ljudet nu ersätts av signaler som mer eller mindre motsvarar en CD eller rör sig upp i de högupplösande sfärerna. Jag har själv en sådan “Walkman” av märket Astell&Kern och den låter fantastisk med “rippade” CDn, för att inte tala om högupplösta nedladdningar från t ex HDtracks och med lurar av hög kvalitet. Då det gäller återgivning av musik via förstärkare och högtalare i vardagsrummet kan man alltså med en grad av urskiljning komma riktigt högt i ljudkvalitet inom en rimligt budgetram – liksom man kunde för 40 år sedan. Just nu kör jag med den i hifirpressen högt prisade brittiska Arcam 19 förstärkaren som är ansluten av Arcams rDAC som , i sin tur digitalt kopplad till en Oppo 103 Blurayspelare och en Project-skivspelare.. Ingenting märkvärdigt, alltså, och kräsna audiofiler som läser det här fnyser nog åt min modesta utrustning. Men det är just det jag vill komma fram till. Medan det för 40 år sedan i låg-  och mellanprisklassen fanns några lysande produkter bland en massa skräp, har utbudet av god kvalitet i denna klass bräddats avsevärt. Det hindrar naturligtvis inte nämnda finsmakade konnässörer att söka tillfredsställa sina kvalitetsanspråk i de högsta prisklasserna. Självfallet får de fantastiskt välljud för sina investeringar, dock med en viktig modifikation: den närmast universellt giltiga lagen om avtagande avkastning eller gränsnytta. För varje ytterligare tusenlapp i pris blir kvalitetshöjningen allt mindre för att någonstans högt däruppe helt plana ut. Hur skall då en – i all sin senila lomhördhet – ljudkräsen musikälskare som undertecknad öka välljudet inom ramen för en skral pensionärsbudget? Svaret ligger i hörlurslyssnande där jag kan uppleva ett kvalitetslyft som skulle kräva ett flerfaldigt utlägg av pengar för motsvarande kvalitet i ett högtalarsystem. Ett exempel: jag är varm anhängare av elektrostatisk ljudåtergivning och går fortfarande omkring och grämer mig över att inte för länge sedan skaffat mig ett par Quad-elektrostater, vilka nu skulle kosta mig 90-100 000 kronor plus en adekvat förstärkare på 15-20 000. Men för samma pris som för bara förstärkaren får jag ett par elektrostatiska hörlurar, inklusive nödvändig förstärkare, som uppnår minst lika hög ljudkvaliitet som och t om högre upplösning än högtalarna. Jag inköpte förra sommaren ett par Stax-lurar 4140 med en något billigare förstärkare som jag framöver skall uppgradera till den förnämliga rörförstärkare som bäst passar dessa lurar. Elektrostatiska lurar kräver nämligen en mycket hög spänning från en speciell förstärkare. Fantastiskt ljud även med den billigare förstärkaren, fast, som alltid med elektrostater, med viss begränsning av den maximala ljudstyrkan. Ingenting för DJs och rcckfantaster alltså men de läser ändå inte denna text.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s