Vackert väder

När du sluter mina ögon
med din goda hand
blir det bara ljust omkring mig
som i soligt land.

“Som i soligt land”. Pär Lagerkvists enhelhet i språk, form, bilder har kanske inte någonstans kommit till så vackert uttryck som i denna dikt ur samlingen “Hjärtats sånger”(1926). Dikten är mycket omtyckt och många kan den utantill – fast jag vet inte om det är sången i Gunnar de Frumeries tonsättning eller dikten som sådan som är mest älskad.

Denna, skall vi säga, folkliga enkelhet med dess varma innerlighet återkallar skildringen av den stilla fromheten i det småländska barndomshemmet i “Gäst hos verkligheten!” (1925) – men det är ju evigheter sedan jag under gymnasietiden läste åtminstone delar av detta verk och mycket har gått förlorat i en gammal mans minne!

Samma enkelhet använder Lagerkvist i motsatt syfte i de ännu mer välkända metaforerna (som jag även minns desto bättre) från titeldikten i den samling som först gjorde honom berömd, “Ångest”(1916):

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,

Diktaren ställer här, som professor Gunnar Brandell uppmärksammat i sina studier i svensk 1900-talslitteratur, enkelt språk och okomplicerad form mot ett ångestfyllt, mörkt, dissonantiskt stoff som ju främst sökte stilmedel i i den kubism som Lagerkvist anslöt sig till i “Ordkonst och Bildkonst” (1913). Det är denna kontrast mellan språk/form och stoff som är Lagerkvists främsta nyskapande insats inom svensk poetisk modernism, framhåller Brandell. Och vilken brytning mot romantikens rofyllda, stjärnbelysta natt är inte den lagerkvistska nattens brutalt “grova hand”!

Det är förvisso inte min avsikt med denna text att diskutera stil och tanke i Pär Lagerkvists diktning, särkilt inte som vare sig min egen beläsenhet i eller erforderligt underlag i min bokhylla här i Bangkok – utöver nämnda textbok av Brandell – för ämnet är tillräckliga. Vilken excentrisk idé vore det f ö inte att överhuvudtaget fördjupa sig i den existentiellt, moraliskt, religiöst problematiserande Lagerkvist i detta ytfixerade, leva-för-stunden, närmast totalt problemfrånvända – men långt ifrån problemfria – soliga land?

Ja, jag lever i “soligt land” och citatet från Lagerkvist är väl främst tänkt att mynna ut i ett stycke text som skall beröra detta med solljus, hur det påverkar mitt sinne och för den delen min kropp. Men inte bara ingress, jag vill spinna litet vidare på det poetiska förhållandet till solen, ljuset och dess motsats, mörkret.

Om vi antar att Lagerkvist i sin dikt har velat poetiskt gestalta den euforiska starka ljusupplevelse i i dödsögonblicket – texten kan också tolkas som en ren kärleksdikt –  som ofta återberättats från s k nära-döden upplevelser kan man ur dessa rader – och nu går jag utanför poetens direkt intentioner med dikten – härleda ett samband mellan lyckoupplevelse och starkt solljus. Det finns också ett på något sätt rörande i hur diktens jag föreställer sig att detta ljus liknar det som han eller hon som nordbo kanske längtansfullt föreställer sig vara det lyckoalstrande ljuset i ett “soligt land”.

Diktens “jag” behöver alltså inte vara diktaren själv. Ty den som i verkligheten upplevt känslan av att vistas i ett ljusomflutet Medelhavsland, var Lagerkvist, som i likhet med Goethe tillbringat lång tid i Italien. Och om jag tillåter mig att tänja en aning på en samhörighet mellan de båda diktarnas upplevelser av ljuset i södern har jag ingen svårighet att länka över från Lagerkvists personligt innerliga och religiöst präglade ljusmetafor till den “instinktivt hedniske” Goethes generella hyllning till det klara solljuset som den klassiska diktkonsten och estetikens egentliga hemvist:

“Måttfullhet och en klar himmel är Apollo och muserna”

Jag har citerat det tyska originalet ett oändligt antal gånger och skall därför bespara läsarna ytterligare en upprepning, utan bara erinra om hur Goethes formkänsla, ja estetiska uppfattning överlag, så intensivt stegrades vid mötet av de antika lämningarna i det italienska solljuset. Sambandet mellan måttfullhet, den underbara proportionaliteten i formerna och naturen i form av ljuset från en klar himmel är givet och för – återigen den hedniske – Goethe var naturen en form av panteistisk uppenbarelse:

“Om ni förnekar att naturen är en gudomlig organism, kan ni lika gärna förneka all uppenbarelse”

Nuförtiden är naturens utforskare biofysiker, men på Goethes tid var de humanister, påpekar Harold Bloom (“Where shall visdom be found?”). Bloom fortsätter med att återge “den bäste moderne humanisten”, Curtius, observation att Goethe föredrog att att vara i ett tillstånd av “vackert väder”, det som tyskarna benämner “heiter”, definierat som”ljus över mörker” eller en molnfri himmel.

Icke desto mindre var Goethe för att kunna genomföra Faustprojeket tvingad att åter väcka till liv de “töckenhöljda” skepnaderna, mörkrets gestalter från det förflutna. Goethekännarna uppvisar en påtaglig samstämmighet i bedömningen att Goethe ständigt sökte balansera det demoniskt mörka mot det apolloniskt ljusa och formmässigt välavvägda (vi inser varför Goethe kände sig så hemma i Mozarts musik). Kanske minnen eller genetiska spår av faderns allt gravare mentala obalans – möjligen sinnessjukdom – gjorde sig påminda. Och på gamla dar var Goethe, enligt Nicolas Boyles biografi, framförallt angelägen att undvika tillstånd av kaos, såväl privat som i samhällsordningen. Jag har något utförligare diskuterat förhållandet mellan Goethes demoner och hur han lyckas kontrollera desamma i en tidigare text från vilken jag nöjer mig med upprepa citat från Harold Blooms “The Western Canon”:

Goethe alltså “with his formidable daemonic apprehension of reality”:… “the daemon or the daemons – he appears to have commanded as many as he wanted – is always present in his works, aiding the perpetual paradox that the poetry and the prose alike are at once exemplary of a classical, almost universal ethos, and a romantic, intensely personal pathos”. Detta klassiska, universella ethos som står mot det romantiska, subjektiva pathos kan kanske också uttryckas som den apolloniska balansen mot det ohämmat dionysiska, balansen mellan de två grundläggande krafter som har format den västerländska kulturen, enligt Camille Paglia och många andra.

Ett litet stickspår en bit utanför sammanhanget: jag slår upp den förträffliga gymnasieantologin “Dikt och Tanke” för att återfinna följande rader ur Atterboms “recension” av Tegnérs “Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820”:

“Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor:
i d e l ljus och kristall gör att man ingenting ser”

Tegnér, i sin aversion mot fosforismens mörkermän, torde ha ogillat denna recension.

Icke desto mindre: Vackert väder, “heiter”, var Goethes (liksom Tegnérs, åtminstone före mjältsjukan) föredragna sinnestillstånd och jag kan därmed gå vidare på temat om ljuset, det från solen – eller från andra planeter och stjärnor.

Eller från snön:

”Tåget kom ut från den långa tunneln in i snölandet. Under natthimlen låg marken vit”.

Man kan undra om någon roman i världslitteraturen överhuvudtaget överträffat dessa inledande rader – som vartenda japanskt skolbarn kan utantill – ur Yasunori Kawabatas “Snölandet”. Jag ser en både vertikal och horisontell kontrastverkan i bilden: vertikalt mellan snön och natthimlen, en bild som dessutom ger en känsla av rymd, och horisontellt i tågets färd från tunneln ut i snöns rike på andra sidan de höga bergen norr om Tokyotrakten. Vi kommer genom bilden utomordentligt effektivt in i den helt annorlunda, av de stora snömängderna instängda, slutna värld, där den vemodiga kärlekshistorien mellan besökaren Shimamura och geishan Komako utspelar sig.

Jag är själv född och uppvuxen i “snölandet” Jämtland och bär inom mig sedan jag var riktigt liten snöns ljusmagi under fyrtiotalets och det tidiga femtiotalets köldvintrar. Hur snötäcket samspelade med skenet från en stjärnklar himmel till att skapa ljus sena januarikvällar då någon av mina föräldrar bar mig på väg hem från någon lördagsfest i en granngård. Eller marsdagarnas ljusfest medan skidföret ännu var gott och utförslöporna på lägdorna ner mot Gerån var ett gränslöst sagoäventyr.

Med det sneda sommarljuset som aldrig riktigt ville slockna i de höga tallkronorna utanför vårt hus var det annorlunda. Jag kunde uppleva dess lek med skuggor på tapeten i mitt sovrum som skrämmande. Jag var ovanligt lättskrämd som liten, en överkänslig, mammasjuk lipsill. Solljuset som dallrade över den smalspåriga järnvägen mellan Klockrike och Borensberg i Östergötland under våra semesterbeök hos släkten upplevde jag med ett mått av ångest som jag senare känt igen från Stig Dagermans skildring av sommarhettan i “Ormen”. Fast min egen ångest kunde främst härledas till känslan av att min mor dessa två semesterveckor ägnade sina släktingar större uppmärksamhet än hon annars skämde bort mig med.

För mina hårt arbetande föräldrar – från släkter av vattenrallare, bönder eller torpare intill tredje och fjärde led – var vackert väder  sedan generationer kanske mer ett funktionellt än ett estetiskt begrepp även om de under sommarkvällarnas promenader längs stigar och över lägdor var nog så betagna av den östjämtska naturens skönhet. De långa ljusa sommarkvällarna kunde användas för att bygga vårt hus som stod färdigt något år efter andra världskrigets slut. “Nu är det fint torkväder” sa min mamma om en solskensdag som gjorde det lägligt att tvätta kläder i den friskt porlande Ocklindsbäcken. Men kanske man kan se ett element av skönhet i just detta att en klar sol och en lätt bris gav en bra tvättdag för en mor som såg i rena kläder och friskt doftande och manglade lakan för familjen en huvuduppgift i livet:

Det funktionella är det estetiska, konstaterar, om jag minns rätt, tonsättaren Carl Nielsen i sin “Levande musik”.

Kropp och själ hänger samman, eller än mer, om vi lämnar religion och metafysik utanför, kropp ÄR själ. På gamla dar ägnar jag mig åt att solbada under kortare perioder mitt på dagen. Att medvetet utsätta sig för tropisk sol i zenit torde enligt min vän onkologiprofessorn och specialisten på malign hudcancer vara utslag av dumdristighet på gränsen till det dåraktiga. Det är bara det att mitt kroppsliga välmående, ja min livskänsla ökar och håller i sig av att jag exponeras för solen. Och så har vi ju det här med vitamin D3.

Kan anledningen till de diktande geniernas hänförelse inför det apolloniska ljuset vara så fundamental därför att naturen gjort människan beroende av solen för själsligt och kroppsligt välbefinnande? De flesta, om vi bortser från tillfälleliga dagermanska ångestfläktar hos en mammasjuk unge, tycker att vackert väder är just:

Vackert.

1074098725896

Annonser

3 reaktioner på ”Vackert väder

  1. Hej Bope
    Tack för fin analys av ljuset o dess betydelse. Även Gudrun läste med stor behållning. Du borde ha blivit musik- o litteraturkritiker. Eller akademiker på området. Men jag kan förstås inte bedöma din insats på UD som kanske var mkt viktigare för landet.
    Det synes mig lite avigt att du sitter i Thailand (förvisso i ljuset) min inte i det nordiska där du hör hemma.
    Du får även mig att tänka på min ungdom. Jag var inte lika mogen som du, hade ingen förmåga att tolka dikter även om jag älskade Fröding. Men du fick mig att tänka på Gunnar Tideström. Jag var som barn i huset där under många år då hans son var min ”bästis”. Han hindrade dock sin son att läsa Gösta Berlings saga för att inte förstöra för sig till den tid då han var tillräckligt mogen för att förstå o uppskatta. Jag tyckte det var en dum princip för det kan inte hjälpas att man kanske missar poängen i ett antal romaner under lärotiden, men vissa smällar måste man ta!
    Allt väl o hoppas att vi ses i sommar.
    mvh
    Anders

    Anders Waldenström
    Emeritus professor, cardiology
    Department of Public Health and Clinical Medicine
    Umeå University, SE 90187 Umeå, Sweden
    Tel: +46705508433 (mobile)
    +46907852652 (secretary)

    • Tack, Anders, för uppskattande rader med intressant minnesbild av det tideströmska huset. Finner liksom du professorns restriktivitet för grabben att läsa Gösta Berling en smula excentrisk. Så trevligt att även Gudrun tog sig tid med mitt stycke!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s