”Tyskland skulle bestå i mig” – om Goethe och tyskheten i Thomas Manns Lotte i Weimar

”Men det är inte rätt av dem att hata klarheten. Det är beklagligt att de inte känner sanningens lockelse, det är vedervärdigt att dunst och rus och bärsärkaraseri ska vara så dyrbara för dem, det är eländigt hur naivt de faller för varenda exalterad skurk som vädjar till det lägsta inom dem, uppmuntrar dem i deras laster och lär dem att uppfatta nationalitet som isolering och råhet, och hur de tror sig stora och härliga när de grundligt har förstört all sin värdighet och med hånfull hätskhet betraktar sådana personer som för främlingarna representerar Tyskland och i vilka de ärar detta land. De tycker inte om mig och det är bra: jag tycker heller inte om dem och så är vi kvitt. Jag har min tyskhet för mig – och de kan dra för djävulen i våld med den illasinnade brackighet som de kallar tyskhet. De tror att de är Tyskland, men det är jag som är Tyskland och även om Tyskland utrotades med rubb och stubb skulle det bestå i mig. Ni kan åbäka er hur mycket ni vill för att göra er av med det som är mitt – jag representerar i alla fall er.”

“Sie mögen mich nicht – recht so, ich mag sie auch nicht, so sind wir quitt. Ich hab mein Deutschtum für mich – mag sie mitsann der boshaften Philisterei, die sie so nennen, der Teufel holen. Sie meinen, sie sind Deutschland, aber ich bins, und gings zu Grunde mit Stumpf und Stiel, es dauerte in mir.”

Polemisk retorik i den högre skolan! Knausgård kunde inte ha sagt det bättre om vad han anser vara läget i det samtida Sverige. Det är i alltså Goethes mun som Thomas Mann i det berömda sjunde kapitler i Lotte i Weimar lägger dessa, inte överdrivet älskvärda, ord om det tyska folkkollektivet. Det faktum att romanen skrevs 1939 är avgörande för att förstå ordens innebörd och sammanhang.  Förbundsrepubliken utvecklades ju efter krigskatastrofen till Europas mest avancerade och sofistikerade demokrati. Att grunden till denna utveckling till inte ringa del lades av en rhenländare som Konrad Adenauer kanske antyder en länk till den rhenländske (fast han var född i Frankfurt och levde i Weimar) Goethe och den ”sanna” tyskhet som Thomas Mann ville framhäva hos denne.

En sammanfattning av romanens huvudstoff och dess bakgrund kan vara av intresse för de som inte läst den. Men först om konsten att börja en roman (bör citeras i original, det får bli dagens tysklektion):

“Der Kellner des Gasthofes »Zum Elephanten« in Weimar, Mager, ein gebildeter Mann, hatte an einem fast noch sommerlichen Tage ziemlich tief im September des Jahres 1816 ein bewegendes, freudig verwirrendes Erlebnis. Nicht, daß etwas Unnatürliches an dem Vorfall gewesen wäre; und doch kann man sagen, daß Mager eine Weile zu träumen glaubte.”

Tyskt utförlighet, noggrannhet och precision i detaljerna; “en nästan ännu sommarlik dag långt framme i september” etc. Och naturligtvis fäster Thomas Mann – med lätt ironi –  vikt vid att källarmästaren är en bildad person, en egenskap som förklarar dennes drömlika upplevelse med vars nämnande författaren så skickligt omedelbart skapar läsarens förväntningar på vad som fortlöper.

Lotte i Weimar, berättar Algot Werin i sitt lysande förord (till Bonniers utgåva i Nils Holmbergs översättning) som jag styckvis bekvämt citerar ordagrant utan citationstecken i fortsättningen, är romanen om Werthers Lotte, om henne som i verkligheten hette Charlotte Buff och som Goethe i sin ungdom hade varit häftigt förälskad i, och om hennes hesök på gamla dagar i Weimar.

Goethe gjorde sig fri från Wetzlarsommarens upplevelser genom att skriva nyckelromanen om den unge Werthers lidanden. Boken gjorde hastigt Goethes namn känt i hela den romanläsande världen, och Charlotte Kestner, som naturligtvis först kände sig illa berörd av att bli utlämnad ät offentligheten, fick som Werthers Lotte sin del av berömmelsen. Den i romanen förevigade Wetzlarhistorien är bara en avlägsen bakgrund för Lotte i Weimar, en förhistoria som man måste förutsätta att läsaren har i minne.

Thomas Manns förhållande till Goethe, skriver Werin vidare, är en lång historia, en sann utvecklingshistoria. Man kan peka på att Tonio Kröger, den tidiga novellen om ung kärlek, världssmärta och konstnärskap, är ett motstycke till Goethes Werther, att Bergtagen, den mogna ålderns stora verk, är en bildningsroman i Wilhelm Meisters efterföljd, och att Doktor Faustus, med sin signifikativa titel, är en motsvarighet till Goethes hela hans tanke- och diktvärld omfattande Faust-drama. Förhållandet blev med åren alltmer personligt. Mann kände sig komma den store diktaren i Weimar allt närmare, i tänkesätt, livskonst, hållning gentemot omvärlden. Man frestas säga att närmandet gick ända till identifikation. Den gamle Thomas Mann var medveten om att han stod fram som Tysklands främste författare, så som Goethe hade gjort det på sin tid, och kände ansvaret och förpliktelsen. Då Mann under exilens år, berövad tyskt medborgarskap, betraktade Hitlers mot förfall och undergång styrande tredje rike, kände han som tysk ansvaret ännu starkare.

Omsider fann sig Thomas Mann beredd att skriva en bok om Goethe, går Werin vidare, inte en biografi, som man hade önskat av honom, utan en berättelse, en roman. Det stod klart för honom att det var den form som passade honom. Den gav honom den frihet han som diktare behövde, gav honom möjlighet att gå in i personen och se den inifrån, så som sker i den centrala inre monologen i bokens sjunde kapitel.

I detta sjunde kapitel, som Werin nu kommer fram till, möter vi den nyss uppstigne, morgontidige Goethe och får ett sjuttiotal sidor framåt lyssna till hans samtal med sig själv. Denna monolog är, skriver Werin, en prestation, en stor konstvävnad i den konstfullt byggda berättelsens ram. Thomas Mann var tysk i liv och tanke, han var innerligt förbunden med tysk bildning. I tidiga år hade bindningen vid dem som för honom utgjorde det stora tretalet: Schopenhauer, Nietzsche och Wagner varit mycket stark och hos honom utlöst oroande tendenser, politiska och andra. Men efter hand hade Goethe och den kultur för vilken Weimar är kännemärket kommit att stå fram som det egentliga, humana Tyskland. Här var något som Mann ville framhålla för det förvillade, förvildade tyska folket. Goethe, rhenländaren, världsmedborgaren, hade ställt sig kall och avvisande gentemot tysk nationalism, sådan den utvecklades under Napoleontidcn, och Mann kunde lägga sitt eget avståndstagande från tyskheten i hans mun.

Så långt Algot Werin. Förordet i sin stilistiska lätthet kombinerad med djup kännedom om och inlevelse i ämnet, förtjänar läsas i dess helhet. Så naturligtivs även romanen som säkert kan återfinnas på något antikvariat. Jag rekommenderar starkt kontinuerlig läsning men man kan, om man är otålig, efter det inledande kapitlet gå rakt på det sjunde för att sedan fortsätta till slutet. Därefter kan man gå tillbaka till de övriga kapitlen som i huvudsak består av mycket utförliga samtal med varierande omdömen om den store diktaren som inte alltid är särskilt fördelaktiga för dennes person. Charlotte blev också besviken på mötet med Goethe då det till sist ägde rum över en middag. För att mildra denna besvikelse som även torde drabba läsaren, skriver Werin, lägger Thomas Mann in en slutscen med en överrraskande – imaginär – närvaro av Goethe i den vagn som skall föra Charlotte tillbaka till hotellet på kvällen efter en teaterföreställning. Denne imaginäre Goethe är den genuine Goethe, påpekar Werin; ett uppriktigt samtal om motsättningen mellan liv och konst – Manns favorittema – utspelar sig mellan de två. Jag har för min del behandlat Goethes berömda dikt om malen som dras till ljuset och Karin Boyes gripande översättning, “Saliga Längtan” i en annan text; det är ett tema som kräver en särskild diskussion utanför frågan om Goethe och tyskheten som är det egentliga ämnet för denna essä. Dock vill jag för deras skönhets skull gärna citera Goethes ord till Charlotte i slutkapitlet:

“Om du menar att jag är denna låga som fjärilen lystet störtar sig i, så är jag samtidigt i varats skiftningar och förvandlingar även det brinnade ljuset som offrar sig och förtärs på det att lågans ljus måste bestå; liksom jag också är den berusade fjärilen som hemfaller åt lågan – en bild av allt det levandes och lekamligas offer till andlig förvandling”.

Alltings förvandling och alltings enhet, det enas övergående i det andra:

“Död, sista flykt in i lågan, alltets enhet – vad kan även den vara annat än förvandling? Dyra bilder, vila i ro i mitt vilande hjärta – men vilket glädjens ögonblick blir det icke när vi en gång vaknar tillsammans!

Och Charlotte försonas och kunde endast viska: “Frid över din ålderdom!”

En vacker scen i romanens slut. En god människa förstår en stor man. Och Charlotte framstår just som en god människa – i kontrasten till den tyska hop som Mann låter Goethe så häftigt angripa i det inledande citatet från det sjunde kapitlet ser jag härmed cirkeln sluten för denna essä.

Fast inte riktigt, den förträfflige, bildade Mager får sista ordet. Eller konsten att sluta en roman:

“O himmel, att få hjälpa Werthers Lotte ur Goethes vagn, det är fru hovrådinna, en upplevelse, det är – vad skall jag säga? – värt att skriva upp.”

Annonser

2 reaktioner på ””Tyskland skulle bestå i mig” – om Goethe och tyskheten i Thomas Manns Lotte i Weimar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s