Grekland: kring skuld, lånestock och flöden

Antag hypotetiskt att vi håller fast vid den allt mer reviderade – läs t ex historikern Christopher Clarks med rätta så uppmärksammade “Sleepwalkers” – uppfattningen att Tyskland ensamt eller åtminstone huvudsakligen bar skulden till Första Världskriget. Vore då inte de enorma skadeståndsanspråk som Lloyd George, hårt pressad av den brittiska befolkningen, Clémenceau och även den mer tveksamme president Wilson utkrävde i Versailles 1919 berättigade?

Nej, ansåg den formidable John Maynard Keynes i sin berömda ”The Economic Consequences of the Peace”(1919). Att döma en hel tysk efterkrigsgeneration till ekonomisk olycka bäddade för än hemskare katastrofer än den som avslutades med Versaillesfreden, förutspådde han:

“I cannot leave this subject as though its just treatment wholly depended either on our own pledges or on economic facts. The policy of reducing Germany to servitude for a generation, of degrading the lives of millions of human beings, and of depriving a whole nation of happiness should be abhorrent and detestable, – even if it were possible, even if it enriched ourselves, even if it did not sow the decay of the whole civilised life of Europe.

If we aim deliberately at the impoverishment of Central Europe, vengeance, I dare predict, will not limp. Nothing can then delay for very long that final war between the forces of Reaction and the despairing convulsions of Revolution, before which the horrors of the late German war will fade into nothing.”

Man skall akta sig för historiska analogier men det kan finnas en, om än aldrig så skruvad, likhet, mellan dagens Grekland och den tidens Tyskland, nämligen fixeringen vid skuldfrågan i betydelsen landets egen “moraliska” skuld för den uppkomna situationen. Om Tyskland, som då var fallet, ansågs bära skulden för den västerländska civilisationens värsta katastrof och ofattbara lidande kan ju inget skadestånd moraliskt sett vara tillräckligt högt. Ändå ansåg alltså Keynes att man skulle fokusera på den ekonomiska och inte den moraliska frågan.

Nu handlar ju det grekiska debaklet framförallt om skuld i ekonomisk mening, den ofantliga skuldstocken, särskilt gentemot det hårt exponerade Tyskland, men det finns även en stark moralisk ton i debatten: grekerna har inte förstått eller inte brytt sig om att hushålla. Och det ligger en viss ironi i det faktum att samma land som så hårt drabbades av det ensidiga skuldbeläggandet efter Versailles är nu det land som hårdast attackerar den grekiska vårdslösheten med finanserna.

Och i viss likhet med den förfärande komplexiteten och sömngåendet hos ledande aktörer i det skeende som ledde till Första Världskriget samspelar grekernas misshushållande med finanserna med ett sammansatt mönster av ekonomiska variabler och inte minst ett betydande mått av önsketänkande hos särskilt europrojektets arkitekter och ledare. Det gäller, som så ofta påtalats, frånvaron av länk mellan euron och en gemensam finanspolitk som kan gå in vid efterfrågebortfall då en för hög växelkurs genom valutabindningen fråntar ett land möjligheten att devalvera. Liksom den alltför lättvindiga accepten av ett land som Grekland in i eurozonen.

Nu har alltså Greklands folk med överväldigande majoritetet sagt nej till – vad då? Därtill råddes man bl a av keynesianskt orienterade ekonomer som Paul Krugman och Joseph Stiglitz, den förre med det motivilligt givna medgivandet att landet kanske inte bör lämna euron (han har efter folkomröstningen ändrat sig), den senare, om jag min hans syndikatsartikel rätt, med rådet att det är just det man bör göra. Stiglitz erinrar om den lyckosamma utgången av den argentinska krisen för ett drygt tiotal år sedan, där en avlänkning från dollarn och devalvering kombinerad med en skickligt genomförd finanspolitik fick landet på fötter igen. Han är givetvis samtidigt medveten om att Grekland, till skillnad från Argentina, inte har någon valuta att devalvera utan måste dra igång en minst sagt äventyrlig process med att återskapa den övergivna drachman. Båda ekonomerna förkastar med eftertryck den åtstramningspolitik som hittills ålagts landet och som ju folket med lika stark markering – därvidlag var det inte oklart om vad folkomröstningen handlade  –  nu sagt nej till. Den politiken leder till  –  katastrof.

Krugman erinrade i en artikel om Greklandskrisen i NY Times för ett tag sedan om den klassiska ekonomiska debatten om ”stock vs flows”. Det konservativa lägret, som enligt keynesiansk uppfattning felaktigt sammanblandar frågan om personlig skuld med den hos stater (“den som är satt i skuld är icke fri” etc ) missar i sin fokusering på Greklands skuldstock den avgörande frågan om hur man skall få till stånd de ekonomiska flöden i form av investeringar, export, konsumtion etc som skapar tillväxt. För detta krävs en expansiv och inte en kontraktiv ekonomisk politik. Den konservativa sidan, företrädd av de flesta europeiska regeringsföreträdare, trojkan etc, och ekonomer som Anders Åslund (i en polemik mot Krugman i Svenska Dagbladet) menar att just ökat förtroende genom åtstramande reformer leder till ökad ekonomisk aktivitet, främst investeringar. Äslund pekar på vissa baltiska och andra europeiska ekonomier som återhämtat sig längs denna väg. Men det är ju just det som inte har hänt med Grekland trots radikal åtstramningspolitik, menar då Krugman, Stiglitz och andra keynesianer.

Keynes förordade att skadeståndsanspråken mot Tyskland skulle avskrivas. Denna rekommendation låg ju också i linje med hans ekonomisk-politiska program att genom offentliga insatser skapa tillväxtflöden för att möta aggregerat efterfrågebortfall under trettiotalets krisår. Det skall bli intressant att se om, under intryck av den grekiska fokomröstningen, fortsatta förhandlingar mellan Grekland och dess fordringsägare kommer att leda till någon kombination av viss skuldavskrivning och mindre drakoniskt åtstramande reformer.

Dock är vare sig  eurozonens ledare eller deras befolkningar, särskilt inte den tyska, särskilt keynesianskt lagda i fallet Grekland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s