Höst i Seoul

Det går mot sen eftermiddag i oktober. Åt norr tecknar ett av Pukansans förberg en inbjudande elegant linje mot den bleka hösthimlen. Denna topp är som sådan ganska beskedlig och inte särskilt intressant, men får ett vildare drag när man anar vilka vertikala storheter som ruvar bakom förbergens kammar. Berg kan upplevas symfoniskt. Ett tema som öppnar sonatformen i en klassisk symfoni kan vara hur enkelt och anspråkslöst som helst – hos Mozart är ofta dess funktion att initialt starkast möjligast förankra tonaliteten – men då det återkommer efter de mest vådliga tematiska, kontrapunktiska och harmoniska äventyrligheter i genomföringsdelen, har det en annan karaktär ty lyssnaren minns vad detta tema nyss gått igenom och vilka enorma expansionsmöjligheter det visat sig rymma. I Pukansan är det den släta monoliten Insubong som bestämmer de andra topparnas plats i bergens arkitektur, ungefär på samma sätt som vi upplever Tuolpagornis djärva profil i relation till de vilda topparna där bakom, Kebnekaijses nordtopp, Kaskasapakte, Knivkammen, Nallo. Stående ensamt över fjällheden, utan relation till dessa bakomliggande toppar, skulle Tuolpagorni förlora mycket av sin arkitektoniska kraft, på samma sätt som ett tema i en Haydn-symfoni hörd isolerat inte skulle vara mycket mer än en vilken treklang som helst.

Insubong

Komna så långt blir mina förströdda reflektioner kring utsikten mot norr från den hopplöst halkiga och obekväma läderstolen i mitt tjänsterum avbrutna av att exportfrämjarkonsulten Mattias Bergman glider in i rummet.

“Snygga kurvor”, säger jag med en gest mot utsikten, “men det är Insubong som tar priset – den skulle man försöka sig på om man vore i toppform”.

Varpå Bergman liksom i förbigående nämner att han faktiskt har klättrat denna imponerande vägg, som ingenstans är lättare än 5.8 (jag nådde aldrig en högre svårighetsgrad än 5.6 då jag var som minst fläskig och då var det på den endast 40 meter höga Häggstaklippan utanför Stockholm). Extremt exponerat med delikat friktionsklättring och luftigt akrobatiska rappeller som enda nedstigningsmöjlighet från toppen.

Klarar han Insubong så klarar han det mesta, tänkte jag. Rätt man att efterträda Åke Karlsson när han lämnar!

Ambassadrådet Karlsson, sedermera Sveriges ambassadör i Riyadh, skötte på ett föredömligt sätt handelsfrämjarsektionen som var en integrerad del av ambassaden. Det innebar att det svenska exportfrämjandet gentemot Sydkorea — det här var hösten 2002 — organisatoriskt sett dubblerades, med en ambassadsektion som leddes av Åke Karlsson samt en till Exportrådet knuten verksamhet under Mattias Bergman. Denne hade redan från mitt tillträde sommaren 2000 ihärdigt argumenterat för att ambassadens enhet skulle överföras till Exportrådets verksamhet under ledning av en från näringslivet rekryterad handelssekreterare (t ex Bergman själv) – vilket är fallet med svenskt exportfrämjande i praktiskt taget alla industriländer. Jag hade alltmer börjat finna Bergmans argument rimliga,  men jag var och är inte särskilt intresserad av den organisatoriska frågan utan desto mer av personens eller personlighetens betydelse för verksamheten. Och jag kunde inte finna någon av exportfrämjarna inom utrikesförvaltningen — tidigare icke-diplomatisk administrativ eller konsulär personal — som ägde den dynamik, framåtanda och smidighet som jag tyckte mig ana hos Mattias Bergman och vilka är nödvändiga egenskaper för att bedriva det slags konsultliknande verksamhet (Karlsson var unik därvidlag) som exportfrämjande egentligen utgör. Än mindre fanns det någon som skulle kunna kliva opp för för Insubongs magnifika sydvägg.

Aldrig kunde jag ana att denna min position — tämligen preliminär, intuitiv och ingalunda hårt driven hemåt — i en organisations- och som jag såg det, personfråga skulle uppfattas som så ytterligt kontroversiell i hemmabyråkratin. Men det gjorde den och även med en del ogynnsamma följder för min egen fortsatta ställning i förvaltningen.

Telefonen ringer och en röst säger: “ett ögonblick så kommer Malin Kärre”.

För den som inte varit utlandsstationerad i UD-tjänst skulle en dylik avisering mottas utan någon starkare reaktion, men för mig och säkert många kollegor förebådade den på ett ominöst sätt dåliga nyheter. Malin Kärre, en amper dam, var utrikesförvaltningens personalchef och då en sådan hörde av sig var det alltför ofta för att meddela ett beslut om hemförflyttning. Jag måste erkänna att i all min professionella stolthet och äkta patriotism så finns det ett starkt inslag av mot exilen riktad eskapism. “Vart som helst bara inte Sverige” sade Lars Forssell och Per Rådström då de drog iväg till Paris och Rom efter krigsårens instängdhet och jag har ofta kommit på mig själv — och gör det än mer fortfarande — med att alltför väl förstå deras längtan bort.

Ett samtal i personalärenden är inte en offentlig angelägenhet, vilket naturligtvis är bäst för båda sidor, varför jag inte närmare skall gå in på vad som avhandlades mellan mig och personalchefen. I korthet gick dock hennes budskap ut på att “vi här hemma (minsann) tog (vad det nu var) på stort allvar” och att man starkt ogillade min “klacksparksattityd” som jag snarast borde komma hem och “prata om”. Personalchefen visade inte något större intresse för hur jag i sak skötte mitt uppdrag i Seoul. Utan att ordentligt “prata” om denna min attityd skulle ett års förlängning efter kontraktstidens slut – vilket vore det normala – ett år senare inte bli aktuell.

Vad detta sistnämnda besked beträffar räknade jag snabbt ut att man ju kan ha en hel del kul…jag menar göra en hel del nytta för stora, små och medelstora företag under ytterligare ett helt år i Seoul, varför jag den här gången inte bekymrade mig särskilt mycket för denna hemförflyttning,  som ändå skulle ligga inom den inte alltför avlägsna tidshorisonten, men desto mer för mitt professionella anseende som jag ansåg negativt färgats av detta tal om min “attityd”.

Och detta klacksparksrykte hade faktiskt sin grund i att jag hyste en avvikande men egentligen rationell uppfattning i ett tämligen trivialt organisationsärende, ambassadens exportfrämjarverksamhet. En grupp exportfrämjarbyråkrater och några andra tjänstemän hemma visade sig hysa ett närmast emotionellt revirbeting då det gällde denna verksamhet och spred med käringaktigt skvaller desinformation om att jag inte tog exportfrämjandet på tillräckligt stort allvar.

Jag kan uppleva  — med förtjusning besläktade — känslor gentemot med tanke på min egen ålder alldeleles för unga asiatiska kvinnor och en del (om än inte så mycket) annat, men förvisso inte för hur svenskt exportfrämjande är organiserat. Det var sålunda inte utan ett visst nöje med vilket jag betraktade all denna till hysteri gränsande känslosamhet som utslag av ett slags perverterad byråkratisk fetischism. “Seoul är flaggskeppet i vårt exportfrämjande och får inte gå förlorat” hade departementsrådet Anders Bauer uppbragt och ilsket deklamerat vid ett möte. Andra byråkrater, även utanför det egentliga exportfrämjandet, visade liknande upprördhet. Departementsrådet Bengt Johansson skrev i ett mejl till mig att andra ambassadörer “minsann” (där dök ordet upp igen) hade ägnat stor energi åt att främja små, medelstora och stora företag; “det är inte diplomatiska kontakter som räknas utan det gäller att rädda jobben”. Jag skrev som ett indirekt svar till Johansson, vilket jag delgav till höger och vänster, att jag fann det närmast komiskt att “centralt placerade exportfrämjarbyråkrater orerar om jobben som om de vore på ett valmöte i Halstahammar”. Detta mejl tolkades allmänt som riktat mot den politiskt tillsatte statssekreteraren för handelsfrågor Sven-Erik Söder, och alltså inte som var fallet, mot den pompösa pamfletten från den knoddigt beställsamme Johansson. Som politruk kunde den hygglige Söder tillåta sig en mer expansiv retorik än vad man kunde förvänta av en förmodat icke-politisk tjänsteman i linjen, varför mitt mejl ingalunda anspelade på någon utsaga av statssekreteraren (därmed bör detta missförstånd vara uppklarat).

Bauers, Johanssons och flera andra exportfrämjarbyråkraters – det fanns även en Kenneth Bertilsson –  revirinstinkter och diplomatiska tondövhet förklaras av att de var befordrade eller sidorekryterade i en kollektiv administrativ omgång  i kölvattnet av 70-talets politiska jämlikhetsvåg och därmed aldrig prövats i den ytterst hårda konkurrens som råder vid antagning till diplomatisk tjänst. Inga krav på högre utbildning  (Johansson är  dock civilekonom), inga skriftliga antagningsprov, ingen intervjuomgång av en krävande antagningsnämnd. Om allt fler ambassader gjorde sig av med sin exportfrämjarsektion blev det färre handelsrådstjänster för dessa tjänstemän som då vore hänvisade till rent administrativa och konsulära tjänster. Det var beklämmande för mig att notera hur lyhörd inte bara UDs personalchef var för det hysteriska revirbetinget hos dessa tjänstemän, utan hur även kollegor som jag känt väl ända sedan jag antogs visade en beklaglig brist på diplomatisk professionell kollegialitet. En i tjänsten med mig jämnårig kollega i ledningen för Asien-enheten sa rent ut att jag genom att  släppa exportfrämjandet från ambassaden knappast kunde räkna med förlängning.

Utrikesförvaltningens inspektör var en av de karriärdiplomater av vilken jag hade väntat mig en klarare observationsförmåga och ett bättre omdöme. Han hade några månader tidigare granskat ambassaden och kunde inte finna annat än att den var ”en (mycket) väl fungerande myndighet”, vilket han framförde till mig och även dokumenterade i sin rapport. I sin muntliga rapportering till UD hade han dock enligt Kärre förmedlat en mindre positiv bild av min ledning och därmed ägnat sig åt ”double-speak”. Inspektören (han får förbli icke namngiven här), som annars kunde uppvisa ett visst gemyt, fick vidare för sig att han skulle ägna sig åt vad vad feminister kallar “härskarteknik” genom att på min interna middag i residenset utsätta mig för ett ingående förhör i polisiär machostil, möjligen i ett försök – som naturligtvis fullständigt misslyckades — att göra intryck på mina två kvinnliga medarbetare. Det var uppenbart att han rest till Seoul med förutbestämd  uppfattning om undertecknad.

Det skall sägas att jag gjorde inte mycket för att öka min popularitet på hemmaplan. Jag lyckades (upp)finna rimligt godtagbara  skäl att undvika två av tre chefsmöten, ett par regionala möten och åtminstone någon chefskurs. Värdegrundskurserna, som kommit i ropet, klarade jag mig gudskelov undan helt och hållet. Jag kunde dock ha uppträtt smidigare och med större taktkänsla och ömsesidighet mot några kollegor, såsom dåvarande Asien-chefen, den djupt beläste Börje Ljunggren, som med stort engagemang, utförlighet och möda hade sammanställt en “asienstrategi”. Denna avfärdade jag vid ett regionalmöte à priori – utan att ha öppnat skriften –  som kanske användbar för biståndsverksamheten (Ljunggren var ursprungligen rekryterad från SIDA), men diplomatiskt sett irrelevant; varför binda upp sig vid en strategi istället för att uppmärksamt avläsa ett läge eller ett politiskt förlopp och smidigt och flexibelt anpassa sin diplomati utifrån de ständigt växlande sakförhållandena? Det var ju bl a genom improvisatorisk smidighet som Lord Nelson vann slaget vid Trafalgar mot de strategiskt uppbundna och taktiskt rigida fransmännen och spanjorerna.

Börje Ljunggren, ett slags ”Asia Old Hand” i akademisk tappning, som oftast uppträtt kollegialt och vänligt mot mig vid sina många besök i Seoul, blev naturligtvis flyg förb-d, och jag lämnade tillfälligt mötet för att husfriden skulle återställas. Ljunggren hade en hyperaktiv sida, stegrad till frenesi beträffande den s k solskenspolitiken gentemot Nordkorea, som president Kim Dae-jung iscensatte genom ett ”historiskt” besök i Pyongyang midsommaren 2000, några månader innan jag själv tillträdde i Seoul. Kritiska synpunkter på Sveriges och EUs engagemang i denna politik, innefattande två eller tre besök på Koreahalvön av Göran Persson i sin egenskap av EU-ordförande, kan läsas här. Lika frustande entusiastisk som Ljunggren var över ”solskenspolitiken” — vilken snarare kan betecknas som ett slags helgonvision hos den djupt religiöse Kim Dae-jung än baserad på realiteter — lika skeptisk beträffande denna politik var jag. Det märktes i min något anemiska och oinspirerade rapportering i frågan.

Ljunggrens intensiva och ordrika engagemang fann jag tröttande i det att han vid sina besök hade för vana – i all välmening – att ta mig med  på oändligt utdragna koreanska middagsmåltider, intagna med alldeles för mycket huvudvärksframkallande öl och obekvämt sittande på golvet, tillsammans med någon lika frenetiskt talför koreansk universitetsprofessor.

Medan min ställning i förhållande till hemmaförvaltningen sålunda stadigt försämrades, höll jag dock fanan högt i mitt verksamhetsland. Jag uppfyllde alla de rimliga krav som kan ställas på en svensk ambassadör i ett starkt konservativt men likväl progressivt och dynamiskt land som Sydkorea med sina djupa rötter i en konfusianskt genomsyrad kultur och med en stark nationell självkänsla, liksom höga vetenskapliga och teknologiska ambitioner. Jag vidmakthöll vänskapliga kontakter med några av presidentens närmaste medarbetare och med företrädare för den konservativa oppositionen, med näringslivets folk, tidningsutgivare, akademiker och annat mediafolk. För min något informella ledning av mötena med EU-ambassadörerna under ordförandeskapet fick jag (från tyskt håll) lovord – vilka i lika hög grad gällde min medarbetare Karlo Laakso – och lyckades t o m i stort sett undgå kritik från den lille ettrige italienaren. Med den militära krets som bevakade demarkationslinjen mot Nordkorea, såväl den lilla svenska kontingenten inom de neutrala staternas övervakningskommission, som den omfångsrika amerikanska militära truppens ledning höll jag nära och god kontakt. Den legendariske hjälten från Koreakriget, generalen Paik Sun-yup, hedrade åtminstone en middag i residenset med sin närvaro tillsammans med  den amerikanske befälhavaren, fyrstjärnige generalen Thomas Schwartz och hans närmaste krets. Protokoll, såsom rangordning vid bordsplaceringar, skötte jag med pedantisk noggranhet, väl medveten om att jag på en del håll ansågs vara en något informellt bohemisk natur. Det protokollära inom diplomatin är som skalövningar då man spelar ett musikinstrument: det ger ordning och stadga som bas för att kunna improvisera.

Jag nämner inte detta för att framställa något slags hos mig inneboende allmän professionell förträfflighet, utan specifikt och enbart som en – något senkommen – replik på personalchefens kritik av min förmenta “klacksparksattityd”. Beteckningen ”unusually sensitive” stämmer alltför väl in på mig  och det gäller även känsligheten för mina egna svagheter.  Liksom Shakespeares Hamlet ”constantly overhearing himself” (Harold Bloom), kritiskt och tvivlande.

Det var särskilt på skärningspunkten mellan vetenskap, teknologi och avancerad industrialism som jag fokuserade mitt intresse och min energi. I det avseendet kom jag i viss konflikt med exportfrämjadets mål att främja svensk sysselsättning. Missförstå mig inte, jag höll nära kontakter med de svenska exportföretagens dotterbolagschefer, med vilka jag åt lunch varje månad etc, men jag gick inte ut på marknaden och agerade som en exportfrämjarkonsult “för att rädda jobben”; det skötte som nämnts Åke Karlsson så väl. I det starkt hierarkiskt ceremoniellt konfucianska Korea uppfattas en ambassadör som det höga ombud för sitt lands statschef, alltså i Sveriges fall kungen, som han är och inte som en kommersiell marknadsförare.

Sydkorea befann sig kring millennieskiftet just i övergången till att bli den ledande och sofistikerade industrination som det är idag. Landets elit var sålunda i hög grad mottaglig för avancerat erfarenhetsutbyte med Sverige inom spjutspetsområden som vetenskap och teknologi. Det var där jag satte in mina stötar, bl a genom att organisera ett stort upplagt evenemang med föreläsningar, seminarier och liknande, ledda av det svenska toppskiktet inom prioriterade områden såsom bioteknologi, ingenjörsvetenskap mm. Dessa evenemang förlades  i samband med en Nobelutställning, som så att säga gav en traditionell och prestigefylld vetenskaplig klangbotten till spjutspetsvetenskaperna.

Något i liknande storleksordning och med sådan fokusering hade aldrig företagits från den svenska ambassadens sida – men varför stod det i, låt vara skenbar eller kortsiktig, målkonflikt med jobbräddandet?

För att belysa denna fråga måste jag hänvisa till en ända sedan 1950-talet inom nationalekonomin väl etablerad – om än inte oomstridd – tillväxtteori nämligen den rörande sambandet mellan hög utbildningsnivå och ekonomisk tillväxt. Jag syftar på Robert Solows berömda differentiering mellan produktionsfaktorerna kapital/arbete och teknologi: den helt övervägande delen av den amerikanska tillväxten berodde enligt Solow, på teknologisk utveckling (vilken i sin tur var beroende av teknologisk/vetenskaplig utbildning) och inte av insatserna som sådana av arbete och kapital – utom i det avseendet att “nytt kapital” som bas för tillväxt skapas just genom teknologisk utveckling. Paul Krugman har använt Solows tillväxtteori som utgångspunkt för sin kritik av det under 1990-talet så starkt beundrade ”asiatiska miraklet”. Enligt Krugman byggde detta “mirakel”, liksom det gamla Sovjetunionens konstlade tillväxt på massiva insatser av billig arbetskraft och det som Solow kallade “gammalt” kapital, medan den högteknologiska och utbildningsmässiga grunden var otillräcklig. “Miraklet” var sålunda en myt som oundvikligen skulle komma att vaporiseras. Som bekant underskattade Krugman de asiatiska ländernas utbildnings- och forskningsambitioner, vilka numera vida överglänser de i ett land som Sverige. Han syftade främst på Singapore, medan Sydkorea under senare delen av 1990-talet och in på det nya seklet började ta steget mot den avancerade industriella teknologi som landet uppvisar idag (bara för halvtannat decennium sedan var det i mycket fråga om kopierad teknologi, vilket bl a Ericsson fick erfara i en långvarig patenträttslig tvist med Samsung).

Jag satsade alltså främst på bio- och annan teknologi i mitt Sverigefrämjande gentemot Sydkorea. På kort eller ens medellång sikt skapar export från dessa sektorer emellertid inga nya svenska jobb, vilket ju är målet för svenskt exportfrämjande, från Johansson till Damberg. Däri ligger alltså ett slags målkonflikt. Å andra sidan är det enligt Solow just den avancerade teknologin som skapar tillväxt och därmed åtminstone några arbetstillfällen, varför målkonflikten delvis är skenbar.

För att förstå den starka prioritering som Sveriges regeringar under decennier givit exportfrämjandet – utan främjande ingen frälsning! – räcker det inte med att hänvisa till den merkantilistiska synen på export hos de flesta länders regeringar under tryck från hemmaindustrin och fackföreningar, behändigt bortseende från Ricardos insikter och från Heckscher/Ohlins klassiska och eleganta modell för hur import och export under fri handel båda är relevanta storheter, alltifrån varje lands komparativa fördelar.

Nej, i Sverige måste fackets roll i särskilt hög grad vägas in som föklaring till exportfrämjandets överordnade ställning och då mer specifikt Rehn-Meidner modellen med dess kombination av lönebildning styrd av produktivitetsutvecklingen i de mest rationaliserade företagen och keynesianskt inspirerade offentliga insatser. Under större delen av efterkrigstiden har de mest effektiva företagen varit, eller ansetts vara, de stora exportkoncernerna. De företag som inte orkade med i den solidariska lönepolitiken lades ned och deras friställda arbetskraft fick tas om hand av en växande offentlig välfärdssektor i väntan på att absorberas av den lönsamma storindustrin. Kostnadstrycket i det svenska näringslivet blev enormt, både för att finansiera den stora välfärdsapparaten och den höga lönenivån, som endast de mest högrationaliserade företagens produktivitetsökningar kunde motsvara.

Det är mot den bakgrunden som man får se det svenska exportfrämjandets prerogativ samtidigt som främjandet ger en mer företagsvänlig bild av socialdemokratin/LO genom att vända blicken bort från de kostnader som drabbar det svenska näringslivet. “Exportfrämjande som substitut för kostnadsanpassning” var den träffande titeln på ett föredrag på 1990-talet för svenska handelsråd av ekonomen Nils Lundgren. Allteftersom insikten vuxit om att en hel del innovationer och nytänkande sker inom de små och medelstora företagen, som samtidigt har stora problem med kostnadsläget, har även dessa alltmer innefattats i exportfrämjandet, dock alltså med osäker effekt i större skala på de johanssonska “jobben”.

Exportfrämjandet har sålunda från början varit en politiskt betingad beståndsdel i den svenska socialdemokratins och fackföreningsrörelsens idétradition. Det vore bra om man i den svenska utrikesförvaltningen kunde släppa fixeringen vid denna fetisch och mer mångsidigt och finfördelat ägna sig åt att främja handel, investeringar, erfarenhets- och kunskapsutbyte i kontakterna med utlandet.

—————

En av mina favoritromaner, jag läste den på soffan under mitt tjänstlediga år i Paris  1975, är Boris Vians “L’Automne à Pékin”. Mycket av romanens charm ligger i att den varken handlar om hösten eller om Peking och, sålunda befriad från “the tyranny of the subject” (H D F Kitto), låter Vian fantasi och gestaltning löpa fritt.

I mina spekulativa stunder föreställer jag mig ibland att den mest lämplige ambassadören att placera i ett asiatiskt land vore någon som aldrig tidigare satt sin fot i regionen. Befriad från kulturrelativiserande expertkunnande och emotionella bindningar till region eller land skulle han eller hon basera sin verksamhet på universella diplomatiska principer, etik och praxis och därvid åtnjuta ett stort mått av respekt och ömsesidighet hos verksamhetslandets elit.

Japanologer, sinologer  och asienstrateger lär flyga upp i taket om de läser detta.

Epilog: Vid vårt möte i Stockholm ett år senare visade personalchefen en helt annan, kollegial och professionell, persona och var nära nog vänligt förekommande. Hon hade till sist tagit reda på hur jag faktiskt skött mitt ämbete och därmed släppt sin attitydfixering. Hur länge ville jag stanna?

Den frågan avgjordes då telefonen (ständigt detta telefonringande!) väckte mig en barbariskt tidig vårmorgon i Tokyo sedan jag kommit i säng vid halvfyratiden efter en hektisk natt på baren Motown i Roppongi. Det var Harald Sandberg, då ambassadör i Jakarta, som frågade när jag tänkte lämna Seoul; han hade utnämnts till min efterträdare. Vi kom överens om december 2003 och efter årskiftet befann jag mig pensionerad i Bangkok, där jag lever upp till mitt klacksparksrykte a piacere.

IMG_4182

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s