Om disciplin i liv, språk och musik

Jag gillar  disciplin.

Det är i själva verket mitt ankare i tillvaron. Utan självkontroll, yttre och inre ordning, skulle mitt liv vara ett enda utdraget kaos och jag skulle inte kunna åstadkomma någonting av värde. Disciplin är min länk till verkligheten, kontakt med de krafter inom och utanför mig själv, som jag på något sätt måste försöka bemästra i den mån det går, eller böja mig för om de är mig övermäktiga, att komma bort från det subjektiva i hur jag handskas med tillvaron. Disciplin är objektivitet, form, struktur.

Krafterna alltså: de som de antika grekerna benämnde gudarna, Zeus, Apollo, Afrodite, Poseidon. Krafter som man måste söka blidka för att undgå faror och olyckar och ägna tacksamhet om det går en väl. Som Odysseus då han med gudomlig hjälp undgick att krossas mot bränningarna då han kastades upp ur havet mot fajakernas ö. Homeros och den förklassiska tidens greker insåg förvisso att naturens bränningar motsvaras av farliga skär i vårt inre, men de låg inte i deras sinne eller i den homeriska poesins estetik att gå innanför den glittrande, lysande ytan: ”all things shining”. Det har jag skrivit mer om här, läs!

Då jag var 16 år sökte jag och blev antagen som musikelev på klarinett vid armémusiken, Livregementets Grenadjärer, I3 i Örebro. Redan de inledande två månadernas trupptjänstgöring tillsammans med musikelever från de andra förbanden i Sverige gav naturligtvis en första, för en sextonåring relativt hårdhänt, grundkurs i yttre disciplin, den militära, och den följdes upp med ytterligare fyra månader året därefter (nej, jag är långt ifrån någon militarist eller vapenfetischist; är alldeles för skotträdd). Det var emellertid den inre disciplinen som klarinettstudierna och ensemblespelet i musikkåren under musikdirektören och den virtuose klarinettisten Harry Sernklevs ledning som fick en stor betydelse för min karaktärsdaning och personlighetsutveckllng.

Sernklev hade själv med benhård självdisciplin, ihärdighet och tålamod upparbetat den teknik som var nödvändig för att bemästra och låta sin avsevärda musikaliska talang komma till uttryck i den tekniskt svåra klarinettkonserten av Carl Nielsen, vilken han hade framfört i tjugofemårsåldern med Radioorkestern under Tor Mann. Harry Sernklev var en krävande lärare, som fäste stort avseende vid inövningen av skalor och treklanger, vilka han utförde i rätt snabba tempi tillsammans med mig (för att träna upp mitt samspel och min förmåga att lyssna) i lektionerna. ”Om jag väcker dig mitt i natten skall du utan vidare kunna spela varenda skala, treklang, septimackord, föminskade septimackord och så vidare utantill och fullkomligt flytande”. Denna metod håller jag fast vid då jag nu på gamla dagar långsamt och metodiskt gång på gång arbetar mig igenom alla tonarterna i mitt franska övningskompendium, fast nu med huvudvikt vid övning av intervall från sekunder till oktaver och treklanger. Detta arbetssätt förutsätter – återigen – ett mått av disciplin, men ger avsevärd utdelning i tonbildning, intonation och teknik. Det är en metod som genomgående kommit att tillämpas vid Pariskonservatoriet, vilket framgår av raderna från dess professor Ulysses Delécluse:

img034

Dessa dagliga intervallövningar, liksom att spela långa toner, förutsätter den – hos unga elever alltså  illa omtyckta — nödvändiga disciplinen, men sedan jag väl kommit över min alltför typiska otålighet, infinner sig det meditativa välbefinnande som är besläktad med den endorfinkick som utlöses efter någon timmes ”long slow distance” jogging.

img035

Under många år lät jag, distraherad av arbete och allt möjligt annat, klarinetten bli liggande på hyllan, en flagrant brist på disciplin som fyller mig med otillfredsställelese och självkritik. Jag förblir därför en medioker klarinettist.

Tiden kring 1960 var gymnasie- och högre utbildning fortfarande av så hög kvalitet att jag fann det meningsfullt att lämna militärmusiken för att tillgodose min kunskaps- och bildningshunger. Jag är inte säker på att jag gjorde rätt, ty detta behov kunde i många avseenden väl tillgodoses och på det musikestetiska området med råge överträffas av en fortsatt militärmusikalisk karriär med dess obligatoriska soliststudier vid Musikhögskolan etc – många av blåsmusikerna i våra symfoniorkestrar har fått sin utbildning inom militärmusiken, som ju tyvärr lades ned kring 1970 (ungefär samma utslag av det kulturhat hos politikerna som ledde till nära nog förstörelsen av den högre utbildningen och för den delen all svensk utbildning).

Gymnasiestudierna erbjöd emellertid på den tiden kunskapsstoff som jag annars inte kunde tillägna mig, nämligen gedigna kunskaper i de klassiska språken, latin och grekiska, liksom litteraturhistoria och stilistik – det litterära inte minst beroende på den utomordentlige lektorn Lennart Norström som varit favoritstudent hos professorerna Staffan Björck (läs dennes ”Romanens formvärld”) och Carl Fehrman (läs hans Gullbergmonografi) i Lund. Än mer, med vår tids mått mätt, av unikt slag var emellertid de många lektionstimmarna i de klassiska språken. Det spelade ingen avgörande roll att latinlektorn, som inte utan skäl kallades ”Sahara”, eller adjunkten Blomberg i grekiska inte gjorde några särskilt inspirerande utläggningar om den formidabla skönhetsvärd som öppnades genom de klassiska språken, utan koncentrerade sig på det faktamässigt nödvändiga, särskilt naturligtvis den komplicerade formläran i de båda språken. Just själva den ingående och svåra läsningen av Horatius, Catullus, Vergilius, Xenofon, Homeros, Platon, Markusevangeliet på originalspråken var i sig själv en skönhetsupplevelse som jag senare har kunnat vidga och fördjupa genom läsning av akademiska standardverk som Erik Auerbachs ”Mimesis ” (läs om Odysseus ärr) och H. D. F. Kittos ”Greek Tragedy” (läs om Orestien), båda verken skrivna på fyrtiotalet och de förblir oöverträffade i estetisk insikt och stilistisk briljans.

Men jag kommer – som vanligt – en bit bort från ämnet.

Ty vid sidan av den icke obetydliga kunskapsmassa som byggdes upp under de klassiska språkstudierna, krävde dessa en disciplin som blev ett värde sui generis, i sitt eget slag, i viss likhet med övningarna av långa toner, skalor och treklanger på klarinetten. Den långsamma, koncentrerade inlärningen av latinets – och den något mindre komplicerade grekiskans – grammatiska former blev en ritual i sig själv, vilken just fick något av den meditativa karaktär som utövande av musik innebär. Båda aktiviterna kräver ju f ö den starka koncentration som  är en förutsättning för ett kontemplativt  mentalt tillstånd. Det faktum att jag genom dessa disciplinerade övningar i formlära presterade närmast genomgående felfria skrivningar i latinet (i grekiskan förekom inga skriftliga prov, vi var bara två elever) kan därför snarast ses som en bieffekt av studierna, medan studiet i sig själv var huvudsak.

Så långt allt väl. Men för att frågan om disciplin skall bli riktigt intressant skulle jag vilja vidga denna min text till att gälla vår vilja och förmåga att ta till oss estetisk form. Man kan nämligen betrakta vårt sätt att uppleva en dikt, roman, ett skådespel, en symfoni som övning i disciplinerad objektivitet. En sådan, skall vi säga, formel för den konstnärliga upplevelsen, framstår säkerligen som ytterligt främmande för de flesta som (mot förmodan, min läsekrets är fåtalig) läser detta, inskolade i och påverkade som de (ni?) är av ett känslostyrt, subjektivt och relativistiskt kulturklimat ända sedan den tidiga skolåldern.

Ett konstverk är ett i verkligheten existerande objekt som existerar på sina egna villkor, utanför vår subjektiva kontroll, lika mycket som ett berg tornar upp sig i sitt eget majestät till vilket bestigaren måste anpassa sig. Den insiktsfulle Charles Rosen frågar i sin epokgörande ”The Classical Style – Haydn, Mozart, Beethoven”(läs den) hur vi gång på gång lika starkt kan uppleva trumpetstötarna i Beethovens Leonoraouverty No 3 utan att tröttna. Det beror, svarar Rosen, på att vi varje gång objektivt lyssnar på verket som sådant, genom att disciplinera vårt lyssnande bort från våra subjektiva föreställningar och emotioner.

Jag skulle vilja påstå att särskilt den wienklassiska symfoniska arkitekturen – som Mozart t o m använde i sina operor – i sig själv utgör ett ytterligt disciplinerat formspråk som manar oss själva till emotionell kontroll i lyssnandet. Det är därför som jag aldrig tröttnar på Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert eller Brahms (de sistnämnda övergav aldrig den klassicistiska formen ens i sina mer romantiska verk; Brahms beundrade Joseph Haydn under hela sitt liv.)

Genom att disciplinera vårt känsloliv, rensa bort våra subjektiva filter, dödar vi något hos oss själva. Men i den koncentrerade upplevelsen av skönheten i Jupitersymfonin återupplivar vi ett djupare, autentiskt jag i samklang med en större enhet. Harold Bloom uttrycker det hela än mer vältaligt i sina texter om Shakespeare: ”läsaren, blir på gott och ont, ofrånkomligen själv en Hamlet, i det han upptäcker i denne västerlandets störste ‘hero of consciousness’ de ogenomträngliga djupen och transformationsmöjligheterna i sitt eget medvetande. ‘We hardly can think about ourselves as separate selves without thinking about Hamlet, whether or not we are aware that we are recalling him’”.

DSC04246

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s