”Det var tyst i huset och världen var stilla”

The house was quiet and the world was calm.
The reader became the book; and summer night

Was like the conscious being of the book.

Wallace Stevens

Bara en och en halv vers och jag upplever återigen ett poetiskt mirakel. Verserna går in i mig, läsaren, på samma sätt som boken i dikten helt absorberar dess läsare. Den poetiska stillheten, på en gång meditativ och med en intensiv inre dramatik går återigen, liksom inför Goethe,  in i min oroliga själ och fyller den med harmoni och – lycka. Jag förnimmer den eufori som bokläsaren upplever, kanske lik den under en annan sommarafton, som Gunnar Ekelöf ger uttryck år i sin dikt med samma namn.

Det är en sen sommarkväll, vi tänker oss kanske Wallace Stevens – liksom en annan ”svår” poet, Emily Dickinson, en ytterst tillbakadragen person – hus i Connecticut. Allt är så stilla, läsaren är försjunken i sin läsning. Ändå händer något i den stilla kvällen: läsaren blir ett med det han läser. Hans medvetande och bokens “medvetande” går in i vartannat. Han skulle inte bli ett med boken om inte den var skriven så att den även kunde “läsa” honom (Harold Bloom): en stor författare skriver med insikt i vad som djupast rör sig i läsarens själ. Bokens medvetande blir läsarens medvetande, världen får form och mening genom boken och därmed blir sommarkvällen omkring honom en uppenbarelse av detta bokens “medvetna vara”.

Vad är då detta bokens medvetna väsen? Utan att ge mig in i filosofihistoriska utsvävningar – det var ett bra tag sedan jag tog till mig professor Mats Furbergs utomordentliga lärdom och insikt under grundläggande filosofistudier i Göteborg – kanske man kan utgå från en platonsk eller besläktad uppfattning om begreppens eller kanske “det själsligas” fundamentala existens så att säga à priori. De finns där i världen före och oberoende av våra subjektiva förnimmelser av tillvaron och – som en mycket god vän till mig en gång framhöll – om inte begreppen fanns i världen skulle vårt medvetande och uppfattning om denna vara amorf och kaotisk. Och vad diktens “bok” gör i sin tur är att den gestaltar denna begreppsvärd, och därigenom bildar en “medveten existens”. Och då läsaren i sin försjunkenhet tar till sig detta bokens “medvetna vara” överförs detta även på hans upplevelse av sommarkvällen utanför huset.

Men nog av försöken till filosofisk spekulation från min sida – dikten skall avnjutas som dikt och här följer den i sin helhet:

The house was quiet and the world was calm.
The reader became the book; and summer night

Was like the conscious being of the book.
The house was quiet and the world was calm.

The words were spoken as if there was no book,
Except that the reader leaned above the page,

Wanted to lean, wanted much to be
The scholar to whom his book is true, to whom

The summer night is like a perfection of thought.
The house was quiet because it had to be.

The quiet was part of the meaning, part of the mind:
The access of perfection to the page.

And the world was calm. The truth in a calm world,
In which there is no other meaning, itself

Is calm, itself is summer and night, itself
Is the reader leaning late and reading there.

Dikten söker således gestalta upplevelsen av att läsa sent på kvällen: ett “dramatiskt levandegörande i meditativt lyrisk form på vingarna hos dessa åtta lugnt och värdigt skridande verser”, skriver Edward Hirsch i en fin betraktelse över Wallace Stevens dikt. Läsupplevelsen, säger Hirsch, är så absorberande att orden får sin egen röst som om boken inte fysiskt existerade (”The words were spoken as if there was no book”).  Edward Hirsch är själv poet och jag noterar än en gång  hur väl analytiker som själva är diktare förmår ta till vara estetik och “själ” i andra poeters verk. Olof Lagercrantz är ett lysande exempel, Lars Gustafsson ett annat – jag tänker på hans briljanta analys av Bertil Malmbergs magnifika dikt “Dårarna” som jag hoppas återkomma till, liksom Johannes Edfelts inkännande genomgång av samma dikt. Thomas Manns närmast totala identifikation med Goethe är väl det mest djupgående exemplet på en författares förståelse för en annan stor gestalt. Man frestas f ö göra en analogi med hur insiktsfullt kompositörer förmår dirigera andra kompositörers – eller för den delen sina egna – verk.

Följaktligen avstår jag från egna försök att tolka Wallace Stevens märkliga  poem utan citerar det centrala elementet av Hirschs analys rakt av:

“‘The house was quiet and the world was calm’ is a poem of spiritual attainment that locates and focuses the transaction between the reader, the book, the house, the night, and the world. The poem establishes a correspondence between the inner realm of the house and the outer one of the cosmos. It’s as if the quietness of the dwelling rhymes with the calmness of the universe on a summer night. The proposition is twofold: the house was quiet and the world was calm. Daily life, the daylight world itself, is suppressed. The poem takes place at night in order to establish a scene of autonomous solitude. No one else seems to be stirring nearby. The world sleeps, and the reader is alone with his book. So, too, this must be a summer night because summer is the season of plenitude and fulfillment. The reader in Stevens’s poem is a poetic quester, a pilgrim in search of a vivid transparence. He wants to transform himself into ‘the scholar to whom his book is true.’ That desire in turn leads to an even greater one, since this scholar wants to be the one ‘to whom / The summer night is like a perfection of thought.’ He seeks an utter realization of mind and, indeed, the phrase ‘a perfection of thought’ puts one in the range, in the unlimited mental space—the cosmos—of the divine.

So, too, the unnamed book that the reader studies becomes the emblem of his spiritual meditation. It’s as if through the contemplative act—the act of the mind in the process of finding what will suffice—the scholar and the book merge with the night in order to become the form of its true substantiation. The silence itself—of the house, of the mind—makes possible ‘the access of perfection to the page.’ There is a kind of poetic crossing here. Reading itself becomes a mystic activity as the poem enacts its own ultimately satisfying transport to summer.

‘The House Was Quiet and the World Was Calm’ gives us access through a third-person center of consciousness to a reader’s mind in a state of complete receptivity. It moves into a part of the mind that often seems unavailable to us, that is not antagonized. It dramatizes and re-creates that consciousness and thus provides us with the deepest form of mental nourishment. This is a poem of the spirit because it triggers a vital principle within the poem, which is part of its meaning. One might even speculate that the poem itself is only fully realized when the reader of Wallace Stevens’s poem becomes exactly like the reader within his poem, finding an access to wholeness or perfection, leaning late and reading there.”

Den sista meningen i Hirschs analys är för mig av fundamental betydelse. Den som läser Wallace Stevens poem blir själv ett med läsaren i dikten, som sent på kvällen lutar sig över boken i sin läsning, och  får därigenom något av en  “tillgång till fulländningens helhet”.

Jag är alltså tillbaka till där jag inledde denna betraktelse.

Min ofta åberopade “mentor” Harold Bloom har uttryckt denna identifikations- och överförelseprocess på ett analogt sätt: den som läser Hamlet blir  sjäv en Hamlet, den medvetandeprocess han genomgår blir läsarens egen. Men för uppnå detta tillstånd – som utan tvivel kan ha euforiska moment – krävs det lugn och den stillhet som Stevens dikt uttrycker och att man går in i läsandet i sin avskildhet och sin ensamhet. Det är en genuint individuell och inte en kollektiv eller samhällelig process.

Annonser

Grekland: kring skuld, lånestock och flöden

Antag hypotetiskt att vi håller fast vid den allt mer reviderade – läs t ex historikern Christopher Clarks med rätta så uppmärksammade “Sleepwalkers” – uppfattningen att Tyskland ensamt eller åtminstone huvudsakligen bar skulden till Första Världskriget. Vore då inte de enorma skadeståndsanspråk som Lloyd George, hårt pressad av den brittiska befolkningen, Clémenceau och även den mer tveksamme president Wilson utkrävde i Versailles 1919 berättigade?

Nej, ansåg den formidable John Maynard Keynes i sin berömda ”The Economic Consequences of the Peace”(1919). Att döma en hel tysk efterkrigsgeneration till ekonomisk olycka bäddade för än hemskare katastrofer än den som avslutades med Versaillesfreden, förutspådde han:

“I cannot leave this subject as though its just treatment wholly depended either on our own pledges or on economic facts. The policy of reducing Germany to servitude for a generation, of degrading the lives of millions of human beings, and of depriving a whole nation of happiness should be abhorrent and detestable, – even if it were possible, even if it enriched ourselves, even if it did not sow the decay of the whole civilised life of Europe.

If we aim deliberately at the impoverishment of Central Europe, vengeance, I dare predict, will not limp. Nothing can then delay for very long that final war between the forces of Reaction and the despairing convulsions of Revolution, before which the horrors of the late German war will fade into nothing.”

Man skall akta sig för historiska analogier men det kan finnas en, om än aldrig så skruvad, likhet, mellan dagens Grekland och den tidens Tyskland, nämligen fixeringen vid skuldfrågan i betydelsen landets egen “moraliska” skuld för den uppkomna situationen. Om Tyskland, som då var fallet, ansågs bära skulden för den västerländska civilisationens värsta katastrof och ofattbara lidande kan ju inget skadestånd moraliskt sett vara tillräckligt högt. Ändå ansåg alltså Keynes att man skulle fokusera på den ekonomiska och inte den moraliska frågan.

Nu handlar ju det grekiska debaklet framförallt om skuld i ekonomisk mening, den ofantliga skuldstocken, särskilt gentemot det hårt exponerade Tyskland, men det finns även en stark moralisk ton i debatten: grekerna har inte förstått eller inte brytt sig om att hushålla. Och det ligger en viss ironi i det faktum att samma land som så hårt drabbades av det ensidiga skuldbeläggandet efter Versailles är nu det land som hårdast attackerar den grekiska vårdslösheten med finanserna.

Och i viss likhet med den förfärande komplexiteten och sömngåendet hos ledande aktörer i det skeende som ledde till Första Världskriget samspelar grekernas misshushållande med finanserna med ett sammansatt mönster av ekonomiska variabler och inte minst ett betydande mått av önsketänkande hos särskilt europrojektets arkitekter och ledare. Det gäller, som så ofta påtalats, frånvaron av länk mellan euron och en gemensam finanspolitk som kan gå in vid efterfrågebortfall då en för hög växelkurs genom valutabindningen fråntar ett land möjligheten att devalvera. Liksom den alltför lättvindiga accepten av ett land som Grekland in i eurozonen.

Nu har alltså Greklands folk med överväldigande majoritetet sagt nej till – vad då? Därtill råddes man bl a av keynesianskt orienterade ekonomer som Paul Krugman och Joseph Stiglitz, den förre med det motivilligt givna medgivandet att landet kanske inte bör lämna euron (han har efter folkomröstningen ändrat sig), den senare, om jag min hans syndikatsartikel rätt, med rådet att det är just det man bör göra. Stiglitz erinrar om den lyckosamma utgången av den argentinska krisen för ett drygt tiotal år sedan, där en avlänkning från dollarn och devalvering kombinerad med en skickligt genomförd finanspolitik fick landet på fötter igen. Han är givetvis samtidigt medveten om att Grekland, till skillnad från Argentina, inte har någon valuta att devalvera utan måste dra igång en minst sagt äventyrlig process med att återskapa den övergivna drachman. Båda ekonomerna förkastar med eftertryck den åtstramningspolitik som hittills ålagts landet och som ju folket med lika stark markering – därvidlag var det inte oklart om vad folkomröstningen handlade  –  nu sagt nej till. Den politiken leder till  –  katastrof.

Krugman erinrade i en artikel om Greklandskrisen i NY Times för ett tag sedan om den klassiska ekonomiska debatten om ”stock vs flows”. Det konservativa lägret, som enligt keynesiansk uppfattning felaktigt sammanblandar frågan om personlig skuld med den hos stater (“den som är satt i skuld är icke fri” etc ) missar i sin fokusering på Greklands skuldstock den avgörande frågan om hur man skall få till stånd de ekonomiska flöden i form av investeringar, export, konsumtion etc som skapar tillväxt. För detta krävs en expansiv och inte en kontraktiv ekonomisk politik. Den konservativa sidan, företrädd av de flesta europeiska regeringsföreträdare, trojkan etc, och ekonomer som Anders Åslund (i en polemik mot Krugman i Svenska Dagbladet) menar att just ökat förtroende genom åtstramande reformer leder till ökad ekonomisk aktivitet, främst investeringar. Äslund pekar på vissa baltiska och andra europeiska ekonomier som återhämtat sig längs denna väg. Men det är ju just det som inte har hänt med Grekland trots radikal åtstramningspolitik, menar då Krugman, Stiglitz och andra keynesianer.

Keynes förordade att skadeståndsanspråken mot Tyskland skulle avskrivas. Denna rekommendation låg ju också i linje med hans ekonomisk-politiska program att genom offentliga insatser skapa tillväxtflöden för att möta aggregerat efterfrågebortfall under trettiotalets krisår. Det skall bli intressant att se om, under intryck av den grekiska fokomröstningen, fortsatta förhandlingar mellan Grekland och dess fordringsägare kommer att leda till någon kombination av viss skuldavskrivning och mindre drakoniskt åtstramande reformer.

Dock är vare sig  eurozonens ledare eller deras befolkningar, särskilt inte den tyska, särskilt keynesianskt lagda i fallet Grekland.