Filosofi som dikt – Goethe och Wittgenstein

 

Den utifrån sina med  virtuos musikalitet genomförda ordkaskader geniförklarade österrikiske författaren Thomas Bernhard gav 1982 ut en novell, “Goethe Schtirbt” som handlar om hur Tysklands store diktare på sin dödsbädd 150 år tidigare angeläget önskar att Ludwig Wittgenstein besöker honom i Weimar – Goethe tror att Wittgenstein filosofiskt utvecklar de tankar som fötts hos Goethe, att författaren till ”Tractatus” är hans filosofiske “son”. Utan tvivel vore ett dylikt besök ett svårgenomförbart projekt eftersom Wittgenstein långtifrån hade hunnit bli född 1832 och, som ytterligare komplikation, lyckats dö en dag innan Goethes sändebud hunnit fram till England— vilket är en del av komiken och parodin i denna mentalt och språkligt lika ansträngande som roande läsning (Bernhard krävde f ö ovillkorligen att alla hans verk läses på originalspråket för att inte den idiomatiska musikaliteten i hans ordflöden går förlorad; hur översätter man f ö “schtirbt”?). Novellen är det enda verk av Thomas Bernhard som jag har läst och jag finner den vara ett språkligt, estetiskt – och som sagt parodiskt/humoristiskt – mästerverk.

Sina ordkaskader använder Bernhard för att med hatisk frenesi angripa det österrikiska etablissemang som plågat honom alltsedan barndomen under världskriget, katolicismen, reaktionär konservatism och nationalism, utbildningsväsendet — allt detta skall vi våga säga typiskt österrikiska “Hochstaplerei”. I bildstormandet ingår alltså även att detronisera den diktarfurste detta etablissemang, lika mycket som det tyska, institutionaliserat som portalfigur och satt på piedestal: Johann Wolfgang Goethe, vilken Bernhard på annat ställe betecknar som inte mer än medelmåttig, liksom han även beskriver Goethes beundrare och själsfrände Thomas Mann som en medioker borgarbracka. I novellen söker Goethes beställsamma rådgivare förhindra besöket, oroade över att diktarfursten före sin död skall finna att Wittgenstein var det större geniet av de två.

Goethe sade själv om sin tid, med eko hos Thomas Mann, att det var många i det tyska folket som i sin kollektiva inkrökthet och lågsinthet hatade honom, hans internationalism särskilt under Napoleonkrigen, ja, hans universalism, varför han i sin himmel inte torde fästa alltför stort avseende vid Thomas Bernhards karakteristik – särskilt som Bernhard angriper mycket av de egenskaper och föreställningar som kom till uttryck hos Goethes samtida belackare. I själva verket förstår Faustdiktaren i sin himmel säkerligen att uppskatta Bernhards litterära hantverk (av vilket jag som sagt endast tagit del genom denna novell). Goethe kan ju också lyfta fram alla dessa genier som lidelsefullt beundrade honom och tagit djupaste intryck, såväl av hans verk som hans levnad, från Schopenhauer, Nietzsche och Kierkegaard till Samuel Beckett och Yukio Mishima, våra egna Esaias Tegnér, Viktor Rydberg, Carl Snoilsky, Verner on Heidenstam, Karin Boye – och Ludwig Wittgenstein. För att, med hänvisning till den centrala musikaliska dimensionen i Bernhards estetik, inte tala om kompositörer som Mozart, Beethoven, Liszt.

Jag har i en annan text, som vanligt med vederbörligt bistånd från sakkunnigt håll, sökt belysa Wittgensteins omvändning av Platons begreppsvärld och hans orientering därvid mot en litterärt präglad tankevärld och framställning. Det faller sig därför naturligt, för att inte säga frestande, att vidareföra diskussionen av denna inriktning hos Wittgensteins sena filosofi till frågan om just Goethes starka inflytande på denna. Ty, och i det följande kommer jag i stort sett att hålla mig till en utmärkt uppsats av författaren M.W Rowe, publicerats i Cambridge Journals (vilken jag inte längre tillåts länka till i dess helhet), detta inflytande beläggs allt oftare och allt mer övertygande av framstående Goethe- och Wittgensteinforskare.

Men låt mig först parentetiskt ägna en reflektion åt den av Thomas Bernhard visserligen parodiskt tecknade men ändå på något sätt insiktsfulla bilden av den döende Goethes projektion in i framtiden av sin tankebyggnads vidareutveckling i Wittgensteins verk: de stora klassiska genierna tycks på något sätt “läsa” senare generationers diktare, filosofer, läsare. Som om det finns implicit i Divina Commedia att en T.S. Eliot eller Esra Pound skulle skapa stoff som pekar tillbaka till Dante eller att det hos Shakespeare med Hamlet eller trollkarlen Prospero i Stormen skulle förebåda figurer hos Samuel Beckett; ett slags sadistisk motsvarighet till Prospero är t ex den ene huvudpersonen i “Endgame”. Den västerländska kulturtraditionen är ett sammanhängande flöde där genierna från olika epoker kommunicerar med varandra. Därför har jag svårt att förstå läsare som enbart intresserar sig för moderna författare, säg just Bernhard eller Beckett, men bortser från länkarna mellan dessa och klassikerna – eller för den delen traditionalister som negligerar strömningarna framåt till våra dagar. Och detsamma gäller musiken,  slut på parentesen.

Rowe slår fast, med hänvisning till fyra eminenta forskare, att Goethes inflytande på Wittgenstein var genuint och direkt; det ger ett djupperspektiv på Wittgensteins filosofi genom anknytningen till den stora tyska litterära traditionen. Det är denna nya syn på filosofin som dikt jag diskuterade i min text om hur Wittgenstein i sin sena filosofi övervinner den platonska dikotomin mellan tanke och varseblivning genom att frånta det rena tänkandet dess supremati över begrepp och fantasi. Därmed rör sig Wittgenstein även över gränsen mellan filosofi och litteratur:

“Philosophie dürfte man eigentlich nur dichten”

Väl medveten om det tankestoff som Wittgenstein inte delar med Goethe — såsom föreställningen om alltings enhet, en panteistisk naturuppfattning och tron på utveckling genom en dialektisk process — anser Rowe och de forskare som han stödjer sig på, att det framförallt är två centrala kontaktpunkter som är värda att uppmärksammas. Den ena är slående likheter mellan Goethes vetenskapsbegrepp och Wittgensteins uppfattning om vad filosofin går ut på.. För det andra leder den gemensamma synen på mål och metod till en litterär form som kännetecknar Goethes viktigaste vetenskapliga avhandlig — färgläran — liksom Wittgensteins “Filosofiska Undersökningar”.

Jag måste tyvärr redan nu reservera mig mot en något genant brist på autencitet i min egen framställning, ty jag har ingen förstahandskännedom om färgläran och jag har bara ad hoc och rapsodiskt läst vissa passager i “Philosophical Investigations”. Flera av Goethes dikter är jag kärleksfullt förtrogen med och även behandlat i text, liksom naturligtvis med Faustdramat och jag har en allmän förståelse och beundran för Goethegestalten i liv och tanke. Det är närmast denna affinitet med Tysklands store diktare som driver mitt intresse för hans inflytande på 1900-talets kanske främste filosof och därmed som sagt hans gränsöverskridande betydelse för filosofins slutpunkt och där litteraturen tar vid. Jag har i ett par essäer diskuterat denna övergång från “rent” tänkande till konstnärlig gestaltning, som jag i min intellektuella lättja kombinerad med en på gamla da’r trots dålig syn ända från barndomen kvardröjande läsglädje finner tilltalande och behändig.

Så, vad som gäller är att med utgångspunkt i dessa med Goethe gemensamma beröringspunkter försöka förklara varför Wittgenstein skriver på det sätt han gör och “varför han inte bara rakt av säger vad han menar menar i stället för att “insinuera” (en viss Stanley Cavell citeras). Och det är här som vi finner en beröringspunkt med Goethe.

Ty Goethe var övertygad om att våra sinnen, om de används och har utvecklats på rätt sätt visar oss sanningen om världen. Och han försvarade ihärdigt denna sin tro mot i tidens Tyskland djupt förankrade idealistiska doktriner hos Kant, Fichte och Schelling, vilka Goethe ansåg förminskade den fysiska verkligheten till förmån för metafysiska föreställningar. Den andra formen av motstånd mot Goethes uppfattning kom från den newtonska vetenskapen, vilken Goethe likaledes ansåg nedvärderade naturens levande mångfald genom att reducera den till mekaniska storheter, upplösa den i matematisk abstraktion och utelämna människan åt skenbar verklighetsupplevelse. Han anmärkte i ett brev till Schiller att han inte såg att idealisterna kunde ha någon större möjlighet att gå från själ till kropp än för materialisterna att gå från kropp till själ. Den cartesianska åtskillnaden mellan subjekt och objekt kunde för all del ha ett vetenskapligt värde, men det var inte Goethes sätt att uppfatta världen; han var starkt motståndare till uppfattningen att själ och kropp kan beskrivas som inre och yttre storheter och att mental aktivitet äger rum någonstans borta i det själsliga;

Sage mir tausend tausend Male:
”Alles gibt sie reichlich und gern;
Natur hat weder Kern Noch Schale,
Alles ist sie mit einem Male.
Dich prüfe du nur allermeist,
Ob du Kern oder Schale seist!”

(“Allerdings”)

Vi vet att Wittgenstein seriöst övervägde att ta upp denna strof som ett huvudmotto för “Filosofiska Undersökningar”

Goethe var inte motståndare till konventionell vetenskap eller matematik, men däremot till “scientism”. Vad han ogillade var den enorma prestige veteskaperna åtnjöt som avgörande för det som fanns eller inte fanns i världen och han tog avstånd från försöken att göra axiom, statiska regler och definitioner av en rörlig och dynamisk verklighet. ”De krafter som verkar, inte de färdiga produkterna, var det som trollband honom.” (Trevelyan); han strävade alltid att se den levande helheten. Naturen kunde inte fångas i allmänna termer, men bara genom intuition (“Anschauung ”) att användas på enskilda fall för att förstå dessa i deras fulla egenart. Goethe närmade sig naturen med ett slags kritisk “taktkänsla”, som en konstnärskollega; att förstå innebar inte att passivt registrera utan att använda fantasin till att aktivt söka och utforska; i den processen var självkännedom och psykisk harmoni lika nödvändig för framgång som grundlighet och precision i undersökningen.

Som bekant (och inte särskilt förvånande) riktade Goethe sina attacker mot New-
tons behandling av färger. Färg är det rikaste och mest omedelbara av sensoriska fenomen; ändå ansågs Newtons matematiska behandling av ljus som en av höjdpunkterna i modern fysik.

Goethe kritiserade Newton för att denne baserade hela sin teori på ett begränsat antal tämligen konstlade experiment, såsom mycket smala strålar av solljus som passerar genom glasprismor. Att upprätta en förment heltäckande teori utifrån en så snäv bas skulle oundvikligen resultera i förvrängning och partiskhet: “Newton var intresserad av system och konsekvens på bekostnad av det särskilda konkreta fallet: . .  en stor matematiker hade undersökt teorin om färger och har misstagit sig i verksamheten som experimentmakare, och därvid har han riktat hela sin talang för att ge konsistens till sitt misstag. . “ . Detta kan, ansåg Goethe, bara leda till praktiskt taget meningslösa tekniska termer, helt skilda från levd erfarenhet, till felplacerat förtingligande och abstraktion.

Goethe ville komma tillrätta med sådana vad han ansåg vara teoretiska förvrängningar och konstgjorda samband genom att föra fenomenet tillbaka till den verkliga värld där det hörde hemma. Han sökte utgå från en mycket bredare bas för undersökningarna. Framför allt fäste han uppmärksamheten på de färgeffekter alla upplever (eller kunde uppleva) i vardagen; läsaren av Goethes färglära bombarderas med tusen vardagliga iakttagelser: solen blir röd då den går ned, rök från grannens skorsten blir ljusare som den stiger uppåt, de avlägsna bergen ser blåa ut, regnbågseffekter kan ses på spindelväv i solljus, om man tvättar en mörkblå målning kan den bli tillfälligt ljusblå, tobaksrök gör rosor gröna. Sammantagna får sådana observationer oss att se hur begränsad den typ av fenomen som undersöks i laboratorier egentligen är; får oss att uppmärksamma mångfalden och komplexiteten hos de fenomen som vi upplever, men ofta förbiser i vardagen. Goethe fäste större avseende vid vad han hörde från praktiska vardagsmänniskor, som saknade benägenhet för förhastad teoribildning men som hade all anledning att noggrant observera verkligheten, än vid matematiker och fysiker: ”Den praktiska människan varseblir felaktigheten i en teori mycket tidigare än en lärd person, i vars ögon ord som välsignats av det etablerade är likvärdiga med fast mynt; matematikern, vars formel alltid förblir ofelbar, även om den bas på vilken den är konstruerad inte kan förenas med formeln.”

Goethe hänvisar lika ofta till direkta observationer från färgare, industrifolk och restauratörer av målningar, konservatorer, som han gör till upptäckter från andra forskare.

Och återigen är paralleller med den senare Wittgenstein slående.

Till skillnad från Goethe, hade Wittgenstein en mycket grundlig vetenskaplig utbildning, men en kritisk syn på dyrkan av vetenskap och vetenskapsmän utgjorde en stark motivation bakom hans filosofiska utblick. “Soapy water science”— försöken att använda vetenskapen för att tolka världen för oss — avfärdades med förakt: ”Jeans har skrivit en bok som heter The Mysterious Universe och jag avskyr den och kallar den vilseledande. . . jag anser att titeln ‘Det mystiska universum’ innehåller ett slags avgudadyrkan, där avguden är vetenskap och forskare“. Wittgensteins inställning till matematiker var också ambivalent, ty “de hade en inneboende tendens att mytologisera bevisens och nödvändighetens natur”.

Tanken att begreppslig förståelse inte kan fånga och kodifiera verkligheten, och att det är viktigt att förstå enskilda fall in i största möjliga detalj är också typisk för Wittgenstein. I diskussionen om ”likheter” i “Filosofiska undersökningar” hävdar han att det inte är möjligt att ge nödvändiga och tillräckliga villkor för de flesta av våra vanliga begrepp, och att en filosof som inbillar sig ha gjort det har endast “kunskapat” ett enklare koncept som är analogt med vårt. På samma sätt behöver logikerna inte upptäcka en hård logisk kärna bakom vårt språk för att göra det användbart; och ingen regel, om än aldrig så detaljerad, kan avgöra hur “praktiken” kan fortskrida. Wittgenstein betonar att kunskap, matematik och språk är förankrade i verksamhet, i sättet att handla att agera i en “oefterhärmligt omfattande och överlappande serie naturliga reaktioner”.

Det är vårt handlande som utgör grunden för “språkspelet” När Wittgenstein citerar den berömda raden från del 1 av Faust: ”I begynnelsen var handlingen” visar han sig medveten om att hans betoning på liv och dynamik placerar honom i Goethes tradition.

Felen i den newtonska optiken orsakades enligt Goethe av att man koncentrerade sig på ett snävt intervall av konstgjorda fall och sedan i förtid generaliserade utifrån dessa. Wittgenstein ger exakt samma argument beträffande filosofiska misstag. Filosofens ”suktan efter generalitet och föraktfulla inställning till det enskilda fallet” orsakas ofta av ”en ensidig diet: man närde sitt tänkande med endast ett slags exempel ”och denna” filosofiska malaise ”kan endast botas genom att titta på och se (och inte bara tänka) den stora mångfalden och variationen av vanlig praxis. Eterisk teoretisk diskussion bör ersättas av en detaljerad beskrivning av angelägenheter i det praktiska livet, och därigenom försöker man få ord tillbaka från sina förbryllande metafysiska användningsområden till normala förhållanden där de har sitt liv. På så sätt, visar sig enheter som filosofen är benägna att reifiera eller “sublimera” ingalunda vara förbryllande platonska objekt, men ord som är helt okomplicerade och oproblematiska när deras verkliga användning och sammanhang är etablerad.

Det är emellertid när vi tar oss an Goethes uppfattning om förklaring
som vi kommer fram till det verkligt centrala i hans samhörighet med Wittgenstein. Och för mig inte helt lätt att förstå.

Goethes grundläggande förklarande idé är Gestalt. Detta är en konkret form
eller ett mönster som kritikern eller vetenskapsmannnen försöker urskilja
bland ett flertal ytligt sett olika instanser. Goethes metod är varken deduktiv eller induktiv, och till en början var han själv tydligen förbryllad både beträffande sin teknik som sådan och exakt vad han var ute efter. Detta kan ses i hans sökande efter urplantan, die Urpflanze: den primära planta av vilken alla de andra är manifestationer. Till en början var han säker på att denna arketypiska planta hade eller hade haft äkta biologisk existens, och han tillbringade en tid i den botaniska trädgården i Padua för att leta efter den. Senare kom han att tänka på att den ursprungliga plantan var bladet, och att alla andra delar av växten var “metaforiserade” blad; Slutligen och sent i Goethes liv finns det tecken som tyder på att han medgav att die Urpflanze var en arketyp vars ursprung delvis låg inom människan själv, och att det var ett sätt att gruppera och intellektuellt greppa växternas helhet.

Det hindrade honom emellertid inte att under hela sitt liv hävda att Urpflanze var något som kunde ses. Detta ledde till en berömd incident med kantianen Schiller, som är står att läsa i Goethes dagbok:

“Jag förklarade för honom med stor livlighet växternas metamorfos
och, frammanade med några karakteristiska penndrag en symbolisk planta. Han lyssnade och såg på det hela med stort intresse och intelligens; men när jag hade slutat skakade han på huvudet och sa:

‘Dettta har ingenting med erfarenhet att göra, det är en idé. . . Jag
svarade: Jo, så mycket bättre; Det betyder att jag har idéer utan
att veta om det, och kan även se dem med mina ögon.

I samma konversation invände Schiller vidare, ‘Hur kan man likställa erfarenhet med idéer? För en idé kännetecknas just av att erfarenheten aldrig kan vara helt kongruent med den.’

En anmärkning som orsakade Goethe att reflektera, ‘. . . om han tar för en idé det som för mig är erfarenhet, då måste det, trots allt, råda någon medling, någon
relation mellan de två.’ “

Mötet har bekrivits som ”en dramatisk höjdpunkt i tysk tankehistoria och humanism”,
och Wittgenstein kände väl till detsamma. I ett av sina manuskript citerar han Schillers första anmärkning och transkriberar början av Goethes dikt “Planternas metamorfos” som riktar sig till en kvinna som från början är förvirrad av “den tusenfaldiga blandningen av blommor” men som så småningom når sinnesro genom att fått hjälp att se den underliggande morfologiska enheten.

Det bör nu vara uppenbart att Wittgensteins diskussion om Gestalt,
eller ”seeing-as”, inte bara i den andra delen av ”Filosofiska Undersökningar” utan i
många av hans senare skrifter, är nyckeln till centrala tankeströmningar i hjärtat av den tyska romantiska kulturen. Wittgensteins diskussion av detta “seeing-as”
är ett intensivt genomborrande försvar av Goethes position, eftersom den söker upptäcka exakt vilken typ av “medling” som uppstår mellan idéer och erfarenhet vilket är unikt i sitt slag (sui generis) .

Att se en aspekt, eller ”seing-as”, är inte bara viktigt för Wittgenstein eftersom det är det fenomen som gör mycket etisk, kritisk och psykoanalytisk diskussion begriplig. Han gör det klart att syftet med filosofin själv är inte att producera teorier, men att förmå någon att se världen under en ny aspekt, renade av falska bilder och det välbekantas “unkenhet” (staleness).

De aspekter av saker som är viktigast för oss är dolda på grund av sin enkelhet och att de är så välbekanta (man är oförmögen att märka något, eftersom det alltid är framför ögonen).

Goethe framhåller ihärdigt att hans vetenskap inte handlar om de dolda orsakerna till saker och ting, utan om mönster i föremål som vi kunde se i den synliga världen om vi bara lärt oss att betrakta denna på rätt sätt: ”Ty vi ser inte orsaker här, utan under vilka förhållanden fenomenen uppträder.” Wittgenstein understryker på samma sätt att i filosofi letar vi inte efter något dolt: Filosofi sätter helt enkelt allt framför oss, och varken förklarar eller härleder något. Eftersom allt ligger öppet för att se finns inget att förklara. För vad som döljer sig är inte av något intresse för oss. “

Filosofen, liksom Goethes vetenskapsman, vill se världen under en ny och mer organiserad aspekt och för att göra detta konstruerar han mellanliggande fall ,samlar påminnelser, gör oss uppmärksammma på saker och uppfinner analogier. Beträffande dessa skrev Goethe att “vi hoppas att analogins genius må stå oss bi som en vaktande ängel så att vi in försummar att känna igen i ett enda tvivelaktigt fall en sanning som har klarat testen i många andra fall.”

De extraordinära analogier som man kan finna överallt i Wittgensteins texter är inte bara stilistiska ornament utan är integrerade delar av hela hans uppfattning om metod och förklaring:

“För att lösa filosofiska problem måste man jämföra saker och ting som aldrig fallit någon in att jämföra.” Åtminstone två gånger jämför Wittgenstein sina egna begreppsliga undersökningar med Goethes studier av växter.

För Goethe kan genuin förståelse av naturen åstadkommas genom att visa hur komplexa enskilda fenomen är relaterade till enklare fall och hur dessa i sin tur är relaterade till det primära fenomenet vid vilket förklaringen upphör. Urfenomenet, som Goethe betecknar det, är ett varseblivbart exempel av en klass av naturliga föremål eller processer vilket exemplifierar klassen i dess enklaste form. Det för således med sig att alla andra föremål i klassen är mer komplexa eller i hög grad härledda. I fallet med växter är det primära fenomenet Urplantan, för färger är det blandningen av mörker och ljus. Men detta seende, denna förståelse kan inte förmedlas med ord eller symboler; det det kan bara uppnås genom att varje undersökande person faktiskt ser på hela raden verkliga exempel, och när roten till det primära fenomenet har observerats så är det förklaringen. Goethe hyste en helt och hållet annan uppfattning om experimentets roll än den moderne vetenskapsmannen. För en vetenskapsman är experimentet ett medel att säkra begreppslig förståelse som sedan kan föras vidare till andra. För Goethe fungerar experimentet genom att placeras i en serie liknande eller sammanlänkade fall som inte tar form i en teori men kan resultera i ett sammanhållet mönster.

Jag har som sagt – vilket kanske märks på stilen – mycket nära återgivit Rowe’s text även om jag därvid tagit mig en del friheter. En närsynt läsning är nödvändig eftersom stoffet på sina håll är alltför komplext för att ägnas ett mer sammandraget referat eller sammanfattning. En så detaljerad läsning blir i längden tröttande varför jag i fortsättningen och avslutningsvis försöker dra samman stoffet och kanske att återge ett och annat citat ur “Filosofiska Undersökningar”:

“Det fel vi gör är att leta efter en förklaring där vi borde se på fakta (egentligen “protofenomen” som motvarar Goethes “urfenomen”).

Det finns också en samhörighet med Goethes tanke att förlaringar kommer inte bara till ett slut utan ofta till ett slut tidigare än vad vi väntar oss: “ . . . the temptation is overwhelming to say something further, \ when everything has already been described…This is connected, I believe, with our wrongly expecting an explanation, whereas the solution of the difficulty is a description, if we give it the right place in our considerations. If we dwell upon it, and do not try to get beyond it.
The difficulty here is: to stop.”

Enligt Goethe var den största metodologiska frestelsen att lägga in dolda mekanismer bakom fenomen vilka antas förklara deras beteende. Hans verk innehåller flera varningar mot att djupborra i fenomenen och bokstavligen ta farväl av sinnena. På ett ställe liknar han den newtonska vetenskapsmannen vid ett barn som tror att genom att titta bakom en spegel så kan det kunna förklara vad som har setts i den. Wittgenstein tog uppenbarligen sådana varningar på allvar. Inte bara noterar han att införandet av gömda mekanismer är ett tecken på att något har gått filosofiskt fel; han citerar med gillande Goethes maxim: “Leta inte efter något bakom fenomenen, de själva är teorin”. Vi frestas endast att penetrera fenomenen och framlägga orsaksmekanismer när ett mönster som kunde ha setts I verkligheten har försummats. Denna frestelse och dess tillhörande känsla av otillfredsställelse försvinner när en lämplig beskrivning – en som tillåter oss att se mönstret – har kommer till stånd.

Jag tilltalas av denna liknelse:

Naturens hemligheter är ofta gömda, såsom en man kan vara gömd i en pusselbild och inte på det sätt som han kan vara gömd bakom en skärm.

Det är enligt Rowe slående hur Goethes färglära och Wittgensteins “Remarks on Colour” liknar varandra både med avseende på de exceptionella krav som ställs på läsaren och på litterär form. Wittgenstein hade.säkerligen färgläran framför sig när han skrev sina anmärkningar. Förordet till “Tractatus” börjar med antagandet att kanske boken bara kan förstås av de som redan har haft liknande tankar.

Både Goethe och Wittgenstein kräver att läsaren ideligen måste göra experiment, särskilt på sig själva, och i Wittgensteins fall är det mentala övningar av typ:

‘Make the following experiment : say ”It’s cold here” and mean ”It’s warm here”. Can you do it?— And what are you doing as you do it?—And is there only one way of doing it?’ Goethe å sin sida ägnade sina text huvudsakligen åt experiment av praktiskt slag.

Wittgensteins “Tractatus” och “Filosofiska Undersökningar” är båda dunkla skrifter, men på olika sätt. ”Tractatus ”är svår därför att läsarens ställs inför svar eller slutsatser på frågor som inte har formulerats för honom, såsom : “The world is all that is the case.The world is the totality of facts, not of things”. Läsaren måste själv rekonstruera det resonemang som ger dessa påståenden mening. “Filosofiska Undersökningar” har å andra sidan sitt dunkel i det att vi tycks föreläggas resonemang, överväganden, experiment, korta argumentbitar men lämnas att själva dra slutsatser och komma med svar. På sätt och vis är både färgläran och undersökningarna, arbetsböcker med mängder av övningar, frågor som ställs och experiment som läsaren måste själv komma med svaren på.

När Wittgenstein skrev “Tractatus” trodde han att filosofins problem, liksom fysikens frågeställningar, kunde lösas en gång för alla, varför han drog sig tillbaka från filosofin och överlät åt andra att föra hans upptäckter vidare. När han skrev ”Undersökningar” hade han kommit till uppfattningen att filosofins problem, liksom psykoanalytiska problem, var svårigheter och frestelser som varje individ måste arbeta sig igenom på egen hand – därav den radikala skillnaden i litterär form. Det är intressant att jämföra Wittgenstein med Nietzsche, nämligen i det avseendet att den likhet som ibland hävdas mellan de två är högst skenbar. Nietzsche är i högsta grad genuint osystematiserande, han vill störa och skapa ojämvikt med hjälp av “underjordiska retningar”. Wittenstein å andra sidan var högst angelägen om att bringa ordning och reda sina tankar och gav ofta uttryck för dåligt samvete över att inte lyckas därvidlag. Goethe pekade på den oortodoxa framställningen i sin färglära; han menade att genom att han undvek uppdelning i kapitel etc bör läsaren kunna se genom bokens struktur för att upptäcka ett överskådligt verkligt stoff.

En forskare pekar, vilket jag finner intressant, särskilt på diskrepansen mellan Goethe och Wittgenstein i synen på språket. Visserligen ansåg båda att språket kunde vara i högsta grad missledande, men Wittgenstein trodde att fenomenen i världen kunde bli överskådliga så snart vi skaffat oss en överblick över språket medan Goethe anser att fenomen endast kunde överskådas genom att helt och hållet gå bortom språket.

Det är viktigt att notera att hos både Wittgenstein och Goethe är den “litterära ytan” fragmenterad men det beror just på att de vill ge läsaren en “synoptisk”, organsierad bild av en uppsättning fenomen, som inte enkelt kan utsägas.. Den bästa analogin är den med en konstkritiker som vill få oss att förstå en tavlas enhet, hus dess element är organiserade i en sammanhängande form. Han vill inte bara låta oss tro och veta något, han vill låt oss se något.. Antag nu att hans ord, åtbörder, pekanden etc skulle publiceras i en text: då skulle denna ha just den fragmentariska karaktär som kännertecknar Goethes och Wittgensteins ovannämnda verk. För att citera Heidegger:”Låt mig ge en liten antydan om hur man skall lysssna. Poängen är inte att lyssna till ett antal påståenden utan att följa en rörelse då man visar något”.

Analogin med konstkritik hjälper oss också förstå något av innebörden i Wittgensteins dunkla utsagor om filsofins metod. “Skulle vi t ex komma att tänka på Coleridge’s analys av Shakespeare varje gång vi ser ett skådespel av denne så skulle Coleridge inte vara den store kritiker som han är . Den store kritikerns kommentarer varken konkurerar med eller distraherar oss från att njuta av skådespelet; de löser upp sig i vår upplevelse av verket, strukturerar, modulerar och formar vad vi ser desto mer effektivt eftersom dessa kommentarer är osynliga, de är glömda därför att de har blivit en del av oss och vår upplevda förståelse av verket.”

Detta bör väl vara vad Wittgenstein menar med de berömda raderna i “Tractatus” att hans text är en stege som man kastar bakom sig då man har kommit upp:

“My propositions serve as elucidations in the following way: anyone who understands me eventually recognizes them as nonsensical, when he has used them—as steps—to climb up beyond them. (He must, so to speak, throw away the ladder after he has climbed up it.)
He must transcend these propositions, and then he will see the world aright.”

”The critic or the philosopher does not use his propositions to convey new information about the world, but to draw attention, to bracket together, to induce community of vision. Clearly, on this conception of philosophy, it is no more a body of doctrine than criticism is  and both philosophical and critical propositions are simply a means to an end; the end being to see the world—or some part of it—aright.”

Alltså: kritikern eller filosofen använder inte sina utsagor till att förmedla ny information om världen utan för att skapa uppmärksamhet, sammanlänka, föra in ett gemensamt betraktelsesätt:

“He tries to convey by his prose what cannot be contained in his prose, and what he hopes to bring about cannot take place on the page but only in the reader’s consciousness.”

Det är hög tid för en sammanfating av min (alltför utdragna) genomgång:

Goethe och Wittgenstein ansåg båda att allehanda teoretiserande, särskilt sådant som förhastat baserade sig på artificiella och icke undersökta exempel, leder till en otillfredsställande bild av världen, en bild fylld med hypotetiska storheter, dolda mekanismer, åtskillnad mellan det yttre och det inre, mellan vad som framträder och vad som är verkligt. De trodde inte att världen kan kodifieras enbart med intellektet, men den kan bli begriplig med hjälp av våra sinnen (i vid mening). Därför utvecklar de ett nytt förklaringssätt baserat på Goethes “Gestalt” och en ny litterär form som skulle leda läsaren att se. Därigenom hoppas de ge liv och omedelbarhet åt det som blivt “unket”, abstrakt och uttunnat, vrida färger och språk iväg från teoretikern och de dem tillbaka till vanliga människor som lever i den verkliga, naturliga världen. Frågan är besvarad då vi upptäcker mönstret och då upphör vi skavas av den intellektuella otillfredsställelse som skapats genom vårt teoretiserande.

Då Goethe dog, insåg han att att han hade misslyckats som vetenskapsman och att den newtonska paradigmen stod kvar, orubbad av hans attacker, konkluder Rowe. Men, och här ger denne en vacker epiplog till sin genomgång, ”jag hoppas att vi nu kan se att arvet från Goethe har givit insikt åt en av de mest originella och innovativa tänkarna under det förra århundradet, något som bara kan understryka denna högst rättvisa och rörande uppskattning:

‘Goethes djupa och orubbliga naturförankring (naturalism) är absolut dödlig för rutintänkande och inga personer är så radikalt avskilda från den gamla ordningen, inga personer så genuint moderna, som de som djupast har känt Goethes inflytande'” (Matthew Arnold)

 

Annonser

En reaktion på ”Filosofi som dikt – Goethe och Wittgenstein

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s